Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Filipperbrevet i ny språkdräkt

Som många vet är Svenska Bibelsällskapet i färd med att översätta hela Nya testamentet till svenska. Det ska vara klart 2026, då det är 500 år sedan Nya testamentet i sin helhet översattes till svenska för första gången. Detta år föddes också det som kom att kallas nysvenskan. Genom att bibelutgåvan spreds i hela det dåvarande riket påverkades språket överallt. Dessförinnan hade det funnits oerhört många varianter på stavning. Med NT 1526 kom en gemensam standard. Exempelvis gjorde bokstäverna å, ä och ö sitt inträde på allvar det året.

Som en del av detta stora projekt har vi detta år publicerat det vi kallar Pilotöversättningen. Där ingår Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. De finns utgivna i skriften

Här börjar evangeliet

Den kan beställas från Bibelbutiken. Länken kommer här.

I vår bibelläsningsplan har vi under första delen av året läst Markusevangeliet. Första Johannesbrevet kommer vi att läsa i september. Därför har jag bestämt mig för att läsa Filipperbrevet nu under augusti. Av olika skäl kom det inte med i bibelläsningsplanen.

Första verserna skiljer sig väldigt lite från Bibel 2000. Det är brevets inledande hälsning:

Bibel 2000

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna och medhjälparna. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.

Pilotöversättningen 2021

Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de heliga i Kristus Jesus som befinner sig i Filippi, tillsammans med församlingsledare och medhjälpare. Nåd och frid från Gud vår far och herren Jesus Kristus.

Bortsett från mindre detaljer är det två radikala förändringar

Befinner sig i

Bibel 2000 väljer en översättning där brevet är riktat till de heliga som ”bor i” Filippi. Pilotöversättningen vidgar begreppet till alla heliga som ”befinner sig i” Filippi. Det finns säkert skäl för båda översättningarna. På grekiska står det τοῖς οὖσιν ἐν Φιλίπποις och det betyder ordagrant ”de varandes i Filippi”. Som jag förstår det är det lika möjligt att välja ”befinna sig i” som ”bo i”.

En intressant koppling finns här till Svenska kyrkanskyrkoordning, som kom 2000. Då infördes ett begrepp som brukar kallas ”vistelsebegreppet”. Det betydde att församlingen inte bara skulle bry sig om de personer som är folkbokförda inom församlingens geografiska område utan alla som vistas där. Så här står det i 2 kap 1 §.

Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen.

När jag nu googlar på ordet vistelsebegreppet inser jag att det förekommer i andra sammanhang som exempelvis socialtjänsten och liknande samhälleliga funktioner. Så nyöversättningen i Filipperbrevet svarar kanske emot en större samhällsutveckling i Sverige. De som vistas – eller befinner sig – på en plats hör också dit. Inte bara de som bor där.

Tillsammans med

I Bibel 2000 fortsätter hälsningen med en bestämning, att Paulus och Timotheos ”särskilt” hälsar ”församlingsledarna och medhjälparna”. I Pilotöversättning står det inte så. Där läggs församlingsledarna och medhjälparna till utan att framhävas så starkt.

… tillsammans med församlingsledare och medhjälpare

Även här finns möjligen en påverkan av hur det omgivande samhället ser på relationen mellan ledare och andra i ett sammanhang. Min grekiska är inte så stark men skulle någon frågat mig skulle jag valt översättningen ”med” eller ”tillsamman med”. På grekiska står det σὺν ἐπισκόποις καὶ διακόνοις. Det betyder ordagrant

... med biskopar och diakoner.

Intressant igen. Det ord som ligger till grund för vårt ord ”präst” och ofta översätts med ”äldste” nämligen πρεσβύτερος är inte med i hälsningen.

Nu ska det sägas att den ganska sena uppdelningen av vigningstjänsten inom Svenska kyrkan i biskopar, präster och diakoner inte svarar mot hur urkyrkan såg på dessa ämbeten. Därför är det klokt att inte använda orden ”biskop” och ”diakon” i översättningen. Men det är ändå spännande att dessa ord används på grekiska.

Oavsett hur ledningsuppdraget i församlingen ser ut och benämns är det dock viktigt att ledarna i denna översättning inte hälsas ”särskilt” utan ”tillsammans med” alla de andra heliga.

---

Så spännande det är att läsa en ny bibelöversättning. Två inledande verser i en hälsning, som vi kanske många gånger hoppar över, innehåller stoff för reflektion både över teologiska och organisatoriska frågor. Jag återkommer med fler reflektioner.

Bibeln, fotboll och biskopar

I mitt flöde såg jag en bild på Janne Andersson, förbundskapten för Sveriges herrlandslag i fotboll. Det är Aftonbladet som säljer en bilaga inför fotbolls-EM. Två saker lägger jag märke till. Dels att bilagan kallas för EM-bibeln. Passar ju oss i Bibelsällskapet. (Även om det nog knappast är en bibel i gängse mening). Det finns faktiskt en sportbibel, som ges ut av KRIK – Kristen idrottskontakt. Det är en översättning som heter Nya Levande Bibeln. Egentligen en parafras, det vill säga ingen ordagrann översättning. Men absolut närmare Bibeln än Aftonbladets EM-bilaga. 

Jag gick med i Svenska Turistföreningen när jag var student. Då skulle nya medlemmar få en Fjäll-bibel. Jag såg fram emot denna. Men det visade sig vara en bok med alla STF’s fjällstationer och en del annat att tänka på inför fjällvandringar under sommaren. 

Det är ändå roligt att begreppet ”bibel” betyder en publikation som innehåller mycket eller till och med allt inom ett visst område. 

Såhär ser Sportbibeln ut.

Min andra reflektion kring Aftonbladets bild på Janne Andersson är att han avbildas som en slags biskop. Åtminstone är det svårt för mig att inte tolka ringen med ett kors, som en biskopsring. Detta är egentligen inte något nytt. I Sydafrika har många fotbollslag sin egen biskop. Det är en slags maskot. En person som går före fotbollslaget in på plan.

Jag hittade till och med en artikel via Google Scholar. Den heter "Playing from the terraces: notes on expressions of football fandom in South Africa" och är skriven av Antony Kaminju & Thabisani Ndlovu. Artikeln finns publicerad i African Identities, Volume 9, 2011 - Issue 3: Ways with Soccer in Africa. Bilden nedan kommer från artikeln:

Detta är en sydafrikansk fotbollsbiskop.

Steget mellan idrott och religion är inte så långt. De trumpeter som var så vanlig under Fotbolls-VM för herrar i Sydafrika 2010, de kommer ursprungligen från en lokal kyrka, den så kallade The Nazareth Baptist Church. Även kallad the Shembe. Kyrkan försökte stämma det företag som tillverkade trumpeterna inför VM 2010, berättade nätttidningen IOL. Men vad tycker ni? Ska jag bråka med Aftonbladet om att de kallar sin EM-bilaga för EM-bibel?

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 3. Super-kyrkoherdar eller sub-biskopar?

Tillbaka till församlingarna och stiften. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är dessa de två enda pastorala nivåerna. Jag tror vi ska utläsa 'pastoral nivå' som en nivå, där kyrkans liv pågår. Den nationella nivån skiljer sig, genom att enbart vara till som ett stöd för de andra två nivåerna. I den nya organisationen har pastoratet däremot delvis övertagit församlingens roll. Församlingarna finns kvar. Församlingsrådet har dock inte rätt att fatta beslut, såvida inte detta delegeras till församlingsrådet av pastoratets kyrkoråd. I t ex Malmö finns dessutom s k verksamhetsråd kring de olika kyrkorna.

Nu undrar jag: skulle det inte vara möjligt att omforma dessa stora pastorat till stift? Som det nu är har Lunds stift runt 900 000 medlemmar. 150 000  av dessa finns i Malmö pastorat. Det är en sjättedel. Det ska jämföras med ca: 370 000 medlemmar i Härnösands stift. Malmö är med andra ord nästan som ett halvt stift.

Låt oss lämna siffrorna. Såhär tänker jag kring mindre och fler stift. (Jag har bloggat om detta förut. Till och med flera gånger. Men jag fortsätter ändå.) Mitt förslag är att de nuvarande stiften delas upp i 2-4 mindre enheter vardera. Ofta – men långt ifrån alltid – sammanfaller dessa nya enheter med de s k storpastoraten.

De nya stiften organiseras i kluster med kanske 12 stift i varje. Dessa blir ärkestift. Vi får alltså fler än en ärkebiskop. Spännande. Det ifrågasätter bilden av den hierkiska pyramiden. Säg att det är tre ärkebiskopar i Svenska kyrkan. Det kommer att göra det enklare att säkerställa mångfald utifrån olika kriterier.

Varje ärkestift har ett rejält domkapitel med mycket proffsiga jurister. Där prövas exempelvis diakoner och präster. Detta innebär att den lokala biskopen kan fungera som pastor pastorum och inte behöver sitta på dubbla stolar, när det blir fråga om tillsynsärenden. (Idag är ju biskopen ibland både domare, åklagare och även försvarsadvokat).

De nya stiften kommer att ha en betydligt mindre kansliorganisation. Det viktiga blir en mycket skarp personalenhet. Varför? Jo, all kyrklig personal blir anställd på stiftsnivå. Detta har bland annat två positiva effekter:

- Om en anställd inte fungerar kan hen omförflyttas inom stiftet. De dyra utköpen minimeras.

- Prästernas frihet att predika Guds ord rent och klart i församlingen återupprättas. Ingen präst behöver vara orolig att arbetsgivaren vidtar åtgärder, om Guds ande uppmanat prästen att kritisera lokala missförhållanden. (OBS! Jag menar inte att präster får säga vad som helst eller missbruka denna frihet. Gör de detta ska de ställas inför domkapitlet i ärkestiftet. Fiffigt nog ställs de i så fall inte inför sin arbetsgivare i detta fall heller).

De stora biskopsgårdarna säljs eller byggs om till hela stiftets hus. Biskopen får, som alla andra, skaffa sin egen bostad. Vilka signaler sänder det ut att en biskop bor i ett mindre slott?

Biskopslönerna sänks. Nu behöver inte en kraftmätning ske mellan 'superkyrkoherdar' och biskopar, eftersom det inte finns några 'superkyrkoherdar' längre. I de nu avsevärt mindre stiften får vi i vigningstjänsten följande nivåer. Biskop, kyrkoherde, komminister/diakon.

I de nya stiften är det, enligt anglikansk och romersk katolsk förebild alltid biskopen som konfirmerar. Det innebär att biskopen under ett år besöker varje församling. Och gör det i första hand för att träffa alla ungdomar. (Detta kan ske såväl lördag som söndag. Förmodligen i form av lite större pastoratssammankomster.) En bi-effekt av detta är att konfirmandarbetslaget blir demokratiskt. Prästen är inte förmer än pedagogen. Alla står under biskopen.

Ska detta fungera måste statusen kring biskopen förändras. Det ska vara en person nära marken.

Detta biskopskors säljs på e-bay. Vet inte om det är äkta.
Men det är i alla fall i trä.

Men, oj vad detta kommer att kosta. Det måste ju tas fram nya biskopsvapen, logotyper, brevpapper och dessutom inköpas mängder av gyllene kors, kräklor i silver och dyra kåpor. Vi ökar ju från 14 till kanske 42 biskopar? Måste det bli dyrare? Vore inte ett träkors rimligt? Vilket material var Jesu kors tillverkat av? Och vi behöver inte längre betala superkyrkoherdelöner.

Men hur blir det med församlingarna? Jag menar att vi då kan återgå till mindre och fler församlingar. De ska ha en egen styrelse (kyrkoråd) och dessa kyrkoråd beslutar om sin egen budget. När de bestämt hur många anställda de vill ha och vilken typ av anställda, köper de in dessa från stiftskansliets personalavdelning.

Men hur får de små församlingarna råd med kyrkobyggnaden? Där måste väl ändå storpastoraten vara lösningen? Minns att detta var den del av utredningen 'närhet och samverkan' som inte vann gehör. Tanken i utredningen var att stiften skulle förvalta kyrkobyggnaderna. Jag tror på den idén.

Avslutningsvis: vore det inte bättre med en skara sub-biskopar iställer för en massa super-kyrkoherdar? En superkyrkoherde är ju en vanlig kyrkoherde som fått mer makt och mer betalt. En sub-biskop är en biskop med ett mindre stift, utan biskopspalats, med ett biskopskors i trä och med mindre lön.

Och med större närhet till kyrkans medlemmar.

 

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 1.

Under en längre tid har jag funderat mycket kring Svenska kyrkan och dess hierarkier. Inte minst är det de nya storpastoraten, som stör mig. Och inte minst företeelsen 'superkyrkoherde'. Åren 1997-2002 var jag själv kyrkoherde. Det var i ett pastorat med åtta församlingar. Mycket att hålla reda på men inte var jag någon superkyrkoherde. Vad betyder egentligen ordet? Varför har någon kommit på det? 'Super' på latin betyder 'över', så det är klart att en sådan kyrkoherde är mer kyrkoherde än andra. Det är ju inte så att hen står över andra kyrkoherdar. Möjligen står hen över ett antal församlingsherdar.

För några dagar sedan begravdes min gudfar. Han gick i pension som kyrkoadjunkt. Född 1923 borde han ha pensionerats runt 1988. 'Adjunkt' betyder 'knuten till' och kyrkoadjunkt var en titel som existerade fram till slutet av 1980-talet eller möjligen början av 1990-talet. När jag prästvigdes 1987 blev jag först pastoratsadjunkt och sedan, under ett halvår, extra ordinarie kyrkoadjunkt. När jag hade varit präst i 12 månader var jag behörig att söka den komministertjänst, som jag uppehöll. Vilket jag gjorde och blev även utsedd. (Jag minns att vi då bodde i den prästgård som hörde till den tjänst [som jag inte innehade]. Det fanns en annan präst som var intresserad av att söka. Hade hen fått tjänsten, hade vi behövt flytta. Om jag minns rätt, drog personen tillbaka sin ansökan).

Sedan ändrades organisationen och det skulle ute i församlingstjänst finnas två slags präster: kyrkoherdar och komministrar. Jag tror det var det ett sätt att platta ut organisationen. Men vad har hänt?

Nu finns komministrar, arbetsledande komministrar, församlingsherdar/pastoralchefer, kyrkoherdar/domprostar/'superkyrkoherdar'. (Jag vet att just begreppet 'superkyrkoherde' inte är en officiell titel, men ändå.)

Detta har skett sedan den senaste omorganisationen, föreslagen i den s k strukturutredningen:

Närhet och samverkan

Problemet, som jag berört i tidigare bloggposter, var att det fanns oklarheter i hur ansvaret fördelades mellan församling och pastorat. Samt att de kyrkliga samfälligheterna blev administrativa maktcentra på ett oönskat sett. När det gäller församling contra pastorat blev det fel, när församlingen visserligen skulle fatta beslut om församlingslivet men inte kunde besluta om budgeten (inte heller fastigheter och personal). I den nya organisationen är det pastoratet som beslutar om församlingens liv och även hanterar budget kring personal och fastigheter. Med andra ord fattas alla viktiga beslut runt samma bord. Det finns inte längre några flerpastoratssamfälligheter, där flera kyrkoherdar trängs inom samma förvaltning. (Med undantag av Göteborg, som har särskilda övergångsbestämmelser, tror jag.) Nu är pastoratet en, enda beslutande församling, som har en, enda kyrkoherde och fördelen är att de konflikter som alltid uppstår kring ledning och styrning kan lösas vid samma bord.

Problemet är dock att församlingar och pastorat i många fall blivit så stora att de enheter som förut var församlingar nu inte har någon egen beslutsrätt. I en skarp debattartikel i kyrkans tidning den 26 februari kritiseras detta sakförhållande i exemplet Malmö av Börje Engström, Carl Axel Aurelius, Berth Löndahl och Jan Bergendorf.

Igår fick de svar på tal utav ett antal anställda i Malmö pastorat. Albin Tanke, Ewa-Sofia Gudmundsson, Gustav Burman, Katarina Vaarning, Sofia Tunebro, Anders Blomquist, Inga-Lill Malm, Peter Englund och Maria Isberg. De beskrivs som 'delar av Svenska Kyrkan Malmös samlade ledning'.

Möjligen gör det mig tveksam att försvarstalet skrivs av ledningsgruppen. Det är klart att de är positiva. Hur skulle de kunna vara annat?

Däremot skriver POSK-aren Camilla Andersson (ersättare i Husie Församlingsråd i Malmö) om hur hon först var negativ men nu tycker att det fungerar bra. Hennes artikel känns vederhäftig.

Nu bor jag visserligen inte i Malmö, så för mig är det omöjligt att veta hur det faktiskt står till. Men jag är ändå kritisk till förändringen. Enheterna blir helt enkelt för stora. En kyrkoherde som har ansvar för 150 000 kyrkotillhöriga, är det rinligt? Som jag ser det är det helt omöjligt att vara en herde för så många. Det blir något annat.

Däremot skulle det kunna vara möjligt att i ett stift med 150 000 kyrkotillhöriga vara biskop. Men det förutsätter att andra fullföljer herdeansvaret. Om detta vill jag skriva i en kommande bloggpost.

Härnösands stift

Det är verkligen tyst i sociala medier när det gäller det nyss avklarade nomineringsvalet inför biskopsvalet i Härnösands stift. Varför? För att det är ett litet stift? (Geografiskt är det ett av de större! Men såklart, räknar vi antalet kyrkotillhöriga är det inte stort!) Eller är det för att det ligger i norra Sverige? (Det ligger egentligen mitt i Sverige, om vi ska vara petiga!)

Härnösands stift är ett av mina hemstift. När jag var 12½ år flyttade familjen till Härnsösands stift. Till Tåsjö församling. Vi kom att bo i Kyrktåsjö. Mina tre högstadieår tillbringade jag på Hotings Centralsskola. Ingen stor skola. Jag tror vi var ca: 150 elever på högstadiet. Mina första kontakter med Svenska kyrkans unga skedde i stiftet. Då kallades Svenska kyrkans unga i stiftet för HSU – Härnösands stifts ungdomsförbund. Tror jag! Jag minns ett läger i Örnsköldsvik. Det måste ha varit 1974. En av prästerna satte sig vid pianot och lärde oss en helt ny psalm, som han hade fått noter på:

Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.

När jag gick i årskurs 8 var det dags för pryo eller prao. Minns inte riktigt vad det kallades. Som den prästson jag var, gjorde jag två veckor på Domkapitlet i Härnösand.

Jag var konfirmandledare i grannpastoratet en sommar. Trots att jag bara var drygt 16 år blev jag förordnad som tjänstebiträde. (Jag hade dock inte s k venia. M a o fick jag inte predika.)

Sommaren efter mitt första år som teologistudent var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat. Det var full fart. Jag antingen ledde eller medverkade vid 30 gudstjänster på lika många dagar. För kyrkoherden innebar inte sommaren att dra ner på verksamheten. Det var mycket lärorika veckor. En spännande del av arbetet var att vara med när en grupp entusiaster pilgrimsvandrade från Selånger till Nidarosdomen i Trondheim. Året var 1980 och det var 950 år efter S:t Olofs död i Stiklastad. Vi mötte gruppen när de kom till pastoratsgränsen och vandrade med dem till nästa pastoratsgräns.

Härnösands stift är ett spännande stift och nu vet vi att någon av följande fem personer blir nästa biskop:

Sven Hillert, präst

Cecilia Nyberg, präst

Eva Nordung Byström, präst

Göran Lundstedt, präst

Ninni Smedberg, diakon.

Det som sticker ut är kanske att en av de fem är diakon. Inte så märkligt. Stiftelsen Vårsta Diakonigård ligger ju i Härnösand. En annan diakon, Rolf Nordblom, höll på att bli biskop där för snart femton år sedan. Jag vill minnas att en ändring i den nya kyrkoordningen satte stopp för det. Regeln var annars den att den som väljs till biskop inte behövde vara präst. (Inte diakon heller). Det räckte med att vara döpt och medlem i Svenska kyrkan och över 35 år.

Nu vet jag dock inte hur det är. I kyrkoordningen står det att den som vigs till biskop måste vara prästvigd men inte att den som väljs måste vara det.

På Härnösands stifts hemsida går det att läsa:

Det är första gången som en diakon kandiderar i ett biskopsval. För att kunna vigas till biskop krävs att diakonen först prästvigs och har de kvalifikationer som krävs för det.

Jag menar alltså att det inte är första gången som en diakon kandiderar. Har jag fel?

En annan sak som sticker ut är att en av kandidaterna är teckenspråkskunnig. Det är kanske inte heller så märkligt, för Härnösands folkhögskola finns ju i Härnösand. Och där utbildas teckentolkar.

Härnösands stift har också ett vänstift i södra Afrika

Cape Orange Diocese

Där var jag volontär 1981-82 och där arbetade hustrun och jag i fyra år mellan 2002 och 2006.

Vem som till slut blir vald återstår dock att se. Det vi kan göra nu är att tillsammans med Härnösands stift be Gud, att det väljs en god ledare för detta Svenska kyrkans näst nordligaste stift. Ett av mina hemstift.

En dag

Idag är det måndag. Vad mer kan sägas?

Att jag är lite förkyld och nog lägger mig tidigt.

Att Sydafrikas herrlandslag i fotboll får söka sig en ny coach, för att Gordon Igesund inte får förnyat kontrakt. Han lyckades inte ta Bafana Bafana till VM-slutspel i Brasilien. Adjö!

Det har varit nomineringsval gällande ny biskop i Härnösands stift. Ingen stor nyhet i sociala media.

Jag har skypat med min syster. Det tyckte jag om.

På förmiddagen träffade jag två studenter som jag handleder, samt förberedde en lektion, som jag ska ha imorgon.

Det är vinter snart. Ändå ska det bli över 20 grader imorgon. Men i natt bara 14.

Ja, detta var en liten lägesrapport. Från en snuvig och förkyld bloggare.

Svenska kyrkan om 20 år - del 2

I min förra bloggpost började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år. Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla de sista punkterna:

Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.

Den ramlag som styr Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras, så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).

Vigselrätten avskaffas också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.

De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt

Sveriges kristna råd tar över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs även dessa av Sveriges kristna råd.

Fler, mindre och rörligare stift

Även om detta har jag bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.

Istället för 13 stift blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.

Biskopen blir synlig och får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna. Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för de har ingen lokalt anställd personal.

Alla kyrkligt anställda blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt! Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.

5-8 stift utgör tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som sköter de svåraste tillsynsärendena.

Stiftskanslierna blir små och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner sig på stiftskansliet.

Det blir bara biskopen som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget med andra ord.

Präster och diakoner har fattat vad vigningen står för

Alltför många i vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände. Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.

När en person tar kontakt med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten? Gemenskapens eller individens?

För att detta ska ske på ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla tillsynsärenden sköts av ärkestiften.

Låt mig åter citera Kyrkornas världsråd:

Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

Jag tror att de som går in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.

Men detta ansvar är inte exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap med hela Guds skapelse.

När jag nu läst igenom det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!

Ny stiftsindelning

Efter att ha läst vad Brygubben skriver måste jag fundera högt över stiften i Svenska kyrkan. Det borde vara fler och mindre stift. Biskoparna ska flytta ut ur biskopspalatsen. Det är Jesus som är Herre. Inte biskopen! Avskaffa biskoparnas vapensköldar. Mitran och kräklan blir kvar. Kanske även guldkorset. Men hellre skulle det vara av trä eller möjligen ett Taizé-kors. Modell större? Ja, OK för det.
I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.

Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.

Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!

Kyrkans Tidning är ju rolig

Nu skriver Kyrkans Tidning om att Göteborgs stift söker ny biskop. Jo, det vet vi. En bild på den lediga klädseln får vi också se:
Men, ska den blivande biskopen i Göteborg verkligen ha Växjöbiskopens kläder? Låt vara att de just nu är lediga men vi har ju redan en biskop electus. Hur löser Kyrkans Tidning detta dilemma?

Förnyelse av prästlöften

Igår åkte jag till Växjö. Jag var inbjuden att delta i ett jubileum. Det var ca: 15 år sedan ett antal präster hade vigts till just präster. Deras vigningsbiskop, Gunnar Weman, var där och firade. Anledningen till att han vigt dem, var att det var i den situation då Växjö stift berövats biskop Jan-Arvid Hellström (och dessutom biskop emeritus Sven Lindegård) i en tragisk bilolycka. Gunnar Weman var ärkebiskop och fick rycka in. Inte alla i gruppen kunde vara där men de flesta kom.

Vad gjorde då jag där? Jo, jag var inbjuden att vara med på ett hörn. Gunnar Weman är också min vigningsbiskop, fast jag vigdes redan 1987 och inte i Växjö utan i Luleå. Vi skulle ha firat 20 år för några år sedan men det blev inte av. Nu tyckte Gunnar Weman att jag kunde få vara med och det var fint.

En märklig aspekt är att Växjö stift även nu saknar en fungerande biskop.

Att se bakåt i tiden (15 eller 23 år) är ibland nyttigt. Vilka drömmar hade jag då? Hur blev det? Vart är jag på väg? Berättelserna i gruppen gav uttryck för både besvikelse och glädje. Men det var just ingen som var uppgiven! För mig blev det en viktig dag. En förnyelse av mina löften till Gud att vara just det jag är: Präst!

Ps. Bland det roligaste som berättades var om kommuniteten i Broby, som t o m stöds av Svenska kyrkans nationella nivå. Man kan läsa mer på deras blogg.

Biskopen avgår

Enligt bl a Barometern avgår vår biskop. Hur känns det? Inte bra! Jag förstår att situationen var ohållbar. Säkert har han skuld i det hela. Förmodligen har även andra skuld. Ibland har det gått för långt! Så kan det ju även vara i andra sammanhang. Men jag vidhåller: En försoningsprocess hade varit bättre!

Hade varit, skriver jag. Varför det? Biskop Sven är fortfarande biskop i Svenska kyrkan. En försoningsprocess behövs hur som helst! Vem håller i den processen? Enligt DN har biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius, haft en slags roll i de samtal som förts i den akuta krisen. Kanske han kan vara ett instrument? Jag menar, när två makar kommer fram till att en skilsmässa är det enda möjliga, kan det ju vara bra att försonas på något plan. Om det går!

Det viktigaste som återstår nu är bön. Enskilda och församlingar i vårt stift förenade i bön. För en efterträdare, ja! Men framför allt för en försoningsprocess. För ingen tror väl att alla problem blir lösta, bara för att biskopen avgår?

Försoning

Har jag skrivit om försoning på min blogg? Jag tror det. Nu är det dags igen. En konflikt har blossat upp i vårt stift. Biskop och annan personal är inblandade. Sjukskrivningar. Krav på avgång. Mm.

Försoning! Det handlar inte om att släta över, sopa under mattan osv. Det handlar om sanning och rättvisa. Men inte bara sanning och rättvisa. Utan sanning, rättvisa och försoning.

Låt mig uppehålla mig kring detta med att kräva någons avgång. En kollega uttalar sig i en av lokaltidningarna om sin biskop:

Det här blir ett ärende för ansvarsnämnden och Sven Thidevall kommer inte att kunna vara kvar, det logiska nu är att han själv väljer att lämna sitt ämbete.

Kollegan är ju i sin fulla rätt att hysa denna åsikt. Mig tycks det som om ett partipolitiskt tänkande smugit sig in. Den som missköter sig ska avgå. Men är det bibelns synsätt?

När det handlar om biskopar känns det nära till hands att titta på apostlarna. Jesus valde ut tolv stycken som fick ett särkilt ledaransvar. Var det någon av dem som misskötte sig? Tvingades någon att avgå? (Judas Isakariot kan man kanske säga avgick. De andra fick förnyat förtroende, trots förnekelse, tvivel, högmod etc.) Förekom hot och våld? Att hugga örat av någon är kanske inte så oskyldigt. Går vi utanför kretsen av de tolv, får vi väl förmoda att t ex Paulus, som ju kallas apostel även han, hade uppträtt hotfullt.

Apostel kan man vara även om man gör fel. För om det är så, att biskopen har uppträtt hotfullt, har han verkligen gjort fel. Absolut! Har han på andra sätt misskött sitt ämbete, har han gjort fel.

Men lösningen är inte alltid att delta i den vanliga kören: Avgå, avgå!

Försoningens väg är inte mindre smärtsam, men den har ett annat mål. Enhet! Att kanske på sikt den som känt sig hotad och den som hotat kan försonas. Är inte detta kyrkans uppdrag? Även på en kyrklig arbetsplats?

Biskopen polisanmäld

Om det stämmer som står i Smålandsposten blir min biskop polisanmäld idag. När hände det senast? Helander-affären på 50-talet? Det känns inte bra alls! Kommer sanningen att komma fram? Vad jag förstår gjorde den aldrig det i Helander-affären, som förmodligen var mer omfattande.
Samtidigt är det naturligvtis bra att locket inte läggs på! Om det har skett brott, ska det utredas och bestraffas. I kyrkans gemenskap kan sedan försoning ske. Vi är ju en gemenskap av syndare. Självklart är även biskopen en syndare. Liksom stiftsanställd personal. Liksom jag!
Så vad är problemet? Naturligtvis att någon varit hotfull och någon blivit kränkt. Att det finns konflikter på en arbetsplats, som inte blivit utredda.
Problemet är inte att det hamnat i tidningen. Eller att det polisanmäls. Men frågan är om det egentliga problemet går att lösa, när det nu antagit dessa proportioner?
Vi fortsätter att be för de inblandade. Som präst hoppas jag också att jag snart får någon information från Växjö stift. Lite märkligt känns det att inget sägs!

Vår biskop i bråk

Vad har hänt? Morgontidningens toppnyhet handlar om att biskopen i vårt stift blivit knuffad av en stiftsanställd. Jag vill inte påstå att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen, för jag brukar börja med en tallrik fil och dricker kaffet lagom till serierna. Det verkar som om Östran var först med denna nyhet. Det kan bli av visst intresse att se hur nyheten kommer att vandra genom media idag. Blir det en höna av en fjäder? Eller är det så att media bara kommer att beskriva toppen av ett isberg.
Artikeln i Östran visar tydligt att det finns arbetsmiljöproblem. Isberget! Biskopen utgör toppen i flera bemärkelser.
Man kan fundera mycket kring detta. Det finns ett över och ett underperspektiv att meditera kring. Den anställda har ju rimligen betydligt mindre makt än biskopen och detta bör vägas in. Enligt en annan blogg handlar det om en kvinna. Om detta stämmer finns det ett genusperspektiv också.
Ytterst ser jag biskopens uppgift att värna om enheten. Det har tydligen inte gått på stiftskansliet. Enhet kan man värna om på olika sätt. Som jag ser det finns inga genvägar förbi konflikterna. Enhet är en lång vandring. Vissa kallar det försoningsprocess. Utan rättvisa ingen försoning! Därför måste en biskop också värna rättvisan och inte minst dem som befinner sig i ett underläge.
Men vad egentligen denna konflikt handlade om vet jag inte. Jag tror dock att det kan bli en möjlighet i vårt stift. Att vår biskop är inblandad i en konflikt och behöver vara sjukskriven kanske kan bli utångspunkten för många goda samtal. Vad är en konflikt? Vad är makt? Vem är i underläge? Vad betyder försoning? Hur når vi rättvisa?

Diakon och prästmöte

Tisdag - torsdag samlades några hundra präster och diakoner till möte med vår biskop i Växjö. Hur var mötet? Ja, det var väl egentligen många möten. Samtal med kollegor två och två. Så viktigt! Möten i mindre grupper - så bra! Stora samlingar - ja, då blir man genast mer kritisk. Detta måste jag erkänna. Mycket kunde ha gjorts bättre. Men hade det blivit bättre om jag gjort det självt? Inte med självklarhet.

Det blir en del gnäll när man samlas så här. En del av gnället var rättmätigt. Men sedan bygger det på och blir onödigt.

Vad har jag lärt mig och tar med mig hem?

Kanske det viktigaste är att överhetskyrkan är på väg bort. Den har gjort sitt och nu hoppas jag att något nytt växer fram.

Jag vill ha fler och mindre stift i Svenska kyrkan. Så att det inte blir så mycket apparat utan mer liv. Biskopen är en viktig funktion som bygger på förtroende och närhet. Växjö stift kunde lätt delas i 3. Vi har ju redan en domkyrka i Kalmar. Men det behövs inget stort biskopspalats. Biskopen kan bo i en lägenhet någonstans. I ett radhus eller en villa. Röra sig ute bland folk. Inget stort stiftskansli. Några som är lite framåt och brinner för det de gör, kan få förtroendet att jobba med biskopen under en begränsad period. Kanske 3-5 år. Sedan ska de bytas ut!

Detta kommer. Resurserna (läs pengar) minskar. Är det ett hot? Jag ser det mer som en möjlighet. Då kanske andra resurser (läs människor och förtröstan på Gud) ökar. Det är väl inte alls hotfullt?

Men nu är det fyra år till nästa möte. Ska bli spännande att se vad som händer fram till dess.

Melodifestival och biskopsval

Läser man lite bloggar kan det handla om melodifestivalen eller (i kyrkliga sammanhang) biskopsval i Stockholm.

Vi gillar detta, vi människor! Att tävla och rösta och gradera. Kanske behövs det ibland. Men en kritisk röst kanske ändå är på sin plats. Den låt som vinner melodifestivalen är ju inte nödvändigtvis den bästa. Bara den som får flest röster! Den som vinner biskopsvalet är inte heller den bästa, med nödvändighet. Bara den som får flest röster.

En melodi, som inte ens kommer med bland de 32 som tävlar, kan vara nog så bra.

Ja, några tankar den 9 februari 2009 .....