World Assembly – day 1

For the first time I have chance to attend the World Assembly of the United Bible Societies. The Swedish Bible Society belongs to this worldwide fellowship with around 150 other Bible Societies. The meeting is held in the Netherlands, north of Amsterdam in a village named Egmond aan Zee. Today I took a walk on the beach. Very windy but nice.

The vice chairperson of the Swedish Bible Society, Karin Wiborn and I form the Swedish delegation. Officially. But my colleague, Lotta Ring, is also here. She is our fundraiser and communication officer, and she takes the opportunity to network with people, since almost every Bible Society in the world is present. Sadly, not all are here. For instance, the Israeli, Arab-Israeli, and Palestinian Bible Societies could not make it. Also, from some other conflict zones, people have not managed to travel. This is so unfortunate, and we really miss them. This fact speaks directly to the theme of the Assembly:

God’s word: Reconciliation for the world.

This was really the theme of one of this morning’s programmes. One of the invited guests, Jerry Pillay, who is the General Secretary of the World Council of Churches, spoke about reconciliation. He stressed that there will be no reconciliation without justice. Jerry Pillay is from South Africa. Just like the Secretary General of the United Bible Society, Dirk Gevers. They are both from the Presbyterian Church and they know one another since there theological studies. The conversation they had this morning took us back to the apartheid era in South Africa. Jerry Pillay is Indian and Dirk Gevers is white. This means that they, in the 1980s, lived totally different lives. Today they can describe one another as friends. This gives hope. Change is possible.

Today an anthology was also launched. A collaboration between
the United Bible Society and the World Council of Churches.
The book is edited by Rosalee Velliso Ewell and she handed
over copies to Dirk Gevers and Jerry Pillay.

We also listened to Michel Kenmogne from Cameroon. He is the executive director of SIL, which is another organisation working with Bible translation. He was talking about Bible Justice. The way he showed that language minorities often are marginalised also in many other ways, was convincing.

Another guest was David Cárdenas from Wycliffe Global Alliance. His contribution was about collaboration between organisation that receive funds and organisation that donate funds. It was about the legacy of colonisation and the possibility of showing one another respect and build relationships of trust. He spoke in Spanish, and this meant that all of us who are used to listen to speakers who speak in English had to use the devices with translation. It is much more difficult to follow a speaker that way. But a good experience.

After the session on collaboration, I had a short conversation with my colleagues from Ghana. We support a literacy project in Ghana with funds from Sida, which is the Swish state aid agency. We could speak openly about our relation, and I asked them how they experienced our project visit last month. I trust that we have the same experience that our relationship is built on mutual trust and respect. It is nevertheless good to verbalise that.

The General Secretary of the Bible Society of Ghana, John Kwesi Addo Jr,
their Board Chair Daniel Sylvanus Mensah Torto and an emerging leader,
Catherine Naa Adjeley Odjidja together with me in the conversation.

Between the different sessions we eat and share fellowship with one another. I really get to meet so many interesting people. It is so valuable to be here.

Amsterdam och konst

Nattvakten.

Gångna helg besökte hustrun och jag Nederländerna. En ren nöjestripp, där vi hälsade på en god vän med familj. Utöver långdragna samtal vid frukostbord och vid andra måltider samt sköna promenader besökte vi också

Rijksmuseum

Där går det att se berömda tavlor av exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn och Vincent van Gogh. Vilket vi såklart gjorde. Men också många andra konstverk, där målarna (åtminstone för mig) var mindre kända.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn lyder alltså det fullständiga på den person som vi benämner Rembrandt, vilket alltså var hans förnamn. Och det mest spektakulära verket är

Nattvakten

Zelfportret

Tavlan kallas så, för den var tidigare väldigt mörk. Den upplevdes därför som en tavla, som föreställde en nattlig scen, vilket inte stämmer. Händelsen utspelar sig dagtid och det är fantastiskt att se ljuset. T ex hur nattvakten sträcker fram sin hand, som nästan sticker ut ur tavlan.

Det fanns inte så många tavlor av van Gogh. (Han har ett eget museum alldeles intill.) Men det berömda självporträttet var ju ett måste.

Det som vi däremot speciellt sökte upp var tavlor av

Wouter Johannes van Troostwijk

Det gjorde vi såklart, för att våra vänner i Nederländerna är släkt med honom. Vi såg hans självporträtt och tog del av berättelsen om hans korta liv. Han var en ovanlig konstnär, som inte bara målade inomhus, med förebilder som burits in. Han gick också ut och målade det han såg. Därmed drog han på sig en förkylning och dog ung, endast 28 år.

Fanns det glasögon på Jesu tid?

En annan spännande tavla föreställde Tomas, som sticker sin hand i Jesu sår. Så mustig. Det ger verkligen ett nytt perspektiv på Tomas. Konstnären heter Hendrick ter Brugghen och levde 1588-1692. Vi förstod att han var inspirerad av Caravaggio.

Jag blev också fascinerad av den målning som föreställer katoliker och protestanter som fiskar upp människor ur en sjö. Det går inte så bra för katolikerna. Protestanterna däremot har god fiskelycka.

Vi talade ingående om denna metafor i samband med en predikoövning på min arbetsplats. Bilden av att fånga människor i nät kändes svår, även om de studerande som hade fått i uppgift att predika över den texten, gjorde det med god förmåga att både använda bilden och att problematisera den. Att sätta in den i det sammanhang som Adriaen Pietersz van de Venne (1589-1662) gjorde, var det ingen av de studerande som kom på. Och det är jag ju förstås glad för. Men tavlan speglar en tid, när konflikten mellan katolikerna i syd och protestanterna i norr, var djupgående.

Lägg märke till hur många fler blad träden på den protestantiska sidan av floden har.

Med andra ord återvände vi hem – som så ofta efter en resa – med nya, spännande intryck och många berättelser.

Hunden önskar God Jul

Föga anade jag att julen 2016 skulle bli den jul då jag fördjupade mig i hundens betydelse för mänskligheten. Sedan 2003 tillhör hunden Ludde vår familj. Det är en Jack Russel. Kanske en Parson Jack Russel. Jag vet inte så noga. Vi köpte honom för ZAR 150:- i Bloemfontein i Sydafrika. Sedan dess har han dock kostat betydligt mer i flygresor mellan Sydafrika, Nederländerna och Sverige. Mot min vilja har jag tvingats inse att en hund inte självklart kan lämnas kvar vid flytt mellan olika kontinenter.

Ordet ’hund’ förekommer i singularis 10 gånger i bibeln (åtminstone i Bibel 2000).I de flesta fall handlar det om hunden som en metafor. Och oftast i negativ bemärkelse. Exempelvis när David kämpar mot Goljat, som säger:

Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?

Vid några tillfällen uttalas också löften, att inte ens en hund ska morra åt någon. ’Hunden’ i bestämd form förekommer fem gånger. I Ordspråksboken 26:11 konstateras sakligt:

Hunden vänder om till sin spya, och dåren gör om sin dumhet.

Jag kan intyga att båda sakerna förekommer. (Men när detta citeras i andra Petrusbrevet står det istället att …

… hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.

Pluralisformen ’hundar’ är inte heller så vanlig. Sju gånger och oftast i negativ bemärkelse. Hundar ylar och är glupska. Någon gång också stumma.

Hela 20 gånger förekommer ordet i pluralis och i bestämd form: ’hundarna’. I de sammanhangen dyker en annan beskrivning upp. Hundarna, som slickar någons sår eller blod. Så sker med Navot i Första Kungabokens 21:a kapitel, när Navot och Isebel ligger i en oförsonlig konflikt. Samma hundar sägs också till slut äta upp Isebels kropp. När Jesus berättar liknelsen om Lasaros och den rike mannen, kommer hundar och slickar på den rike mannens sår.

För en tid sedan hade Ludde ett sår på foten. Vi fick då lära oss att det inte gör så mycket om hunden slickar på såret. Det ökar blodgenomströmningen och såret läker snabbare. Om det däremot är ett öppet sår, är det inte bra, eftersom hundens tunga är en bakteriehärd av stora mått. Ludde visar ofta tillgivenhet genom att slicka på min hand. (Eller borde jag tvätta mig oftare?)

När Jesus möter den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliets 15:e kapitel (hon som är den enda som vinner ett stridssamtal mot Jesus) dyker också hundarna upp. Då äter de smulor från sina herrars bord.

Den enda gången som en hund förekommer i en kontext som liknar vår tids husdjurssammanhang är i Tobits bok, som ingår i de gammaltestamentliga apokryferna. Där följer en hund med Tobit vid ett tillfälle och en annan gång kommer en hund och möter honom.

Vid en google-sökning på ’hundar i bibeln’ får jag inte så många träffar. Men någon som heter Thor-Leif Strindberg menar på sidan ’Bibelfrågan’ att hundar enligt bibeln är ett orent djur. Men i Jesu samtalet med den kanaaneiska kvinnan menar Thor-Leif att Jesus inte ser hunden som oren. Jesus säger:

Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.

Här avses, enligt nämnde Thor-Leif, hunden som ett husdjur. På något sätt verkar hunden få en slags upprättelse av Jesus. Även om den, trots allt, är illa ansedd i övrigt i bibelns värld.  Däremot nämns inte ’katt’ eller ’katter’ en enda gång i bibeln.

Det är svårt att bygga någon mer djuplodande teologi på dessa spridda fynd. Vill jag söka ledning i hur jag ska vara i umgänget med min hund, ger inte bibeln många specifika svar.

När vi i Jesajas elfte kapitel läser om skottet från Jishajs avhuggna stam (som inspirerat till psalmen: ”Det är en ros utsprungen”) övergår ju profetian i en bild av det kommande fridsriket, där olika slags djur ska leva i harmoni och även små barn kunna leka med exempelvis ormar. Det hade varit fint om en hund hade varit med där. Det finns nämligen stunder när jag hoppas att få träffa Ludde i en annan värld, i en annan dimension, när vi – tror jag – kan prata med varandra. Då kanske jag kan fråga honom vad han tänkte under sina år mer oss. När jag tittar in i hans mörka ögon får jag en känsla av att han har en del att säga.

Men Jesaja nämner trots allt en släkting till hunden: vargen. Och i rättvisans namn även ett stort kattdjur – lejonet.

Talar djur olika språk?

Vår hund är född i Sydafrika. Nu bor han i Sverige. Han har även bott i Nederländerna.

Det går att säga mycket om Ludde. Dels att han är svanslös. Eller åtminstone har en kortare svans än andra Jack Russell Terriers. Detta för att svansarna kuperades i Sydafrika 2003, när han föddes. D v s klipptes av.

Dels har vi upptäckt att Ludde inte alltid är helt bekväm med att andra hundar finns i närheten. Människor går bra. Andra hundar - nej!

Jo, får de bara tid på sig brukar det såklart lösa sig. Men när både Ludde och den andra hunden är i koppel, då skäller Ludde ”som en bandhund”.

Vid morgonens promenad fick jag syn på en skylt, som gjorde reklam för Fråga Lund. Kristian Luuk frågar:

Har getter dialekter?

Ja, samma fråga har jag ställt när det gäller Ludde. Talar han ett annat språk än hundar i Sverige? Är det så att andra hundar betraktar honom som en migrant (vilket han ju är) och behandlar honom därefter?

Och eftersom hundar ju till stor del kommunicerar med svansen blir det ju inte bättre av att han saknar delar av den.

En liten tröst är dock att han är i Pelle Svanslös stad.