The Riverside Church

Just nu fördjupar jag mig en av de kursböcker vi har vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut:

Prophetic Preaching. A Pastoral Approach.

Författare är en av professorerna i homiletik vid Yale Divinity School: Leonora Tubbs Tisdale. Boken är utgiven på Westminster John Knox Press 2010.

Tubbs Tisdale skriver mycket om en känd ekumenisk församling i New York, the Riverside Church. Jag måste erkänna att jag inte visste särskilt mycket om den innan jag började läsa boken om profetisk predikan.

Församlingens första 'senior pastor' var Harry Emerson Fosdick. Han var pastor där mellan 1925 och 1946. Det som framför allt berör mig i Tubbs Tisdales beskrivning är Fosdicks förmåga att skilja på sak och person.

Fosdick var pacifist. I USA. Under andra världskriget. Fosdick predikade regelbundet om pacifism men ändå var det många kvinnor och män som gjorde militärtjänst, som besökte gudstjänsterna. Tubbs Tisdale skriver:

Every Sunday, beginning the Sunday following the bombing of Pearl Harbor, the worship bulletin at Riverside Church included a notice telling service men and women that if they would let Dr. Fosdick know of their presence in church that day, he would send a handwritten letter to their family back home, telling them of their loved one’s presence in worship.

Föredömligt. I boken beskrivs hur många militärer samlades i kyrkan för att be och även att många gifte sig där. Med en pastor som var uttalat pacifist. Men som kunde skilja på sak och person.

Studieperiod igen

Det är ganska trevligt att få en vecka då coh då till studier. Visserligen kommer min vecka att hackas sönder lite av helgdagar men med lite planering går det bra. Upp kl 7, frukost och en promenad med hunden. Efter en timmes skrivande tar jag en liten paus och uppdaterar min blog. Sedan dyker jag ner i texten igen. En timme till och sedan dags att hänga en tvätt. Efter ytterligare en timme kanske jag utför någon annan syssla. Att sitta 8 timmar i sträck med avhandlingstext, det klarar åtminstone inte jag. Just nu skriver jag om hur South African Council of Churches på 1970-talet jobbade med frågan om ANC och de andra befrielserörelserna rent moraliskt hade rätt att ta till våld. Ungefär samtidigt som man accepterar att de gjorde det, tar man också ett beslut att uppmana unga vita män att inte göra militärtjänst. I en svensk kontext var ju beslutet att totalvägra eller göra vapenfri tjänst ofta (dock ej alltid) ett uttryck för pacifism. Men i de texter jag läser är det inte så enkelt. Det finns också resonemang om 'det rättfärdiga kriget'. Kontentan är nog att SACC inte är en pacifistisk rörelse. De kan under vissa förutsättningar acceptera våld. På engelska kallas det för 'situational pacifism'. Vi kanske skulle säga att de var pragmatiska. Däremot använder SACC självt aldrig våld i sina aktioner. Tvärtom präglas det mesta av det de gör av försoningstanken.
Nej, nu är det bäst jag återvänder till mina studier!

Sist skulle jag dock vilja länka till en blogpost, som en f d kollega skrev på mors dag. Den säger en del om situationen i Sydafrika idag.

http://barbroengdahl.blogspot.com/