Den snälla tandläkarpraktiken

I bakgrunden syns Fjellstedtska, där min arbetsplats,
Svenska kyrkans utbildningsinstitut finns.
Åpraktken rekommenderas varmt.

Så står det att läsa på Åpraktikens hemsida. Där finns min tandläkare. Det står vidare på hemsidan:

Här på kliniken har vi stor erfarenhet av tandvårdsrädda

Jag är en av dem. Men det har blivit bättre. Bland annat på grund av detta enkla. Att bli tagen på allvar.

Idag var jag där redan halv åtta. Med en sprucken tand. Jag befarade det värsta. Att tanden måste dras ut och en ny byggas upp.

Då talade min tandläkare lugnande till mig och gav mig även en rejäl bedövning. (Den satt i till lunch. Till och med mitt vänstra öra var bortdomnat.) Sedan tog hon en tång och drog ut den del av tanden som var skadad och konstaterade att det som fanns kvar räckte för att vara grund för en lagning i plast.

En halvtimme senare gick jag glad därifrån. Från den snälla tandläkarpraktiken. Snäll i ordets båda bemärkelser:

1. Snabb
2. Vänlig

Vad gör vi nu?

Advokaten Tomas Olsson ställer i en artikel på SvT Opinion vissa frågor kring vad som egentligen hänt. Han manar till eftertanke. Det är kloka synpunkter. Många verkar, framför allt i olika sociala medier, veta precis vad som hänt och precis vad som bör göras. Jag håller med Tomas Olsson, när han skriver att den personliga integriteten lätt kan bli hotad nu. Eftersom vårt land är hotat kan extraordinära metoder tillåtas. Det krävs inte så stor intelligens för att förstå vilka medborgare som då kommer att vara hotade.

Så vad gör vi? En slags motståndshandling är att fortsätta med sitt liv. Inte ge efter för hot och rädsla. För mig innebär det att fortsätta mitt engagemang i Uppsala Fair Trade Shop Globalen. Rättvis handel är ett sätt att engagera sig för en bättre värld. När producenter på södra halvklotet får en rättvis lön för sitt arbete, ges möjlighet för dem att också fortsätta leva sina liv. Åtminstone de slipper överväga om de ska ge sig ut på flykt i världen. Rättvis handel också med flyktingkrisen att göra.

Kom in och handla rättvist, lagom till påsk, i Fair Trade Shop Globalen på Sysslomansgatan 2 i Uppsala eller på Din ort.

I morse firade vi som vanligt morgonbön på Svenska kyrkans utbildningsinstitut och sjöng då psalm 591. Den inspirerar mig till att fortsätta vara med och bygga en rättvis värld.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be
och svara på vad andra ropar om och ber,
gå samman steg för steg, och något sker
för Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan ge.
Ett livets frö blir sått och lagt i jorden ner,
och skörd som vi ej ser en gång det ger;
för Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: stå emot
allt ont som trampar ner och sprider skräck och hot.
Vi känner maktlöshet. Gud kraft oss ger
och Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: ha ett hopp -
rättfärdighetens sol för alla skall gå opp.
När Herrens dag har grytt skall allt bli nytt,
och Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag.

Vaksamhet och väntan

Nyss hemkommen från kyrkan. Söndagen före domsöndagen. Temat är rubrik för denna bloggpost:

Vaksamhet och väntan

Några lättsamma reflektioner får inleda bloggposten. Mot slutet mer allvar.

Jag var inte vaksam, när jag skulle ta bussen hemåt. Med två minuter missade jag den. Nästa skulle gå efter en halvtimme. Jag var inte upplagd för väntan. Alltså bestämde jag mig för en promenad. Det tar ca: 40 minuter. Den blev dock längre.

På vägen, som går förbi ett industriområde, hörde jag ett märkligt ljud. Det kom från den tomt där Aga har sin biogasanläggning. Ett oljud och något som läckte ut. Rätt eller fel – jag ringde 112. De skickade en räddningsledarbil och två brandbilar. Räddningsledaren tackade mig men berättade samtidigt att räddningstjänsten bett Aga rätta till denna, helt ofarliga, läcka. Det var bara kondens. Jag blev glad för räddningsledaren, som inte kritiserade mig för min – som det visade sig – onödiga vaksamhet.

Väl hemma ringer hustrun. Nyss hemkommen från en utlandsresa. Hon var på väg med buss, även hon. I hennes fall visade det sig att den buss som skulle komma en viss tid inte kom. Hon hade varit vaksam men det hjälpte inte i hennes fall. Hon var inte heller upplagd för väntan, så jag fick rycka ut med bilen, för att skjutsa henne till hennes arbete.

Nu sitter jag och funderar över vaksamhet och väntan och tänker såklart mest på den oroande utvecklingen i många delar av världen. Paris och dagarna dessförinnan Beirut och Sinai. Säkert har jag glömt flera terrordåd. Självklart blir händelserna i Paris de som tränger sig mest på. Ju närmare en själv, desto starkare. Jag minns förstämningen efter Utøya-massakern för drygt fyra år sedan. Naturligtvis är det lika illa med terrordåd i andra delar av världen men de berör olika. Mycket beroende på att media täcker olika händelser olika mycket.

Ska jag nu vara mer vaksam? Det tror jag alltid att vi ska vara. Men inte nödvändigtvis rädda. I Aftonbladet skriver Lena Mellin, som annars brukar vara måttlig:

Det är inte roligt att vara rädd. Särskilt inte för en terror­organisation som vill skapa rädsla hos oss alla.Men det finns anledning att oroas. Just nu är världen inte hoppingivande.

Har världen någonsin varit hoppingivande? De onda krafterna finns ju där hela tiden. Ibland, som nu, visar de sina fula trynen.

Och ibland visar ondskan sitt fula tryne även i mig och i dem som finns nära mig. Min grundsyn är att ondskan aldrig är långt borta. Men det gör mig inte nödvändigtvis rädd. I så fall skulle jag vara rädd jämnt. Och det går ju inte.

Skulle jag däremot varit med i Paris, Beirut eller på det ryska planet, som exploderade ovanför Sinaiöknen, då skulle jag säkert varit rädd.

Vi började gudstjänsten i morse med Ylva Eggehorns psalm

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset.Var inte rädd, i sanden finns det spår. (Sv Ps 256:1)

När det var dags att lyssna till den andra textläsningen (episteln) möttes vi av följande ord ur Uppenbarelseboken 3:10

Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare.

Prövningens stund. Är det det vi upplever nu? Det vi ber om att bli bevarade från i den nya översättningen av Herrens bön:

Utsätt oss inte för prövning ...

Söndagen före Domssöndagen handlar om att vara vaksam inför det som har att göra med tidens slut. Men varje gång vi funderar över tidens slut, hamnar fokus obönhörligen också på nuet. Det är endast här och nu vi kan fatta beslut om hur vi ska agera.

Mitt beslut är att vänta på Jesus Kristus – både inför tidens slut och i nuet. Mitt beslut är att lita på att jag inte behöver vara rädd i närheten av Jesus. Men att jag bör vara vaksam. Så att jag inte fäster mitt hopp vid något annat än just Jesus.

Röster kommer att höjas på att vår rädsla ska betvningas med hjälp av högre murur, fler stängsel och tätare kontroller. Lyssna efter orden 'lag och ordning'. Men tro inte att fler stängsel, högre murar och tätare kontroller skapar trygghet. Nej, det föder enbart mer rädsla.

Det enda som kan fördriva rädslan, säger aposteln Johannes (1 Joh 4:18) är kärleken:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan ...

Men visst händer det ändå att vi blir rädda. Då får vi vända oss till Jesus och lyssna efter rösten, som säger ömt:

Var inte rädd ...

Så slutade också högmässab med Sv ps 490, där den första versen lyder:

Guds son en gång i morgonglans skall åter komma hit,och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv.Han är densamme som han var, men klädd i härlighet.Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem.

Alla övertygelser behöver få kritik

Så lyder rubriken på en artikel i Kyrkans Tidning. Artikeln handlar om ett seminarium, som hållits på Sigtunastiftelsen om den farliga religionen. Jag håller definitivt med om att det är viktigt med relgionskritik. På ett hederligt sätt. Jag är för dialog!

Men det är inte bara religion, som mår bra av kritik. Även ateism eller som ateismens företrädare kallar det, humanism, mår bra av kritik. En sådan kritik kan handla om vem som har tolkningsföreträde, när det gäller vad begreppet humanism betyder.

Detsamma gäller samhällets och även Svenska kyrkans syn på äktenskapet. Att äktenskapsbegreppet ska vara könsneutralt. Även denna övertygelse behöver få kritik. Personligen hade jag önskat en mer genomgripande diskussion om detta. Församlingarna, Svenska kyrkans viktigaste nivå, fick inte samtala om detta. Vi präster inbjöds inte heller till samtalet. Kyrkomötet beslutade faktiskt över huvudet på det flesta i Svenska kyrkan. Jo, jag inser att det för dem, som lever eller vill leva i samkönade relationer, har tagit på tok för lång tid. Jag begriper det! Men nu kom beslutet, de facto, på ett odemokratiskt sätt. Ingen remissomgång hanns med. Egentligen hanns inget genomgripande samtal med. Det var absolut inte bra!

Jag hade hellre sett att välsignelsehandlingen behölls. Att Svenskas kyrkan lämnade vigselrätten och utformade sitt eget regelverk. Det hade varit bättre, att ordet eller begreppet äktenskap även fortsättningsvis fått beskriva en viss typ av samlevnadsform, nämligen den mellan en kvinna och en man. Jag tror ändå att vi kunde hittat en modell, t ex med ordet livsgemenskap, där även människor av samma kön fått dela sina liv inför Guds ansikte.

En munk eller en nunna lever i en annan slags livsgemenskap. De lovar också inför Gud. Det kanske finns de som tycker att denna livsform är av sämre art. Jag anser inte det.

Jag har tidigare skrivit på min blogg att jag kommer att välsigna människor som vill leva i samkönade relationer. Som det nu ser ut betyder det att jag även kommer att viga samkönade. Så ser jag det nu! Denna min övertygelse utsätter jag härmed för kritik. Jag tror att även jag mår bra av kritik. Jag har redan fått det!

Det jag är rädd för är att den linje, som Svenska kyrkans kyrkomöte slagit fast, inte får utsättas för kritik. Att den som kritiserar blir beskylld för att vara svartrock, tillbakasträvare osv. Det finns tecken på det och det är olyckligt! Mycket olyckligt!

Vi behöver försoning och i den processen ingår sanning och ärlighet. Vågar man inte vara ärlig går inte försoning att uppnå!

I seminariet på Sigtunastiftelsen, efterlyste, enligt Kyrkans Tidning, Maria Schottenius, kulturchef på Dagens Nyheter, en mer prestigelös debatt. Hon ska ha sagt:

Jag vill komma in i ett samtal där man prövar hållningar mycket mer och kan backa tillbaka.

Varför är vi så rädda, för att säga vad vi tycker och kanske även backa, om vi har fel? Kan det vara, för att det råder underskott på kärlek? Ja, det tror jag faktiskt att det gör. Vi älskar dem, som tycker som vi. Men älskar vi våra fiender? Två bibelord till sist:

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. (1 Joh 4:18)

På latin heter det: Charitas foras mittit timorem. (Det är den nya biskopens i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund, valspråk.)

Nästa bibelord:

Jesus sa: Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. (Luk 6:27)