Sydafrika i fokus

Denna vecka äger ett viktigt besök rum i Sydafrika. Det är en delegation från Kyrkornas Världsråd (KV) som reser till Sydafrika, som ett led i det som kallas

a social-justice mission (ett uppdrag för social rättvisa)

Det går att läsa mer i ett pressmeddelande från KV. Värd är Sydafrikanska kyrkorådet (South African Council of Churches – SACC). Resan sätter focus på genusbaserat våld, som är ett utav Sydafrikas värsta problem och på våld mot utländska medborgare.

Med på resan är KV’s generalsekreterare, Olav Fykse Tveit, vice generalsekreterare Isabel Apawo Phiri, Zimbabwes kristna råds generalsekreterare Kenneth Mtata och KV’s kommunikationsdirektör Marianne Ejdersten. I Johannesburg möttes de av Frank Chikane, som var generalsekreterare för SACC fram till 1993. Han är nu bland annat ordförande för KV’s Commission of the Churches on International Affairs. Hela delegationen består av 16 personer, under ledning av Olav Fykse Tveit.

Fr v: Frank Chikane, Isabel Phiri, Kenneth Mtata, Olav Fykse Tveit.
Foto: Marianne Ejdersten

Generalsekreteraren för SACC, biskop Malusi Mpumlwana, skriver att KV besöker Sydafrika för att slå följe med sydafrikanska kristna i kampen mot genusbaserat våld och våld mot utländska medborgare. Han är tacksam för besöket.

Enligt Olav Fykse Tveit har Sydafrika en speciell plats i KV’s hjärta. I hans uttalande går det att höra en besvikelse över att Sydafrika, som varit en förebild i kampen för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet nu återigen får kämpa med våld och orättvisor. Resan är en pilgrimsfärd för rättvisa och fred.

Imorgon, måndag, ska delegationen träffa Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

Min reflektion är att Sydafrika behöver fortsätta att arbeta med sin försoningsprocess. Det är symptomatiskt att Sannings- och försoningskommissionens ordförande, Ärkebiskop Emeritus Desmond Mpilo Tutu, just nu ligger på sjukhus med en elak virusinfektion. Det positiva är att Tutu, enligt News24, är på bättringsvägen. Men kommer försoningsprocessen att återhämta sig? Avgörande är att regeringen lyckas införa reformer, så att de rika och priviligierade i landet tvingas dela med sig. Sydafrika är ett av de länder i världen som har störst ekonomiska och sociala klyftor. Inte minst det politiska etablissemanget under förre presidenten, Jacob Zuma, roffade åt sig utan motstycke. Men många av de mestadels vita, rika gruv- och jordägarna har inte heller behövt dela med sig särskilt mycket efter demokratiseringen. Det behövs reformer.

I Sverige har vi mycket att lära. En fråga är: kommer Sveriges Kristna Råd att bjuda in Kyrkornas Världsråd, för att även vi har problem? Tror vi – med Sydafrikas historia i åtanke –

att en politik som delar upp människor, är lösningen på gängkriminalitet och våld? Vad skulle inte kristna från södra Afrika kunna göra för oss idag?

Idag möts många av oss till gudstjänst. Temat i Svenska kyrkans evangeliebok är:

Guds rike är nära.

Det känns inte alltid så. Men det är inte desto mindre sant. Guds rike är nära. Gud själv är nära. Där människor lider. Där människor söker Guds hjälp. Låt oss göra det i bön och beredvillighet att också själva stå till Guds och medmänniskors tjänst.

SKR och jämställdhet

Bilden på mig är tagen när jag var 3-4 år.
Den visade jag på samlingen kring jänställdhet. 

I fredags var jag inbjuden till

SKRs arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor

Spännande. Bland annat berättade jag om min del i förmötet för kvinnor och män inför Kyrkornas Världsråds tionde Generalförsamling i Busan, Sydkorea, 2013.

Vi rörde oss mycket i psalmernas och bibelns värld. Det är ofta en god ingång. Inledningsvis sjöng vi psalm 607, med text av Margareta Melin.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.

Denna psalm har jag starka minnen med. Som pappa sjöng jag den för våra barn och hade lätt att identifiera mig med bilden av Gud som en mamma. Långt senare började jag fundera på varför jag inte sjöng ’pappa’ istället. Var det för att det är moderligt att ta hand om ett barn? Jag tror inte det. Jag tog ju verkligen hand om mina barn och såg det inte som att jag gjorde något moderligt utan något faderligt. Eller kanske förälderligt.

Vi samtalade i förlängningen om hur Gud vid ytterligare ett par tillfällen benämns som en mor i psalmboken. Och att bilden av Gud som förälder är knepig, eftersom föräldrametaforen är så belastad med tankar om kvinnligt/manligt. En vers som jag läste upp och som också är skriven av Margareta Melin. Det är psalm 549:

Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

Det kom reaktioner på hur denna vers talar om självförakt och skam. Men även om det är starka och komplicerade begrepp säger väl psalmen att Gud inte vill att vi ska hamna i detta utan vill stärka oss att inte acceptera självförakt och skam?

Det är många kvinnor som far illa av alla manligt laddade Gudsbilder som finns i psalmboken och även i bibeln. Det har jag stor respekt för. Efter samtalet har jag också börjat fundera över hur vi män påverkas av alla dessa manliga Gudsbilder. Att det manliga oftast framställs som det starka och orubbliga.

Då inser jag att Jesus som vår broder kommer till undsättning. Jesus går ju på tvärs. Och, tror jag, blir därmed framför allt en människa, som varje människa kan identifiera sig med.

Jag skriver detta med öppenhet för att alla inte ser det som jag.

Men Jesus som en positiv förebild för män är självklart oerhört central. Och vi enades om att Filipperbrevet 2 är en central text i detta sammanhang. Det var när vi talade om kampen för genusrättvisa. Ska den ske som en revolution eller handlar det mer om reformism? Mot bakgrund av hur övergången från apartheid till demokrati gick till i Sydafrika, där de vita lämnade ifrån sig makten i en folkomröstning, blir just detta av avstå makt en viktig faktor. Vi konstaterade att människor med makt och privilegier väldigt sällan avstår den frivilligt.

Förmodligen sker det från minst två håll. Så var det ju också i Sydafrika. Yttre och inre tryck på apartheidregimen gjorde till slut situationen ohållbar. När kvinnor fick rösträtt i Sverige för ganska precis 100 år sedan hade det ju föregåtts av en kamp, som framför allt kvinnorna själva utkämpade.

Tillbaka till Filipperbrevet:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt … (Fil 2:5-7).

Visst är det en problematisk text, för till skillnad från Jesus, som ju enligt vår bekännelse är både Gud och människa, är inte vi män på något enda sätt mer gudomliga än kvinnor. Men när det gäller makt har det ofta uppfattats så. Och det är denna praktik vi män har allt att vinna på att avstå från.

I vårt samtal dök vi också ner i Gamla testamentets berättelser. Om Hagar, som vad jag förstår är den första personen i bibeln, som ger Gud ett namn:

Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:13).

I dagens predikan, i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, sa Bibi Helgesson att detta gör Hagar till den första teologen. Fint!

Hagar är spännande. Hon får ju samma löften om att hennes ättlingar ska bli talrika, som Abram fick. Och Herrens ängel talar till henne på samma sätt som till Maria:

Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet …. (1 Mos 16:11).

I sammanhanget nämnde någon ordet samtycke i förhållande till sexualitet. Det förekommer en gång i bibeln. Just precis i dagens gammaltestamentliga läsning. Och det handlar också om Abram och Hagar (och Saraj):

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man (1 Mos 16:1-3).

Det som är mycket störande är ju att ingen frågar Hagar. Att det är Abram som samtycker.

Men i ett annat sammanhang får en ung kvinna vara med och tycka. Det är en stärkande berättelse. Den handlar om Rebecka, som utväljs till hustru åt Abrahams andre son, Isak. Det är visserligen hennes föräldrar, Betuel och Laban, som gör upp om giftermålet men samma morgon som Abrahams tjänare ska ge sig tillbaka och ta med sig Rebecka verkar de inse att hon måste höras:

De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” (1 Mos 24:57-58).

Nu är berättelsen verkligen inte utan problem, eftersom en grupp tjänarinnor också skickas med. Om de fick vara delaktiga i beslutet är mer osäkert.

Vi kom också in på berättelsen om hur Jakob kämpar med en okänd person vid ett vadställe. Det står:

Då brottades en man med honom tills dagen grydde (1 Mos 32:24).

Tolkningen är att Jakob brottades med Gud. Är det viktigt att Gud beskrivs som en man? Kan även kvinnor känna igen sig i den kampen? Eller blir det bara män som kan det?

Att dessa och andra samtal får föras i olika sammanhang tror jag är viktigt och till och med avgörande för att vi som samhälle och kyrka ska kunna ta oss vidare på vägen till genusrättvisa. Det är möjligt!

Juluppropet

Fler människor än på mycket länge befinner sig på flykt i världen. Några av dessa söker sig till Europa. Många länder i Europa stänger mer och mer sina gränser. Sverige har under det senaste året också gjort det. Och människor som kommit hit utvisas, trots att det är mycket osäkert om det läge de flytt ifrån förändrats. En god vän skrev igår följande på sin facebooksida:

Så har hon då levererat sitt budskap om ljus och frid till oss i vårt fina rätt vintriga Sverige. Kaffe och pepparkakor, lussekatter och lite glögg och vi är så i stämning. Samtidigt hade jag en parallell verklighet för ögonen genom min fru som arbetat i många år med ensamkommande från den stora världen utanför de gränser vi nu stängt. Just i natt när Lucia var på väg deporterades ca 13-50 ungdomar(uppgifterna växlar) genom flyg från Arlanda. Det var, till min stora och alltmer växande förvåning, en operation som för tankarna till Hollywood när hemliga operationer genomförs. Man kan inte tro att detta är sant så mitt kaffe smakade inte riktigt gott denna morgon när jag inser vilka hycklare vi är i detta land som sänder dessa barn och ungdomar tillbaka till krig och en osäker framtid.

DN skriver om just denna händelse. Detta är förmodligen bara ett exempel på vad som händer – mer eller mindre i det tysta.

Många arbetar dock mot detta. Det går att se i olika social medier. Att på gräsrotsnivå engagera sig för medmänsklighet i ett samhälle och i en tid när just medmänsklighet ofta sätts på undantag, är självklart det allra viktigaste.

Men det går också att engagera sig genom att delta i olika upprop. Sveriges Kristna Råd har därför tagit inititativ till

Juluppropet

Varför är det viktigt att skriva under? Motiveringen är att uppmanar regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro

– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv

– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

För mig var det självklart att skriva under. Det hoppas jag att det även är för Dig. Länken till uppropet kommer här.

Hjälper det att skriva på? Det återstår att se. Men uppenbarligen är det många som tror det. När jag tittar på vilka som skrivit under ser jag många försök till att sabotera uppropet. Oseriösa, upprörande namn och inlägg, som uppenbarligen skrivits dit av sådana som vill skada saken. Min slutledning blir då: desto viktigare att skriva under.

Vrid lite på nacken

Biskop Jan-Olof Johansson var som sagt på våra personaldagar och det var bra. Vrid lite på nacken, var hans budskap. Då får man ett annat perspektiv. Mycket av det vi gör är bra. Vi ser inte alltid de människor vi möter. Han är innerlig. Vid ett tillfälle kändes det som om han inte hade fast mark under fötterna. Han gjorde en bibelexegetisk utflykt till Qumran-sekten vid Döda havet. Blev lite otydlig. Men i övrigt var det mycket bra.
Jag tackade särskilt för att både kyrkan i Costa Rica och i Oxford fick vara med. Vi behöver internationella influenser.
Biskop Melvin i ILCO (Vår partnerkyrka i Costa Rica) sa på Världens fest i Växjö följande:

Vi är inte en kyrka för de fattiga. Vi är det fattiga!

Biskop Jan-Olof tyckte att kollegan fick till det, men vid ett besök i Costa Rica insåg Jan-Olof att det inte var en retorisk fint utan bara en beskrivning av verkligheten.
Från Oxford får vi i Växjö stift konceptet Till Tro eller Till-tro. (I Oxford kallas det Living Faith.) Biskop Jan-Olof talade om

1)Heliga rum
2)Lärjungaskap
3)Levande gemenskap
4)Frigörande ledarskap
5)En levande församling för skillnad i världen

Detta känns lovande!
Och dessutom hänvisade han till Sveriges Kristna Råd och deras brev om utförsäkringarna. Det gjorde han allra först!

Öppet brev till två riksdagsledamöter

Hej Lena och Irene!

Ni är de enda två riksdagsledamöter jag känner. Jag är Lenas vigselpräst och Irenes före detta arbetskamrat. Nu hoppas jag att jag får låna er uppmärksamhet en minut.

Anledningen till att jag skriver till er båda är frågan om utförsäkringar. Styrelsen för Sveriges Kristna Råd (SKR) har skrivit ett öppet brev till Regeringen. Men det vet ni ju redan! Där står det bland annat:

Hur kan enskilda kristna och andra människor av god vilja som vill stödja denna sak agera i fortsättningen? Ett sätt kan vara att kontakta sina lokala politiker och framföra det man vill understryka, till exempel detta brev eller delar ur det.

Nu gör jag det. Framför allt eftersom jag vet att ni är med i samma kyrka som jag. Vi hör ihop! I den mån ni kan vara med och påverka utvecklingen ber jag er göra detta. I SKR’s brev står det:

I den tid som nu är, med ett Sverige vars ekonomi växer mer än nästan alla jämförbara länders, måste vi kunna klara att ge sjuka människor och dem som inte lyckas få ett arbete uthärdliga livsvillkor. Om vi inte gör det, prioriterar vi fel!

Jag håller med!

Guds välsignelse önskar jag er i ert viktiga arbete som folkvalda representanter i Sveriges Riksdag!

Varma hälsningar från vännen,

Anders Göranzon

Ps. Jag har även publicerat detta brev på min blogg.