Tomt

Ludde var en oerhört skicklig dribblare.
Nedan finns ett videoklipp.

Ludde är död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.

Jag var nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.

Namnet – kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt. Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En stor hund i en liten kropp.

Hans långa liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs. Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar fungerat.

Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.

Det finns mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi alla hinder. Ludde skulle med.

Vi har undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen. Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.

Förra året konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i cirklar, som en vettvilling.

Någon tid senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.

Det kanske bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov på smärta ganska ofta.

Det var dags nu.

Paradoxalt nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för en promenad.

Någon knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet på mitt smalben.

Fåglarna sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt. Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med tillfredsställelse mitt i saknaden.

Hunden önskar God Jul

Föga anade jag att julen 2016 skulle bli den jul då jag fördjupade mig i hundens betydelse för mänskligheten. Sedan 2003 tillhör hunden Ludde vår familj. Det är en Jack Russel. Kanske en Parson Jack Russel. Jag vet inte så noga. Vi köpte honom för ZAR 150:- i Bloemfontein i Sydafrika. Sedan dess har han dock kostat betydligt mer i flygresor mellan Sydafrika, Nederländerna och Sverige. Mot min vilja har jag tvingats inse att en hund inte självklart kan lämnas kvar vid flytt mellan olika kontinenter.

Ordet ’hund’ förekommer i singularis 10 gånger i bibeln (åtminstone i Bibel 2000).I de flesta fall handlar det om hunden som en metafor. Och oftast i negativ bemärkelse. Exempelvis när David kämpar mot Goljat, som säger:

Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?

Vid några tillfällen uttalas också löften, att inte ens en hund ska morra åt någon. ’Hunden’ i bestämd form förekommer fem gånger. I Ordspråksboken 26:11 konstateras sakligt:

Hunden vänder om till sin spya, och dåren gör om sin dumhet.

Jag kan intyga att båda sakerna förekommer. (Men när detta citeras i andra Petrusbrevet står det istället att …

… hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.

Pluralisformen ’hundar’ är inte heller så vanlig. Sju gånger och oftast i negativ bemärkelse. Hundar ylar och är glupska. Någon gång också stumma.

Hela 20 gånger förekommer ordet i pluralis och i bestämd form: ’hundarna’. I de sammanhangen dyker en annan beskrivning upp. Hundarna, som slickar någons sår eller blod. Så sker med Navot i Första Kungabokens 21:a kapitel, när Navot och Isebel ligger i en oförsonlig konflikt. Samma hundar sägs också till slut äta upp Isebels kropp. När Jesus berättar liknelsen om Lasaros och den rike mannen, kommer hundar och slickar på den rike mannens sår.

För en tid sedan hade Ludde ett sår på foten. Vi fick då lära oss att det inte gör så mycket om hunden slickar på såret. Det ökar blodgenomströmningen och såret läker snabbare. Om det däremot är ett öppet sår, är det inte bra, eftersom hundens tunga är en bakteriehärd av stora mått. Ludde visar ofta tillgivenhet genom att slicka på min hand. (Eller borde jag tvätta mig oftare?)

När Jesus möter den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliets 15:e kapitel (hon som är den enda som vinner ett stridssamtal mot Jesus) dyker också hundarna upp. Då äter de smulor från sina herrars bord.

Den enda gången som en hund förekommer i en kontext som liknar vår tids husdjurssammanhang är i Tobits bok, som ingår i de gammaltestamentliga apokryferna. Där följer en hund med Tobit vid ett tillfälle och en annan gång kommer en hund och möter honom.

Vid en google-sökning på ’hundar i bibeln’ får jag inte så många träffar. Men någon som heter Thor-Leif Strindberg menar på sidan ’Bibelfrågan’ att hundar enligt bibeln är ett orent djur. Men i Jesu samtalet med den kanaaneiska kvinnan menar Thor-Leif att Jesus inte ser hunden som oren. Jesus säger:

Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.

Här avses, enligt nämnde Thor-Leif, hunden som ett husdjur. På något sätt verkar hunden få en slags upprättelse av Jesus. Även om den, trots allt, är illa ansedd i övrigt i bibelns värld.  Däremot nämns inte ’katt’ eller ’katter’ en enda gång i bibeln.

Det är svårt att bygga någon mer djuplodande teologi på dessa spridda fynd. Vill jag söka ledning i hur jag ska vara i umgänget med min hund, ger inte bibeln många specifika svar.

När vi i Jesajas elfte kapitel läser om skottet från Jishajs avhuggna stam (som inspirerat till psalmen: ”Det är en ros utsprungen”) övergår ju profetian i en bild av det kommande fridsriket, där olika slags djur ska leva i harmoni och även små barn kunna leka med exempelvis ormar. Det hade varit fint om en hund hade varit med där. Det finns nämligen stunder när jag hoppas att få träffa Ludde i en annan värld, i en annan dimension, när vi – tror jag – kan prata med varandra. Då kanske jag kan fråga honom vad han tänkte under sina år mer oss. När jag tittar in i hans mörka ögon får jag en känsla av att han har en del att säga.

Men Jesaja nämner trots allt en släkting till hunden: vargen. Och i rättvisans namn även ett stort kattdjur – lejonet.

Talar djur olika språk?

Vår hund är född i Sydafrika. Nu bor han i Sverige. Han har även bott i Nederländerna.

Det går att säga mycket om Ludde. Dels att han är svanslös. Eller åtminstone har en kortare svans än andra Jack Russell Terriers. Detta för att svansarna kuperades i Sydafrika 2003, när han föddes. D v s klipptes av.

Dels har vi upptäckt att Ludde inte alltid är helt bekväm med att andra hundar finns i närheten. Människor går bra. Andra hundar - nej!

Jo, får de bara tid på sig brukar det såklart lösa sig. Men när både Ludde och den andra hunden är i koppel, då skäller Ludde ”som en bandhund”.

Vid morgonens promenad fick jag syn på en skylt, som gjorde reklam för Fråga Lund. Kristian Luuk frågar:

Har getter dialekter?

Ja, samma fråga har jag ställt när det gäller Ludde. Talar han ett annat språk än hundar i Sverige? Är det så att andra hundar betraktar honom som en migrant (vilket han ju är) och behandlar honom därefter?

Och eftersom hundar ju till stor del kommunicerar med svansen blir det ju inte bättre av att han saknar delar av den.

En liten tröst är dock att han är i Pelle Svanslös stad.

En vandring i solen

Vårfrudagstid! Eller brittsommar? Eller heliga fastetider? Det beror på var någonstans en finner sig. Just nu befinner jag mig i södra Afrika och efter högmässa på det lutherska prästseminariet (LTI) blev det en promenad med hunden Ludde i Botaniska trädgården. Gudstjänsten hade inte fokus på Jungfru Marie Bebådelse, utan vi firade helt enkelt 3:e söndagen i fastan. Promenaden var en höstpromenad men det är fortfarande grönt och lummigt och många blommor. 30 grader varmt och en skön söndagseftermiddag.

Tungan ute efter en rask promenad. Höstlöven är nog fjolårets!

Stängslat och klart

När vi flyttade till Sydafrika denna gång hade vi ju en hund, som vi inte kunde göra oss av med. Vi kanske inte direkt försökte heller. Ludde, en Jack Russel på 10 år, är född i Sydafrika och nu återbördad till sitt hemland. Det var lite svårigheter med blodprov och intyg från veterinären när vi skulle åka men allt gick till slut bra. Det stora problemet har dock varit tomten, som visserligen är inhägnad men i stängslet fanns stora hål, som gjorde att 3 andra Jack Russels, som grannen har, kunde ta sig in på vår tomt. Hyresvärden lovade att köpa en rulle stängsel om vi kunde sätta dit det själva.

Med hjälp av en ordentlig korp (hacka), för att gräva ner stängslet och med hjälp av gode vännen Ulf, som är på besök, är nu uppgiften delvis löst. I framtiden kan vi åka bort en dag och Ludde vara på baksidan (med vattenskål och hundkoja).


Ulf med korpen framför det nyinstallerade stängslet.

Nu är vi på plats

Denna bloggpost publiceras även på dwell at the well. Hustruns blogg!

Den sista tiden i Sverige blev vi på olika sätt påminda om att saker och ting ordnar sig. Det var en del viktiga dokument som vi inte hade i vår hand förrän dagen innan vår avresa. Men allt gick bra. Vi bor nu i Pietermaritzburg och även vår hund, Ludde, kunde vi ta med. Ludde som är född i Sydafrika och levde sina första år här, har nu kommit hem. Utanför flygplatsen borrade han ner sin nos i en tuva med högt gräs. Det var inte för att nosa efter andra hundars dofter. Helt uppenbart handlade det om att känna friskt, grönt, afrikanskt gräs. I’m home!

Vi är också hemma. Vi blev insläppta i huset av Malibongwe, som är en av de studenter som bor i ett hus på gården. Vi köpte lite mat, som vi åt och vi somnade sedan gott i färdigbäddade sängar och vaknade ….

Ja, vi vaknade av en knackning på dörren. Chantal, som är ansvarig på kyrkans fastighetsbolag, kom till oss, för att gå igenom lite av det vi har framför oss den närmaste tiden. Vi hade fått vissa indikationer redan via telefon, när vi ringde från Johannesburg.

Det stora problemet är att Pietermaritzburg drabbades av en kraftig storm för några dagar sedan. Vatten forsade in i huset, under dörrarna och nu måste de flesta mattor i huset bytas. Det blir ett försäkringsärende och vi får helt nya golv. Just nu och en tid framåt kommer stora delar av huset att vara i oordning men det är ju något som går över.

Badrummet intill vårt sovrum är inte heller klart. Men det finns fler badrum, så inte heller det är något problem för oss. Dessutom var det några andra saker ….

Nej, som ni förstår var detta större problem för Chantal än för oss. Vi har ju med oss vetskapen om att det ordnar sig. En storm kan ingen råda över. Vi är glada att det inte föll träd över taket som på andra håll i Pietermaritzburg.

Kort sagt är vi mycket nöjda och förväntansfulla denna nya, första dag i Pietermaritzburg. Bara en sådan sak som att det redan finns spis, kylskåp, sängar mm i huset. För 10½ år sedan fick vi åka och handla detta innan vi kunde flytta in. Och då hade vi dessutom fem barn att ta ansvar för. Vi tackar Gud för en god start!

När man inte hinner blogga ....

.... så går det ju bra att hänvisa till en annan blogg. I detta fall bloggen Lantlig Idyll som nu skriver om ett besök på gården. Ingen mindre än Ludde Ludvig har varit där. Besöket beskrivs ingående med bild och allt. Var så god och läs här.

Nationaldagsfunderingar

Klockan var nog bara drygt 5 när Ludde, vår hund, bestämde sig för att det är dags att gå upp. Nåväl, vädret var tilltalande och jag hade energi för att bland annat leta igenom några pärmar efter fakturor, som kommer till pass, när huset så småningom ska säljas. Dessutom behövde jag läsa några dokument, som jag fått via mejl. En annan uppgift var att plocka ihop papper, kartong och plast, för att bära iväg till återvinningen. Nationaldag! Ludde är född i Sydafrika, bodde fem månader i Nederländerna och har sedan dess varit en svensk hund. Vad händer nu? Ska han tillbaka till Sydafrika eller blir han kvar i Sverige? Just nu känns det som en öppen fråga. Är han en afrikansk lejonhund, som en av grannarna säger eller är han en svensk tiger? Sedan vi berättade att vi ska flytta tillbaka till Sydafrika i början av 2013 har vi mötts av många reaktioner. En del starkare än andra. Självklart bär jag också på många olika reaktioner. Uppbrott både ger och tar energi. En reaktion som vi fått i mejl från Sydafrika är:

Välkommen tillbaka till ert andra hemland.

Det blir väldigt påtagligt denna dag: Ja, så är det. Det blir tredje gången jag bor i Sydafrika och andra för hustrun. Vi har en stor del av vårt hjärta i Sydafrika och vi trivs oerhört bra. Trots alla problem som finns i landet. På grund av alla underbara människor. Men nu ska jag i alla fall gå ut och hissa den svenska flaggan! Det är lika självklart. Sverige är och förblir vårt första hemland. Att kunna härbärgera två länder i sitt hjärta ser jag inte som något särskilt stort problem. Inte svårare än att kunna älska mina fem barn med samma kärlek. Därefter blir den en promenad till återvinningen och sedan en runda med den afrikansk-svenska lejon-tigern.

Hustrun - en 52årig julros

Det känns viktigt att få skriva detta. Inte för att påpeka att jag själv endast är 51 och att vi därmed inte längre är jämnåriga. Framför allt vill jag skriva om hustruns födelsedag, för att berätta hur mycket jag älskar henne. Jo, jag har framfört det direkt till henne och kommer att göra det igen.
Kvällen ser ut som följer:
Yngste sonen och undertecknad lagar god födelsedagsmiddag. Som vi sedan själva avnjuter. Hustrun själv arbetar. Det gör hon inte varje måndag men nu visade det sig att materialet till Svenska kyrkans internationella arbetes fastekampanj ska beställas senast imorgon. Alltså passade det bra att samla alla internationella ombud i Stranda och Handbörds kontrakt just ikväll.

Men det är ju Din födelsedag?

Kan inte hjälpas. Nu handlar det om att inspirera män och kvinnor som också brinner för uppgiften att tillsammans med systrar och bröder i hela den världsvida kyrkan delta i Guds mission i världen. Som också vill dela resurser och skapa förutsättningar för att i ord och handling berätta om vem Jesus är och vad det betyder för vårt gemensamma liv på planeten jorden, att Gud vill frälsning och befrielse för alla.
Då kan ju inte en ynka 52-årsdag få sitta emellan. (Att relativisera födelsedagarnas betydelse finns som en tradition i min släkt, så jag kan ju inte säga så mycket!)
Anledningen till att jag skriver om detta är för att ge en glimt av en egenskap (bland många andra goda egenskaper) som hustrun har. Godhet!
I morse sjöng vi för henne. Yngste sonen, hunden Ludde och jag. Frukost på sängen och 2 paket. En liten blomma från trädgården klippte jag av och satte i en vas. Att en liten stelfrusen julros som man tar in från -5 C faktiskt lever!! Underbart!



En beskrivning av hustrun. I en många gånger mörk och kylig värld är hon full av liv och värme!
Men när hustrun sent omsider kommer hem ikväll kanske vi ändå sätter oss ner och firar lite i stearinljusens sken.

Ludde på djursjukhus

Familjens hund betedde sig besynnerlig igår kväll. Kliade sig i mungipan så till den milda grad att blodvite uppstod. Vi undrade! Ett getingsstick? Slagsmål med en igelkott? Det enda raka var att ringa veterinären. Efter diverse telefonsvarare kunde vi komma fram till att det journummer som fanns att tillgå kostade - hör och häpna - 200 kr! Men vad gör man inte för människans bäste vän! Så vi ringde och den som svarade tyckte det var bäst att vi åkte in. D v s till Läckeby halvannan mil norrut.
Vi fick komma in ganska snart och eftersom Ludde inte gillar att andra rotar i hans mun (vem gör det?) beslutade doktrinären att ge honom lite lugnande, så att han skulle sova. Men vill sova, när det vankas trubbel? Så det blev nedsövning! Det gick ganska snabbt och munnen öppnades. (Det ville inte doktrinären göra, eftersom risk förelåg att Ludde skulle bita. Hon skulle jobba hela natten och ville ha båda sina händer hela. Fair enough!)



Döm om åtminstone min förvåning, när en 5 cm lång pinne plockades ut ur djurets mun. Den hade kilat fast sig mellan tandraderna uppe i gommen. Jag kan föreställa mig att det inte var behagligt att ha den där. Tassar är inte heller så ändamålsenliga, när det gäller att plocka ut fastkilade pinnar ur gommen.
helt gratis blev inte heller besöket hos djursjukhuset. Kanske täcker försäkringen en del. Men självrisken får vi ju ta. Vilket är helt i sin ordning!
Idag mår Ludde prima!

Hellre face-look än facebook

Igår hölls ett antal vårtal. Ett av dessa hölls vid Bergaviksbadet i Kalmar. Talaren var Johan Bobeck. Barnläkare. Det var ett mycket bra tal. Hustrun menade att det var bättre än det tal jag höll förra året. Så var det nog! Johan talade både om naturens växlingar och om livets allvar. Lite putslustigt blev det, när han frågade om vi visste varför blåsippor alltid skrattar. Jo, de bor granne med vits-ipporna!
Men de två saker jag minns var hans tankar kring ordet ”hälsa”, som både handlar om att vi säger hej till varandra och att må bra. Så menade han att det är viktigt att hälsa. Att se varandra i ögonen. Därav hans punch-line:

Hellre face-look and facebook.

Jag håller med! Inte bara när det gäller facebook. Sociala medier och andra kommunikativa nyskapelser ersätter inte den fysiska närvaron. En reflektion jag gjorde häromdagen handlar om detta.
Som vanligt gick jag en runda med Ludde på lunchen. Framför mig gick en yngre man och knappade på sin mobil. Han försökte uppenbarligen ringa olika personer. Han satte mobilen till örat, höll den där ett tag och tog sedan ner den och fortsatte att knappa. Jag kanske har fel men mitt intryck var: Han är ute och går, det blir tråkigt att vara i sitt eget sällskap. Så finns mobilen där, som en flyktväg. Jag ringer någon! (Som nu läsaren förstår är detta självupplevt. Ja, jag har också greppat efter mobilen och tänkt: Jag ringer någon!)
När jag gick där och filosoferade över denne okände, unge man tittade jag på Ludde. Så klart har han ingen mobil (Även om han faktiskt har facebook-konto, tro det eller ej!) Men det innebär ju inte att han inte kommunicerar med andra hundar. Varje promenad är ett evigt sniffande och luktande på andra hundars efterlämnade debattinlägg. (Eller ska vi säga rabatt-inlägg). Skillnaden är ju att hunden kommunicerar väldigt fysiskt. Det behöver också vi. Vi behöver se, lukta, höra och ibland känna och smaka varandras närvaro. Detta blir svårt över vissa av dagens medier. I en mobil kan vi visserligen höra varandra. Och på facebook kan vi ibland se en bild på den andra. Men det dagliga, fysiska mötet.
Så säker vi bekräftelse på andra sätt. Jag ska erkänna att jag ofta sneglar på hur många som besökt min blogg. Ju fler, desto viktigare är jag! (Varför skulle annars operatören ha installerat tjänsten att visa hur många besökare jag har. Sjukt, egentligen. (Jag ska nog ta bort den!) Tänk om man hade en skylt på sitt hus: Så här många unika besökare har jag haft denna vecka!
Så vad ska jag använda resten av dagen till? Först har jag varit i högmässan. Det kallar jag face-look. När jag får räcka Kristi kropp och blod, i form av enkelt bröd och vin, till människor, så snackar vi ”some serious face look”. Efter en enkel lunch med hustrun (om en liten stund) ska vi gratulera två ungdomar som fyller år och sedan åka till Växjö på ett sammanträde med Växjö Stifts internationella råd. Det blir mycket face-look idag. Och det känns bra!

Ångbåtar och gräsänklingar

I en av Cornelis Vreeswijk’s låtar, Ångbåtsblues, finns följande textrader:

Man skickar frugan till sommarstugan,
så går man och tar en på operabaren.
Så fort hon har stuckit så sitter man där.

Fortsättningen citerar jag inte. Den som är intresserad kan googla. En annan låt, denna gång av Povel Ramel, innehåller följande rader:

Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri.
Oh, hå, hå, hå, oh boy! Nu skulle här jumpas för joy!
Men nu känner jag mig mindre fri,
så nu får refrängen bli:
Oh, Elsalill, come back to me!

Varför skriver jag nu om detta? Jo, jag är gräsänkling. Och inte nog med det. Huset är heltomt, sånär som på Ludde (hunden) och mig själv. På påskdagens satt vi 9 personer och spelade spel. Alla ätteläggarna har åkt hem, en efter en. I går skjutsade jag hustrun till flyget. Hon är på besök hos äldsta dottern i Stockholm. I morse skjutsade jag äldste sonen till stationen. Han åker till Uppsala. Så nu är frågan:
Ska här jumpas for joy?
Skulle inte tro det! Det räcker med en liten stund utan min livskamrat, så känns huset tomt. Jag förstår vännerna Vreeswijk och Ramel, som raskt ramlar ner i bluesträsket. Jag greppar själv efter allehanda halmstrån men känner redan hur andra halvan av dubbelsängen skriker:

Come back to me!

Och någon operabar finns ju inte i Kalmar, som bekant. Så vad finns?
Det första var att lämna bilen på service. På andra sidan Kalmar. (Beställd av hustrun, förstås. Till just denna dag!) Och cykla hem …
Kalmar är en stad där det alltid blåser. Ofta nordan. Så också i morse. Äldste sonen svarade häromdagen, när jag frågade honom var han ska plugga i höst:

I en stad, där det inte blåser!

Men nu är jag hemma och bloggar en stund innan jag går till jobbet. Vad väntar? Framför allt en begravning. Kanske blir inte arbetsdagen så lång idag. Innan 3 ska jag cykla tillbaka till Svaneberg och hämta bilen. Men imorgon är jag ledig. Då ser jag fram emot trädgårdsarbete, handling och storstädning. Det blir kanske inte direkt som Povel Ramel beskriver:

Jag måste skura trappan, jag måste bona golv,
och jag ska hinna in på banken före klockan tre,
och jag ska stämma om pianot, jag ska måla om i köket,
jag ska samla alla kräftskal i en prydlig liten hög,
och laga dörren sen, och muta portvakten,
å så damma, damma, damma om igen.

Vi storstädade ju innan påsk. Men sysslolös blir jag inte. Det är i alla fall boten mot min gräsänklingsbluestillvaro.

Ludde

Det är inte så lätt att vara hund. För det första: Varför i hela friden stoppa maten i något slags paket? För det andra: Hur ska man få upp eländet?


Får mig att tänka på Fridolf Rhudins klassiker: 'Den ensamma hunden'. Ni vet monologen som börjar med något i stil: 'Jag är hund här ...' Hade tänkt lägga upp en länk till den på youtube, men där finns den inte.


Nog om detta. Idag ska vi i alla fall lämna Ludde på hundpensionat. Vi ska bort och förhoppningsvis slipper hans ömtåliga öron alla nyårsraketer. Förra gången han var på pensionatet fick han hosta. Vi hoppas det går bättre denna gång!