Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.

I Jesu namn

Som vanligt började vi året med högmässa i Kalmar Domkyrka, i Jesu namn. (Förresten har jag lite svårt att säga eller skriva ’Jesus namn’. Jag inser att det blir så i framtiden. Nästan alla studerande vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut säger och skriver så. Genitivformen ’Jesu’ är såklart udda för många.) Nyårsdagen har dock som överskrift:

I Jesu namn

Inte så konstigt då att vi sjöng psalm 716 i tillägget till Den Svenska Psalmboken:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans

Det var extra passande, eftersom min son sjömannen fanns med i kyrkbänken. Nyårsdagen är hans dopdag, så det passar bra även det. Till yttermera visso handlar vers 3 om hans arbete:

Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn.

Seglaren på vida vatten leder det till tryggad hamn.

Det jag dock undrar över är, gäller melodin. Det står ju alltid vem som är kompositör. Eller i förekommande fall om det är en folkmelodi eller dylikt. När det gäller psalm 716 står rätt och slätt:

Musik: zulu-melodi

Det vore intressant att få reda på om denna melodi faktiskt komponerats i KwaZulu eller om det rör sig om en europeisk melodi, som genom något missionssällskap hamnat i KwaZulu och sedan återvänt till Europa.

Det blir en fråga jag får ställa till någon kyrkomusikaliskt bevandrad person, som även har kunskap om södra Afrika.

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:

Från mörker till ljus

Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.

Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:

Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?

I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.

Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)

En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.

Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.

Uppdrag granskning avsnitt 18

Många känslor efter programmet. Många tankar. Jag börjar med mig själv. När en person kommer till mig för själavård vill jag att den personen ska få hjälp. Inte i första hand av mig. Utan av Gud. Fokus är samtalet mellan konfidenten och Gud. Min uppgift är att vara ett stöd. Jag får inte skymma Guds kärlek. Vid ett antal tillfällen vet jag att jag sagt fel saker, varit ouppmärksam eller t o m förvärrat saker för en konfident. Dessa gånger har jag ännu mer bett och förlitat mig på att det inte är mig det ytterst beror på. Att Gud förmår använda även mina misstag. Det förringar inte betydelsen av mina misstag men Guds nåd ger mig frimodighet att fortsätta som präst.

Sexualitet är härligt men också svårt. Vi behöver bli bättre på att samtala kring sexualitet. På ett förtroendefullt och ansvarsfullt sätt. Som själasörjare behöver vi mer kunskap och utbildning. Ur ett södra Afrika perspektiv är det uppenbart. Ett viktigt skäl till att HIV fortfarande sprids och i vissa åldersgrupper till och med ökar är bland annat vår oförmåga att samtala kring sexualitet. I hemmen. Mellan makar. Mellan föräldrar och barn. I skolor. Om sexualitet är tabu, ökar stigmatiseringen av människor som lever med HIV. Även annan stigmatisering ökar. Det vet exempelvis människor med homosexuell identitet.

Inom Svenska kyrkan ryms olika uppfattningar om sexualitet. Inte minst när det gäller HBTQ-frågor. För mig har det varit en hjälp att tidvis leva i södra Afrika, när jag arbetat med dessa frågor. Min uppfattning är att både heterosexualitet och homosexualitet går att förena med en kristen livshållning. 

Många homosexuella lider på vår jord. På grund av hur andra människor ser på dem och agerar mot dem. Detta är en verklighet i stora delar av Afrika.

Under årets första termin har jag varit kursansvarig för en kurs som arbetat med homosexualitet. Studenterna kommer från stora delar av Afrika. Många från länder där homosexualitet är kriminaliserat. Vi har försökt att föra ett respektfullt, akademiskt, teologiskt samtal. Det har inte varit enkelt. Men viktigt!

Det som smärtar mig i debatten efter uppdrag gransknings program är att homosexuella även i Sverige får lida. Det smärtar mig samtidigt att prästkollegor utsätts för en tveksam journalistik.  Jag försöker att hålla ihop dessa båda känslor. Det är inte enkelt.

Vi behöver mer förtroendefulla samtal kring sexualitet. Inte färre. Min farhåga är att de domar vi riktar mot varandra försvårar samtalet mer än underlättar det.

Jag menar att vi får och bör vara ärliga. Tycker vi att en annan person har fel, är det ärligt att säga så. Men när någon med en annan uppfattning luras reagerar jag. Ändamålen helgar inte medlen. Jag tror inte vi får ett ärligt samtal om sexualitet genom oärlighet.

Det ärliga, öppna samtalet kring sexualitet tror jag ytterst också gagnar de medmänniskor som idag får lida för att deras sexuella identitet ifrågasätts.

 

Mat, bok och gröt

Detta är som bekant ingen matblogg. Men en tallrik Mabele-gröt bjuder jag på. Ser ut som chokladpudding. Vi känner växten som Sorghum. Vanlig i Södra Afrika. Även i Kina, förstod jag, efter att ha läst Det röda fältet av Mo Yan. Boken är ganska bedrövlig. Mycket våld och äckliga beskrivningar av det mesta. Sorghum förekommer. Bland annat för att tillverka brännvin. I södra Afrika bryggs öl. Jag tror dock det är olika sorter i Kina och Afrika.Hur gick det då med gröten? Sådär!  Nästa gång ska jag lägga mjölet i vatten några timmar först och sedan koka gröten. Jag har ätit den många gånger och tycker det är en mycket god grötvariant.

En sorghumplanta i Lesotho.

Är inte säker på att jag vill rekommendera denna bok.

Sista natten med gänget ...

Idag har vi haft regionala överläggningar. I vår grupp var det representanter från internationella avdelningen på kyrkokansliet, som arbeter med projekt i Södra Afrika och Västafrika. Södra Afrika innefattar allt söder om Tanzania och Kongo. Men Svenska kyrkan stödjer framför allt projekt i Sydafrika, Swaziland, Zimbabwe, Mozambique och Malawi. I Västafrika är det Liberia och Mauretanien, som står i fokus. Det är inte så många utsända medarbetare i dessa regioner. I VÄstafrika är det ingen. Men i Södra Afrika är det några. Peter arbetar med påverkansarbete och är stationerad i Pretoria. Vi kommer att vara i Pietermaritzburg. Hustrun som kontaktperson för kyrkorelationer i regionen och jag som universitetslärare. Sedan är det Agneta, som arbetar i Zimbabwe i ett projekt som heter Thusanang. Projektet handlar mycket om hemsjukvård bland människor som lever med HIV och AIDS. Det längsta projektet finns i Kapstaden och heter Philani. Där arbetar Ingrid sedan nära 25 år. Det är ett arbete kring barn- och mödrahälsovård och nutrition. Det känns bra att vara med i sammanhang, som fortfarande kan sammanfattas med de tre beståndsdelar som missionsrörelsen alltid arbetat med: skola, kyrka och sjukhus. D v s utbildning och lärande, teologi och hälsa. Hela människan och naturligtvis hela skapelsen! I kväll fick vi också avtacka fyra medarbetare, som arbetat länge. Inger och Kjell som funnits många år i Jerusalem. Samt Gunnel och Per-Martin, som arbetat som språklärare för Amity i Kina. Vi tackade också Sofia, som arbetat för Lutherska Världsförbundet LWF i Kenya och nu börjar en tjänst i Burma, fortfarande för LWF. Stor bredd både i innehåll och geografi.