Det sanna korset

Just nu pågår det samtal, diskussioner och ordväxlingar kring korset i Svenska kyrkan. Det är i och för sig gott. Vad skulle hända med oss om vi inte förde samtal?

Det går förstås att ha synpunkter på tonen i samtalet. Jag ser i olika flöden att detta diskuteras.

Jag tar min utgångpunkt i slutet av juli, när redaktörerna för Kristen Opinion (Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund) startade en facebook-grupp:

#mittkors

Med detta ville de bland annat ta ställning för världens förföljda kristna. Det går att läsa mer här.

Initiativet har kommenterats av många. Det hänvisas i mina flöden bland annat till Gunnar Sjöberg, som skrev om det på sin blogg och Åke Bonnier, som bloggat om det.

Det har även skrivits i annan media. Och i sammanhang, som inte är Svenska kyrkan. T ex har bloggen Katolsk Vision gjort kopplingar till korstågen.

Detta visar att denna diskussion har djupa rötter bakåt i den kristna historien. Korset har inte alltid varit ett försoningstecken.

Detta kors har jag haft för ögonen under
många andakter. Både när jag gick på
Fjellstedska skolan som gymnasist, när
jag gick på pastoralinstitutet och nu när
jag undervisar på utbildningsinstitutet.

Varje dag, på mitt arbete, firar jag mässa eller andakt på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi är i Fjellstedtska skolans lokaler och altartavlan är ett exempel på en del av vår kristna historia. Enligt legenden skulle Konstantin den store, när han var i fält, i en vision ha sett ett kors i himlen med orden:

I detta tecken, ska Du segra!

Det är ju inte någon okomplicerad bild i vårt kapell. Men nu finns den där. Och den påminner oss om vårt förflutna. Det är i sig positivt.

Till saken hör, att redan Konstantins mor, Helena, ska ha sökt efter det sanna korset, d v s det faktiska kors, som Jesus korsfästs på, i Jerusalem. För att göra en lång historia kort fann hon, med hjälp av en jude, Judas, korset och även de kors, som rövarna hängt på. För att säkerställa vilket av dessa kors som verkligen var Kristi kors, fördes en ung, sjuk man förbi alla korsen. Vid två av korsen hände inget, men vid det tredje blev han frisk. Detta var alltså Kristi sanna kors. Allt enligt legenden.

Det går att googla och finna att detta kors även fördes med i korsriddarnas strider och beslagtogs av muslimen Saladin efter slaget vid Hattin Horn 1187. Jag tror att även dessa berättelser ligger och skvalpar i diskussionen.

Det är alltså inte konstigt om korset blir ett ”slagträ” i konflikter kring hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till de andra abrahamitiska religionerna.

Men är det nödvändigt?

Det bästa jag läst i frågan är en kort kommentar från Håkan Sandvik, i en facebook tråd. Jag har fått lov att citera honom.

I hela "kristen identitet" diskussionen finns det en stark underton av misstänkliggöranden som tycks ha många bottnar. Skulle det inte vara dags att ordna någon form av konferens eller öppet diskussionstillfälle där var och en får förklara sig själv utan att andra skall säga vad de "egentligen" menar utan att säga det. Om vi står för dialog t.ex med muslimer måste vi väl också våga dialog med andra som identifierar sig som kristna. Vid ett sådant tillfälle måste man möta människa till människa och inte bara läsa mellan raderna och bedöma (döma) enligt vad man tror att "de andra" har för dolda agendor. Den dialogen skulle vara minst lika viktig för Svenska kyrkan i dag som dialogen med muslimer.

Det vore väldigt spännande om en sådan konferens ordnades. Den fick gärna gå i försoningens tecken. Kanske inledas på fredag kväll med bön inför korset i Taizé-anda.

Jag tror att det skulle visa sig att det finns olika religionsteologiska ståndpunkter i Svenska kyrkan. Och det är väl helt i sin ordning. Men det vore ju bra om var och en själv fick beskriva sin teologi.

Möjligen skulle vi då kunna lära oss något av varandra. Inte bli överens. Men uttrycka kristen enhet.

När Helena sökte det sanna korset, visade det sig att det kors som kunde hela den som var sjuk, var det sanna korset.

Vems kommunikationschef?

Samtalsnivån på sociala medier oss präster emellan har varit på tapeten. Jag har i en tidigare bloggpost kommenterat detta. Efter att den kyrkliga delen av bloggosfären varit fylld av en massa mer eller mindre trevliga uttalanden, skrev Niklas Orrenius den 21 april en artikel i DN. Det var många som kommenterade den.

Nu tar en mer lugn, analyserande fas vid. Kyrkokansliets kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev i Kyrkan Tidning igår under rubriken:

Kom ihåg eftertanken –också på sociala medier

Först menar Gunnar att det inte går att skylla på de sociala medierna. Och det är ju helt klart. Snarare har var och en ett eget ansvar. Eftertanke är det som krävs, menar Gunnar. Jag är benägen att hålla med.

Men några bloggare håller alls inte med. På Kristen opinion skriver Annika Borg en bloggpost, som hon ger överskriften:

Stortvätt och codexethicus.

Annika tycks mena att Gunnar gör fel som kritiserar individer. I själva verket är det fel på systemet, menar Annika, som hänvisar till ett svar hon fått av Stockholms domkapitel, när det gäller samtalsklimatet på nätet.

Jag har svårt att bedöma detta. Några verkar lägga skulden på de individer som brister (och det har jag säkert också gjort). Andra menar att biskoparna borde agera. Behöver det ena utesluta det andra?

En annan kritik mot Gunnar Sjöberg leveraras av Jacob Sunnliden, som skriver under just rubriken:

Å tredje sidan… (Gunnarkom.chef #svenskakyrkan)

Hans kritik har att göra med hur kyrkokansliets kommunikationschef ser på de goda samtal som pågår. Jacob skriver:

Jag skulle vilja se en kommunikationschef som ser och uppmuntrar alla de goda samtal som förs varje dag på sociala medier.

Kritiken från Annika Borg och Jacob Sunnliden väcker en fråga inom mig. De kallar båda Gunnar Sjöberg för ”kommunikationschefen”. Så benämns han också i Kyrkans Tidning. Själv skriver Gunnar under sin debattartikel med titeln:

kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala

Vilket är en bättre beskrivning. När han hade utsetts skrev Kyrkans Tidning helt rätt att han hade blivit

kommunikationschef förSvenska kyrkan på nationell nivå

Det stämmer. Han är kommunikationschef på kyrkokansliet eller för den nationella nivån. Inget mer. På denna nivå har han ett ansvar. (Och eftersom jag är anställd på denna nivå har Gunnar också ett ansvar för mig!) I övrigt har han naturligtvis samma rätt att bry sig som Svenska kyrkan i stort. Men den kommunikation som sker i Svenska kyrkan som helhet kan inte en enskild chef ha ansvar för. Det tror jag inte heller Gunnar menar. Men jag tror kanske att Jacob och Annika i någon mening ser Gunnars debattartikel som ett uttryck för att hans ansvar sträcker sig längre än kyrkokansliet. Varför annars den bestämda formen: kommunikationschefen?

Och kanske tycker organisationen på kyrkokansliet också det. För läser man på Svenska kyrkans hemsida hittar man en annan titel på Gunnar.

Ansvarig utgivare försvenskakyrkan.se är Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg.

Såklart att han ska vara ansvarig utgivare för webbplatsen. Men det är väl inte sant att han är Svenska kyrkans kommunikationschef? Någon sådan finns väl inte? Det kan ju inte finnas, med den organisation vi har i Svenska kyrkan? Där varje stift och varje pastorat är självständigt. Åtminstone när det gäller kommunikationsfrågor.

I detta ligger både en svaghet och en utmaning. Jag menar att vi alla måste ta ansvar för ett gott samtalsklimat. Jag tror att det går även på nätet. Men jag tror att det underlättar om vi också träffas. Precis som Gunnar så slagkraftigt skrev i sin debattartikel:

Därför behöver vi analoga manifestationer, synliga gemenskaper där åsikter bryts samtidigt med brödet.

Är det inte här som biskoparnas ansvar för enheten kan gestaltas? Och inte minst då när det gäller oss präster. Men det får jag skriva mer om i en annan bloggpost.