Förr eller senare blir det tröttsamt att sitta med näsan i en massa texter från andra sidan jordklotet om hur en kristen rörelse kritiserar eller inte kritiserar statsmakterna. (Som ju är en aspekt av den profetiska rösten!)
Så tankarna far iväg åt andra håll. Ett sådant håll är t ex hur Svenska kyrkan förhåller sig till staten. Nu tänker jag inte på den mest aktuella frågan om vigselrätt och könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är ju en fråga som bara gäller en del. Alla gifter sig nämligen inte!
Men förr eller senare ska alla begravas. Jag tänker inte på begravningsgudstjänsten, för den är frivillig. Jag tänker på att alla (undantagslöst) en dag ska dö och att kroppen på något sätt ska hanteras.
Svenska kyrkan sköter sedan 2000 begravningsverksamheten åt samhället. (Med undantag av Stockholms och Tranås kommuner!) Redan innan kyrkans skiljande från staten skötte Svenska kyrkan detta men då var ju kyrkan och staten ett, så förhållandet måste uttryckas annorlunda efter 2000. Vad tycker jag om att vi gör det? Jo, det är väl bra. Men är det bästa tänkbara sätt? Det tror jag inte. Jag vill se en annan ordning. Av flera skäl. Först ska jag berätta hur jag vill att det ska vara och sedan varför.
Hur skulle en annan organisation av begravningsverksamheten kunna se ut?Som jag ser det borde begravningsverksamheten göras mer mångkulturell och mångreligiös. Det är ohållbart att människor som inte har någon som helst religiös tro, ska begravas på en kyrkogård. Det är inte respektfullt! Sedan har vi andra religionsutövare, som också tvingas ligga på kyrkogårdar. Inte heller det är optimalt!
Staten borde ha religiöst och kulturellt neutrala begravningsplatser eller överlåta åt andra aktörer att sköta begravningsverksamheten. Jag tror på det senare. Jag menar att olika grupper (trossamfund, hembygdsföreningar m fl) kunde få anlägga egna begravningsplatser. Då får var och en vila i det sammanhang som känns bäst för honom eller henne.
Varför vill jag ha en annan organisation av begravningsverksamheten?1) Mitt första skäl handlar egentligen om något helt annat. Jag måste vara ärlig och deklarera det. Jag menar att Staten håller på att lura Svenska kyrkan. Staten försvårar för Svenska kyrkan på en rad områden. T ex när det gäller folkbokföringen. Förslaget är att församlingsbegreppet stryks. Minsta enhet ska bli fastigheten. Detta kommer att fördyra upptagandet av kyrkoavgifter till Svenska kyrkan med hundratals miljoner enligt Kyrkans Tidning. En annan försämring är att beskattningen av kyrkans fonder förändras. En tredje är att den kyrkoantikvariska ersättningen urholkas.
Nu ska även
begravningsverksamheten anpassas efter statens behov. Att alla i samma kommun ska ha samma begravningsavgift är väl OK men varför bara i samma kommun? Varför inte i hela landet? Därutöver vill staten att det bara ska finnas en begravningshuvudman i varje kommun. Det betyder att Svenska kyrkan måste anpassa sin organisation efter samhällets organisation. Det är inte självklart det mest naturliga. (Mer om detta kan man läsa på
en annan blogg.)
Kvar står Svenska kyrkan med mössan i handen och säger: vi kan tillhandahålla billig, ändamålsenlig begravningsverksamhet. Vi anpassar så gärna organisationen efter statens önskemål. Minska bidraget till underhållet av kyrkor, ändra på reglerna för kyrkoavgiften. Vi är med på allt.
Hur dumt får ett trossamfund vara, egentligen?
Det är dags att ställa krav och börja förhandla. Vi vill ha någonting tillbaka om vi sköter begravningsverksamheten. Annars kan samhället göra det själv!
2) Det vore bra om Svenska kyrkan själv drev begravningsverksamheten för sina egna medlemmar. Då skulle begravningsavgiften kunna fungera som en begravningspeng. Den enskilde bestämmer själv vart pengen ska användas. (D v s även under sin livstid!) Det skulle skapa lite konkurrens mellan kyrkogårdarna. På sikt skulle begravningspengen kunna slås ihop med församlingsavgiften. Man kunde också tänka sig att den var separat, så att även icke kyrkotillhöriga kunde välja att lägga sin begravningspeng på en kristen begravningsplats. Jag ser goda möjligheter till samarbete med andra kristna samfund med även vem som helst i övrigt som kan tänka sig att bli begravd på en kyrkogård. (Det är ju bevisligen många som kan det idag!)
3) Andra religioner skulle få möjlighet att ta hand om begravningspengen för sina medlemmar och ordna egna begravningsplatser, om de så önskar. Observera att det inte är ett krav. Om andra religionsutövare önskar bli begravda på en gravplats, som Svenska kyrkan anordnar, skulle det inte möta några hinder. Men de skulle inte vara tvingade till att anlita Svenska kyrkan, som ordningen är idag.
4) Svenska kyrkan (liksom många av de andra begravningshuvudmännen i detta tänkta scenario) skulle även kunna ta över mycket av begravningsbyråernas uppgifter. Idag betalar t ex ett dödsbo för att begravningsbyrån ringer och bokar kyrka, präst, kantor och församlingshem. Vore det inte smidigare att gå iväg till sin församlings expedition och ordna med gravplats, begravningsgudstjänst och allt som hör till? Vaktmästare och pastorsexpeditionspersonal är redan vana att bemöta de anhöriga och gör det oftast på ett mycket professionellt sätt. I teamet ingår även präst, diakon och musiker m fl beroende på hur omständigheterna kring dödsfallet ser ut.
Idag ska de anhöriga oftast han kontakt med både församlingen och begravningsbyrån, när det gäller sådant som församlingen sköter. Jag menar att församlingens personal och även frivilliga kunde sköta detta minst lika bra. Kanske kunde det även bakas in i församlingsavgiften?
5) Svenska kyrkan har idag en församlingsavgift, som är kopplad till beskattningen i samhället i övrigt. Den som inte betalar skatt, betalar inte heller kyrkoavgift. Det betyder att de som saknar inkomst och inte betalar kyrkoavgift ändå har full tillgång till kyrkans alla tjänster. Det är bra! Häri ligger en viktig profetisk uppgift: genom att kyrkan återigen (som det var länge tillbaka) sköter allt kring begravningarna, kan de som inte har materiella resurser ändå komma i åtnjutande av den hjälp och det stöd om är självklart.
Är detta seriöst menat? Ja och nej! Jag inser att det nog blir svårt att genomföra en så omfattande förändring. Men Svenska kyrkans församlingar äger faktiskt de allra flesta begravningsplatserna i landet. Vi har ett bra förhandlingsläge och det borde vi utnyttja. Det jag bland annat har haft som fokus är alla de kyrkotillhöriga med knappa resurser, som borde kunna få känna sin församlings stöd i en utsatt situation.
Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.
Kristina fördrev tiden med att ta hand om ett litet spädbarn. 
Men ersättningsbussen dröjde och så kom ett annat tåg. Nu skulle helt plötsligt alla kliva på det i stället.
Men då kom bussen! 
Det var lite skojigt. Vi hade en bra konduktör, som fyllde år just denna dag. Hon tog det hela med fattning.
Johannes, Anders, Matilda, Elin och Karolina har nått målet i Nikkaluokta. Samuel har gått i förväg och sällat sig till Amanda och Mats. Kristina står bakom kameran.
Anders och Mats sitter och myser i restaurangvagnen. Lite trötta är vi allt!
Vi hann till båten. Den skulle inte gå förrän 12.45 och någon hade läst fel. Men vi var ändå där före 12. Vi sprang bitvis över spångarna. (Eller spängerna, som det kan heta i pluralis av spång!) Alltså kom vi fram lite för tidigt och det var bra. Vi fick tid på oss att bada. Vattnet, fick vi veta sedan, var 12-13 grader kallt. Det är inte så mycket. Men det var friskt! Jag tror det framgår av bilderna vem som tyckte det var kallast. 
Men sedan vi torkat oss och gjort oss i ordning kom båten och vi såg fram emot 6 vackra kilometer på sjön. Den som äger och kör båten heter Nils Sarri och är son till den kände vädersmåmannen Enok Sarri. Vi hade ett trevligt samtal på båten. Eftersom jag bott i övre Lappland finns det alltid gemensamma bekanta att tala om. Dessutom har jag varit ihop med hans kusin i 1½ år. 
Matilda fick sitta på båtens tak och fotograferade en mängd vackra vyer under resan. 
En älgtjur gjorde sällskap med oss på stranden. 
Kebnekaise, längst t h, tar farväl insvept i moln.
