Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Att komma till en plats

Onsdag – torsdag var jag på Lillsveds folkhögskola. Anledningen var att styrelsen för Svenska Missionsrådet (SMR) hade internat. Jag är en av ledamöterna. SMR är en paraplyorganisation med ungefär 30 medlemsorganisationer. Svenska Bibelsällskapet är en av dem. SMR har tre uppgifter:

Att erbjuda olika mötesplatser för medlemsorganisationerna. Att stå för vidareförmedling av Sida-bidrag och att utöva påverkan i olika frågor. Två viktiga områden där SMR har kunskaper är religionsfrihet och religiös läskunnighet.

När vi kom till folkhögskolan blev vi väl mottagna och fick frågan om vi ville veta vilken plats vi hade kommit till. Just då ville vi komma igång med vårt samtal så just introduktionen blev uppskjuten till torsdagsmorgonen. Men då fick vi en presentation av platsen och vad som hänt just där genom historien och hur det kom sig att en folkhögskola med inriktning på idrott och hälsa hamnade här.

Det slog mig att detta ofta händer när en konferens eller kurs startar. Någon som representerar platsen hälsar välkommen och berättar om platsen. Det kan ta kort eller lång tid men det verkar som att det är något vi behöver.

Mina tankar gick till en upplevelse jag hade vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe i augusti-september förra året. Då inbjöd representanter för urfolken till en samling för att be platsen om lov att vara där. Vi fick det förklarat för oss på ungefär detta sätt. Urfolk kommer alltid till en ny plats med vördnad och tar inte för givet att de bara kan ”stövla på”. Därför utförs någon form av rit eller ceremoni för att visa respekt inför den plats de kommer till.

När vi fick höra berättelsen om Lillsved kändes det på samma sätt. Vi stannar upp, någon berättar och det känns viktigt. Jag har nog aldrig tänkt på denna vanligt förekommande programpunkt på det sättet förut.

Förmodligen förstärktes av de upplevelser jag hade i Ghana, när vi var där för någon vecka sedan. I varje by vi skulle besöka fick vi först besöka de traditionella ledarna och anmäla vår ankomst. Vi berättade vad vi gjorde där och de gav oss en slags välsignelse att vara på platsen. Fint! På Lillsved insåg jag att vi nog ofta gör på ett liknande sätt.

Över en halv miljon

Min tanke var att hålla koll på min blogg och se när jag passerade en halv miljon besök. Men jag missade ögonblicket. Nu säger statistiksidan att jag är uppe i 515 779 besök sedan jag startade 2007. Men stämmer det? Och är det personer eller är det botar? Misstänksam blev jag när jag såg att jag hade 28 111 visningar den 1 juni. Visserligen skrev jag då en bloggpost om Dr Agnes Aboum, som var den första kvinnan som var moderator för Kyrkornas Världsråd och som just gått ur tiden. Jag skrev bloggposten på engelska. Men ändå! 28 111 visningar – det låter otroligt.

Det är ganska ofta som jag blir förvånad över att personer har läst mina bloggposter. Tydligen når den längre än jag tror. Det är i och för sig uppmuntrande. Jag försöker skriva blandat. Om sådant som är viktigt och angeläget men även om saker som har mindre betydelse – som exempelvis hur många visningar jag har.

Detta år har jag märkt att jag skrivit mindre. Det beror säkert på att mitt arbete tagit mycket tid i anspråk. Jag har dock inte tänkt lägga av. Ofta är det avkoppling att skriva och inte sällan fungerar det som ett sätt att reda ut tankarna kring något som berör mig.

Det är med stor ödmjukhet jag konstaterar att människor läser. Låt mig uttrycka ett enkelt tack för detta engagemang.

Bibelsällskapen och Kyrkornas Världsråd

Under snart två veckor har jag varit en del av Kyrkornas Världsråds elfte generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland. Det har varit spännande och mycket givande veckor. Min främsta roll har varit att leda vissa delar av förmötet för ”a Just Community of Women and Men”. Under själva generalförsamlingen har jag varit rådgivare i frågor som rör genusrättvisa och deltagit i en av många ekumeniska konversationer.

Frågan är då: hur relaterar detta till mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet?

På flera sätt. Jag har träffat olika representanter för bibelsällskap i andra länder. Redan kvällen före själva generalförsamlingen startade, hade jag möjlighet att tillbringa en kväll med avgående ledaren för United Bible Societies, Michael Perreau och den tillträdande, Dirk Gevers. Med på den samlingen var också generalsekreteraren för det tyska bibelsällskapet, Christoph Rösel samt medarbetare i både det tyska bibelsällskapet och i United Bible Societies. Dessutom var ordföranden för det brittiska bibelsällskapet med. Det är den koptiske ärkebiskopen Angelos, som bor i London. Det var en givande kväll.

Dagen efteråt kunde jag sammanföra några av dessa bibelsällskapskollegor med Charlotta Norrby, som är generalsekreterare för Svenska Missionsrådet (SMR). Svenska Bibelsällskapet är medlem i SMR och jag sitter i styrelsen. Vi sågs helt kort på eftermiddagen men det var tydligt att det fanns beröringspunkter.

Fr v: Rosalee Welloso Ewell (UBS), jag, Charlotta Norrby (SMR),
Dirk Gevers (UBS) och Michael Perreau (UBS)

När det gäller Ärkebiskop Angelos är han djupt involverad i Kyrkornas Världsråds arbete och idag, när bland annat ett uttalande om kriget i Ukraina, skulle antas, visade det sig att han är ordförande för den arbetsgrupp som sammanställer Kyrkornas Världsråds uttalanden i aktuella frågor.

Ärkebiskop Angelos leder förhandlingarna.
(Längst ner i bild syns bland andra ärkebiskop emeritus
Anders Wejryd och nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén.)

Bibelsällskapens arbete dyker upp i flera olika sammanhang. Under den ekumeniska konversationen om genusrättvisa fick vi läsa ett material som precis färdigställts. Det heter 

Her-Stories of Transformation, Justice, and Peace. Report on the Women of Faith Pilgrimages. (Geneva: World Council of Churches. 2022.)

Materialet berättar om vad som framkommit om kvinnors situation i olika länder, när en grupp från Kyrkornas Världsråd varit på besök och lyssnat. På sid 10 står att läsa:

Pilgrims were also glad to hear that the success of the Tamar campaign and other initiatives of the National Council of Churches of Burundi (CNEB) and its Bible Society to address the traumas of women is uncovering opportunities to play a greater role in addressing trauma and SGBV in the wider society of Burundi.

Det känns uppmuntrande att läsa om hur Bibelsällskapet i Burundi är med och bidrar till att kvinnor som utsatts för genusbaserat våld, får hjälp att bearbeta det de varit med om.

Vid ett annat tillfälle berättade Samson Waweru Njoki från Kenya om hur stort behovet av biblar på braille (punktskrift) är och att det verkligen är en rättvisefråga för blinda. Han är en av dem.

Bibeln spelar en stor roll i generalförsamlingen. För varje dag finns en bibelberättelse, som utgör grunden för morgonbönen, förmiddagens tematiska samling i plenum, bibelstudier, samtal i hemgrupper och som sedan även finns med i aftonbönen. Det är oerhört givande att dela bibeltexten med kristna från andra kyrkor och från andra delar av världen.

Är jag den nye Gutenberg?

Det är faktiskt en relevant fråga. Under helgens utflykt fick jag möjlighet att själv trycka en sida ur Bibeln, Psalm 23, på ungefär samma sätt som Gutenberg. Men låt oss ta det från början.

Kyrkornas världsråds generalförsamling brukar börja en onsdag och sluta på nästkommande torsdag. Men lördag-söndag har de flesta ledigt. Vissa delegater och rådgivare arbetar i kommittéer med olika dokument. Det rör uttalanden som Generalförsamlingen ska göra. Exempelvis om kriget i Ukraina och angående konflikten mellan Israel och Palestina. Men jag hade inga sådana åtaganden utan anmälde mig till en utflykt. Den skulle ske med övernattning, där lokala värdar skulle ta hand om oss. Vilken helg! Vilket mottagande! Vilken värme!

Redan kvart över sju på lördagsmorgonen skulle bussen åka. Första anhalten var bibelgalleriet i Meersburg. Som jag förstod det var detta det första bibelmuseet i sitt slag. Det grundades 1988. Så rikt. Det finns nog knappast ekonomi för ett liknande initiativ i Sverige men jag blev verkligen inspirerad.

Med det sagt har vi ju Bibelns värld i Starby utanför Ängelholm, som Svenska Bibelsällskapet har ett avtal med. Läs mer om Bibelns värld här. Det är en upplevelsevärld som på ett sätt vida överträffar bibelgalleriet. Men låt oss inte jämföra. Det är som att jämföra äpplen och päron. 

Åter till Bibelgaleri Meersburg. Nedan följer ett antal bilder. Vilket härligt initiativ. Jag blev inspirerad och jag tror att skolklasser och andra som besöker bibelgalleriet också blir det.

Tillbaka till Gutenberg. I entrén står en stor tryckpress. Var och fick prova på hur det är att trycka ett bibelblad. Riktigt roligt. (Men säkert mindre kul för den som skulle trycka en hel bibel).

Det gällde att ta i ordentligt så att bläcket verkligen fastnar på bladet.

Bibelgalleriet ligger mitt i staden Meersburg och jag uppfattar att det både lockar skolklasser, ungdomsgrupper och turister. Bäst är det nog om en guide följer med.

Bibelgallier är inrymt i ett gammalt dominikanerkloster. Det finns två medeltida väggmålningar kvar. Den ena föreställer Katarina av Sienna. Hon studerade Bibeln, trots att hon inte kunde läsa.

 

När huset, som var förfallet, renoverades, upptäcktes en brunn med friskt vatten. (Det som syns på bilden är nybyggt men nere i brunnen flödar vatten). Guiden kopplade ihop detta med Bibeln, som också är en källa att ösa ur.

Den som leder arbetet i bibelgalleriet heter Thea Groß och är med i styrelsen för det lokala bibelsällskapet. I Tyskland finns bibelsällskap i varje delstat. (Sverige har också haft bibelsällskap i de olika stiften. Ett enda finns kvar - Kalmar Stifts Bibelsällskap. Det är ju roligt, eftersom inte Kalmar stift finns kvar.

Inne på gården finns bibelträdgården. Spännande att gå runt och lukta, känna och inse att Bibeln inte bara handlar om oss människor utan om hela skapelsen.

Från innergården går det att komma till en sal med utställning av konst, som har bibelanknytning. Jag la särskilt märke till en reproduktion av en målning av Mark Chagall. Den föreställer Boas och Rut. Så innerlig och färgstark.

Inne i själva galleriet finns såklart alla former av biblar. Här en avsakraliserad Torah-rulle från Nordafrika.

Varje utställning måste ju också ha en del hyllor med olika typer av biblar. Men det var lagom med den typen av montrar.

På ett ställe fanns en tavla med 50 frågor. Undrar vad det var för typ av frågor?

Den nyfikne kunde dra ut en hylla ur detta skåp. Se bara till att numret motsvarar numret på frågan.

Jag var nyfiken på frågan om det finns en originalbibel någonstans. Svaret är såklart "nej" men i svaret berättas också om alla de olika handskrifter som finns och olika slags kopior. Mycket upplysande. Thea Groß berättade att just här sker många samtal om Bibeln och hur vi läser Bibeln. Kreativ idé!

Sammantaget var jag oerhört nöjd efter två timmar i denna bibelvärld. Och då har jag ändå inte nämnt det stora tältet på övervåningen där det gick att gå in och få en bild av hur Sara och Abraham levde. Eller det lilla hus, som visade hur människor på Jesus tid bodde. (En av deltagarna i utflykten - han kommer från Pakistan - viskade till mig: Såhär ser många hus i Pakistan ut. Tänkvärt.)

Resten av lördagen tillbringade vi ute på Bodensjön. Jo, vi åkte förbi Mainau. Representanter för lokala kyrkor var med och vi förde goda samtal med varandra. Vi blev sedan guidade i staden Ûberlingen. I katedralen (på tyska kallas stora kyrkor Münster) fanns en bevarad kanonkula från 30-åriga kriget. Vi svenskar har en del i vårt historiska bagage. Det blev tydligt på många platser vi besökte.

Efter en fin vesper och gemensam middag åkte vi hem till lokala värdar. Jag hamnade hos en familj på stranden till Bodensjön och kunde starta söndagsmorgonen med ett bad i det kristallklara vattnet. Vilken nåd.

Söndagsförmiddagen blev vi så guidade på Salems kloster och slott där vi sedan firade en ekumenisk gudstjänst med både protestanter och katoliker. Det var inte en gudstjänst med nattvard, eftersom protestanter och katoliker inte delar nattvardsgemenskap. Men vatten välsignades och alla tecknades med kors i pannan. Tre kvinnor ledde gudstjänsten. En katolik och två protestanter.

Efter lunch med våra värdar åkte bussen tillbaka till Karlsruhe. Fylld av tacksamhet över det jag fått vara med om skriver jag dessa rader. Den världsvida kyrkan är spännande och rik.

Vladimir - varför?

Det slaviska namnet Vladimir lär betyda ”världens herre” eller ”prisad för sin makt”, läser jag på wikipedia. Men jag läser också att folketymologin gör gällande att namnet är sammansatt av ”vladet” som betyder ”har” och ”mir” som betyder ”fred”.

Oavsett om namnet betyder ”världens herre” eller ”har fred” så tror jag att Putin bryr sig om sitt förnamn. Han delar det med den ryske fursten Vladimir, som år 988 döptes i Kyjiv/Kiev. Därmed grundlades den ryska ortodoxa kyrkan. I det välde som Vladimir I ledde var Kyjiv/Kiev, Novogorod och Vladimir viktiga centra. Moskva var ännu inte grundlagt. Jag tror Putin känner ett släktskap med denne historiske Vladimir.

Vad jag förstår när jag läser olika sidor på internet är att Ukraina och Ryssland är djupt förbundna sett ur ett ortodoxt perspektiv. Det var därför oerhört smärtsamt när den ukrainska ortodoxa kyrkan blev oberoende 2018. Då anslöt sig de ukrainska ortodoxa till den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios I. Det ledde till en schism mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den del av den ortodoxa kristenheten som leds av Bartholomaios I. Det går att läsa mer om detta i Signum.

Mycket talar för att detta spelar stor roll för Putin. Han är själv kristen och döptes i smyg med moderns goda vilja. Pappan var enligt uppgift ateist. Jag får intrycket att detta betyder oerhört mycket för Putin.

Om det är en önskan att återförena den ukrainska och den ryska ortodoxa kyrkan som driver Putin är det ytterst sorgligt. En oberoende internetsida som heter UnHerd hävdar det. Den verkar i mina ögon trolig. Så sorgligt. Att Putin är maktgalen är helt klart men om han dessutom är en religiös fantast är det verkligen bedrövligt.

Min bön är att kristna ledare inom den ekumeniska rörelsen - framför allt Kyrkornas världsråd - fortsätter att samtala och söka vägar till förståelse och fred. Kyrkornas världsråd uppmanar visserligen till vapenvila men jag tror att samtalen mellan de olika delarna av den ortodoxa kyrkofamiljen är avgörande. Det är min bön när jag idag går till högmässa.

En intensiv Bibeldag

Idag är en intensiv dag. Under förmiddagen föreläste jag om Bibeln i Afrika på en kurs som Uppsala universitet anordnar tillsammans med Stiftelsen Fjellstedtska skolan. Kajsa Ahlstrand leder kursen. Inspirerande!

Nu är jag på väg till Stockholm. Klockan två ska jag leda ett digitalt bibelstudium genom Kyrkornas Världsråd. Det sker inom ramen för kampanjen Thursdays in Black. 

Just nu sitter jag på tåget till Stockholm och försöker hitta en plats att vara på för detta ändamål.

Jag ska nämligen vara i Stockholm klockan fem för ett boksläpp. Boken "Tala väl. Predikokommentarer i Krister Stendahls anda" ska lanseras. Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken kommer här.

Tre spännande arbetsuppgifter med Bibeln i centrum. Hoppas och ber att logistiken fungerar.

Kamp mot våldtäkt – även mitt i sommaren

Igår lyssnade vi – för första gången denna sommar – på Sommar i P1. Det var ett mycket berörande program. Sommarvärd var Mathilda Hofling och hon hade valts till Lyssnarnas Sommarvärd 2021. Hennes berättelse var skrämmande. Den handlade om hur hon som 13-åring blev utsatt grooming på nätet. Något som påverkat henne under hela hennes uppväxt. Så upprörande. Jag förstår om inte alla orkar lyssna men vi var tacksamma för att vi gjorde det. så viktigt! 

Hennes berättelse var inte utan hopp. Hon ville framför allt berätta för andra i samma situation att det går att ta sig ur det hela.

Att vi människor är i stånd att skada både andra människor, oss själva och resten av skapelsen är inte någon nyhet för mig. Ändå blev jag mycket berörd över hur män kan utnyttja en ung flicka på detta sätt. Dels upprörs jag över den person som stod för själva groomingen. Så beräknande! Det är illa nog. Dels känner jag vrede mot alla de män som betalade för att få våldta henne. Vanliga män. Någon gång hade en av dem plockat bort barnstolen ur framsätet, innan hon klev in i bilen. Återigen, jag vet att det är så men att höra henne berätta om det gjorde att insikten trängde djupare in i mig.

Med andra ord är det viktigt och nödvändigt att även mitt i sommaren höja sin röst och påtala att detta är en verklighet som oerhört många flickor och kvinnor i världen tvingas in i. Det måste få ett slut.

Torsdagar i svart – en global kampanj för en värld utan våldtäkt och våld – utmanar mäns våld mot kvinnor. Jag är ambassadör för kampanjen i Sverige och vill dra mitt strå till stacken. Det är Kyrkornas Världsråd som står bakom den.

Mathilda Hofling nämnde en annan organisation, nämligen

Föreningen #intedinhora

Den hade betytt mycket för henne och jag har stött på den på andra håll. Ytterligare en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från sexuellt våld är

Me Too Sweden

Jag är medlem i den senare och känner flera av dem som är engagerade i antingen styrelsen, som kassör, revisor eller webmaster. Kanske vill Du också bli medlem eller på annat sätt stödja deras arbete. Det gör skillnad!

På olika sätt kan vi bidra till att vårt samhälle blir tryggare för flickor och kvinnor (och även för de många män som ofta utan att våga berätta, utsätts för våld i nära relationer). Att arbeta för detta behövs varje dag. Även mitt i sommaren.

Nu har Moruti på olika sätt handlat om genusbaserat våld under 7 torsdagar i rad. Jag började med att skriva en bloggpost om genusfrågor i allmänhet. Sedan beskrev jag skälet till dessa bloggposter; att den internationella kampanjen 16 days of activism against gender-based violence infaller i slutet av november och början av december. En gästbloggare skrev om våld i nära relationer. Det var en nära text om att även män utsätts för våld. Och att det inte alls är endast i undantagsfall.

Den 26 november handlade bloggposten om det uttalande vi ambassadörer för Thursdays in Black gjorde med anledning av 16 days. Därefter gästbloggade ordföranden för Me Too Sweden, min yngsta dotter och sedan grundaren av Försoningsgruppen i Sverige.

Idag vill jag sammanfatta med några rader. Sju veckor. Sju torsdagar. På intet sätt har världen blivit bättre men samtidigt har någon påverkats. En tanke har tänkts och någon har agerat eller låtit bli att göra något. Jag har själv fått tänka till.

Frågor som har att göra med genusbaserat våld måste ständigt lyftas upp till ytan för det blir så lätt en tystnadskultur kring det som rör sexualitet och makt. Därför fortsätter jag att skriva. Därför fortsätter jag att klä mig i svart och bära ett märke där det står:

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence.

Igår samtalade jag på zoom med en kollega i Zambia. Damon Mkandawire är präst och sjukhusadministratör. Vi ska arbeta tillsammans med att förbereda männens förmöte vid kyrkornas världsråds nästa generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland 2022. Då kommer vi att möta män från olika kyrkor och samfund och olika delar av världen, som alla vill delta i kampen för en jämställd värld. Det blir spännande! Och framför allt meningsfullt.

Sveriges Kristna Råds 27:e rådsmöte

Idag deltog jag i rådsmöte med Sveriges Kristna Råd. Jag var inbjuden i egenskap av generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den andra talaren var Charlotta Norrby, generalsekreterare för Svenska Missionsrådet. Dessa tre organisationer både liknar varandra och skiljer sig åt. Gemensamt är att vi har ett brett stöd bland kristna samfund i Sverige. Svenska Bibelsällskapet har bland sina huvudmän tio samfund. Många av dessa är också med i Sveriges Kristna Råd och/eller Svenska Missionsrådet.

Svenska Bibelsällskapet är dessutom medlem i Svenska Missionsrådet. För att lite komplicera bilden fick jag idag lära mig att en annan medlem i Svenska Missionsrådet, Life and Peace Institute, har Sveriges Kristna Råd som en av sina huvudmän. Kopplingarna mellan våra olika organisationer är spännande.

Bibelsällskapet bildades 1815. De andra två organisationerna i början av 1900-talet – framför allt med inspiration av den stora missionskonferensen i Edinburgh 1910. Bibelsällskapet blev dock inte ekumeniskt förrän 1946. Då bildades United Bible Societies. Två år senare Kyrkornas Världsråd. Sveriges Kristna Råd och Svenska Missionsrådet relaterar till olika delar av KV. Däremot är de inte medlemmar där. Det är Equemniakyrkan och Svenska kyrkan.

Svenska Bibelsällskapet är dock medlem i United Bible Societies. Där är inga kyrkor medlemmar utan endast nationella Bibelsällskap.

Våra tre organisationer samverkar i nätverksform. Dagens rådsmöte handlade en del om hur vi kan göra denna samverkan. Jag var glad för att det fanns ett stort intresse för vår kommande översättning av Nya testamentet. Där kan och vill vi samverka med ett projekt inom Sveriges Kristna Råd som heter Ung Ekumenik.

Svenska Missionsrådet har ett arbete som heter

Claiming space for faith

Det handlar om religionsfrihet och tangerar sådant som både Bibelsällskapet och Sveriges Kristna Råd arbetar med. Svenska Missionsrådet arbetar också mycket med religiös läskunnighet. Det är en bristvara både internationellt och i vårt land. Även detta tangerar vårt arbete med att göra Bibeln översatt, känd, spridd och använd. 

Tillsammans med mig är det Charlotta Norrby från Svenska Missionsrådet, Olle Kristensson från 
Sveriges Kristna Råd och Karin Wiborn, Sveriges Kristna Råd. (Foto: Mikael Stjernberg).

Vi var sex personer i den enorma ljusgården. Representanter från Sveriges Kristna Råds medlemmar fanns på zoom. Det är det vanliga nuförtiden. Men proffsigt skött från Sveriges Kristna Råds sida och genomtänkt i rummet. 

Nu hoppas och ber vi att Karin Wiborn ska få en god efterträdare. Karin tillträder som biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan inom kort och då behövs någon som tar över denna viktiga post. Det går att ansöka ytterligare några dagar. Här finns information.

Thursdays in Black – Orange the world

En motsägelsefull rubrik. Men egentligen är det samma budskap trots olika färger. Thursdays in Black är den kampanj som Kyrkornas Världsråd initierat för en värld fri från våld och våldtäkt. Jag är en av kampanjens ambassadörer.

16 Days of Activism against Gender-Based Violence är en annan kampanj som utgår från UN Women. Där är färgen orange.

Jag stöter inte på den kampanjen så mycket i Sverige men i Sydafrika anordnades en del aktiviteter under dessa 16 dagar. 25 november till 10 december.

Skälet till att det är just dessa dagar som omfattas är att FN uppmärksammar frågor som ligger nära arbetet mot genusbaserat våld just denna period.

25 november infaller International Day for the Elimination of Violence Against Women och 29 november International Women Human Rights Defenders Day. Jag kan inte säga att jag själv uppmärksammat dessa dagar särskilt mycket.

1 december är det Världsaidsdagen. Den var viktig när vi bodde i Sydafrika 2002-2006 och jag var också engagerad i Kalmar åren 2006-2010 i att uppmärksamma på vilket sätt denna pandemi påverkat människor i hela vår värld. Förstås på ett väldigt tydligt sätt i just Sydafrika, som varit så hårt drabbat. Men under åren i Kalmar lyfte vi fram att HIV är en verklighet också för många i Sverige.

5 december infaller International Volunteer Day for Economic and Social Development. Inte heller en dag som jag funderat mycket över. Däremot är dagen efter – den 6 december – end dag som engagerar på ett mer brutalt sätt. Då ihågkoms en fruktansvärd händelse. Det är Anniversary of the Montreal Massacre. Den kallas i Kanada för The National Day of Remembrance and Action on Violence Against Women in Canada. Den 5 december 1989 gick en man in i den tekniska högskolan i Montreal och började skjuta vilt omkring sig. Han gick sedan in i ett klassrum och gav order åt männen att gå ut. Sedan sköt han 13 kvinnliga studenter och en kvinnlig lärare. Hans skäl var att han hatade feminister och hävdade att feministerna förstörde hans liv. Till sist tog han sitt eget liv.

Den 10 december är det så International Human Rights Day. Det är årsdagen för FN’s deklaration om mänskliga rättigheter.

Jag har valt att blogga på torsdagarna före, under och efter denna period, delvis med hjälp av gästbloggare. Det är viktigt att vi ibland – tillsammans – fokuserar på en viktig fråga. Dessa dagar står genusbaserat våld i fokus. Det påverkar oss alla! Det är inte bra för någon människa. Jag gör detta väl medveten om att frågan behöver vara viktig alla årets dagar.

 

För en värld utan våldtäkt och våld

Sedan ett antal år tillbaka klär jag mig i svart på torsdagar. På detta enkla sätt vill jag skapa opinion mot våld och våldtäkt. Jag är ambassadör för Kyrkornas Världsråds kampanj, som heter just

Thursdays in Black

Statistiskt är det framför allt män som utsätter framför allt kvinnor och barn för våldtäkt. När det gäller våld i allmänhet är det däremot oftare män som utsätter andra män. Sedan beror det förstås på hur våld definieras. Det kan vara kroppsligt våld eller psykiskt våld. Det finns också strukturellt våld.

Den kampanj som Kyrkornas världsråd driver fokuserar på genusbaserat våld. Det som gör att framför allt kvinnor och barn utsätts. Det betyder inte att kampanjen förnekar att även män utsätts för genusbaserat våld. Ofta läggs ytterligare ett lager av skam på för den man, som utsätts för våld om förövaren är en kvinna. Det finns otaliga bevis på hur myndigheter inte tror att även en man kan bli slagen.

I botten ligger företeelsen att vi så ofta utgår från att distinktionen kvinna/man är det mest grundläggande för att definiera en människa. De som menar så brukar ligga nära det som kallas essentialism. Den kan ta sig olika uttryck men i detta sammanhang betyder det att män och kvinnor definieras utifrån vissa fasta, inneboende egenskaper (essenser) som inte kan förändras. Ett sådant synsätt kan i vissa fall grundas i Bibeln, där det i 1 Mosebok står att Gud skapade människan till man och kvinna. Jag menar dock inte att detta bibelställe måste läsas på ett essentialistisk sätt. Det går att se det som en beskrivning av ett sakförhållande. Det går att dela upp mänskligheten i kvinnor och män. Inte minst för reproduktionen är det en förutsättning. Men det innebär inte att alla som identifierar sig som kvinnor behöver vara på ett visst sätt och vice versa. 

Mot essentialism kan man ställa konstruktivism. Den säger att egenskaper och förväntningar konstrueras socialt. Det finns visserligen i de allra flesta fall biologiska skillnader men det innebär inte att en man och kvinna behöver ha olika egenskaper.

Jag ligger betydligt närmare konstruktivismen. Jag tror att det är bra att människor får möjlighet att själva välja hur de ska vara, vad de ska syssla med och vilka egenskaper de vill utveckla. Efter många år i södra Afrika tror jag dessutom att en människa blir till bland människor. Den personliga friheten måste utvecklas i gemenskap med andra. Jag menar inte att fasta normer kring hur en kvinna respektive en man bör vara är till nytta.

Problemet med all form av uppdelning i kategorier är att det så väldigt lätt smyger sig in värderingar och graderingar. Och så har det varit och är – inte minst när det gäller relationen mellan kvinnor och män. Det är bara att undersöka löneskillnader och ägandeförhållanden i världen. Eller för den delen lyssna till alla berättelser om genusbaserat våld. Inte minst de berättelser som är en del av Me Too-rörelsen.

Om vi kunde se varandra som likvärdiga människor, skulle sakernas tillstånd påverkas till det bättre.

Under några veckor ska jag på torsdagarna blogga om detta. Inte minst för att en världsomspännande kampanj äger rum 25 november till 10 december. Den heter

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

I min nästa bloggpost ska jag förklara vad den går ut på. Under några av de torsdagar som infaller under dessa 16 dagar har jag inbjudit gästbloggare. Torsdagen dessförinnan, som är internationella mansdagen, har jag också bjudit in en gästbloggare.

Dessemellan ska jag skriva ytterligare en egen bloggpost. Den 17 december avslutar jag med en summering. Välkommen alltså att följa min blogg ett antal torsdagar framöver.

Sydafrika i fokus

Denna vecka äger ett viktigt besök rum i Sydafrika. Det är en delegation från Kyrkornas Världsråd (KV) som reser till Sydafrika, som ett led i det som kallas

a social-justice mission (ett uppdrag för social rättvisa)

Det går att läsa mer i ett pressmeddelande från KV. Värd är Sydafrikanska kyrkorådet (South African Council of Churches – SACC). Resan sätter focus på genusbaserat våld, som är ett utav Sydafrikas värsta problem och på våld mot utländska medborgare.

Med på resan är KV’s generalsekreterare, Olav Fykse Tveit, vice generalsekreterare Isabel Apawo Phiri, Zimbabwes kristna råds generalsekreterare Kenneth Mtata och KV’s kommunikationsdirektör Marianne Ejdersten. I Johannesburg möttes de av Frank Chikane, som var generalsekreterare för SACC fram till 1993. Han är nu bland annat ordförande för KV’s Commission of the Churches on International Affairs. Hela delegationen består av 16 personer, under ledning av Olav Fykse Tveit.

Fr v: Frank Chikane, Isabel Phiri, Kenneth Mtata, Olav Fykse Tveit.
Foto: Marianne Ejdersten

Generalsekreteraren för SACC, biskop Malusi Mpumlwana, skriver att KV besöker Sydafrika för att slå följe med sydafrikanska kristna i kampen mot genusbaserat våld och våld mot utländska medborgare. Han är tacksam för besöket.

Enligt Olav Fykse Tveit har Sydafrika en speciell plats i KV’s hjärta. I hans uttalande går det att höra en besvikelse över att Sydafrika, som varit en förebild i kampen för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet nu återigen får kämpa med våld och orättvisor. Resan är en pilgrimsfärd för rättvisa och fred.

Imorgon, måndag, ska delegationen träffa Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

Min reflektion är att Sydafrika behöver fortsätta att arbeta med sin försoningsprocess. Det är symptomatiskt att Sannings- och försoningskommissionens ordförande, Ärkebiskop Emeritus Desmond Mpilo Tutu, just nu ligger på sjukhus med en elak virusinfektion. Det positiva är att Tutu, enligt News24, är på bättringsvägen. Men kommer försoningsprocessen att återhämta sig? Avgörande är att regeringen lyckas införa reformer, så att de rika och priviligierade i landet tvingas dela med sig. Sydafrika är ett av de länder i världen som har störst ekonomiska och sociala klyftor. Inte minst det politiska etablissemanget under förre presidenten, Jacob Zuma, roffade åt sig utan motstycke. Men många av de mestadels vita, rika gruv- och jordägarna har inte heller behövt dela med sig särskilt mycket efter demokratiseringen. Det behövs reformer.

I Sverige har vi mycket att lära. En fråga är: kommer Sveriges Kristna Råd att bjuda in Kyrkornas Världsråd, för att även vi har problem? Tror vi – med Sydafrikas historia i åtanke –

att en politik som delar upp människor, är lösningen på gängkriminalitet och våld? Vad skulle inte kristna från södra Afrika kunna göra för oss idag?

Idag möts många av oss till gudstjänst. Temat i Svenska kyrkans evangeliebok är:

Guds rike är nära.

Det känns inte alltid så. Men det är inte desto mindre sant. Guds rike är nära. Gud själv är nära. Där människor lider. Där människor söker Guds hjälp. Låt oss göra det i bön och beredvillighet att också själva stå till Guds och medmänniskors tjänst.

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.

Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:

A pilgrimage of Justice and Peace

Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är

Välsignad bland tältens kvinnor

Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.

Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.

Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Anna Karin Hammar och 1968-kyrkan

Ikväll talade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala Domkyrkokafé över rubriken:

1968: Kyrkans profetiska tradition – finns det ett kyrkans 1968?

Anna Karin är alltid påläst. Tydlig med vad hon anser men hon bygger inte sina slutsatser på luft. Vi som var där fick ta del av kyrkohistoriska och teologihistoriska tillbakablickar, som stöd för hennes tes att kyrkan inte är ett offer för yttre påverkan, när det gäller rättvisefrågor. Kyrkan är inte vänstervriden. Den är Kristusdriven. Anna Karin menar att Kristus är mer radikal än vänstern någonsin varit och att liberalismen aldrig kan mäta sig med Kristus vad gäller frihetsfrågor.

Många av Anna Karins nedslag i kristendomens historia hade med katolska kyrkan att göra. Fängslande var berättelsen om den franske biskopen Achille Liénart som gav sitt stöd till arbetarna i Lille på slutet av 1920-talet. Han blev kallad till påven och när han – enligt den sed som gällde – låg på knä framför påven fick han stora skälvan. Påven gjorde tydligt att biskopen hade ställt till med oro i norra Frankrike, eftersom han gav sitt stöd till arbetarna. Liénart trodde att han skulle bli avkragad men i stället hade påven tryckt på honom en kardinalshatt. Året var 1930.

Liénart deltog aktivt i Andra Vatikankonciliet och just detta koncilium, som ägde rum 1962-65, menade Anna Karin Hammar är en viktig bakgrund till den utveckling som ägde rum även i kyrkorna runt 1968. Här kritiserade hon Johan Sundeen, som i sin bok

68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989

hävdar att Svenska kyrkan och en del andra samfund i Sverige präglats av arvet efter 1968 och inte minst många inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan, som t ex Anna Karins bror, KG Hammar, tidigare ärkebiskop. Anna Karin menade att Sundeen gör ett stort misstag som börjar sin beskrivning 1965 och inte tar med utvecklingen fram till och under Andra Vatikankonciliet. (Vi fick veta att Johan Sundeen hade inbjudits till denna kväll men inte kunnat komma. Det hade varit intressant att få även hans bild.)

Självklart tog också Anna Karin med en del viktiga händelser i Kyrkornas Världsråds historia. Inte bara generalförsamlingen i Uppsala 1968, som naturligtvis var upprinnelsen till kvällens föredrag. Anna Karin var ju själv anställd av Kyrkornas Världsråd och ledde arbetet vid det som kallas

Women in Church and Society

där hon bland annat hade ansvar för det Ekumeniska Kvinnoårtiondet. Detta skedde dock efter 1968, närmare bestämt åren 1989-98.

Denna ljusbärare kom till i samband med
Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i
Uppsala 1968 på initiativ av Martin Lönnebo.

Inledningen är också värd att nämnas. Hon berättade där hur en grupp studenter, under ledning av Martin Lind, hade demonstrerat mot en grupp diplomaters besök i Lunds domkyrka år 1968. Problemet var att det även fanns representation från apartheidregimen i Sydafrika. Studenterna hade sjungit ”We shall overcome” och därmed stört den guidade turen. Speciellt med versen: ”Black and white together.” Fem personer åtalades och fälldes. Utöver Martin Lind var det Dag Sandahl, Anders Westerberg, Herman Smid och Clas Hellborg. Dåvarande biskopen i Lund, Martin Lindström, gav dem inget stöd men det gjorde däremot Professor Per-Erik Persson, som enligt Anna Karin (källa från Vår Lösen nr 2 1969) skrev i ett utlåtande till domstolen:

Att ställa sig likgiltig till rasismen i dagens världssamhälle … det är att förneka Kristus själv och vända honom ryggen.

Det fanns möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. Det gjorde en del. Anna Karin hade avslutat sitt anförande med att peka på betydelsen av ljusbäraren i Uppsala domkyrka, Världsförsoningens träd. I det samtal som följde lyfte förre domkyrkovicepastorn Gunnar Sundin fram den andra ljusbäraren i domkyrkan. Även den är gjord efter design av konstnären Olof Hellström. Det är ett upp-och-nervänt träd, Arbor Inversa, som pekar på alla människor som flyr i världen. De som ryckts upp med rötterna. Det förde oss rakt in i vår tid. Kyrkans kallelse är att, tillsammans med andra goda krafter, värna människovärdet. För alla. Och minnas de fattigas företräde i Guds ögon.