Direkt efter the Graduation togs en mängd bilder. Sedan skjutsade vi ut Kelebogile till hennes hem i Seven Days, Bochabela. Där tog vi fler kort med Kedibone (Moni) och Kea. Det kändes bra att få komma dit och visa att de också är starkt delaktiga i det vi varit med om.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.
Showing posts with label professor Strauss. Show all posts
Showing posts with label professor Strauss. Show all posts
Sunday, 19 September 2010
Tillbakablickar i Hermanus 7
Onsdag. Graduation. Förmiddagen tog vi det lugnt och sedan blev jag skjutsad till universitetet. Hade lite att pyssla med. Klockan ett anmälde jag mig på baksidan av den stora aulan: Callie Human Hall. Sedan kom de andra vid två-tiden och så var det dags att ta plats. Jag satt i närheten av Brad Sweet. På andra sidan mittgången fanns Amaka Ideh, från Nigeria. Kul att känna två av de andra blivande doktorerna.
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!
Friday, 17 September 2010
Tillbakablickar i Hermanus 1
Igår anlände vi till Hermanus. Lugn morgon i Bloemfontein, flygresa till Kapstaden, hyrbil till Hermanus. Det tog ca: 1 timme att åka mellan flygplatsen och vårt boende. Blåsigt värre men vädret ska bli bättre. Vi får se om det blir någon valsafari. Vi har i alla fall bokat.
Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.
Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.
Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.
När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,
Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.
Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.
Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:
- De har stora ekonomiska problem.Min kommentar till honom under disputationen var, att han som Moderator för DRC, borde ha sagt ”vi” istället för ”de”, eftersom DRC nu är medlem i SACC. Det kändes bra att få säga det och det togs emot bra.
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.
När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,
“I rise up and I say: over my name shall not be written victim, but woman in resistance”.I am just mentioning this, because I predict that now comes the era of the women, yes it is already here, and we will see a new kind of prophetic ministry in the church. The women taking care of people living with HIV and AIDS in the rural areas of Mpumalanga are descendents of Rizpah. Over their names shall not be written victims but women in resistance.
Tuesday, 14 September 2010
Still in shock
A quarter past one I was alone outside the room, where the defence was to take place. The door was looked. Then came my pomoter, Professor Strauss, and we went to his office. He wanted to comfort me before the big moment. At 13h30 we went together to the venue for the defence and then more than 25 people were already there. Family, friends and relatives. It all started with the Dean of Faculty opening the occasion with prayer. Professor Strauss introduced me and I got 10-15 minutes to introduce my thesis. After that I actually got an opponent, who spent about 30 minutes asking me questions. At one stage I made a serious mistake. He quoted me having written something, which I did not remember. So I questioned it and he referred to the actual passage and I became at bit lost. At that very stage one of my role models, Bishop emeritus, Dr Michael Nthuping, entered the room, half an hour late. But that was my resque. It gave me some time to think of an answer and the defence continued.
After the opponent, who is a South African studying to become a Doctor of Theology in the Netherlands, had finished about four or five of the professors put there questions. I enjoyed it. And my wife, sister and brothers say that I managed well.
The Dean closed the defence and we went down to the tea room. After five minutes the professors arrived and congratulated me. But I am still not a Doctor. In Afrikaans they say I am "amper doktor" (meaning almost doctor). Only on Wednesday, at the graduation, my promoter will conferr the doctorate to me. But I am almost there now!
In the evening we were 21 persons at a wonderful restaurant. 7 on Kellner. From different ages, ethnic groups and continents. When my wife gave her speech and asked us all to raise and sing the South African Anthem in four different languages my happiness was total.
Glory be to God! Eer aan God! Tlotlo a ene ya Modimo!
After the opponent, who is a South African studying to become a Doctor of Theology in the Netherlands, had finished about four or five of the professors put there questions. I enjoyed it. And my wife, sister and brothers say that I managed well.
The Dean closed the defence and we went down to the tea room. After five minutes the professors arrived and congratulated me. But I am still not a Doctor. In Afrikaans they say I am "amper doktor" (meaning almost doctor). Only on Wednesday, at the graduation, my promoter will conferr the doctorate to me. But I am almost there now!
In the evening we were 21 persons at a wonderful restaurant. 7 on Kellner. From different ages, ethnic groups and continents. When my wife gave her speech and asked us all to raise and sing the South African Anthem in four different languages my happiness was total.
Glory be to God! Eer aan God! Tlotlo a ene ya Modimo!
Friday, 10 September 2010
I Bloemfontein
Eftersom de tre sista bokstaeverna i alfabetet inte finns i SA och jag skriver paa ett internetcafe, skriver jag paa engelska.
It is so nice to be back in Bloemfontein. We lived here four years. It's a rather long period. We arrived late yesterday at 7. We had pizza from Mr delivery in our B&B. We slept well and this morning we had breakfast with Professor Strauss at 7.15. He was happy and now it looks as if everything is going to run smoothely on Monday and Wednesday. We got help from different administrative staff with ordering tea and sandwiches to serve after the defence. I will also get a refund from the University. I have paid a little bit more in tuition fees than necessary.
My wife went to see some old friends at the girls school, St. Michaels, and while I was waiting for her ourside the University building, a young women approached me.
- Congratulations! she said.
She saw my two huge copies of the thesis and understood that I am about to graduate. It hapened to be that she also will graduate on Wedneday. Her name is Anaka and she is from Biafra in Nigeria. She is beautiful and in no way reminds me of the images I used to associate with Biafra when I grew up. I thanked her for giving me this new image and also for congratulating me. We will meet on Wednesday. After graduation she will go to Tanzania and take up a post as university teacher in linguistics. We agreed that it was nive to have a fellow graduate who is not South African.
Now we are going to visit our old house and do some other smaller errands. It is nice to be back. When we parked the car outside the supermarket, the person who usually looks after the cars, said:
- Hello Pastor, as if we had not been away more than a couple of days.
Inside the supermarket we got big hugs from Elisabet Kgalane, who works there and is an elder in our old congregation. Wonderful!
It is so nice to be back in Bloemfontein. We lived here four years. It's a rather long period. We arrived late yesterday at 7. We had pizza from Mr delivery in our B&B. We slept well and this morning we had breakfast with Professor Strauss at 7.15. He was happy and now it looks as if everything is going to run smoothely on Monday and Wednesday. We got help from different administrative staff with ordering tea and sandwiches to serve after the defence. I will also get a refund from the University. I have paid a little bit more in tuition fees than necessary.
My wife went to see some old friends at the girls school, St. Michaels, and while I was waiting for her ourside the University building, a young women approached me.
- Congratulations! she said.
She saw my two huge copies of the thesis and understood that I am about to graduate. It hapened to be that she also will graduate on Wedneday. Her name is Anaka and she is from Biafra in Nigeria. She is beautiful and in no way reminds me of the images I used to associate with Biafra when I grew up. I thanked her for giving me this new image and also for congratulating me. We will meet on Wednesday. After graduation she will go to Tanzania and take up a post as university teacher in linguistics. We agreed that it was nive to have a fellow graduate who is not South African.
Now we are going to visit our old house and do some other smaller errands. It is nice to be back. When we parked the car outside the supermarket, the person who usually looks after the cars, said:
- Hello Pastor, as if we had not been away more than a couple of days.
Inside the supermarket we got big hugs from Elisabet Kgalane, who works there and is an elder in our old congregation. Wonderful!
Friday, 16 April 2010
Studietider hej, hej
Så är jag inne i en studieperiod igen. En märklig sådan. Jag har redan skickat ca: 300 sidor text till Lunds universitet, där mitt arbete ska nagelfaras på måndag kl 13-15. Åt den texten kan jag inte göra någonting. Så jag förbereder mig. Slipar mina argument. Inser var bristerna finns. Hur kommer jag att må efter måndag? Det återstår att se! Häromdagen fick jag besked att en professor emeritus ville ha min text, för att kunna läsa inför seminariet. Han behöver inte vara där. (Det behöver inte de andra heller, men några har jag bett komma.) Att han ville komma kändes verkligen bekräftande.
Idag har jag även fått mejl från min handledare, professor Strauss. Positivt! Det handlade lite om hur många kopior av avhandlingen som jag ska lämna in i slutet av maj och hur jag ska lämna dem. Så nu sitter jag och funderar över vem av våra vänner i Bloemfontein som har en fungerande dator med Word 2007? Då ska jag be henne eller honom att ta ut min avhandling på ett USB-minne, gå till en kopierings-shop (sådana finns massor) få den utskriven och bunden, samt lämna in den till universitetet i tid.
På något sätt börjar det känna som om disputationen ligger inom räckhåll. Fantastiskt!
Idag har jag även fått mejl från min handledare, professor Strauss. Positivt! Det handlade lite om hur många kopior av avhandlingen som jag ska lämna in i slutet av maj och hur jag ska lämna dem. Så nu sitter jag och funderar över vem av våra vänner i Bloemfontein som har en fungerande dator med Word 2007? Då ska jag be henne eller honom att ta ut min avhandling på ett USB-minne, gå till en kopierings-shop (sådana finns massor) få den utskriven och bunden, samt lämna in den till universitetet i tid.
På något sätt börjar det känna som om disputationen ligger inom räckhåll. Fantastiskt!
Saturday, 12 September 2009
Att koka ägg och kommunicera interkulturellt
Vi var i Kapstaden. På Lutheran Youth Centre. Vi skulle ut på stranden och jag gick ner till köket, för att koka några ägg till matsäcken. Jo, det gick bra, sa damerna i köket.
Jag fick låna en kastrull och fyllde på vatten. Satte den på spisen, som redan var på och väntade på att vattnet skulle koka upp.
- Hur lång tid låter Du äggen koka?
- Kanske 8 minuter, om de ska bli hårdkokta, sa jag. Om jag lägger i dem i det kalla vattnet och låter det koka upp.
- Det är alldeles för mycket. Då blir de ju gröna, sa en av damerna. 3 minuter räcker.
- Då blir det ju knappt löskokta, sa jag.
Vem hade rätt? Kanske det var annorlunda ägg i Kapstaden eller var det något med vattnet?
Jag förstod ingenting och tänkte: Har jag gjort fel i alla år. Men äggen har ju blivit ätbara!
Så jag väntade på att vattnet skulle koka upp, för att börja ta tiden. Det tog lång tid. Varför tog det så lång tid, tänkte jag. Jag undersökte kastrullen och insåg att det var en av de buckligaste kastruller jag sett. Nu förstod jag!!
Om man kokar ägg i en kastrull med bucklig botten, så tar det mycket längre tid för vattnet att koka upp. Då är ju äggen i stort sett färdiga, när man börjar ta tid. Och då är ju 3 minuter alldeles tillräckligt.
Med andra ord hade damerna i köket rätt, om kastrullen har bucklig botten. Vilket den hade. Men jag hade också rätt, för mina kastruller hemma har jämn botten.
Vad kan man lära sig av detta? Jo, att professor Strauss och jag kanske har rätt båda två. Det gäller bara att vänta och se, på vilken punkt det är som vi pratar förbi varandra.
Jag fick låna en kastrull och fyllde på vatten. Satte den på spisen, som redan var på och väntade på att vattnet skulle koka upp.
- Hur lång tid låter Du äggen koka?
- Kanske 8 minuter, om de ska bli hårdkokta, sa jag. Om jag lägger i dem i det kalla vattnet och låter det koka upp.
- Det är alldeles för mycket. Då blir de ju gröna, sa en av damerna. 3 minuter räcker.
- Då blir det ju knappt löskokta, sa jag.
Vem hade rätt? Kanske det var annorlunda ägg i Kapstaden eller var det något med vattnet?
Jag förstod ingenting och tänkte: Har jag gjort fel i alla år. Men äggen har ju blivit ätbara!
Så jag väntade på att vattnet skulle koka upp, för att börja ta tiden. Det tog lång tid. Varför tog det så lång tid, tänkte jag. Jag undersökte kastrullen och insåg att det var en av de buckligaste kastruller jag sett. Nu förstod jag!!
Om man kokar ägg i en kastrull med bucklig botten, så tar det mycket längre tid för vattnet att koka upp. Då är ju äggen i stort sett färdiga, när man börjar ta tid. Och då är ju 3 minuter alldeles tillräckligt.
Med andra ord hade damerna i köket rätt, om kastrullen har bucklig botten. Vilket den hade. Men jag hade också rätt, för mina kastruller hemma har jämn botten.
Vad kan man lära sig av detta? Jo, att professor Strauss och jag kanske har rätt båda två. Det gäller bara att vänta och se, på vilken punkt det är som vi pratar förbi varandra.
Solen skiner och jag studerar
Lördag förmiddag. Jag gick upp kl 7 och satte mig vid datorn. Nu är kl 10.21. Solen skiner utomhus. Vi ska ut i skogen senare idag men just nu sitter jag och studerar. Två saker försöker jag göra. Dels söka information på nätet. Med mitt studentnummer kan jag logga in vid allehanda databaser via University of the Free State. Just nu söker jag via JSTOR. Det är tidsödande men otroligt vad det finns att läsa. Artiklar i en enorm mängd tidsskrifter. Barbro Engdahl, bibliotekarie i Sydafrika, har lärt mig hur man gör och inskärpt hur viktigt det är att spara information om webadress, sökdatum mm.
Samtidigt gör jag om upplägget på min avhandling, så att det ansluter mer till det jag tror att professor Strauss efterfrågar. När jag gjort om upplägget och skrivit om lite text, ska jag skicka ner lite material till honom. Vi fortsatte vår mejlväxling häromdagen och jag tror vi börjar förstå varandra. När han fått mitt nya material, ska vi ta ett samtal på telefon. Ser fram emot det!
I nästa bloggpost ska jag berätta om när jag kokade ägg och lärde mig något om interkulturell kommunikation.
Men i eftermiddag ska vi ut och plocka svamp. Man kan inte sitta vid datorn en hel lördag, när solen skiner!
Samtidigt gör jag om upplägget på min avhandling, så att det ansluter mer till det jag tror att professor Strauss efterfrågar. När jag gjort om upplägget och skrivit om lite text, ska jag skicka ner lite material till honom. Vi fortsatte vår mejlväxling häromdagen och jag tror vi börjar förstå varandra. När han fått mitt nya material, ska vi ta ett samtal på telefon. Ser fram emot det!
I nästa bloggpost ska jag berätta om när jag kokade ägg och lärde mig något om interkulturell kommunikation.
Men i eftermiddag ska vi ut och plocka svamp. Man kan inte sitta vid datorn en hel lördag, när solen skiner!
Thursday, 10 September 2009
Professor Strauss
Efter att inte haft så mycket kontakt, under en ganska lång tid, har min professor och jag nu börjat mejla lite och ska även ha ett samtal på telefon. Det känns bra. I mejlen har prof. Strauss framfört ganska svidande kritik, när det gäller mitt arbetssätt. Det är i och för sig inte behagligt men bättre än att inte höra något alls. Kommunikation är aldrig lätt. Inte när man bor på samma plats och talar samma språk. Det skiljer ca: 9000 km mellan professorn och mig. Han är uppvuxen i ett annat land, en annan kultur, en annan kyrka och talar ett annat språk. Vi kommunicerar på engelska. Det är varken hans eller mitt modersmål. Om vi lyckas förstå varandra är det mer förvånande. Men en förutsättning är att vi försöker. Det gör vi nu och det känns bra.I slutändan är det professorn som avgör om jag ska 'släppas upp' till disputation. Det är intressant, att vara så i händerna på en annan människa. I stor utsträckning är det han som har makten och jag som får foga mig. Jag kan naturligtvis hoppa av. Men det är i nuläget inget alternativ.
Men såhär har de flesta forskarstuderande det. Samt de flesta elver över huvud taget. Delvis skriver jag om detta. Maktrelationer!
Subscribe to:
Posts (Atom)