When in Rome …

Eller på svenska:

Ta seden dit man kommer

Under åren i Sydafrika funderade hustrun och jag på denna klokskap med jämna mellanrum. Vi upplevde att devisen inte präglar Sydafrika på samma sätt som den präglar Sverige. Det finns inte en stark förväntan på att ’ta seden dit man kommer’ i det sydafrikanska samhället. Nu är jag fullt medveten om att jag inte varit i alla sammanhang i Sydafrika, utan endast i vissa. Jag kan också ha tagit miste. Min upplevelse är min och grundar sig på mina begränsade erfarenheter.

Det jag vill fråga är följande: skulle det kunna vara så att många av oss i Sverige är så fast i föreställningen att vi är en monokultur att vi tar för givet att alla tycker att man ska ta seden dit man kommer? Kan det vara så, att många sammanhang i världen bygger på att man istället respekterar gästen och låter gästen få vara den hen är?

Ni förstår att jag funderar kring handskakandet. Det har ju i debatten kring Yasri Khan hävdats att man ska ta seden dit man kommer. Vilket i och för sig är befängt! Yasri Khan är född i Stockholm.

Men även om det hade varit en person som kom från ett annat land, undrar jag: var i deklarationen om mänskliga rättigheter står det att man ska ta seden dit man kommer?

En som verkar argumentera enligt denna devis är min kollega Karin Långström Vinge. Hon skriver i en krönika i Skaraborgs Allehanda daterad 30 april:

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

Karin säger inte att hon med 'seden' menar 'den svenska seden' Det går att läsa uttalandet som om hon menar 'miljöpartiseden'. Men fortfarande: är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Frågan måste betraktas ur en rad olika synvinklar. Genus är såklart ett perspektiv och bör beaktas. Men det finns även under paraplyet ’feminism’ många perspektiv. En som skriver klokt om detta är en annan kollega, Helene Egnell, på bloggen

Den Kristna Humanismen.

Helene lyfter vackert fram de olika språkliga metaforerna:

Att ta den utsträckta handen

och

Handen på hjärtat

Ytterligare ett inlägg, som jag vill peka på, hittar jag i tidningen Syre, där Anna-Klara Bratt bland annat skriver:

Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden

Liksom Helene anlägger hon flera perspektiv. Intersektionalitet. De betyder inte att någon av dem gillar att män och kvinnor i detta fall behandlas olika. Men det innebär att saken inte är så enkel. 

Anna-Karin Bratt skriver vidare:

Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering.

Hon är kritisk till Stefan Löfvens, som hon menar, förhastade utspel i riksdagen. På Svenska Dagbladets hemsida hittar jag ett klipp där han säger:

I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.

Jag delar Anna-Klara Bratts uppfattning att statsministerns uttalande skulle kunna blivit en stor skandal utomlands.

Själv försöker jag behandla alla människor lika. Men jag vet samtidigt att jag inte alltid klarar av att göra det. Jag misslyckas hela tiden. Därför välkomnar jag även i denna fråga problematisering och ett visst mått av ödmjukhet.

Intersektionalitet och Sverigedemokraterna

Borde inte jag sköta mina studier i stället för att blogga? Jo, men när jag sitter och skriver om racism och intersektionalitet, kan jag inte låta bli att fundera högt över hur det ser ut i Sverige.

Idag presenteras Sverigedemokraternas valmanifest. Enligt DN säger Jimmy Åkesson:

- Vi är beredda att samarbeta med alla som ger oss något tillbaka. Och då är det återigen de tre profilområdena invandrings-, kriminal- och äldrepolitiken som är prioriterat och det är det vi vill förhandla om i första hand, säger Åkesson.

Att de äldre prioriteras är bra. Men sedan blir det mer problematiskt. Visst är det viktigt att satsa på kriminalpolitiken. Men hur gör de det? På deras hemsida kan man bland annat läsa:

Kriminalvårdens övergipande mål är att skydda samhället från de individer som undergår fängelsestraff samt att öva sådan övervakning och kontroll på personer som i frihet står under kriminalvården, att möjligheterna att begå brott blir avsevärt försvårade.

Det kan jämföras med kriminalvårdens vision:

De dömda ska vara bättre rustade att klara ett liv utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var tidigare. Det kallar vi ”Bättre ut”.

Om målet är ett tryggare samhälle tror jag definitivt på den senare visionen, med den kriminella personens behov i centrum. Om det är så, vilket det kanske är, att kriminaliteten ökar, betvivlar jag att det skulle bli bättre med Sverigedemokraterna vid makten. Deras politik får mig att tänka på Hasse & Tage-klassikern 'Sopor', där Gösta Bohman (spelad av Margareta Krok) säger något i stil med:

- Vi behöver fler poliser än medborgare!

När det gäller tredje punkten håller jag inte med Sverigedomokraterna alls. Och här kommer vi in på intersektionaliteten. Sverigedemokraterna är ju även engagerade i Svenska kyrkan. När de ställde upp 2001 var det under parollen: 'Fädernas kyrka'

Deras engagemang i Svenska kyrkan verkar handla mer om främlingsfientlighet och homofobi än om omsorg om kyrkan.

Sammantaget kan man se, och detta är det intersektionalistiska perspektivet, att olika former av förtryck samverkar och stödjer varandra: etniskt förtryck passar som hand i handske med förtryck av religiösa minoriteter. Lägger man därtill ett genusperspektiv blir det helt OK att kalla kyrkan för just 'fädernas kyrka'.

Låt oss stå upp och kämpa mot Sverigedemokraternas åsikter! Självklart ska de ha rätt att fritt uttrycka sina uppfattningar. Självklart är det lika fel att vandalisera deras lokaler som att vandalisera något annat partis lokaler. Men låt oss i sann demokratisk anda stå upp och kämpa emot!

Vi i Svenska kyrkan har ett särskilt trängande arbete. Många av Sverigedemokraterna är ju både medlemmar och engagerade i vår kyrka. Det är helt OK. Till och med bra. Då får vi större möjlighet till påverkan. Återigen denna försoningsprocess, som är så arbetsam. Men finns det någon annan väg?

Intersektionalitet

Denna vecka är jag inte i tjänst. Jag har en studievecka. Idag har jag beställt en bok som handlar om intersektionalitet. Det är inte ett nytt begrepp men för mig är det ganska obekant. I korthet uppfattar jag det som ett ifrågasättande av att se enkelspårigt på detta med makt, under- och överordning. Västerländsk feministisk forskning känns för en del svarta, kvinnliga forskare i Amerika eller Afrika, som ganska ensidig. För att förstå maktförhållanden, blir det mer fruktbart att lyfta fram många olika perspektiv.

När det gäller sexuellt våld, som jag skrev om häromdagen och fick en del kommentarer på, känns det också viktigt att inte ensidigt fastna i en förklaringsmodell.

Om en förklaringsmodell blir förhärskade (det som i diskursanalys kallas för att den blir hegemonisk) förstår vi allt mindre av verkligheten, tror jag. Då frodas en tystnadens kultur, som inte hjälper upp situationen.

När jag skriver min avhandling försöker jag lyfta in flera olika teorier. Jag hoppas att jag lyckas göra detta, utan att skapa förvirring och grumlighet i analysen. På ett sätt är det ju mycket enklare att ta till sig de enkla svaren och de ensidiga analyserna.