Sydafrika drabbas hårt

Efter sju och ett halvt år i Sydafrika är det ofrånkomligt att leva med i även detta lands kamp mot Covid -19. Sydafrika har haft betydligt hårdare restriktioner och varit i Lockdown långa perioder. Jag känner starkt för detta prövade land, som tagit sig igenom Apartheid, världens mest omfattande AIDS-pandemi och nu borttas med korruption av värsta sort, så kallad State capture. Högt uppsatta politiker – som förre preseidenten Jacob Gedleyihlekisa Zuma och nuvarande generalsekreteraren för det statsbärande partiet, ANC, Ace Magashule – har roffat åt sig enorma summor pengar, som kunde använts till fattigdomsbekämpning och byggande av en rättvis välfärd för alla.

Nu drabbas landet av en omfattande Corona-pandemi och det slår naturligtvis mycket hårt mot framför allt de fattiga. Men egentligen drabbas hög som låg. Två relativt nära vänner har ryckts bort.

Clint le Bruyns arbetade jag ihop med på University of KwaZulu-Natal 2013–2015. Han var akademiker och aktivist med ett särskilt hjärta för Palestinas befolkning, för människor som hamnade i kläm på arbetsplatser och senast för studenterna, när de kämpade för lägre studieavgifter i kampanjen #feesmustfall. Den har jag bloggat om förut. Här är länken. Han ledde ett program som heter Theology and Development och den lista på studenter som han handlett fram till doktorsavhandling eller masteruppsats är lång. 

När vi bodde i Pietermaritzburg var han också privat en god vän. Vi har haft mycket roligt ihop och det känns tomt att han är borta. Han avled den 7 januari. Kyrkornas världsråd skrev fint om honom och det foto de valde har hustrun tagit. Läs mer på länken här.

Anna (Ansie) Poole är en annan god vän som avled i Covid -19 den 13 januari. Hon var husmor på Lutheran Youth Centre i Athlone, i Kapstaden under många år och satte stora avtryck både i kyrka och samhälle. Det var på ungdomscentret jag arbetade 1981–82 men då var inte Ansie husmor. Däremot var hon engagerad i kyrkan och jag träffade henne redan då, samt många gånger när vi antingen besökt ungdomscentret eller bott där. En härligt varm person som hade nära till skratt.

Två andra personer med ledarskap i Sydafrikas kristenhet har också ryckts bort. Dels den respekterade katolske ärkebiskopen i Durban, Abel Gabuza. Han stod i tur att bli Sydafrikas näste Kardinal. Läs mer här. 

Dels Ellinah Wamukoya, den första biskopsvigda kvinnan i Anglikanska kyrkan i Södra Afrika. Hon var biskop i Eswatini (tidigare Swaziland) och även hon djupt respekterad. Hon har gjort sig känd för sin kamp för miljön. Här går det att läsa mer om henne.

Fyra personer med olika uppdrag och olika personlighet, som alla betytt mycket för Sydafrika. Det är sorgligt och fyller mig med vemod. Må de vila i frid. 

 

 

Världsaidsdagen

Varje år uppmärksammas alla människor som lever med HIV. Detta sker den 1 december. Temat i år lyder på engelska läser jag på UNAIDS webbplats:

Global solidarity, shared responsibility

Det är viktigt att betona att människor fortfarande smittas med HIV och att väldigt många människor fortfarande dör i AIDS-relaterade sjukdomar. (Den som är intresserad av siffror kan läsa mer på UNAIDS.)

Just nu fokuserar vår del av världen såklart på Covid -19 och hur denna pandemi drabbar människor över stora delar av världen. Jag blev intresserad av hur pandemin påverkar människor som lever med HIV. Förstår jag det rätt är det inte farligare för en människa som lever med HIV än för andra, förutsatt att personen har tillgång till bromsmedicin – ARV. Men enligt UNAIDS saknar 15 miljoner människor som lever med HIV tillgång till ARV. Dessa har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och är förstås extra sårbara.

Det som möter mig när jag läser om kopplingen mellan HIV och Covid -19 är dock en annan sak:

These are difficult times for all of us. UNAIDS is urging people to act with kindness, not stigma and discrimination—people affected by COVID-19 are part of the solution and must be supported.

Om detta har jag bloggat förut. Länken är här. Hur viktigt det är att den som blir sjuk behöver stöd och hur lätt det är att stigmatisera och diskriminera. Det finns många lärdomar att göra om vi lyssnar till människor som lever med HIV och/eller som arbetar med dessa frågor.

Det är såklart glädjande att antalet smittade i HIV har gått ner sedan 1998, när pandemin var som värst. Men det är verkligen inte över. Därför behövs Världsaidsdagen. För att betona att arbetet måste gå vidare.

Frågor kring HIV berör också på ett tydligt sätt sexualitet. Jag har fått lära mig att framför allt kvinnor drabbas hårt. Om kvinnan exempelvis inte tillåts säga vare sig nej eller ja till sex, har hon liten chans att skydda sig mot smitta. Därför ingår denna dag som en viktig dag i

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

När vi bodde i Sydafrika och åren därefter arrangerade vi alltid gudstjänster och andra aktiviteter denna dag. Exempelvis i Kalmar 2008. Något jag bloggade om då. Länken kommer här.

Det är förstås symptomatiskt att dessa manifestationer blir färre. Det saknar jag.

Edwin Cameron

Domaren i Konstitutionsdomstolen,
Edwin Cameron (Foto: Kristina Göranzon)

Första gången jag träffade Edwin Cameron var i Bloemfontein. Hans prisbelönta bok: ”Witness to Aids” lanserades. Jag köpte ett exemplar och fick det dedicerat. Efter att ha läst halva tänkte jag:

Denna bok vill jag recensera.

Det blev en anmälan i Kyrkans Tidning. Men för att ha mer kött på benen bad jag att få träffa honom. Då var han domare i Supreme Court of Appeal. Det var ett spännande möte på hans imponerande tjänsterum. Takhöjd 7 meter. Kändes det som!

Idag föreläste han om det konsitutionella läget i Sydafrika. 20 år efter de första demokratiska valen. Det skedde på Howard College, som är en av 5 campus på vårt universitet. Vår ”School of Religion, Philosophy and Classics” finns även där. Men nu var det nog School of Law, som arrangerade föreläsningen.

Twenty Years of Constitutionalism and the Rule of Law - Prize or Pain

Han började med tre frågor:

1. Vad betyder vår historia?2. Vad betyder det att leva i en konstitutionell stat?3. Vad innebär det att vara jurist?

I den tredje frågan riktade han sig särskilt till de juridik-studenter som fanns närvarande. Det var liksom en röd tråd genom hela föredraget. Vi kan inte enbart förlita oss på lagen. Den måste upprätthållas av framförallt alla jurister men ytterst hela befolkningen.

Cameron menade att Sydafrikas historia är unik. Ingen annanstans har förtyck upprätthållits genom lagstiftning som i Sydafrika. Det värsta med Apartheid, menade Cameron, var inte att folk dödades. Antalet döda var enligt honom – i jämförelse med andra länder – ”insignificant”. Under 100 000 under alla år. Att jämföras med t ex Rwanda där 10 000 dog om dagen.

Apartheid hindrade människor från att leva! Apartheid förnedrade människor. Förtycket gick djupare.

Cameron fortsatte att tala om betydelsen av Sydafrikas konstitution och underströk att det nya också var sociala och ekonomiska rättigheter, som inte fanns med i interim-konstitutionen från 1993 men skrevs in i den nu gällande konstitutionen från 1996.

Det var p g a dessa skrivningar som Treatment Action Campaign framgångsrikt kunde driva frågan om fria Antiretrovirals (ARV). Cameron var en av Thabo Mbekis största kritiker och hade en del beska omdömen om den f d presidenten. Cameron lever själv med HIV, så han vet vad han talar om. Men när Mbekis regering överbevisades av rättsväsendet att de handlat olagligt, så ändrade sig Mbeki. För detta gav Cameron honom ”credit”.

Jag skulle vilka sammanfatta hans föreläsning med några ord han själv sa:

The constitution is ours to win or lose.

På de frågor han fick svarade han flera gånger genom att vända frågan till den som ställt den:

Vad kan Du göra?

Så menar han också att domare och jurister också måste ta ett personligt ansvar för rättsstaten. De kan inte gömma sig bakom paragraferna.

En av frågorna handlade om Chief Justice Mogoeng Mogoeng som för ett tag sedan uttalade sig och sa att religion behövs för att stärka rättsväsendet. Cameron tyckte det var bra. Men jag tror inte han håller med Mogoeng. Cameron är, vad jag förstår närmast ateist. Men han anser ändå att det är bra att en kollega kliver fram och säger vad han tycker. Cameron menade också att Mogoengs utspel missförståtts.

När hustrun och jag sammanfattade våra intryck, så var vi fyllda av hopp. I sydafrika finns en fri press. Och många fristående, statliga insitutioner som har integritet. Och i Sydafrika finns Justice Edwin Cameron.

Nu köpte vi hans senaste bok: "Justice. A personal account." Det blir nog
en till recension snart. Det var roligt att Edwin Cameron kände igen mig. Men
det första han frågade var: "Hur mår Din fru?" (Foto: Kristina Göranzon)

Den flygande missionären

Hustrun och jag talar ibland om att vi var bland de sista missionärerna. (Travesti på "Den siste mohikanen"). Så fick jag se en länk på TT's hemsida, som jag ofta tittar på. Till Fokus där man kan läsa om den flygande missionären.

Samuel Bälter är piloten som flyttade till Uganda. Där flyger han mat och medicin till otillgängliga trakter dit ingen annan vågar sig.

Fantastiskt. Organisationen heter Mission Aviation Fellowship, MAF. Jag inser att jag trodde det skulle dölja sig något annat bakom rubriken men det var precis det som stod. En flygande missionär! Underbart. Som flyger mat och evangelium till människor som behöver det. Underbart.
Det finns fler som behöver hjälp. Idag fick jag mejl från Deon på Our Place. AIDS-pandemin gör att behoven i Södra Afrika är omättliga.
Behoven i vår värld är oerhörda. Ett annat mejl kom från en entusiast som säljer mattor (dock ej flygande mattor) handvävda av kurder från sydöstra turkiet. Vi tittade på en sådan matta för några år sedan. Mattan är ännu inte såld. Hon som säljer kom ihåg mitt namn och hör av sig nu, flera år efter, och undrar om jag fortfarande är en spekulant. Såhär skrev hon:

Vi vill försöka sälja några mattor till, inom den närmaste tiden, eftersom väverskorna är i stort behov av sin betalning och därför sänker vi också priserna betydligt.
Jag undrar därför om Ni skulle vara intresserade av att se mattan en gång till och prova den i Er hem? Jag kan komma och visa den, det går väl inga tåg, men jag tror det går buss upp längs ostkusten till Kalmar?

Jag undrar hur vi ska göra!

Tillbakablickar i Hermanus 3

Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.

- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.

Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:

- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.

Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss? Anders och Ouma

Mer om SACC

Nog var det spänningar mellan SACC och regeringen alltid. Jag missade SACC's press release om hur det inte informerats om NILC. (Det råd för religiösa ledare, som regeringen inbjudit till.) Såhär skrev SACC's ledning den 17 augusti:

We have several problems with aspects of the founding document of the NILC. Although we do not presume that our exclusion was malicious, but the SACC is disappointed at not having been offered the courtesy of invitation.

I slutet av pressmeddelandet ger också SACC en bild av hur man ser på sin roll:

The SACC remains committed to the vision of united religious witness. We also remain committed to collaborating with various faith traditions and government in combating poverty, moral degeneration, crime and social disintegration.

Det jag tycker är högst anmärkningsvärt är att man inte säger något om HIV och AIDS. Det är ju fortfarande det största hotet mot denna nya nation.

Däremot är det intressant att man kritiserar regeringen och likaledes intressant att man ställts utanför detta råd för religiösa ledare.

I ANC's nyhetsbrev den 21 augusti, alltså 4 dagar efter SACC's kritik, nämns NILC men det sägs inget om SACC's kritik. (Däremot skrivs mycket om HIV och AIDS!!)

Tydligen, enligt Mail and Guardian, har nu ANC och SACC enats om att de inte har någon konflikt. Vad hände egentligen?

En dag med gamla dokument

Idag har jag fördjupat mig i gamla dokument. Dels genus-frågor, dels AIDS. Det hör ihop. I allra högsta grad. Det handlar om min forskning och jag känner mig priviligierad, som får sitta och bar fördjupa mig i detta.
Min registrering som student bid University of Freestate har också gått bra, så nu är jag student för sjunde året i rad. Snart får det väl räcka?

Världsaidsdagen

För 20:e året i rad uppmärksammas Världsaidsdagen. I Kalmar har vi varit ute på gator och torg. Under 3 timmar har vi samlat in pengar, delat ut kondomer, bjudit på glögg och spridit information på Maxi, utanför Baronen och Kvasten samt på Stortorget. Vi hade samtidigt öppet hus i Nikodemussalen. Allt avslutades med en gudstjänst med ljuständning i Domkyrkan. Till Noaks Ark - Röda Korset i Växja, samlade vi in drygt 5 000:-, vilket var stort. Elli Mokus var i Domkyrkan och berättade om deras arbete. Fantastiskt var också att få lyssna till 6 ungdomar från gymnasieskolans musiktillägg. De spelar och sjunger med stor inlevelse och glädje. Dessutom gör de det bra. Jonas läste en stark dikt och Magnus ledde förbönen. Alla fick komma fram och tända ljus i ljusbäraren.
En av de kvardröjande upplevelserna var detta att arbeta tillsammans för att uppmärksamma andras lidande. Vi var representanter från de olika församlingarna i Svenska kyrkan i Kalmar. Dessutom från RFSL, Röda Korset, Rädda Barnen och Antidiskrimineringsbyrån. Jag vet inte hur många vi sammanlagt var. Det är viktigt! Att människor vill engagera sig och att människor vill göra det tillsammans!
I år samlade vi in till ett ändamål i Sverige. I fjol var det Zimbabwe som stod i fokus. HIV och AIDS är ett enormt problem på södra halvklotet men även för de människor som drabbas i vår del av världen är det ett lidande. Inte minst p g a det stigma som är knutet till smittan och sjukdomen.
Vi behöver bryta tystnaden och kämpa mot stigmat. Både här och i andra delar av världen.

Världsaidsdagen

Det börjar närma sig 1 december. Det är min mors födelsedag. Hon skulle fyllt 86 år, om hon levt. Själv tänkte jan inte så mycket på att det var världsaidsdagen, förrän vi flyttade till Sydafrika. Två av åren organiserade vi gudstjänster med ljuständing. Det var starka upplevelser. Visst, engångshändelser men ändå viktiga. I Kalmar har jag varit med på ytterligare två ljusgudstjänster och om någon vecka är det dags för den tredje. Vi är många organisationer som samarbetar: Svenska kyrkan, RFSL, Röda korset, Rädda barnen och ADB (Anti Diskriminerings Byrån). Vi ska finnas på 3-4 ställen i Kalmar under eftermiddagen. Samla in pengar, dela ut kondomer och information samt visa att flera organisationer kan samarbeta. HIV finns i Sverige. I Kalmar län är mellan 30 och 40 personer HIV-positiva. I Sydafrika räknas de i miljoner. Egentligen spelar det inte så stor roll. I det enskilda fallet är det lika svårt. Skamstämpeln är lika svår. Om det blir möjligt att berätta: Jag är HIV-positiv, kan man lättare acceptera sin situation, ta medicin och överleva.
För Afrika söder om Sahara är det frågan om hela nationers överlevnad. Hos oss handlar det om enskilda människoliv. Det känns lika viktigt att fokusera kring båda.
I fjol samlade vi in pengar till Thusanang, ett projekt i Zimbabwe. I år samlar vi in till Noaks Ark i Växjö.
För mig är det inget problem att andra arbetar mot cancer, hjärt och kärlsjukdomar etc. Det känns viktigt. Efter vår tid i Södra Afrika känns det som min uppgift att fokusera på kampen mot AIDS, inte minst p g a det stigma, som finns förknippat med sjukdomen.