Hunden önskar God Jul

Föga anade jag att julen 2016 skulle bli den jul då jag fördjupade mig i hundens betydelse för mänskligheten. Sedan 2003 tillhör hunden Ludde vår familj. Det är en Jack Russel. Kanske en Parson Jack Russel. Jag vet inte så noga. Vi köpte honom för ZAR 150:- i Bloemfontein i Sydafrika. Sedan dess har han dock kostat betydligt mer i flygresor mellan Sydafrika, Nederländerna och Sverige. Mot min vilja har jag tvingats inse att en hund inte självklart kan lämnas kvar vid flytt mellan olika kontinenter.

Ordet ’hund’ förekommer i singularis 10 gånger i bibeln (åtminstone i Bibel 2000).I de flesta fall handlar det om hunden som en metafor. Och oftast i negativ bemärkelse. Exempelvis när David kämpar mot Goljat, som säger:

Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?

Vid några tillfällen uttalas också löften, att inte ens en hund ska morra åt någon. ’Hunden’ i bestämd form förekommer fem gånger. I Ordspråksboken 26:11 konstateras sakligt:

Hunden vänder om till sin spya, och dåren gör om sin dumhet.

Jag kan intyga att båda sakerna förekommer. (Men när detta citeras i andra Petrusbrevet står det istället att …

… hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.

Pluralisformen ’hundar’ är inte heller så vanlig. Sju gånger och oftast i negativ bemärkelse. Hundar ylar och är glupska. Någon gång också stumma.

Hela 20 gånger förekommer ordet i pluralis och i bestämd form: ’hundarna’. I de sammanhangen dyker en annan beskrivning upp. Hundarna, som slickar någons sår eller blod. Så sker med Navot i Första Kungabokens 21:a kapitel, när Navot och Isebel ligger i en oförsonlig konflikt. Samma hundar sägs också till slut äta upp Isebels kropp. När Jesus berättar liknelsen om Lasaros och den rike mannen, kommer hundar och slickar på den rike mannens sår.

För en tid sedan hade Ludde ett sår på foten. Vi fick då lära oss att det inte gör så mycket om hunden slickar på såret. Det ökar blodgenomströmningen och såret läker snabbare. Om det däremot är ett öppet sår, är det inte bra, eftersom hundens tunga är en bakteriehärd av stora mått. Ludde visar ofta tillgivenhet genom att slicka på min hand. (Eller borde jag tvätta mig oftare?)

När Jesus möter den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliets 15:e kapitel (hon som är den enda som vinner ett stridssamtal mot Jesus) dyker också hundarna upp. Då äter de smulor från sina herrars bord.

Den enda gången som en hund förekommer i en kontext som liknar vår tids husdjurssammanhang är i Tobits bok, som ingår i de gammaltestamentliga apokryferna. Där följer en hund med Tobit vid ett tillfälle och en annan gång kommer en hund och möter honom.

Vid en google-sökning på ’hundar i bibeln’ får jag inte så många träffar. Men någon som heter Thor-Leif Strindberg menar på sidan ’Bibelfrågan’ att hundar enligt bibeln är ett orent djur. Men i Jesu samtalet med den kanaaneiska kvinnan menar Thor-Leif att Jesus inte ser hunden som oren. Jesus säger:

Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.

Här avses, enligt nämnde Thor-Leif, hunden som ett husdjur. På något sätt verkar hunden få en slags upprättelse av Jesus. Även om den, trots allt, är illa ansedd i övrigt i bibelns värld.  Däremot nämns inte ’katt’ eller ’katter’ en enda gång i bibeln.

Det är svårt att bygga någon mer djuplodande teologi på dessa spridda fynd. Vill jag söka ledning i hur jag ska vara i umgänget med min hund, ger inte bibeln många specifika svar.

När vi i Jesajas elfte kapitel läser om skottet från Jishajs avhuggna stam (som inspirerat till psalmen: ”Det är en ros utsprungen”) övergår ju profetian i en bild av det kommande fridsriket, där olika slags djur ska leva i harmoni och även små barn kunna leka med exempelvis ormar. Det hade varit fint om en hund hade varit med där. Det finns nämligen stunder när jag hoppas att få träffa Ludde i en annan värld, i en annan dimension, när vi – tror jag – kan prata med varandra. Då kanske jag kan fråga honom vad han tänkte under sina år mer oss. När jag tittar in i hans mörka ögon får jag en känsla av att han har en del att säga.

Men Jesaja nämner trots allt en släkting till hunden: vargen. Och i rättvisans namn även ett stort kattdjur – lejonet.

Två framtänder och en ros som doftar salighet

Vi firade högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala igår. Vi gör det ganska ofta. Visserligen bor vi i Uppsala Domkyrkoförsamling men församlingstillhörighet i Svenska kyrkan idag är inte helt och hållet bundet till territorialgränserna. Det går exempelvis att tillhöra församlingsrådet i en församling, även för den som inte bor i församlingen. Men då måste vederbörande åtminstone bo i samma pastorat.

Det var en härlig högmässa. Församlingen erbjuder blivande präster möjlighet att tjänstgöra. Det är gott. Fler sådana möjligheter vore bra. Det är många unga personer i kyrkan. Inte fullt så många barn. Men ändå finns ”barnens stund” som en fast punkt i gudstjänstordningen. Och barnens hörna är placerad långt fram, nära altaret.

Kollekten samlades in till ett vattenreningsprojekt på retreatcentret Anafora, som drivs av den koptiska kyrkan i Egypten, som vi också bad för i en väl genomarbetad förbön.

Det som ändå grep mig mest igår var predikan. Bibi Helgesson lyckades på ett bra sätt kombinera klagan och hopp. Jag kom att tänka på en bok av Walter Brueggemann, som heter:

The Practice of Prophetic Imagination: Preaching an Emancipating Word

Där beskriver författaren hur en profetisk predikan bör innehålla både klagan och hopp. Brueggemann bygger detta på den gammaltestamentliga profettraditionen. Det är ofta ingen ände på de pessimistiska beskrivningarna av sakernas tillstånd. Profeterna riktigt grottar ner sig i vemod. Men de slutar inte där. De beskriver med samma intensitet hoppet om något nytt. Brueggemanns poäng är att de gör det med hjälp av bilder, metaforer, berättelser och med ett poetiskt, målande språk. Han vänder sig mot det som han kallar för

Prose reductionism

Ofta gör vi precis så både i våra beskrivningar av verkligheten och när vi tecknar hoppet. Det blir då predikningar utan språklig lyftning. Vi hänvisar till dagstidningar och sociala medier, när vi påtalar hur illa det är ställt i världen och när vi ska predika hopp, handlar det ofta om vad vi kan göra. Det är i och för sig inget fel på sopsortering eller bidrag till insamlingskampanjer. Men tänder det hopp?

Bibi predikade självklart om Jesu mor Maria, denna söndag – adventstidens fjärde i ordningen. Hon gjorde det med hjälp av två kvinnor i Östra Aleppo.

Bana Alabed och hennes mor Fatemah

Bana Alabed är sju år och har ett twitterkonto. Såhär beskrivs kontot:

Hi I'm Bana. I'm 7 years old girl. I and my mom are tweeting live from East Aleppo. Account managed by mom.

Med deras verklighet som bakgrund kunde Bibi i predikan ge uttryck för både klagan och hopp.

En av de hoppfulla bilder som hon använde var en tweet från Bana den 8 december:

Good evening my friends. What are you doing today? I am happy I lost two more teeth.

Den andra bilden jag fastnade för var, när Bibi talade om den ros, som doftar salighet. Hur doftar salighet? Det är inte så lätt att beskriva med ord. Men själva formuleringen talar för sig själv.

Vi går nu in i adventstidens sista vecka. Nästa helg firar vi inkarnationens mysterium.

Gud med oss.

Min bön är att det ska bli verkligt för oss. Att det ska bli verkligt för de människor som lider svårt på vår jord. I en mörk tid ber jag med människor i alla tider:

Hosianna!

Ack, Herre fräls. Ack, Herre, låt väl gå!

Juluppropet

Fler människor än på mycket länge befinner sig på flykt i världen. Några av dessa söker sig till Europa. Många länder i Europa stänger mer och mer sina gränser. Sverige har under det senaste året också gjort det. Och människor som kommit hit utvisas, trots att det är mycket osäkert om det läge de flytt ifrån förändrats. En god vän skrev igår följande på sin facebooksida:

Så har hon då levererat sitt budskap om ljus och frid till oss i vårt fina rätt vintriga Sverige. Kaffe och pepparkakor, lussekatter och lite glögg och vi är så i stämning. Samtidigt hade jag en parallell verklighet för ögonen genom min fru som arbetat i många år med ensamkommande från den stora världen utanför de gränser vi nu stängt. Just i natt när Lucia var på väg deporterades ca 13-50 ungdomar(uppgifterna växlar) genom flyg från Arlanda. Det var, till min stora och alltmer växande förvåning, en operation som för tankarna till Hollywood när hemliga operationer genomförs. Man kan inte tro att detta är sant så mitt kaffe smakade inte riktigt gott denna morgon när jag inser vilka hycklare vi är i detta land som sänder dessa barn och ungdomar tillbaka till krig och en osäker framtid.

DN skriver om just denna händelse. Detta är förmodligen bara ett exempel på vad som händer – mer eller mindre i det tysta.

Många arbetar dock mot detta. Det går att se i olika social medier. Att på gräsrotsnivå engagera sig för medmänsklighet i ett samhälle och i en tid när just medmänsklighet ofta sätts på undantag, är självklart det allra viktigaste.

Men det går också att engagera sig genom att delta i olika upprop. Sveriges Kristna Råd har därför tagit inititativ till

Juluppropet

Varför är det viktigt att skriva under? Motiveringen är att uppmanar regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

För mig var det självklart att skriva under. Det hoppas jag att det även är för Dig. Länken till uppropet kommer här.

Hjälper det att skriva på? Det återstår att se. Men uppenbarligen är det många som tror det. När jag tittar på vilka som skrivit under ser jag många försök till att sabotera uppropet. Oseriösa, upprörande namn och inlägg, som uppenbarligen skrivits dit av sådana som vill skada saken. Min slutledning blir då: desto viktigare att skriva under.

Midnattssol

Nu har vi sett sista avsnittet av SVT’s uppmärksammade serie

Midnattssol

Den är upprörande. Gunilla Brodrej skriver i Expressen:

Samerna porträtteras antingen som militanta unga aktivister eller underliga kufar som plötsligt dyker upp med en jojk och något gravt gåtfullt i blicken. Synsk och sällsam sitter nåjden (musikern Sofia Jannok) vid ett bord och talar i gåtor, för länge sedan övergiven av regissören. Hiphoparen Maxida Märak figurerar som stadens mystiskt försvunna samiska ikon. Genom detta usla upplägg fortsätter majoritetssamhället att begränsa samens roll i samhället. Först som renskötare. Nu som rekvisita.

Mycket av detta skulle jag nog hållit med om. Jag menar, den framställer verkligen samer i tveksam dager. Även om ramberättelsen handlar om att de fråntagits sitt land och därmed, i det stora perspektivet, har rätten på sin sida. Även om detta, självklart inte försvarar alla de mord som begås, som en hämnd, av en av samerna. Och visst försöker åklagaren i serien ställa mycket till rätta. Och nåjden räddar två liv på slutet. Men ändå.

Därför blev jag överraskad att Sofia Jannok spelade med i serien. Så jag googlade på detta och fann att hon uttalat sig på SVT’s hemsida:

Vi har varit osynliga så länge. Nu talar man om oss i alla fall. Sedan kanske vi får börja berätta våra historier med våra egna ord. Men osynlighet är den värsta rasismen.

TV-serien beskriver ju inte verkliga händelser. Mer än att samerna fråntagits sitt land och att Kiruna stad ska flyttas. Men det franska uranet och alla morden – de är fiction.

Så, förhoppningsvis blir det som Sofia Jannok önskar, att samtalen startar.

Till detta samtal bidrar säkert också den vitbok om relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som kom ut i våras:

De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna

Det är hög tid att detta samtal förs. Svenska kyrkans kyrkomöte fattade 2015 beslut att uppdra till kyrkostyrelsen att uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av ILO-konvention 169.

Det är också på tiden. Och det vore på tiden att Sveriges riksdag och regering gör just det.

Domssöndagshelg

Bland annat med anledning av min födelsedag, som inträffade under helgen, hittade vi på lite extra hyss denna helg.

Orginalutförandet av denna triptyk finns i Jukkasjärvi kyrka utanför Kiruna.
Den föreställer Lars Levi Laestadius, som till vänster om Kristus
predikar bot för människorna och till höger fascineras av Maria i samedräkt.

Efter lunch på lördagen cyklade vi iväg till Bror Hjorths hus. Helt gratis, ganska centralt i Uppsala, finns denna inspirerande miljö. Vi fick gå runt i hans ateljé och bostad. Där finns tavlor och skulpturer. Med inspiration från utbildningen i Paris men starkt påverkad av allt från det samiska till afrikanska inslag. Samt en mängd märkliga sammankopplingar. Exempelvis såg vi en förlaga till ’Visdomens brunn’. Via en sökning på nätet förstår jag att den står på Olof Palmes plats i Södertälje. Den var avsedd att bli en dopfunt med refuserades. Skälet kanske var att portalfigurerna vid sidan om Jesus är Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Läs mer om detta märkliga konstverk via länken här.

Efter en dryg timmes motionerande på Centralbadet tog vi så en tur genom det upplysta

Allt ljus på Uppsala

Det finns mycket att se, allt från enskilda belysta konstverk, träd med ett överflöd av belysning till domkyrkans spektakulära ljussättning. När hustrun släpade iväg mig till Västgötaspången (som endast var upplyst av ett par gatlyktor) anade jag ugglor i mossen. Väl hemkommen förstod jag att det var överraskningskalas på gång. Kul!

Söndagen blev inte sämre. Vid högmässan i Helga Trefaldighets kyrka medverkade V-Dalakören med vacker sång. Det är fint att nationskörerna sjunger i Uppsalas kyrkor med stor regelbundenhet. Jag vet om detta eftersom äldste sonen är ordförande i körkonventet, som är ett samarbetsorgan mellan alla nationskörerna i Uppsala.

En härlig dansgrupp som gärna välkomnar nya medlemmar.

Efter lunch gick vi till Värmlands nation, där yngsta dottern uppträdde med sin dansgrupp:

Las Corazoncitas

Vilken energi. Publiken var hänförd och vi med.

Därifrån gick vi till Fyrisbiografen och såg

Offret

En film av Andrei Tarkovsky. Lite svår är den. Huvudpersonen, Alexander, som spelas av Erland Josephson, offrar till slut allt han har för fred. Det som slog mig, utifrån besöket i Bror Hjorths hus, var att både Olof Palme och Nietzsche dök upp i filmen. Ett sammanträffande.

Innan kvällen var till ända hade vi också hunnit med att se ytterligare ett avsnitt i TV-serien:

Midnattssol

Den utspelar sig i Sapmi. (En till koppling till Bror Hjorth). I veckan samtalade jag med före detta kyrkoherden för samer, Bo Lundmark, som följer serien men gör det med sorg, eftersom den samiska kulturen framställs på ett stereotypt och förenklat sätt. Han var dock öppen för att serien försöker att ställa sig på samernas sida i konflikten med framför allt bolaget (LKAB). Det var fint att tala med honom. Det gjorde att jag skärpte till mina kritiska glasögon.

Domssöndagshelg. Med konst och kultur – såväl som födelsedag. Helt klart har helgen gett mig mycket att tänka på. Inte minst behovet av dom och eftertanke. Vi säger ibland att vår tid är speciell. Det enda speciella är väl att den är just vår. Jag tror att varje tid haft och har och kommer att ha sina utmaningar. I varje tid gäller det att vara kritisk. Att inte dras med i tidsandan utan skilja på det som bygger upp och det som inte bygger upp.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

4 + 5 = 8

Precis hemkommen från en konsert i Uppsala Missionskyrka inser jag att matematik inte är en absolut vetenskap.

Vibafemba och Riltons Vänner framförde sånger i en konsert med överskriften

Allt och ingenting

Bara titeln omkullkastar ju all form av logik.

Vibafemba har funnits sedan mitten av 1980-talet och i stort sett alltid haft fem medlemmar. Sedan Erik Lindman, tenor, dog tidigare i år, är de bara fyra. Riltons vänner är fem till antalet. Fyra + fem borde alltså bli nio. Men ikväll fanns bara åtta på scenen. Sebastian Rilton sjunger nämligen i bägge grupperna.

Samtidigt kändes det som om det faktiskt var nio personer närvarande, eftersom tomrummet efter Erik Lindman var påtagligt och hans minne levde starkt genom hela konserten.

Själv har jag följt Vibafemba under lång tid och vissa av deras låtar lyssnar jag ofta på. Riltons Vänner, som bildades 1999, hade jag faktiskt inte hört talas om, förrän jag köpte biljetterna. En ny och trivsam bekantskap.

Vi förstod att denna konsert var Vibafembas första konsert efter Eriks död. Det framgick tydligt att processen, som ledde fram till konserten, var en sorgeprocess. Vi som lyssnade bjöds in att delta. På ett mycket öppet och generöst sätt. Till exempel berättade en av medlemmarna i Vibafemba att Erik hade tagit sitt liv på grund av psykisk ohälsa. Det visste jag inte förut.

A capella sång är en musikstil som jag tycker mycket om. Ikväll med två
av de bästa grupperna i Sverige.

Ändå var det inte en slagsida åt det tragiska. Konserten rymde mycket humor, glädje och nutidsanknytning. Det kändes till exempel stort att få vara med om ett uruppförande av en Ted Gärdestad-låt. Tydligen hade han spelat in en demo 1981 med titeln

I'd Rather Write a Symphony

Nu hade Kenneth Gärdestad gjort en svensk text. Den framfördes för första gången på denna konsert (i fredags i Stockholm och idag i Uppsala). Kopplingen mellan Ted Gärdestad och Erik Lindman var ju uppenbar. Men låten stod helt klart för sig själv.

Några gamla Vibafemba-klassiker framfördes och det var spännande att höra dem på nya sätt – ibland med kvinnoröster istället för tenoren. Exempelvis sjöngs ”Om du blundar”och ”Amors Pilar”. Extranummer var ”Älskar du mig än”, där samtliga tre kvinnor turades om att fylla ut tomrummet efter Erik.

Det som ändå gjorde starkast intryck var den sista låt som Erik Lindman var med och spelade in:

Ingenting

Den är skriven av Peter Sydén, som även var ljudtekniker på konserten. Den har jag lyssnat på, för den ligger ute på Vibafembas hemsida. Underbar låt.

Men ännu starkare var den låt som följde direkt efter. Den är också skriven av Peter Sydén. Jag kommer inte ihåg titeln men delar av texten var som hämtade ur Jobs bok. Texten är en bön till Gud med ord som fritt återgivet ber Gud lämna den bedjande ifred, eftersom Gud gjort den som ber alldeles kall inombords och bidragit till att hen spytt ut sitt hjärta.

Det grep mig mycket. Starka ord i en kyrka vars altartavla föreställer Jesus, som lider på korset.

Maria berättar om sin bild, som föreställer
Maria och Jesusbarnet, som leker med bil och boll.

Denna söndag före Domssöndagen, som bär temat

Vaksamhet och väntan

började vi med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka, där vi vid kyrkkaffet hörde Maria Eklöw Bosaeus berätta om sina tavlor målade med inspiration från Syrien. Också dom mycket starka. Inte minst för att de är målade med en intention att de skulle spegla fred och avsaknad av hot. Och vi avslutade den i Uppsala Missionskyrka, med budskap som sträckte sig mellan en fullständig förtvivlan över det smärtfyllda livet, riktad mot Gud, till en slutsång som bekräftade det trotsiga hoppet med orden:

Kalla mig enkel om du vill
Men jag vill älska dig en gång till

Det håller ihop för mig. Allt och ingenting.

Hopp trots allt!

Det haglar ju formligen reaktioner på valet i USA. Kommentarer, tankar och analyser – både i den virtuella världen och i mötet med medmänniskor. Så vad vill jag tillägga?

Pendeln svänger. Det är så mycket som pekar åt fel riktning i vår samtid. De partier som hämtar sin näring i rädsla för det okända. Som tar sig uttryck i diskriminering och fientlighet mot den andra. Vad värre är – även de traditionella partierna (som t ex vår egen regering och riskdag) lagstiftar på ett sätt som jag inte kan eller vill stödja. Fortsatt ID-kontroll vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Avtal med regeringen i Afghanistan. Utvisningar av minderåriga till länder som de aldrig bott i. Visst, det var svårt för Sverige och Tyskland och kanske något land till att gå emot ett Europa som bara ser migranter som en belastning. Men nu känns det som om vi gett upp.

Att Donald Trump vinner valet i USA är illa nog. Men det är tanken på att detta ingår i en större, djupare trend – där vi också är indragna – som gör det hela värre.

Mitt i allt funderar jag också kring makten. Barack Obama, som jag uppskattar på många sätt, fick Nobels fredspris. Men har det blivit färre krig under hans presidentperiod? Hur mycket kunde han ändra på sakernas tillstånd?

Med ledare som Putin och Trump visar makten sitt rätta ansikte. Det är inte något jag önskat. Men det finns något ärligt i det.

Oberäkneligheten hos Trump är ytterligare en komplikation. Hur går det nu med Paris-avtalet? Det skrämmer mig.

Listan kan förstås göras lång.

Maktens rätta ansikte.

Det är då hoppets låga tänds. Det är aldrig omöjligt att kämpa emot. Det är aldrig för sent att ta sats. Ingen värdslig makt varar för evigt.

Någon har skrivit att de unga i USA röstade annorlunda. Det var inte där Trump hade sitt stöd. Kan det vara så väl att det stämmer även i Europa? Det verkade så, när jag deltog i en manifestation för en human asylpolitik, på Vaksala torg häromkvällen. Det var många unga människor där.

Så låt oss hålla ut. Låt oss fortsätta kämpa.

Kampen den går vidare, den har bara börjat …

Aldrig, aldrig ger vi upp, segern är vår …

Tillsammans kan vi göra det, sida vid sida …

Shembe

I mitten, framför den heligaste platsen, sitter de beslöjade unga flickorna.

I lördags var vi med en grupp från School of Religion, Philosophy and Classics vid University of KwaZulu-Natal, som gjorde ett fältbesök hos Nazareth Baptist Church (iBandla lamaNazaretha) i Imbali här i Pietermaritzburg. Vi blev väl mottagna. Shembe är en så kallad Africa Initiated Church (AIC) och en av de största. Den tillhör den gupp som kallas Messiansk. De som hör till kyrkan tror att grundaren, Isaiah Shembe, var Messias. Därmed är det lätt att avfärda detta samfund, som har miljontals medlemmar. Ser vi lite djupare fanns hos Isaiah Shembe, liksom hos alla AIC’s en djup och befogad kritik av den västerländska synen på Kristus. Att upphöja Shembe till Messias kan ses som ett politiskt ställningstagande. Vi får ha med i beräkningen att det som den övervägande delen vita kristna i Sydafrika stod för när Shembe levde, var rasåtskillnad och det förtryck som följde med det.

Besöket var fascinerande. Vi fick ta av oss skorna, falla på knä vid ingången till templet och sedan sitta med och uppleva hur otaliga hymner sjöngs i ett mycket långsamt och suggestivt tempo. Det förekom predikan och bön. Allt gick väldigt lugn till. Kvinnorna gick in genom en särskild ingång och satt även separat. I mitten satt unga kvinnor. De var helt beslöjade. Alla medlemmar är klädda i vitt.

När gudstjänsten led mot sitt slut fick vi manliga lärare presentera oss. När vi sedan gått ut ur templet. Templet är en dunge med låga träd, som ligger på en kulle, omgiven av vitmålade stenar. Väl ute ur templet vidtog fotografering och glada konversationer.

För mig var det en stor stund. Jag har bara en gång tidigare besökt en AIC-gudstjänst. Det skedde i Bloemfontein 2006. Då hade jag ingen som förklarade vad som hände.

Denna gång var vi med lärare och studenter. På måndagen deltog vi i en analyserande och reflekterande lektion, som leddes av Dr Lilian Siwila. Det var skönt att åtminstone lektionen innebar att vi inte behövde dela upp oss i män och kvinnor utan kunde samtal fritt. Alltid bättre!

På plats i Sydafrika

Studenter srpinger åt alla håll. Foto: Nathalie Holmström

Idag var jag med om en obehaglig händelse. En fredlig samling på det universitet vi besöker blir helt plötsligt avbruten, när mängder av poliser tågar in och griper ett antal stundeter och även två lärare. Jag återkommer till detta längre ner i bloggposten.

För andra året i rad leder jag en resa med studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det handlar om verksamhetsförlagd utbildning (VFU) och det är sammanlagt sex studerande. Tre studerar i Uppsala och tre i Lund.

Vår resa har hittills varit obeskrivligt innehållsrik. Först blev vi försenade till Heathrow och missade planet till Sydafrika. Vi fick övernatta på ett hotell nära flygplatsen och tillbringade dagen i dess omgivning. På ett sätt blev det en god start. Bra teambuilding.

Första natten i det huset vi skulle bo i utgjorde nästa fas i det oväntade. Vi hade släckt lamporna och själv hade jag somnat. Då kom den person som tidigare bott i huset och ville komma in. (Hon hade nyckel, men jag hade köpt extra hänglås och satt på dörrarna, för säkerhets skull). Jag kände henne och förstod att det blivit ett missförstånd. Hon visste att vi skulle bo i huset med hade kommit för att dagen därpå flytta ut hela sitt bohag. Men vi trodde ju först att det var en inbrottstjuv.

Dagen efter deltog vi i en konferens som var mycket intressant. Temat var:

Religion, Governance and Humanitarianism in Africa

Den anordnades av CIHA Blog tillsammans med bland andra University of KwaZulu-Natal.

När vi kom hem var huset tömt på husgeråd, gardiner och de flesta möblerna. Kvar blev våra sängar och ett bord med sju stolar. Nu löste sig allt, för under dagen ordnades nya gardiner och nytt husgeråd fram.

Nästa dag tillbringade vi i Durban. När vi kom hem var elektriciteten i vårt hus avstängd. Det visade sig att elräkningen inte var betald på ett tag. Vi fick snabbt omgruppera och ta in på Bed&Breakfast. För min del fick nästa dag ägnas, delvis, åt att lösa den uppkomna krisen.

Helgen blev högintressant. Vi fick vara med på ett av universitetets fältbesök hos en så kallad Africa Initiated Church (AIC). Inte vilken som helst utan den som populärt kallas Shembe men egentligen heter Nazareth Baptist Church. Efter att vi tagit av oss skorna, visat vördnad inför templet, gick vi in och satte oss på mattor och observerade en mycket traditionell, afrikansk gudstjänst i ett samfund som inte låter sig beskrivas på några få rader.

På eftermiddagen följde några av oss med till en pingstkyrka, där en av lärarna skulle hålla föredrag. Det visade sig vara en del av konferens, som handlade om kvinnor och äktenskap. Församlingen kändes mycket traditionell och värdekonservativ. Som om inte det räckte förekom också ett mycket dramatiskt inslag, då mirakel utfördes. Även detta låter sig inte enkelt beskrivas men vi blev på olika sätt berörda av det som skedde. När min kollega, Lilian Siwila, höll sitt föredrag blev jag mycket imponerad över hur hon kunde klara av att navigera i denna miljö och ändå hävda en syn på relationen mellan kvinnor och män, som vi besökande svenskar kände igen oss i.

Söndagen blev verkligen en behövlig vilodag. Vi deltog i två gudstjänster i vår lutherska systerkyrka. Vi var uppdelade i två grupper. De som studerar för att bli präster fick predika. De som ska bli diakon och församlingspedagog fick läsa text och dela ut nattvard. Sång, dans, mycket värme. Vi var alla starkt berörda på ett odelat positivt sätt.

Efter dessa inledande dagar tänkte jag att vi nu har upplevt det mesta. Men detta överträffades med råge. Först deltog vi i en lektion som hörde ihop med lördagens besök i Shembe-templet. Det var betydelsefullt att få höra afrikanska studenters upplevelse av besöket och att få erfarna teologer, alla afrikaner, ge bakgrund och analys. Allt skedde med hänvisning till det som är ett signum för de teologiska studierna vid University of KwaZulu-Natal: kontextuella studier med ett tydligt genusperspektiv i en afrikansk omgivning.

Vi hade redan i går samtalat om huruvida vi sedan skulle röra oss mot main campus, där en samling skulle äga rum, ordnad av lärare på universitetet. Det handlade om att samtala om den studentrevolt som äger rum över hela Sydafrika:

#feesmustfall

Studenterna kämpar med stigande studieavgifter och kräver att samhället ska ändra på detta. Självklart handlar det om mycket mer. Min beskrivning är att hela demokratiseringen och även försoningsprocessen, som är färskvara, håller på att omförhandlas. Nya generationer behöver erövra detta på sitt eget sätt. Den som har ett öppet sinne måste inse att Sydafrika kämpar med ett kolonialt arv. Att landets politiska ledare mitt i detta förser sig med fördelar och förmögenhet gör inte saken bättre. Det som studenterna utmanar är inte bara universitetens ledning utan ett helt samhällssystem.

Det finns studenter som tar till våldsamma metoder och exempelvis bränner ner och förstör. Ingen av dem vi träffar stödjer detta. Det är också ett stort problem att vissa universitet i Sydafrika väljer att stänga. På så sätt förlorar många studenter viktig tid och även pengar.

Mina kollegor vid UKZN vill med sitt engagemang öppna ett utrymme för samtal. Ledningen för UKZN vill inte träffa studenterna i öppna samtal och då bildas ett vakuum. Det försöker en del lärare fylla. Det är såklart ett vågspel. Men jag menar att det är modigt och nödvändigt. Frågan är dock om det nu är så spänt mellan studenter och polis att det inte längre går.

Vi gick i alla fall till main campus och den mycket fredliga samlingen avbröts innan den ens startat av att poliserna brutalt grep flera studenter och även två lärare. För oss blev det en stark upplevelse. Vi var aldrig i fara och relativt snart efter gripandena lämnade vi området och gick hem till vårt.

Nu har vi pratat om det inträffade och imorgon ska samtalen fortsätta med hjälp av en av mina kollegor, som ska förklara vad allt detta går ut på.

Vi har varit på resa 8 dagar men det känns som betydligt fler. Allt som hänt har jag inte skrivit upp. Inte hagelstormen som vi upplevde i vårt fordon. Inte heller kvällsmässan fylld av rökelse, där en av lärarna på det lutherska prästseminariet meddelade de studerande att samtliga lärare har blivit förflyttade till andra tjänster ute i församlingar. Eller bad i Indiska Oceanen, besök på ett katolskt nunnekloster där vi blev inbjudna i ett fantastiskt klosterkapell. Och mycket annat.

Den grupp jag har nåden att få vara tillsammans med består av sex mycket genomlevda personer. Som grupp har vi också kommit varandra nära. Denna resa, som ännu inte är slut, blir ett minne för livet.

Bajsattack

SvT rapporterar:

Sveriges nytillträdda ambassadör, Cecilia Julin, fick ett oväntat välkomnande igår när hon besökte Kapstadens universitet. En grupp studenter bröt sig in i lokalen och började kasta mänsklig avföring omkring sig.

Enligt SVT Nyheter

… ser hon tillbaka på händelsen som en mycket tråkig och obehaglig upplevelse – men hon känner inte att det hela hade specifikt med henne att göra.

Det handlar i själva verket om den landsomfattande proteströrelse, som kallas

#feesmustfall

Själva begreppet är en utveckling av en tidigare protestkampanj, som lyckades få bort den stora Cecil Rhodes-statyn framför huvudingången till University of Cape Town.

#rhodesmustfall

Den kampanjen innebar en viktig dialog kring huruvida Sydafrika arbetat färdigt med sitt koloniala arv eller inte. Den nuvarande kampanjen hänger självklart ihop med den förra men är mer konkret. Studenter vill helt enkelt att avgifterna på universiteten ska sänkas eller helt tas bort. Ett rimligt krav. Att protesterna idag är så kraftfulla har att göra med många universitets önskan att tvärtom höja avgifterna.

Från en svensk horisont uppfattas självklart en bajsattack som oerhört osmaklig. Det är då viktigt att komma ihåg att detta i den sydafrikanska kontexten inte är något nytt. Inte minst i en betydligt mer grundläggande fråga, den som handlar om rätten till land, har detta sätt att protestera använts.

Ses'khona People's Rights Movement använde den utanför Kapstadens flygplats 2013. Detta är bara ett exempel. Mer finns att läsa i en artikel publicerad av News 24.

Varför just bajsattacker? Professor Ernst Conradie knyter i en artikel publicerad i Scriptura ihop det med den sanitära situation som de fattigaste i Kapstadens kåkstäder lever under.  De som saknar avlopp får istället hinkar till sina toaletter, som hämtas en gång i veckan. Den dagen ligger en stank av avföring över området och trots löften från politiker lever detta så kallade ”bucket system” kvar.

I t ex Port Elisabeth rapporterade SABCNews tidigare i år att 18 000 hushåll fortfarande har "the bucket system".

Insatt i ett historiskt sammanhang är det inte alls obegripligt att människor vars förfäder och förmödrar fråntagits sina landområden och vilka nu bor i kåkstäder utan de mest grundläggande sanitära systemen på plats, till slut tappar tålamodet och reagerar. Är det förkastligt att de någon enstaka gång visar hur deras vardag ser ut?

De som utför bajsattacker döms i Sydafrika. Det är ett brott. Men frågan är vilket som är det större brottet? 

Surströmming och palt

Vilken helg! Vi har haft glädjen att träffa familj, släkt och goda vänner i olika konstellationer. En fantastisk dopgudstjänst på lördagen och söndagsmässa fylld av änglar och barnafötter i morse.

Dessutom har vi, under samma helg, fått äta både surströmming och palt. Vilken höjdare. Palt bjöds vi på som söndagslunch. Just nu känner jag att jag kanske inte borde ätit 4 stycken men då var det ett mycket rimligt beslut.

Och så igår. Surströmmingsskiva i en bygdegård ute på den uppländska landsbygden. På Trögden. Den halvö som går ut i Mälaren, söder om Enköping.

Det blir ändå just från surströmmingsskivan jag måste lyfta fram två lite osannolika sammanträffanden.

En man, som jag aldrig träffat förut, visade sig komma från Alby, en liten socken i Medelpad. Han trodde nog inte att jag skulle känna till denna relativt lilla by. Det var där jag ledde min första högmässogudstjänst (eller som det hette då: högmässa utan nattvard) midsommarhelgen 1980. Jag var 19 år och tjänstebiträde.

En annan person på surströmmingsskivan hade bott i Sydafrika i 27 år men var hemflyttad till Sverige sedan en tid.

- Var i Sydafrika bodde Du?
- I Kapstaden
- Var där?
- I Rondebosch.
- Vilken gata?
- Loch Road.

Jag bodde i Sydafrika som ung. 1981-82. Jag bodde i Kapstaden. I Rondebosch. På Loch road. Humor!

Mina rötter från norra Sverige och södra Afrika sammanflätade under en helg som även innehållit gastronomiska upplevelser från min uppväxt. Underbart!

Facebook – Guds bok

Idag har jag mött blivande diakoner, som studerar på distans, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det var homiletik på schemat. De hade fått i uppgift att utforma andakter och redovisa dessa inför klassen. Fokus låg på budskapet.

Vi använder en bok av Eva Abragi, utgiven på Verbum 2004, som heter:

Andaktens byggstenar

Hon lyfter fram följande:

Bibeln

Budskapet

Bilden  

Bönen

Busiken

Självklart faller jag för humorn i att skoja till det i den sista byggstenen. Eva menar att minimum i en kristen andakt är att ha med bibeln och bönen. Jag håller med. Temat var:

Rik inför Gud

De studerande var uppfinningsrika. I en andakt för barn fick vi fundera över innehåller i en skattkista. Det visade sig vara en spegel, där vi kunde se vår egen spegelbild – skapade till Guds avbild. En annan visade bilder på olika lador och frågan ställdes:

Hur ser Din lada ut?

Bakgrunden var Jesu liknelse om den rike mannen som samlade i sina lador, för att finna att han måste lämna allt en dag. Ytterligare en ställde frågor på ett äldreboende om hur de äldre, eventuellt, fått lämna över gården till sina barn eller kanske se den köpas upp av någon annan. Vi fick vara med på en samling för nyblivna föräldrar, där var och en fick ett höstlöv att hålla i och utifrån det fundera över sitt liv. På en personalandakt låg ett stort hjärta på golvet och vi mediterade över en text från 1 Johannesbrevet om att älska sina syskon.

Susanne tecknar orden: "Jag ber för Dig" till Agneta.

Jag har fått löfte att publicera ett foto på Agneta och Susanne. Agneta är teckenspråkig och i Susannes och hennes andakt fanns det med ett moment, där var och en fick ta emot ett ljus och se följande ord tecknas:

Jag ber för Dig!

Det var starkt och det är verkligen en tillgång att ha teckenspråkiga studerande, som lyfter in ytterligare ett språk i vår lärande miljö. Exempelvis har vi samtalat mycket om busikens betydelse för den som inte hör den. Något att vara medveten om.

Marita och Tina hade valt Facebook som bild för att åskådliggöra budskapet. Frågan var, om Facebook istället skulle ha hetat Godbook – vilka uppdateringar skulle vi då göra? Om det var inför Gud vi valde att ladda upp olika bilder och texter. Mycket tankeväckande. Vad är det som gör mig

Rik inför Gud.

Fairtrade Challenge 20 oktober

Nu är det mindre än en månad kvar. Om Du som läser detta finns i något sammanhang den 20 oktober där det förekommer fika, kan Du delta. Ett födelsedagsfika med rättvisemärkt te och kaffe. Personalfika på en arbetsplats. Möte i bostadsrättsföreningen eller utbildning av matchledare i ungdomsfotbollen. Spelar ingen roll.

Gå in på hemsidan för Fairtrade Challenge och anmäl Ditt lag. Länken kommer här.

Om Du bor i närheten av en Fair Trade Shop - gå dit och handla det rättvisemärkta, som ska fikas upp. Det kan såklart vara te eller kaffe. Men det finns säkert också kakor eller ingredienser till något ätbart. Choklad mm.

I Uppsala finns Fair Trade Shop Globalen. Butiken finns på Sysslomansgatan 2. I Kyrkans hus. Den har öppet vardagar 11-18 och lördagar 11-15. Jag är stolt och glad ordförande för föreningen som står bakom butiken. Det kommer säkert att finns gott om förslag på vad som kan finnas på fikabordet den 20 oktober. Besök alltså butiken!

Och anmälan Ditt fikabord till Fairtrade Challenge!

Talita koum, Jesus och Greven av Monte Cristo

Det är Pridefestival i Uppsala. Jag har varit med i planeringsgruppen. Jag skulle ha modererat ett samtal med polisen ikväll men polisen hoppade av i sista stund på grund av brist på poliser i tjänst. Tråkigt. Uppsalas Pridefestival har ett särskilt fokus på utländska medborgare och det kommer många asylsökande. De hade behövt få föra ett samtal med svensk polis. Det hade också varit spännande att få leda det samtalet.

Lionessas och Annas röster passade mycket bra ihop.

Men mycket annat händer under helgen. Tidigare idag var vi på konsert med Lionessa. Vi känner henne. Hon framför egenskrivna sånger om hur det är att vara transperson. Det blir svårt att ge ord åt det hon förmedlar men jag ska försöka genom att beskriva två av sångerna.

Den ena handlar om Greven av Monte Cristo. Edmond Dantès blir sviken av sina vänner och hamnar i fängelse. I fängelset föds en dröm om att finna den skatt som ska göra att Dantès kan komma tillbaka, förändrad.

Den andra handlar om den lilla flickan som Jesus uppväcker från de döda enligt Mark 5:41. Lionessa såg mig i publiken och sa att eventuella närvarande teologer får komma med invändningar efter konserten. Men jag har inga invändningar. När Jesus befriar människor enligt de bibliska berättelserna inbjuds vi att gå in i berättelsen och få del av befrielsen.

Båda berättelserna blir i Lionessas tolkningar, bilder av en transpersons resa ut i friheten. De och flera andra sånger blev starka uttryck för hopp och framtidstro. Och en uppmaning till oss som lyssnade att inte vara rädda.

Ett enda bröd ...

Under många år har jag bett Olov Hartmans välkända och älskade nattvardsbön:

Ett enda bröd och en enda mänsklighet ...

Den är fin. Tankeväckande och uppfordrande. Jag ber den gärna och hoppas att den ska finnas levande hos oss länge.

Samtidigt gnager en liten tanke i mig. Något i kyrkosynen. Ömsesidigheten. Behovet att få bidra, ge, behövas. Men när får vi ta emot vad andra har att ge?

Nej, det kanske inte är rätt att kritisera en bön. Men går det att utveckla en bön? Tänka vidare? I så fall skulle jag vilja be ungefär såhär:

Gud, du inte bara blev utan Du är också ett svar på vår bön.
Du är bröd för vår hunger.
Vi ber Dig:
Hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Samtidigt ber vi dig:
Öppna våra ögon, så att vi ser att vi saknar sådant, som andra äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört.
Vi ber Dig samtidigt att också hjälpa oss förstå att det finns andra som hör våra rop.
Låt oss inte bara lyssna efter den som behöver vår hjälp utan också våga lyssna till den som vill ge hjälp åt oss.
När vi förstår att Du förstått hur mycket nöd det finns på vår jord, även hos oss, låt oss då med Dig få tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Låt oss därvid få upptäcka att vi också är föremål för andras tjänande.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Oordnade diskussioner ...

Svenska Bibelsällskapet ger ut en bibelläsningsplan. Idag är texten hämtad från 2 Timotheosbrevet. En av verserna lyder:

Tillåt inga dum­ma och oord­na­de dis­kus­sio­ner. Du vet att de vållar strid ...

I och för sig är även "dumma och oordnade diskussioner" tillåtna i en demokrati. Vi har ju både yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Ändå tycker jag författaren till detta brev (Paulus) har en poäng. Dessutom visar textavsnittet det vi vet och även författaren till Predikaren (Salomo) visste:

Intet nytt under solen ...

Att bära blad

Ordet portfölj kommer från franskans portefeuille. Verbet porter betyder bära och feuille betyder blad. En portfölj bär alltså blad.

På Svenska kyrkans utbildningsinstitut arbetar vi med portföljer. Det är en ifrågasatt metod. Av en tidigare studerande fick jag en länk till en artikel som diskuterar bland annat denna metod under rubriken

Farliga pedagogiska tekniker?

Artikeln är skriven av Andreas Fejes, Linköpings universitet. Mycket i artikeln är tänkvärt. En del håller jag inte med om. Men jag tar på allvar när vissa tidigare studerande inte uppfattat metoden som en hjälp. För det är så den är avsedd. Som en hjälp för den som studerar.

Därför sätter jag mig nu och funderar. (Liksom vi gjort på vårt avdelningsmöte idag). Och då blir det en hjälp för mig att tänka på ordets innebörd. Eller hur det skulle kunna gå att tänka fritt kring något som bär blad.

Det handlar om växt. Ett träd eller en buske bär ju blad. Och vi vet att det är just i bladen som fotosyntesen äger rum. Den process som producerar byggmaterial till trädets växtprocess.

De blad som de studerande lägger i sin portfölj (kanske i digital form) ska ha samma funktion. Där ska det ske en process som bidrar till växt.

Genom att skriva får den studerande syn på sina tankar. När texter delas med andra kan synergier uppstå. I analysen av terminens olika texter ställs frågor som t ex

Var befinner jag mig?

Vart ska jag?

Vad behöver jag för att komma dit?

Som lärare och skolledning behöver vi bli bättre på att kommunicera dessa mål med de studerande. Artikeln kritiserar ju just de dolda normerna. Säkert behöver det också finnas ett stort mått av frihet för den mångfald som alltid finns i olika sätt att lära sig på. Jag hoppas att vi är på väg dit.

Talar djur olika språk?

Vår hund är född i Sydafrika. Nu bor han i Sverige. Han har även bott i Nederländerna.

Det går att säga mycket om Ludde. Dels att han är svanslös. Eller åtminstone har en kortare svans än andra Jack Russell Terriers. Detta för att svansarna kuperades i Sydafrika 2003, när han föddes. D v s klipptes av.

Dels har vi upptäckt att Ludde inte alltid är helt bekväm med att andra hundar finns i närheten. Människor går bra. Andra hundar - nej!

Jo, får de bara tid på sig brukar det såklart lösa sig. Men när både Ludde och den andra hunden är i koppel, då skäller Ludde ”som en bandhund”.

Vid morgonens promenad fick jag syn på en skylt, som gjorde reklam för Fråga Lund. Kristian Luuk frågar:

Har getter dialekter?

Ja, samma fråga har jag ställt när det gäller Ludde. Talar han ett annat språk än hundar i Sverige? Är det så att andra hundar betraktar honom som en migrant (vilket han ju är) och behandlar honom därefter?

Och eftersom hundar ju till stor del kommunicerar med svansen blir det ju inte bättre av att han saknar delar av den.

En liten tröst är dock att han är i Pelle Svanslös stad.

Diakonins riktning – utåt och inåt

Under veckan som kommer har Svenska kyrkans utbildningsinstitut sitt avdelningsmöte. Då träffas alla som arbetar på institutet under några dagar. Planering av läsåret 2016-17 står högt på dagordningen. Men även andra saker kommer att avhandlas. Bland annat har vi fått i uppgift att läsa

Biskopsmötet (2015) Ett biskopsbrev om diakoni

Delar har jag läst förut men nu fick jag anledning att läsa det från pärm till pärm. Vilket låter sig göras! Det handlar om en liten skrift på högst 100 sidor. Och sidorna är små!

När jag läser en text gör jag det oftast ur ett särskilt perspektiv. Denna gång tänker jag på det samtalsklimat som råder inom Svenska kyrkan just nu. Olika parter i polemik mot varandra. Inget nytt. Ofrånkomligt. Vi kommer aldrig att ha samma åsikt i samtliga frågor. Det är inte ens önskvärt att alla ska vara överens.

Frågan är hur vi kommunicerar. Mitt intryck är att vi ofta missförstår varandra. Vi tillskriver varandra olika uppfattningar och agendor. Sällan möts vi, så att missförstånd kan redas ut.

Skulle vi mötas, kunde vi också få konstatera hur vår oenighet ser ut och hur vi ska kunna leva med den. Det går ju att leva med olika uppfattningar. Bara viljan finns.

Detta funderar jag över när jag läser biskopsbrevet. Och så kommer det ett stycke som handlar om motsättningen mellan ”inåt och utåt”:

Genom historien kan vi se att kristna ibland har tenderat att främst betona diakonins betydelse inom den kristna gemenskapen. Vid andra tider har kontakter och möten utanför kyrkans och församlingens sammanhang varit det primära. I vår tid och vår kyrka händer det ibland att det ena ställs mot det andra. Det är emellertid viktigt att hålla samman dessa två perspektiv och inte spela ut dem mot varandra (Biskopsmötet 2015:13).

Här tror jag vi har något att lära oss.

I ett annat stycke talas det om att Jesus inte mötte människor som objekt utan genom sitt sätt att lyssna myndiggjorde dem.

Om vi följer Jesu förhållningssätt och ger utrymme för människor att formulera sin verklighet ger de ofta andra berättelser än den etablerade. Det är viktigt att våga ifrågasätta och inte oreflekterat utgå från de värderingar av människor och sammanhang som är offentligt antagna eller medialt formulerade (Biskopsmötet 2015:67).

Längre fram talas det också om vikten av att förstå ”de andra”:

I en värld och ett samhälle som ofta kännetecknas av splittring och brist på förståelse har diakoni en viktig uppgift att bidra till att vi lär oss uppskatta varandras olikheter. Det är en naturlig konsekvens av försoningens gåva genom Kristus att vi i vår tur arbetar för förståelse och försoning mellan människor och grupper i vårt samhälle (Biskopsmötet 2015:69).

Min läsning av vår kyrkliga samtid är att vi tillämpar denna önskan om försoning och förståelse olika. Vi betonar antingen ”inåt” eller ”utåt”.

Hur vi betonar kan ha att göra med makt och upplevelser av var i olika maktordningar och hierarkier vi befinner oss.

Lätt är det inte. Men ändå önskvärt att lyssna på ”de andra”.

Detta vill jag ta med mig in i arbetet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut detta år. Bland mycket annat som vi ska arbeta med, anställda medarbetare och blivande kyrkoarbetare, är det väl bra att förmågan att lyssna på ”de andra” hamnar i fokus.

The Riverside Church

Just nu fördjupar jag mig en av de kursböcker vi har vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut:

Prophetic Preaching. A Pastoral Approach.

Författare är en av professorerna i homiletik vid Yale Divinity School: Leonora Tubbs Tisdale. Boken är utgiven på Westminster John Knox Press 2010.

Tubbs Tisdale skriver mycket om en känd ekumenisk församling i New York, the Riverside Church. Jag måste erkänna att jag inte visste särskilt mycket om den innan jag började läsa boken om profetisk predikan.

Församlingens första 'senior pastor' var Harry Emerson Fosdick. Han var pastor där mellan 1925 och 1946. Det som framför allt berör mig i Tubbs Tisdales beskrivning är Fosdicks förmåga att skilja på sak och person.

Fosdick var pacifist. I USA. Under andra världskriget. Fosdick predikade regelbundet om pacifism men ändå var det många kvinnor och män som gjorde militärtjänst, som besökte gudstjänsterna. Tubbs Tisdale skriver:

Every Sunday, beginning the Sunday following the bombing of Pearl Harbor, the worship bulletin at Riverside Church included a notice telling service men and women that if they would let Dr. Fosdick know of their presence in church that day, he would send a handwritten letter to their family back home, telling them of their loved one’s presence in worship.

Föredömligt. I boken beskrivs hur många militärer samlades i kyrkan för att be och även att många gifte sig där. Med en pastor som var uttalat pacifist. Men som kunde skilja på sak och person.

Det sanna korset

Just nu pågår det samtal, diskussioner och ordväxlingar kring korset i Svenska kyrkan. Det är i och för sig gott. Vad skulle hända med oss om vi inte förde samtal?

Det går förstås att ha synpunkter på tonen i samtalet. Jag ser i olika flöden att detta diskuteras.

Jag tar min utgångpunkt i slutet av juli, när redaktörerna för Kristen Opinion (Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund) startade en facebook-grupp:

#mittkors

Med detta ville de bland annat ta ställning för världens förföljda kristna. Det går att läsa mer här.

Initiativet har kommenterats av många. Det hänvisas i mina flöden bland annat till Gunnar Sjöberg, som skrev om det på sin blogg och Åke Bonnier, som bloggat om det.

Det har även skrivits i annan media. Och i sammanhang, som inte är Svenska kyrkan. T ex har bloggen Katolsk Vision gjort kopplingar till korstågen.

Detta visar att denna diskussion har djupa rötter bakåt i den kristna historien. Korset har inte alltid varit ett försoningstecken.

Detta kors har jag haft för ögonen under
många andakter. Både när jag gick på
Fjellstedska skolan som gymnasist, när
jag gick på pastoralinstitutet och nu när
jag undervisar på utbildningsinstitutet.

Varje dag, på mitt arbete, firar jag mässa eller andakt på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi är i Fjellstedtska skolans lokaler och altartavlan är ett exempel på en del av vår kristna historia. Enligt legenden skulle Konstantin den store, när han var i fält, i en vision ha sett ett kors i himlen med orden:

I detta tecken, ska Du segra!

Det är ju inte någon okomplicerad bild i vårt kapell. Men nu finns den där. Och den påminner oss om vårt förflutna. Det är i sig positivt.

Till saken hör, att redan Konstantins mor, Helena, ska ha sökt efter det sanna korset, d v s det faktiska kors, som Jesus korsfästs på, i Jerusalem. För att göra en lång historia kort fann hon, med hjälp av en jude, Judas, korset och även de kors, som rövarna hängt på. För att säkerställa vilket av dessa kors som verkligen var Kristi kors, fördes en ung, sjuk man förbi alla korsen. Vid två av korsen hände inget, men vid det tredje blev han frisk. Detta var alltså Kristi sanna kors. Allt enligt legenden.

Det går att googla och finna att detta kors även fördes med i korsriddarnas strider och beslagtogs av muslimen Saladin efter slaget vid Hattin Horn 1187. Jag tror att även dessa berättelser ligger och skvalpar i diskussionen.

Det är alltså inte konstigt om korset blir ett ”slagträ” i konflikter kring hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till de andra abrahamitiska religionerna.

Men är det nödvändigt?

Det bästa jag läst i frågan är en kort kommentar från Håkan Sandvik, i en facebook tråd. Jag har fått lov att citera honom.

I hela "kristen identitet" diskussionen finns det en stark underton av misstänkliggöranden som tycks ha många bottnar. Skulle det inte vara dags att ordna någon form av konferens eller öppet diskussionstillfälle där var och en får förklara sig själv utan att andra skall säga vad de "egentligen" menar utan att säga det. Om vi står för dialog t.ex med muslimer måste vi väl också våga dialog med andra som identifierar sig som kristna. Vid ett sådant tillfälle måste man möta människa till människa och inte bara läsa mellan raderna och bedöma (döma) enligt vad man tror att "de andra" har för dolda agendor. Den dialogen skulle vara minst lika viktig för Svenska kyrkan i dag som dialogen med muslimer.

Det vore väldigt spännande om en sådan konferens ordnades. Den fick gärna gå i försoningens tecken. Kanske inledas på fredag kväll med bön inför korset i Taizé-anda.

Jag tror att det skulle visa sig att det finns olika religionsteologiska ståndpunkter i Svenska kyrkan. Och det är väl helt i sin ordning. Men det vore ju bra om var och en själv fick beskriva sin teologi.

Möjligen skulle vi då kunna lära oss något av varandra. Inte bli överens. Men uttrycka kristen enhet.

När Helena sökte det sanna korset, visade det sig att det kors som kunde hela den som var sjuk, var det sanna korset.

Färdigräknat i Sydafrika

Strax efter 18.00 släppte Sydafrikas valkommission, IEC, det slutgiltiga resultatet i lokalvalen. En tjänsteman från valkommissionens förklarade först hur lyckat genomförandet varit och att en övervägande majoritet av väljarna menar att valen varit fria och rättvisa. I snitt har väljarna väntat 16 minuter i köerna. Allt hade inte varit perfekt men i stort sett, menade han att det gått bra.

Valkommissionens ordförande tog sedan över. Även han började med att välkomna alla dignitärer. Något som alltid sker och i snitt tar 5-10 minuter. Det hör till protokollet.

Även om ANC är det i särklass största och fortfarande dominerande partiet är det ändå valets klara förlorare.

Missnöje med president Jacob Zuma och de olika affärer han är iblandad i, får väl ses som den främsta förklaringen. Men detta är bara toppen på ett isberg. Många ANC-politiker har skott sig och inte insett att de är valda av folket för att tjäna folket.

DA är vinnare. De hade redan makten i Kapstaden. Där har de egen majoritet. Nu blir de största parti även i Tshwane (Pretoria) och Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth). ANC tog hem de andra storstäderna. Men i Johannesburg har de inte egen majoritet. (Johannesburg är dessutom inte färdigräknat). Där ligger DA inte så långt efter. I Ekurhuleni (East Rand) har ANC inte heller egen majoritet men avståndet där till DA är stort.

Detta innebär att DA måste ha stöd av andra partier i två storstäder. ANC måste också söka stöd från andra partier i två storstäder.

Detta innebär att EFF kan få en vågmästarroll. Det återstår att se om de vill samarbeta med DA, som fortfarande har en stämpel som ”vitt” parti. Även om deras ledare är svart, tror många andra svarta att agendan för detta liberala parti är att ge de vita jordägarna och företagarna möjlighet att fortsätta dominera i Sydafrika.

Kanske ändå den största vinnaren är Sydafrikas folk och det demokratiska systemet. Valet verkar, så vitt jag kan se, ha genomförts fritt och rättvist. De folkvalda måste nu samarbeta på många platser och söka partiöverskridande lösningar.

Dessutom har folket visat att de kan rösta bort de politiker som inte sköter sig. Det bådar gott inför framtiden.

Många hade räknat ut Sydafrika och hade bara lyssnat på alla rapporter om vanstyre och korruption. Det är många gånger sanna skildringar men bara delar av helheten. Det vi nu sett är en bild av det sydafrikanska folket. På dem har jag aldrig tvivlat. Under så lång tid har människor kämpat för rättvisa och det engagemanget finns fortfarande starkt. Låt oss be och hoppas att ledarna hör!