Ernst Norlind

Häromdagen höll vi på att göra oss av med ett par tavlor som visade sig vara målade av en erkänt begåvad konstnär från Östersund. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. 

Det var så intressant att forska lite i hennes historia, så jag tänkte ge mig på en annan konstnär vars konst vi är begåvade med. I vår lägenhet har vi en tavla och i vårt fritidshus en annan.

Denna tavla har inget namn men föreställer uppenbarligen pilträd.

Ernst Norlind läser jag om i Svenskt Biografiskt lexikon på Riksarkivets informativa webbplats. Där står att han föddes 25 april 1877 i Vellinge och var son till kyrkoherde Lars Christensson och Johanna Norlind. Det ger ett intryck att han bar moderns och inte faders efternamn och en rad frågor uppstår därmed. Riksarkivet meddelar vidare:

Han växte upp i en kulturellt livaktig men materiellt fattig prästgårdsmiljö. Han mindes som vuxen hur han som barn fick följa sin mor på ett förödmjukande besök hos en rik bonde för att låna pengar.

Frågorna blir inte färre? Var det inte märkligt att modern gick på tiggarstråt?

I tjugoårsåldern bestämde sig Norlind för att viga sitt liv åt konsten. I början blev det teckningar och litografier och ganska mörka alster. Samtidens ideal var melankoli. Ett av de verk vi har heter Vråken och är i sanning en dyster tavla. Att den föreställer en fågel är typiskt för Norlind. Längre fram vidgade han sitt kunnande och målade mycket i olja. Dessutom provade han på guld- och silversmide. Han fick sin utbildning i bland annat Dachau och Paris.

Nåväl, sedan han gift sig med Hanna Larsdotter och blev han slottsherre på Borgeby slott. Hannas far hade köpt slottet sedan dess siste, adlige ägare, Raoul Wachtmeister, spelat bort sin förmögenhet.

Borgeby var under makarnas tid ett kulturcenter. Jag läser mig till att gäster där var bland andra Rainer Maria Rilke och Ellen Key. En annan gäst var Birger Sjöberg. I Svensk Biografisk lexikon läser jag:

Den senares stora originalitet insåg N tidigt; med sin entusiasm fick han Bonniers intresserat så att Fridas bok kunde ges ut.

Boken med morfars ex libris. 

I min bokhylla står ett exemplar av just Fridas bok, som ägts av min morfar. I Uppsala har jag sjungit en hel rad sånger ur denna sångsamling. Inte minst i arrangemang av Robert Sund och framförda av Allmänna Sången under samme Robert Sunds ledning. Vi har också glatt oss åt dessa sånger i Hasse o Tages episka film

Släpp fångarne loss

Det är intressant att just morfar, som jag aldrig träffat, efterlämnade denna bok. Det återkommer jag till. Morfar efterlämnade också ett exemplar av Gluntarne, som en av mina bröder fick. Vi började vår bana som gluntsångare med att sjunga ur detta exemplar, som vår morfar alltså haft. Första framträdandet skedde på mormors 85-årsdag. Det komiska var att morfars exemplar endast innehåll första versen av de olika duetterna. Jag minns hur mors moster Selma undrade vad som hände, när vi slutade efter vers ett på den mycket komiska sången

Glunten på föreläsning

Glunten

Har du hört min malör i går?

Den var sänd av hin onde.

Gud bevars för en stund så svår!

Än jag skäms som en bonde.

Magistern

Jag har ej hört det minsta grand,

alltså lossa din tungas band!

Glunten

Jag bevistade . . .

Magistern

Ja, det var dumt!

Bägge

Horribelt dumt!

Tillbaka till Norlind. Han ägnade sig även åt själv författarskap och sökte en period det han kallade för poetisk ensamhet. Han levde två och ett halvt år i Assisi och deltog i stadens fromhetsliv. Han konverterade dock aldrig till den Romersk-katolska kyrkan.

Under sin studietid verkar han dock inte varit präglad av melankoli. Från min morfar finns ett par brevkort kvar, som vittnar om att Norlind deltog i det studentikosa livet. Först något om själva brevkorten. I en artikel publicerad i Aktuellt om posthistoria, nr 11 (2012), sid 56–59 läser jag:

Till minne Oscar II:s tjugofemårsjubileum som regent utgavs den 18 september 1897 ett brevkort med valören 5 öre. Kortet är posthistoriskt intressant av två skäl: det är Sveriges första jubileumsfrankotecken och det var bara avsett för inrikes användning.

Min morfar skickade ett sådant kort till Ernst Norlind den 18 september 1897. Det var då exakt 25 år efter att Oscar II hade tillträtt. Tydligen skulle morfar, Ernst Norlind och en tredje person mötas på kvällen för att fira jubileet. Den tredje personen var postexpeditören Karl Österberg. På kortet till Ernst Norlind står:

Broder!

Första lektionen på vår kurs för lektor Philipot börjar på Onsdag kl 11 f.m.

- Var god skänk mig tillbaka detta brefkort, då du i kväll kommer till mig!

Vännen

Emil.

Lund. den 18 Sept. 1897

På det andra kortet - till Karl Österberg skriver morfar

Broder!

Välkommen i afton till mig för att tömma en bägare för Majestätet på dess jubileumsdag! Rök och godt humör medtages!

Vänligen

Emil Persson

Lund d. 18 Sept. 1987

När Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist skrev texten till Skånska slott och herresäten, en sång som ursprungligen skrevs till Oscar Winges nyårsrevy 1929 på Hippodromen i Malmö och som sjöngs in av Edvard Persson på skiva samma år, fanns Ernst Norlind och Borgeby med i en vers. Tydligen var det vanligt att ge bort en tavla föreställande en stork i högtidsgåva.

På storkarna tror också Borgeby herre

fast storken i Skåne för vart år bli färre.

När parken vid Borgeby doftar viol

då stämmer Ernst Norlind sin träskofiol.

Det är spännande att vi har ett par alster av Ernst Norlind i vår ägo. På något sätt blir även morfar, Emil Persson, aningen mer tydlig för mig.

Inte regeringen …

Denna bloggpost handlar om könsroller i par som består av en man och en kvinna. Delar av det jag skriver kan säkert gå att tillämpa på andra familjebildningar men just nu skriver jag alltså specifikt om par som består av en kvinna och en man.

Det händer att en del av oss män talar om vår livskamrat som ”regeringen”. Det brukar vara med glimten i ögat och avsett som en skämt. Jag tror att jag gjort det själv någon gång men jag gör det inte längre. Under ytan döljer sig en idé om att det är kvinnan som egentligen bestämmer i hemmet. Och så kan det förstås vara. Men det behöver inte vara så och det är inte alltid så. Framför allt går det att ändra på. Om det nu skulle vara så.

Går vi ännu djupare väcks frågor om mannen i fråga är nöjd med detta sakernas tillstånd. Det kanske han är. Då får kvinnan ta ansvar för besluten, tänker han kanske. Eller så skulle han vilja vara med och påverka.

Det kan förstås också vara så att det inte alls är hon som bestämmer. Han bara framställer det så, för att hela tiden lägga ansvaret på henne.

Ja, verkligheten kan se olika ut. Men oavsett vilket, menar jag att det är tråkigt om jag uppfattar den jag lever med som någon som fattar beslut, som jag måste rätta mig efter.

Nu undrar kanske vän av ordning, varför jag skriver om detta. Jo, jag fick mig tillsänt ett Youtube-klipp. Omåttligt roligt. Det är en sketch av Galenskaparna & After Shave som heter Krubbdjur. Butiksbiträdet har en ängels tålamod och hela scenen är verkligen kul.

 När jag såg den drog jag mig till minnes en sketch med Gösta Ekman och Tage Danielsson. Den heter Aftonbladet eller Expressen.

 Jag har inte hittat den med bild men det fungerar ju att lyssna på den. Temat är detsamma. En person ska göra ett inköp och har oerhört svårt att bestämma sig. Det blir en blandning av förutsägbarhet och överraskning. Att Galenskaparna & After Shave varit påverkade av Hasse å Tage tar jag för givet. Inte minst eftersom de tagit med en stereotyp beskrivning av kunden (mannen) och hans livskamrat (kvinnan). I båda fallen grundar sig nämligen kundens obeslutsamhet i att det är kvinnan som skickat iväg honom att handla.

Och så kan det ju vara. Det händer mig ibland att hustrun ber mig köpa något. Om jag i affären är osäker på vad hon menade eller om det inte finns riktigt den vara hon bett om men något liknande, ringer jag hem och frågar. Det brukar vi kunna reda ut ganska snabbt. De flesta gånger jag handlar fattar jag dock högst självständiga beslut.

När jag lyssnade på dessa två sketcher insåg jag att denna stereotypa beskrivning av relationen mellan en dominerade kvinna och en velig man, är skämtets själva klangbotten. På ett sätt ifrågasätts den när Gösta Ekman i slutet blir närmast arg över att Tage Danielsson föreslår att Gösta Ekmans hustru kanske ska komma till butiken och fatta beslut om vad som ska inköpas. Men i det senare fallet uppfattar jag en slags omedvetenhet om denna underström. Där fortsätter själva dilemmat och resulterar in en slags Fade out.

Sensmoral. När två personer lever ihop blir det bäst om beslut fattas tillsammans. Det kan förstås vara så att den ena parten är mer drivande i vissa frågor. Det får varje par reda ut själva. Men i mitt tycke är det nyttigt att vända upp och ner på stereotyper. Inte minst viktigt är det för eventuella barn. De får då möjlighet att göra självständiga val om hur de i framtiden vill utforma sina liv i relation till andra.

Men i detta sammanhang ville jag sätta fokus på själva företeelsen att vi män ibland beskriver den kvinna vi lever med som den som egentligen bestämmer. Om detta är upplevelsen är det väl något att prata med varandra om. Och när vi pratat blir det kanske inte längre så kul att skämta om den andra som ”regeringen”.

En kväll med Tage och Hasse

Det var verkligen värt att spendera fredagskvällen tillsammans med ett antal andra Uppsalabor på Reginateatern. Tre mycket kompetenta artister stod på scen tillsammans med ett lika kompetent husband. Även om Mikael Skoglund saknades i Mikael Skoglunds trio, så lät orkestern mycket bra. Att dessutom Per Wickström är skicklig på både dragspel och blåsinstrument gjorde inte saken sämre. Utöver det har han begåvats med en vacker röst. Han sjunger väldigt bra. Detsamma gäller Meta Roos. Namnet var bekant och efter en del googlande förstår jag att hon varit i farten som sångerska länge. Exempelvis har hon sjungit ”En Värld full av liv” i Disney-filmen Lejonkungen (Svenska versionen). Hon visade prov på stor rutin och hennes tolkningar av flera klassiska Monica Zetterlund-nummer var riktigt bra.

Men den som ändå stod i centrum var såklart Jacke Sjödin, som också satt ihop hela showen. Vi erbjöds en balanserad blandning av Hasse & Tage-texter, Jackes egen diktkonst och hans funderingar. Allt inpaketerat i revyform. Jag kunde skriva mycket om många sånger och sketcher men det nummer som fastnade hos mig var

De händer som grävde på Göta Kanal

Jacke Sjödin i sitt esse.

Dels var det hans skickliga sätt att framföra texten på. Dels var det kringberättelsen, där han lät oss förstå att han redan som skolgrabb deklamerat dessa verser på roliga timmen, till sin lärares förvåning. Jacke hade dessförinnan talat om hur framför allt Tage älskade Monica Zetterlunds version av

Var blev ni av, ljuva drömmar?

(Den sjöng också Meta Roos - med den äran). Skälet, enligt Jacke, var att Tage var besviken på Socialdemokratin. Och detta tema fanns som en klangbotten i hela föreställningen. Hasse & Tages – men kanske egentligen mest Tages – passion för rättvisa. Det blev tydligt att Jacke nog sörjer Tage mer än Hasse. Och det kanske gäller många av oss. Man skulle kunna benämnt föreställningen annorlunda:

En kväll med Tage och Hasse

Nåväl. Innan jag till sist publicerar texten på ”De händer som grävde på Göta Kanal”, vill jag uppmärksamma läsaren på hur texten beskriver en tid när könsrollerna var annorlunda. Vi såg föreställningen på internationella kvinnodagens kväll. Jacke inledde också med att framhålla detta i en egenskriven dikt, som tog ställning mot ojämlik lönesättning och sexuella övergrepp. Jag vill verkligen understryka att Jacke gjorde det på ett trovärdigt sätt. Samtidigt var en del skämt inte så genomtänkta ur ett genusperspektiv. Och som sagt – vissa rader i dikten om Göta Kanal har jag valt att kommentera med ett (sic!). Frågan är hur Tage skulle uttryckt detta efter #metoo?

För när dikten avslutas med orden: ”Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!” måste ett kritiskt öga fråga sig hur en dikt om de händer som fanns i bakgrunden, skulle se ut? Först kommer dock Tage Danielssons text. Därefter min egen, något kortare version:

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal. 

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,.
de händer som grävde på Göta kanal. 

Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta (sic!) 

De som inte fick känna nån piga på brösten (sic!)
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!

Så kommer min version:

Det var valkiga, seniga, slitna och krumma
de hörde till mången en utsliten gumma.
I bakgrunden fanns de. Av tvång, utan val.
De bidrog väl också till Göta kanal? 

När vintern var kall fick de sockor att stoppa.
Det var inte möjligt att nystrumpor shoppa.
De stack sig på nål när belysning var skral,
de händer som bidrog till Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
De tvättade kläder båd’ onsda’ och lörda’
men lyfte nog sällan en dryckespokal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Med rädsla och skräck såg de grabbarna dricka.
Då skedde det missgrepp. Det hände var flicka.
Vad var det som en utav dessa fick möta,
när händerna grävde på Göta? 

Så gick helgen förbi och det blev åter månda’.
Laga mat, sköta barn. En ny veckas vånda.
De fanns också med i en svår jämmerdal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som bidrog till Göta kanal!

Sist måste ändå Donna Juanita nämnas. Där finns ett genusperspektiv som förvarar sig väl den 8 mars. Dessutom fanns den kör vi sjunger i, Fyris Kammarkör, med i bakgrunden. Jacke spelade in några scener med oss för något år sedan och dessa visades på storbildsskärm. Det var roligt att vara en del, om än liten, av denna fantastiska kväll.

Roligt att se vår kör på scenen. Jag är nummer fyra från vänster i mellanraden.
Hustrun står längst ner till höger.
Filmen spelades in i Vindhemskyrkan på Luthagen. Det är där vi övar.

Café Birgitta

En ganska vanlig torsdag i S:ta Birgitta kyrka bildas en liten kö vid dörren till Ulvåsasalen, d v s den lokal, där vi har kyrkkaffen mm. Samtidigt samlas några personer (10-12) i kyrkan till middagsbön. Under tiden bönen pågår, kommer fler cafégäster - en del av dem går genom kyrkorummet. Det verkar inte störa dem som ber. Inte heller verkar de som går igenom kyrkan, bli störda av att det pågår bön. På ett sätt har det blivit en bild för relationen mellan människor i vår värld. En del människor samlas till bön. Andra gör det inte. Det behöver inte vara någon stor konflikt. Men däremot kan det ske en påverkan om bönens människor och andra människor möts.
Idag var det så många på middagsbönen, att vi inte fick plats i den bönehörna, där vi brukar sitta. Lite överraskande men inte desto mindre roligt.
Sedan var det dags för det sista caféet för i år. (Nästan!) Då är det tradition att arbetslaget i församlingen spexar. Efter en liten sång riktad till cafégästerna kom en av de anställda in, utklädd till nunna, med en sopborste och började sopa i klosterträdgården, till ackompanjemang av en visslande Jan Lindblad på CD. Så småningom kom ytterligare nunnor och även munkar in i trädgården och med hjälp av cafégästerna framfördes sedan ett nummer ur 88-öresrevyn: Klosterträdgården. Det blev nästan succé. Kanske inte lika bra som Hasse, Tage och Gunnar 'Helmer Bryd' Svensson, men roligt.
Finalen blev i form av 'Då tar vi tagelskjortan på ...', som gjordes av Casinogänget. I texten framgår att chefen heter 'Pater Noster', vilket vi förstås ändrade till 'Peter Noster'. Under ljudliga applåder lämnade vi sedan lokalen och det kändes som cafégästerna tyckte det var underhållande.
Nu har vi ett år till nästa gång vi ska spexa. Kanske dags att redan börja skriva ihop något.
Vad ville vi säga egentligen? Förmodligen något om att detta med kloster har att göra med bön och att Birgittakyrkan är uppkallade efter någon som hade med kloster att göra och att Birgittakyrkan därmed borde ha med bön att göra. Vilket den också har. Varje morgon kl 8.30 samt på torsdagar kl 12 samlas vi till bön i tidegärdens form. Det är fint. Det skulle var underbart om det gick att be morgonbön även lördagar och om vi kunde ha även kvällsbön, completorium. Det har vi haft onsdagar, men det får inte bli en börda. Vi får väl se vad som framtiden har i sitt sköte. Men utan bön kommer inget att fungera, det är ett som är säkert.