Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Om folkskolelärarens uppgift

Som jag skrivit om i en tidigare bloggpost fick jag två skrifter sända till mig. Författaren är min mormors far, Albin Rune. Jag har redan skrivit om den ena skriften i en annan bloggpost. Nu ska jag kommentera det publicerade föredrag som Albin höll sedan han blivit ordförande i Grafva församlings skolråd. Han var då komminister i Grava, som ligger nära Klarälven en dryg mil norr om Karlstad. Med tiden blev han både kyrkoherde och kontraktsprost. Min mor har berättat mycket om sin barndoms somrar i prostgården, Almar, alldeles vid Klarälvens strand.

Skriften utgörs av ett föredrag som Albin höll vid ett sammanträde med skolrådet och lärarpersonalen i Grafva församling. Häftet är utgivet 1902. Det omfattar 25 sidor. På de första åtta sidorna formulerar Albin sin syn på samtidens problem. De sammanfattas med orden: ”otro och separatism”. Med det senare avses helt klart frikyrkorna. 

Min mormorsfar levde i en annan tid. Den moderna ekumeniska rörelsen hade inte startat. Låt mig därför understryka att jag inte skriver under på min släktings tankar i detta avseende. Jag är glad över att få arbeta i Svenska Bibelsällskapet som är en ekumenisk organisation präglad av respekt och samverkan mellan kyrkor och samfund.

När jag gör en del efterforskningar ser jag att Skårekyrkan (som idag tillhör Equmeniakyrkan) grundades redan 1860. Skåre ligger i Grava församling. I församlingens historik står det:

Församlingen startade även syföreningar och skolor eftersom folkskolan fortfarande inte fungerade fullt ut.

En annan notis är denna:

1905 bildades ungdomsföreningen Zion i Skåre, den fick vid starten drygt 60 medlemmar. Arbetet för barn och unga har med andra ord varit en viktig del av församlingens historia. I början av 1900-talet anordnades söndagsskolefester där det inte var ovanligt att hundratals barn deltog.

Jag kan förstå att Albin kände av konkurrensen. Han skriver på ett ställe i föredraget:

Det är sorgligt att behöfva säga det, men för mig står det som ett faktum, att separatismen i sin exklusivitet snarare gjort det unga slägtet mottagligt för otron än tron.

I slutet av föredraget återkommer Albin till frikyrkorna, även om han inte använder det ordet. Han vill absolut inte att läraren ska tillhöra något sådant sammanhang. Folkskoleläraren arbetar enligt Albin sida vid sida med prästen. När han beskriver uppgiften tar han sin utgångspunkt i ett bibelord – Apostlagärningarna 2:42:

Och de voro beständiga i apostlarnes lära och i gemensamheten och i brödsbrytandet och i bönerna.

Detta är också vad folkskoleläraren ska undervisa om. Både i ord och handling. Det egna exemplet är nog så viktigt. Och det är förstås i den evangelisk-lutherska församlingen som detta liv ska levas. När Albin skriver om barn och tro är han verkligen präst i en annan tid än vår. Han skriver om hur angeläget det är ”att lära barnen känna, att de stå i skuld hos Gud ...”

Och då det är angeläget, att också ett barns skuld på den i evangelium anvisade vägen utplånas, bör manande förehållas dem, att skulden efterskänkes genom förlåtelse, der den ödmjukt och botfärdigt bekännes.

Albin beskriver hur viktigt dopet är och förfäktar givetvis barndopet. Återigen med udd mot frikyrkorna:

Energiskt bör barndopets, i skriften och den äkta traditionen grundade, heliga ordning häfdas och den baptistiska villfarelsen motstås och blottas; och särskildt är detta af högsta nödvändighet i vår församling, som, med en folkmängd af 6725 personer, räknar 202 odöpte, skolpligtige barn.

Albin vill att folkskoleläraren någon gång på året ska ta med sig barnen ”i samlad trupp” till gudstjänsten i kyrkan.

Gudstjänstlifvet vinner i styrka, när barnen äro med; det är deremot en stor tomhet, när barnen äro borta.

Det är påfallande att Albin har en iver för skolans uppgift att ge barnen de bästa förutsättningarna att leva goda liv. Om läraren skriver han:

Inga personliga egenskaper äro för honom (sic!) värdefullare än kärlek och hängivenhet.

Läraren ska undervisa om fosterlandet och även förmana barnen att hålla sig borta från starka drycker och tobak. Men i nästa andetag skriver Albin:

Vidare bör läraren låta sig angeläget vara att inskärpa barmhertighetspligten emot djuren, såväl husdjuren som de vilda och observera sina lärjungars förhållande i detta stycke.

Från en släktbok som jag har i min ägo, kan jag utläsa att Albin var en stor naturvän. Där står det:

Hans intresse för jakt var ju ock ett utslag av hans natursinne.

När föredraget kommer in på lärarens relation till hemmen skriver Albin:

Föräldrarne söka ofta få samtala med honom (sic!) om sina barn; har han (sic!) bevisat barnen kärlek, eger han (sic!) en god nyckel till faders- och modershjärtan.

Jag läste dessa rader för hustrun som är lärare. Hon kunde intyga att lärare ägnar mycket tid och energi just till kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. I relationen till hemmen – särskilt när det gäller att bestraffa eller belöna barnen – får lärarna följande råd av Albin:

Är meddelandet af grannlaga beskaffenhet bör läraren gå till väga med största försigtighet och saktmod samt noga vakta sig för öfverilade uttryck af myndighet, äfven då han (sic!) i sin sak, enligt lag och pligt, måste visa fasthet. Han (sic!) måste hafva till ögonmärke att förbättra och icke förbittra.

Med denna drygt 100-åriga oneliner avslutar jag mina rader. Albin var en del av en maktstruktur. Mycket av talet präglas av detta. Men samtidigt verkar han ha haft ett genuint intresse av att skolan skulle lyckas i sin uppgift. Den som idag formuleras på detta sätt i läroplanen:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Albin styrdes av de värderingar som hans tids samhälle vilade på.

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

En bok om en pappa

Boken är skriven av pingströrelsens ledare, Daniel Alm och den handlar om hans pappa, om honom själv, om ledarskap och om mycket annat. Den heter:

Går inte – det måste gå!

Min pappa äldstebrodern. 

Det är uttryck för en ihärdig livsinställning. Och det är också vad som framgår av boken. Daniels pappa var inte en person som gav upp i första taget och det verkar inte heller vara vad Daniel gör. Han uppskattar visionära ledare men utan chefskapet blir det inte något gott resultat. Förstår jag det rätt behöver en pastor vara både ledare och chef. Både ha visioner och se till att de blir utförda. Framträdande är Daniels koncentration på att chefen också håller det som den lovar.

Jag var på boksläppet som skedde på Pingströrelsens kontor i Alvik, i Ekumeniska centret. Så när jag nu sammanfattar vet jag inte vad jag läst i boken och vad som Daniel sa på släppet. Men det kanske inte spelar så stor roll. En sak som jag snappat upp är att Daniel egentligen inte gillar ledarskapsböcker. Men så skriver han en själv. Ja, så kan det gå.

Boken – som jag uppfattar den – är inte en biografi över pappan. Visst får läsaren reda på en del biografiska detaljer men syftet är att koppla dem till ledarskap och kanske framför allt visa hur pappans karaktär betytt mycket för Daniel själv. Det är ingen skönmålning. Ett kapitel handlar om fumligheten, som tydligen är ett gemensamt drag för dem båda.

Utöver ledarskapsfrågan passar Daniel på att också skriva om sin syn på dagsaktuella frågor. Det som nog hör till hans svåraste uppdrag som ledare för en stor, kristen rörelse är frågan om sexualitet och relationer. Jag har lyssnat till Daniel under Nyhemsveckan där han underströk att han inte vill att Pingströrelsen ska vara fördömande i sin attityd mot andra. Samtidigt vill han upprätthålla vissa, som han skriver, råmärken när det gäller sexualitet och samlevnad. I det sammanhanget skriver han något som jag inte hade väntat mig:

Vägen framåt kan handla om att minska fokuset på kärnfamiljen, att i stället värna personerna och församlingen som den stora familjen.

Ja, där kanske det finns en öppning. Vi får se hur samtalet fortsätter i Pingströrelsen.

Jag uppskattade boken varmt. Daniel är en bra person som jag blir glad av att möta. Jag minns just under Nyhemsveckan, när han fick syn på mig i utställningslokalen och sken upp.

Hej Anders, så roligt att Du är här.

Omsorgen om medmänniskan – oavsett vem det är – har han säkert ärvt av sin pappa. Även om pappan framträder som en mer fåordig och närmast blyg person. Men det är väl som det ska. Att far och son inte är identiska men ändå liknar varandra.

Trosfrid

När jag idag höll mitt föredrag om Bibeln och yttrandefriheten hävdade jag att det finns en finsk lag om trosfrid. Det hade jag läst bland annat Kyrkans tidning.

Finska lagen om trosfrid gör koranbränning till olaglig handling

Men så bra att det fanns mer insatta personer i panelen. Brott mot trosfrid ingår i strafflagen och handlar ytterst om ordning och reda. Det är överskriften på strafflagens 17 kapitel:

Om brott mot allmän ordning

Min bedömning är att de flesta i Finland är glada för att den lagen finns. I den 10 paragrafen står det:

10 § (24.7.1998/563)

Brott mot «trosfrid»

Den som

1) offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen (267/1922) eller

2) genom att föra oljud, uppträda hotfullt eller på något annat sätt stör gudstjänst, kyrklig förrättning, annan sådan religionsutövning eller begravning,

skall för brott mot «trosfrid» dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagens syfte är alltså att det inte ska uppstå oordning. Det är inte i första hand en lag om religionsfrihet. Det är inte heller en hädelselag eller något annat. 

Anledningen till att jag höll föredrag var att Finland i år firar 100 år med religionsfrihet. Därför ordnade Ekumeniska Rådet i Finland ett seminarium, där jag var talare. En stor ära. Tre kunniga panellister bidrog med oerhört spännande perspektiv. Fr Mikael Sundkvist (ortodox), Jani Edström (baptist) och Marika Björkgren-Thylin (lutheran). Moderator och diskussionsledare var direktor Sixten Ekstrand (Kyrkans central för det svenska arbetet - KCSA). En av synpunkterna handlade alltså om var i lagstiftningen brott mot trosfrid hör hemma. Strafflagen i sin helhet är från 1889. Och har nummer:

19.12.1889/39

Den inleds med följande mening:

Wi Alexander den Tredje, med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfver hela Ryssland, Tsar af Polen, Storfurste till Finland, etc., etc., etc., Göre veterligt: På Finlands ständers underdåniga framställning vele Wi härigenom i nåder stadfästa följande strafflag för Storfurstendömet Finland, om hvars införande, såsom ock angående verkställighet af straff, särskild förordning utfärdas:

Det var också en ögonöppnare för mig. Att Ryssland under en över 100 år styrde över Finland. I domkapitelsalen i Borgå hänger en stor tavla som föreställer Borgå lantdag, som sammankallades av den ryske tsaren, Alexander I. De finska ständerna svor kejsaren trohet och han gav i sin tur sin regentsförsäkran. Det skedde den 29 mars 1809. Finland fick behålla lagar, religion och språk från den svenska tiden. Finland var sedan ett autonomt storfurstendöme. Jag fick veta att tsaren stod upp hela tiden, för som ortodox troende ville han inte sitta ner framför krucifixet. Lantdagen ägde ju rum i Borgå domkyrka.

Fr v: Jag, Heidi Juslin-Sandin, biskop Bo-Göran Åstrand, 
 Mia Anderssén-Löf och Linus Stråhlman.
Vi står framför tavlan som föreställer Borgå lantdag 1809.

Jag måste fråga medarbetarna i Borgå stift hur det känns att ha denna tavla i domkapitelssalen. Då fick jag svaret att de, som en minoritet, är vana att någon annan bestämmer. Tänkvärt!

Om jag får en länk till inspelningen av seminariet ska jag gärna lägga ut den senare. Den som vill ha min föreläsning är välkommen att höra av sig. T ex på min mejl:

anders.goranzon@bibeln.se

Resa i österled

Tjänsten som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet innehåller så många olika, spännande arbetsuppgifter. Denna vecka är jag tre dagar i Finland. Skälen är flera. Dels har jag fått en inbjudan av Borgå stift och Ekumeniska rådet i Finland, dels är det hög tid för mig att besöka det finska bibelsällskapet. Dessutom har jag aldrig tidigare varit i Helsingfors eller Borgå, så bara det kunde vara en orsak.

Borgå domkyrka från 1400-talet.

Hela måndagen mötte jag kollegor på finska bibelsällskapet. Det var intressant och lärorikt. En del visste jag redan. Men mycket var nytt för mig.

Idag – tisdag – mötte jag först två av medarbetarna på Institutet för de inhemska språken. Charlotta af Hällström-Reijonen och Caroline Sandström. Med under förmiddagen var också biskopen för Borgå stift, Bo-Göran Åstrand och notarien, Linus Stråhlman. Jag fick berätta om vårt arbete med att översätta Nya testamentet till svenska – NT2026. Men jag fick också lära mig oerhört mycket om den svensktalande minoriteten i Finland, som till 75 procent tillhör Borgå stift, som är ett icke-territoriellt stift i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftet har funnits på detta sätt i 100 år. Alltså är det jubileum i år.

Fr v: jag, Caroline Sandström, Charlotta af Höggström-Reijonen,
biskop Bo-Göran Åstrand och Linus Stråhlman.

På eftermiddagen fick jag också besöka Borgå och möta ytterligare två personer på Domkapitlet: stiftsdekan Mia Anderssén-Löf och stiftssekreteraren Heidi Juslin-Sandin.

Finlandssvenska talas av knappt 300 000 personer. Det är ungefär 5 procent av Finlands befolkning. Svenskan har status som officiellt språk, liksom finskan och denna status är tryggad i konstitutionen. På Institutet för de inhemska språken arbetar med att bevara språket och arbetar bland annat med en ordbok och ett arkiv över finlandssvenska dialekter. I den finlandssvenska ordboken finns 2 500 ord. Det är så kallade finlandismer. Så här står det på webbplatsen:

Finlandismer är ord och uttryck som bara förekommer i finlandssvenska eller som används i en annan betydelse i finlandssvenska än i svenskan i Sverige. Även ord och uttryck som är påfallande mer frekventa i finlandssvenska än i svenskan i Sverige räknas som finlandismer, så kallade statistiska finlandismer.

Några sådana ord är skosked (som vi i Sverige kallar skohorn), mellantak (innertak) och kvällsbit (kvällsmat). En del av finlandismer rekommenderar institutet att man undviker i ”texter där en objektiv och saklig eller standardspråklig stil eftersträvas”. Det finns en strävan att finlandssvenskan inte ska fjärma sig för mycket från den svenska som talas i Sverige (om jag förstod det hela rätt).

Det var trivsamt på institutet. Vi bjöds på karelska piroger med äggsmör. Det är inte en speciellt finlandssvensk rätt. Det var mycket gott.

Under samtalet på eftermiddagen, i Borgå, fick jag lära mig mycket om stiftets historia och om dess utmaningar. Det verkar vara ett väl fungerande stift. Med stiftsdekanen förde jag samtal om prästfortbildningen. Prästutbildningen skiljer från den i Svenska kyrkan. Efter studierna på universitetet prästvigs kandidaten relativt direkt. Sedan vidtar fortbildning i kyrkans regi under de två första åren. Först därefter går det att ta ut pastoralexamen. Intressant. Prästen får alltså sin kyrkliga utbildning i församlingen. Borgå stift har här en utmaning att tillhandahålla denna utbildning på svenska för sina präster. I resten av kyrkan hjälps ju de finskataladen stiften åt med uppgiften. Men det var inga sura miner på domkapitlet. De menade att deras fortbildning höll en god klass.

Jag skulle kunna skriva mycket mer men det får räcka för ikväll. Jag ser nu fram emot den tredje dagen. Då jag ska besöka ekumeniska rådet i Finland och föreläsa om

Bibeln och yttrandefriheten

Inte vilken ryggsäck som helst

Under helgen har jag varit i Hudiksvall. Väl mottagen av Olle Alkholm, som är pastor i en av de två församlingar i staden som tillhör Equmeniakyrkan. Spännande att det finns två. Men förklaringen är att den ena är baptistförsamlingen och den andra missionskyrkan.

Det har varit ekumenisk bibelhelg och igår, lördag talade jag om Bibeln i Världen och Bibeln i Sverige. Idag har jag predikat i Jakobs kyrka, som tillhör Svenska kyrkan. Församlingen heter Hudiksvallsbygdens församling. En fjärde församling i Hudiksvall som finns med i Hudiksvallskristna råd. Det är Höglidenkyrkan, Pingst Hudiksvall.

Detta är de församlingar som ligger inne i stan. Sedan finns det ytterligare fyra församlingar runt om Hudiksvall, som är med i rådet. Det är Enångers-Njutångers församling (Svenska kyrkan), Forsa-Högs församling (Svenska kyrkan), Jesu Hjärtas katolska kapell i Enånger (som hör till katolska församlingeni Gävle) och Rogsta baptistförsamling (Equmeniakyrkan).

Det har varit en välorganiserad och inbjudande helg. Hudiksvall är en vacker stad och solen sken i lördags över Bottenviken, där många passade på att åka skridskor, pimpla eller bara promenera. Vi såg till och med några isjakter.

Hudiksvalls historia är dagsaktuell. Enligt wikipedia har staden härjats av flera bränder. Den mest allvarliga 1721 som anlades av ryssarna. Det hänger också en kopia av en rysk kanonkula bredvid predikstolen i kyrkan. Som en påminnelse. Annars är staden känd som Glada Hudik. Igen enligt wikipedia ett begrepp myntat under 1800-talet. Ett uttryck för träpatronernas livliga fester. Steget från kanonkula till patroner är ju inte så långt.

Jag stod inte i predikstolen när jag predikade men
ville ändå fotografera kanonkulan. Tankeväckande!

Men hur var det nu med ryggsäcken? Jo, kyrkoherden i Svenska kyrkan hade hittat den bland sina många ryggsäckar och tyckte att jag borde få den eftersom den har Svenska Bibelsällskapet skrivet på ryggen. Tack för det, Björn (på fotot tillsammans med Astrid, en av de andra prästerna). Det är visserligen vår gamla logotype men det överlever jag.

Som någon kanske uppfattat använder jag gärna begreppet kolportör när jag är ute och reser.  SAOL ger ett par betydelser men jag känner (nästan) igen mig i denna ...

... kringresande person med uppgift att sprida eller försälja religiös litteratur samt verka som religiös talare; skriftspridare; ofta äv. (utan tanke på försäljningsverksamheten): religiös folktalare (utan högre bildning), kringresande predikant.

Etymologiskt betyder ordet egentlig den som bär vid halsen. Collum är latin för hals och portare betyder bära. Så det är helt i sin ordning med en ryggsäck.

Nu ar jag lyckligt hemkommen och ser tillbaka på en trivsam helg med stort engagemang både under gårdagens föredrag och i samband med dagens ekumeniska högmässa. Så många som ville samtala om Bibeln i allmänhet och Bibelsällskapets arbete i synnerhet. Under kyrkkaffet kom en bibeläventyrare som jag känner och undrade om vi inte kunde visa några saker ur Bibeläventyret för alla de människor som fanns där. Det gjorde vi och det var riktigt roligt. Hudiksvall är en ort där det finns aktiva instruktörer. Glädjande!

Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.

Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,

Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.

Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.

Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.

När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.

Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).

Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.

I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.

Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som

Gudsrikets ambassad på jorden.

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.

Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:

A pilgrimage of Justice and Peace

Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är

Välsignad bland tältens kvinnor

Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.

Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.

Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Global Christian Forum

Det finns en världsomspännande, ekumenisk organisation, som heter Global Christian Forum. Ungefär 300 kyrkoledare från i stort sett alla slags kristna samfund har precis mötts i Bogotá, Colombia.

Denna organisation gör inte så stort väsen av sig. Vi hör ofta om Kyrkornas Världsråd som ju är en kolossal apparat. Men faktum är att Global Christian Forum på ett sätt representerar fler kristna i världen. Här möts katoliker, ortodoxa, orientaliskt ortodoxa, protestanter, anglikaner, evangelikala, pingstvänner och så kallade ’independents’. Har jag förstått det rätt är det ett rätt löst sammansatt nätverk, som inte har så stor organisation eller så många anställda. På hemsidan verkar det som om det egentligen endast finns en anställd. Den personen stöds av sex volontärer – en från varje större kyrkotradition.

Svenska kyrkan representeras i Bogotá av biskop Martin Modéus från Linköping stift och ekumenikhandläggare Adriana Gastellú Camp, från kyrkokansliet i Uppsala. Adriana skriver om detta på ekumenikbloggen.

På forumets hemsida läser jag följande:

The search for closer understanding and joining in common challenges across the broad spectrum of Christian faith, comes at a time when global forces of division, mistrust and retreat from connection and community is occurring in across the world.

Det är inte så många som möts. Men de representerar miljarder människor världen över. Det är konstigt att inte mer hörs om denna viktiga samling. Jag har inte sett något i Kyrkans Tidning (men kan ha missat det). Lite nyfiken är i alla fall jag.

Moruti gästbloggar på ekumenikbloggen

Idag är jag gästbloggare på Svenska kyrkans ekumenikblogg. Länken kommer här. Om två dagar åker jag till Busan. Nu är det mycket ekumenik i huvudet. Och det trivs jag med!