Sjukdom är inget straff

Både när jag undervisade blivande präster i själavård i Sydafrika och när jag var lärare i homiletik vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut kom frågan upp: Vad säger Bibeln om sjukdom? Beskrivs det som en bestraffning? En viktig fråga att ställa.

Jesus visar ju med hela sitt liv att de sjuka snarare är mottagare av hans kärlek. Det är inte så ofta han uttalar sig om sjukdomarnas orsak. Vid ett tillfälle får han en fråga om en funktionsnedsättning. Är en blind person blind på grund av synd? Jesus säger: Nej! Däremot ser Jesus en chans att visa Guds omsorg. Och så botar Jesus denne man, som varit blind sedan födseln. Evangelisten Johannes berättar om det i sitt nionde kapitel.

Varför skriver jag om detta? För att jag upplever att vi i denna fas av pandemin börjar koppla ihop våra medmänniskors beteende med deras eventuella insjuknande i Covid -19. Då kommer jag att tänka på en konfirmand jag hade i Sydafrika. Vi pratade om HIV och förhållandet mellan leverne och sjukdom. Kopplingen kan lätt göras. Det kan vara så att en person, på grund av sitt sätt att agera, utsätter sig för risken att bli smittad. Konfirmanderna ville prata om detta och det var viktigt. Då säger konfirmanden utan att tveka det minsta.

Men vårt agerande är ju en sak. Och sjukdomen en annan.

Det blev tyst. Och jag minns att jag blev totalt övertygad. Vi ska inte börja koppla ihop andra människors beteende med deras eventuella sjukdomar. Var slutar ett sådant resonemang?

Mitt eget liv kan och bör jag ha synpunkter på och tankar kring. Men när det gäller andra människor gäller något annat. Blir en människa sjuk ska vi bemöta det med hjälp och stöd. Inte med synpunkter och domar. Här är ju Jesus solklar.

Om en vecka är det Domssöndag och en av de bibeltexter som traditionellt läses då kommer från evangelisten Matteus tjugofemte kapitel. Jesus säger:

… jag var sjuk och ni såg till mig …

Därmed identifierar han sig med alla sjuka och anser att den som ser till sjuka utför en god handling.

En viktig anledning till att vi ska vara försiktiga och varsamma i coronatider är att vi ska låta bli att belasta vården. Låt oss begrunda hur sjukvården fungerar. Där ges människor vård oavsett anledningen till insjuknandet. Ibland kallas det för det humanitära imperativet. Den som är sjuk ska få vård.

Vid några olika tillfällen har jag märkt att tanken formuleras att den som blivit smittad själv har vållat det. En sådan koppling är oklok att göra. Den leder till skuldbeläggning. Och det bidrar till ett obarmhärtigt samhälle. Den som är sjuk behöver vård och omtanke.

Konfirmander i år igen

Det är alltid lika kul att möta konfirmander. Idag var det nästan upptakt. (Inskrivningen var för två veckor sedan). Vi hade en presentationsrunda och efter det gick vi lite djupare kring frågan: Vem är jag? Samtalet handlade sedan om vad det är att vara människa och så följde en del introduktion i vårt arbetssätt och gudstjänstens uppbyggnad. Vi avslutade såklart med en stunds bön inne i kyrkorummet.

När vi var inne på frågan "Vem är jag?" berättade var och en om hur deras face-boook-sida ser ut. En del har också bloggar. Det är ju ett sätt att visa vem man är. En del vill inte visa sig på nätet. Det är också helt OK. Bland konfirmandledarna är det flera som bloggar. Emil, Angelica och Emelie (tillsammans med sin syster) är några. Kanske har jag glömt någon. Det är ett kul sätt att få insyn i hur några församlingsbor tänker. Utöver det vanliga samtalet, som naturligtvis är oöverträffat.

Men mitt i samtalen hann vi också med en lek. Alla skulle köra motorcykel på tid. Med hjälm, styre och handskar!

Foto: Emelie Silke

Påskvandring i Birgittakyrkan

Det förekommer säkert i ett stort antal församlingar inom Svenska kyrkan (och rimligen även i andra samfund) att man i konfirmandarbetet gestaltar dramat kring påsken på andra sätt än kyrkoåret och de olika gudstjänsterna. Ett sådant sätt är påskvandring. Konfirmanderna får bindlar för ögonen och sedan leds de runt till olika stationer. Med hjälp av andra sinnen än syn, får de uppleva påsken. Någon berättar, andra dramatiserar replikerna. En spik trycks lätt mot handflatan, ättika mot läppen, doft av kryddor vid graven osv. Just utanför kyrkan skulle konfirmanderna gravläggas. Det spelar inte så stor roll att fleece-filtarna är regnbågsfärgade, när man har förbundna ögon. Men killarna i bilen på parkeringsplatsen undrade nog vad vi höll på med!

Prematur

1:a söndagen i Advent. Mycket folk i kyrkan. Sång, musik, ljus och god stämning. Konfirmander efteråt. Vi pratade om bibeln och det föll på min lott att gå igenom den bibliska historien. Med start i Sara och Abraham. När vi kom till Jesu blir ju frågan om varför Jesus föddes 7 år före Kristus. D v s före sin egen födelse. Då säger en av konfirmanderna, Embla, något i stil med:

Snacka om att vara för tidigt född!

Det tyckte jag var väldigt kvickt sagt! Men sanningen är kanske den att en skytiske munken i Rom, Dionysius Exiguus, räknade fel, när han år 525 utvecklade den kristna tideräkningen. Det kanske inte gör så mycket. Det visar ju att poängen med Jesu födelse inte var att den skulle vara normerande för alla folks sätt att beräkna tid. Poängen är att Gud blir människa och att det sker i historien. År 0 eller 7 år före. Spelar inte så stor roll!
I min avhandling använder jag ett vanligt sätt idag att beskriva tid och skriver C.E. eller B.C.E. vilket utläses som Common Era eller Before Common Era. På det sättet kan människor av olika tro känna sig mer bekväma.
Men om Jesus nu var för tidigt född, kan det kanske betyda något om synen på de för tidigt födda och vad en människa är. Men det är en annan historia!

Konfirmationshögmässa

Angelica var nervös igår. Det kan man läsa på hennes blogg. Hon var nervös eftersom hon skulle spela på dagens konfirmationshögmässa. Det hade hon inte behövt. Det gick jättebra. Både för henne och Marcus.
Sedan några år firar vi konfirmationen utan redovisning. (Efter en väl beprövad modell, som den yngre av mina storebröder tagit fram). Konfirmationsgudstjänsten blir en vandring i både det kristna livet och i själva rummet. Efter att konfirmanderna kommit in i sina vanliga kläder och presenterat sig med sina namn, tas den vita dopdräkten/konfirmandkåpan på. Det gör ledarna. De räcker också över konfirmandernas tända dopljus. Att se dessa mycket olika ljus tillsammans är en bild över ungdomarna själva. De är korta och långa. En del skamfilade andra helt nya. Men alla ljusen brinner med samma klara låga.
De stationer som konfirmationen i Birgittakyrkan innehåller är dopet, ordet, tron, bönen, mässan och sändingen. I viss mån stämmer de överens med stationerna i konfirmandboken (via mystica). Gemensamt är att livet är en resa eller en vandring och att detta uttrycks i gudstjänsten.
Konfirmandledarna (Angelica, Emil, Emma, Milena och Willy) är viktiga i gudstjänsten. De leder konfirmanderna på vägen. De vägleder! Men i gudstjänsten är många andra med. Gudstjänstgruppern, präster, organist, vaktmästare, diakon, familj, släkt, vänner, församling. Ja, det var en fin och innerlig konfirmationshögmässa.
På tisdag har vi informationsträff för nästa årskull. En församling utan konfirmander är en fattigare församling. Säkrast att göra den perioden så kort som möjligt. Detta att inbjuda de nya så snart, har vi lärt oss av Två Systrars församling. Grannförsamlingen. Vi har mycket att lära av varandra. Alla.

Konfirmandläger - lärdomar

Hemma. Efter konfirmandlägret. Trött. Vad har jag lärt mig? Det får jag återkomma till en annan dag. Men i alla fall har Adde (en av konfirmanderna) lärt mig en ordvits:

- Varför är alltid Simba, lejonkungen, blöt när han vaknar?
- Han sover i en Simba-säng! [Simbassäng]

Jag "gillar"!

En konfirmandledare

En av de tjejer som var konfirmand för ett par år sedan, finns med som ledare i gruppen nu. Det är en pigg och vaken tjej. Idag blev jag imponerad av henne på ett särskilt sett. Vi hade arbetat med ett kapitel i konfirmandboken, som handlar om framtiden. Vi gjorde värderingsövningar kring hur vi ser på framför allt jordens framtid. Vi diskuterade om vi var hoppfulla kämpar eller olyckskorpar. Vi målade, skrev och dramatiserade.
Som vanligt avslutade vi med en andakt. Jag frågade den andre anställda om hon hade förberett något. Hon hänvisade då till ovan nämnda konfirmandledare.
Andakten började lite trevande.

- Vi ska sjunga tre sånger och ni konfirmander får önska vilka det ska vara.

Det kom en del förslag och de två första var det ingen som kunde men till slut kom vi överens om att sjunga en gammal goding: Vilken mäktig Gud vi har!
Därefter lästes en text om Adam och Eva i lustgården och så en ny sång. Sedan tog konfirmandledaren till orda och berättade frimodigt om att hon är dyslektiker och har en del andra problem. Under högstadiet höll hon på att ge upp men då hittade hennes mamma särskolan och så fick det bli.

- Nu går jag på särskolan, jag skäms inte för det och jag tror att min framtid kommer att bli ljus.

Det var ett vittnesbörd som hette duga. Därefter skickades ett ljus runt och var och en fick berätta om sin framtid. Det blev en ovanlig bön. Ovanlig enkel och samtidigt ovanligt ärlig och djup.

Det är inte första gången jag bloggar om våra konfirmandledare. Idag blev jag berörd utöver det vanliga.

Kurs och askonsdag

För andra gången denna vecka är jag på kurs. Biskop emeritus Jonas Jonsson talade i Birgittakyrkan över ämnet: Kyrkoarbetarens inre liv. Lite spänd var jag. Skulle det vara monolog och envägskommunikation, som i Växjö i måndags. Svar: Nej! Dels deltog vi i den psalmsångs, som biskopen varvade sin framställning med, dels inbjöds vi till att interagera både i bikupor, gruppsamtal och i ett moment av tystnad. Det var ett helt annat pedagogiskt upplägg. Bättre!
Biskop Jonas var inte nöjd med ämnet: Vad är ett inre liv? Ett uttryck för vårt pietistiska arv. Att vi delar upp människan i inre och yttre. I själva verket är människan en helhet. En helhet, som vi alla längtar efter – men verkligheten är annorlunda. Vi kännetecknas av brustenhet. De tankarna bar jag med mig in i askonsdagens mässa, där min kollega och jag fick teckna ask-kors i pannan på ett femtiotal medmänniskor och sedan på varandra. Där står vi en man och en kvinna och fram kommer ungdomar, medelålders, äldre och gamla. Spannet var mellan 14 och 90 och inga åldrar saknades. Gemensamt uttrycker vi vår förgänglighet. Viljan att gå in i en fastetid, där vi söker Gud. Omvändelse i den meningen att vi vill vända oss mot livets källa – kärleken själv. Som biskop Jonas beskrev det: Gud är kärlek! Det är inte en egenskap hos Gud.

Ubi caritas et amor, Deus ibi est.
Där barmhärighet och kärlek är, där är Gud.

Annars handlade det också mycket om vad som kännetecknar ett helgon, om dopet, bönen och Eucharistin. Samt om vilan i att vi inte valt Kristus utan Kristus har valt oss. En punchline att minnas var:
Har Kristus valt rätt, när han valt mig? Det är hans problem!
De flesta som var där var ju kyrkoarbetare och det kan vara skönt att en biskop säger, att vi inte ska delta i prestationssamhället. (Även om vi naturligtvis ska sköta våra jobb).
Sedan kunde kanske biskopen vinnlagt sig om att inte tala så mycket om präster och diakoner. Ja, det var faktiskt inte alls fokus på prästerna – snarare diakonerna. Men i kyrkan fanns också vaktmästare, kyrkoskrivare, församlingspedagoger, samt en del ideellt engagerade.
Förmiddagen var god. Samtalen kändes viktiga och jag kände igen mig i mycket. Exempelvis i beskrivningen av den medvandrare biskop Jonas haft hela sitt liv: Det radikal tvivlet. Jo, så känner jag. Allt jag tror på skulle lika väl kunna vara en bluff. Och då är jag grundlurad.
Men jag tar den risken. Jag finner också styrka i bibeltexten härom söndagen, när Jesus frågar lärjungarna om de vill lämna honom och de svarar: Herre, till vem skulle vi gå!

När de tre timmarna var avslutade och vi ätit en enkel men mycket god soppa fortsatte jag dagens värv. Utöver det sedvanliga skrivbordsarbetet och telefonsamtalen en andakt på ett äldreboende, träff med konfirmandledarna, där vi förberedde söndagens konfirmandsamling, askonsdagsmässan och samling med gudstjänstgruppen. En dag fylld av både bön, arbete och mycket mer. En god dag. En askonsdag.

Haiku

Åker som vanligt
med skräckblandad förtjusning!
Konfirmandläger!

Birgittakyrkan - en helt (o)vanlig söndag

Högmässa i Birgittakyrkan. Mycket kunde väl säkert vara bättre. Men väldigt mycket är också bra. Den vikarierande vaktmästaren hör av sig tidigt på morgonen och undrar om brödet ska upp ur frysen, eftersom det ska bli tårta. (Som han just hämtat från stormarknaden.) Vi reder ut det hela och när jag kommer till kyrkan möts jag, redan strax före 9, av aktivitet både i köket, sakristian och på orgelläktaren. Där finns också vår ryska kantorsvikarie och jag får lära mig att hej heter Привет på ryska. Det kommer tre kyrkvärdar och det kommer några ungdomar, som ska vara ministranter (d v s gå längst fram i processionen med kors och ljus). Det kommer ett vuxet par, som ska läsa texterna och deras barn, som också ska gå med i processionen. Idag ska vi inviga vårt nya sakramentsskåp. Det är inköpt för pengar som gavs till minne av en kvinna, som dog för många år sedan. Två av hennes barn är med i kyrkan.
Klockan 10 är det trångt i sakristian. Kanske är vi 12-15 stycken, som på olika sätt har uppgifter i högmässan. Då är ändå inte församlingens pedagog där, för hon träffar vuxenkatekumenerna, som ska välkomnas i högmässan. De kommer efter ett tag och ska också gå med i processionen. En extra präst dyker upp men ingen diakon i tjänst idag. (Men jag kan räkna till tre diakoner i kyrkan. Fast de har andra uppgifter - se efter barnbarn, t ex.) Någon präst ser jag också till. Jag tror 2. Men det klarar sig ändå.
Vad finns det mer för människor i kyrkan, en helt (o)vanlig söndag? Ett gäng konfirmander. Några av dem är ministranter. Det är tacksägelse efter två avlidna, så det finns sörjande. Inte så många barn idag, men tre barn går med ut till söndagsskolan. Det finns ett gäng ungdomar och det är kul. Medelåldern är väl ändå ganska hög. Men det viktiga är att nästan alla åldergrupper är representerade. Jag tror jag kan se att det finns människor födda varje decennium från 1920-talet och framåt. Sammanlagt är det säkert över 100 personer.

Men det bor kring 8 000 människor i området och ca: 6 000 är med i Svenska kyrkan. Det är naturligtvis alarmerande. Jag ser heller inte jättemånga som har utländsk bakgrund. Jag vet att några är från Azerbajdzjan, någon från Tyskland, någon från Polen osv. Fördelningen kvinnor – män är väl ganska OK. Jag hade gärna sett fler barnfamiljer. Vad beror det på? Vi har söndagsskola varje söndag och den är bra. Vet inte familjer om det? Eller har många barnfamiljer svårt att få det s k vardagspusslet att gå ihop även å helgen? Jag skulle kunna fråga mig om församlingen är representativ vad gäller klasstillhörighet (vad nu det är). När det gäller sexuell läggning vet jag inte alls. Religiös mångfald? Tja, det kanske är naturligt att de flesta i någon mening är kristna. Har jag glömt något – säkert.

Under nattvardsutdelandet spelas ’Air’ av Bach och ’Ave Maria’ av Mozart. Vacker och stämningsfullt. På kyrkkaffet bjuds det citrontårta, eftersom vi har invigning av sakramentsskåpet. När de flesta gått hem fortsätter vi med 2 timmars konfirmandträff. 10-15 konfirmander och säkert 8-10 unga ledare. Mellan 17 och 19 är det sedan kyrksport i närheten. Där är det också ett gäng ungdomar. För en stund pratar jag med två av dem i mobilen. Det har varit bra och några konfirmander har varit med på kyrksporten.

En helt (o)vanlig söndag i Birgittakyrkan. Var den vanlig eller ovanlig? Ja, det tror jag att man kan säga att den var! Nu får vi se om veckan som kommer blir lika (o)vanlig! Och då tänker jag inte på veckan i kyrkans lokaler utan veckan i kyrkan – d v s i vardagens olika situationer och på vardagens olika platser, för just där finns kyrkan också en helt (o)vanligt vecka.

Konfirmander

Idag har vi dragit igång på allvar med våra konfirmander. Jag berättade att jag har en blogg.

- Vad heter den? frågade en av tjejerna.
- Moruti, sa jag.
- Och se'n då?
- blogspot, sa jag
- blogspot suger, sa hon!

Ja, det kanske den gör. Frågan är om min blogg suger. En sak är dock säker: det är roligt att ha konfirmander!

Konfirmander, javisst!

En dag på konfirmandläger. Först 1 mil i kanot. Så skönt! Därefter pratar vi om uppståndelsen och möjligheten av ett liv efter detta. Det är dags för en värderingsövning. Om ni tror att allt tar slut efter döden, ställer ni er där! Om ni tror på ett liv efter detta, alltså om ni vill fortsätta leva efter döden, ställer ni er i andra hörnet.
- Vilket menar Du?, frågar en uppmärksam konfirmand. - Tror eller vill?
Jaha, tänker jag. Det är ju skillnad på det.
- Vi vill att det ska finnas ett liv efter döden, men vi tror inte att det är så, säger flera ungdomar.
Språkförbistring!
För mig handlar tro mer om att vilja än att veta säkert. Men kanske ungdomarna inte kan tro om de inte får bevis?
Så viktigt att reda ut en del begrepp, när vi kommunicerar. Om vi nu vill förstå varandra.

Tillbaka från lägret

Nu har vi varit på konfirmandläger i dagarna fyra. ( D v s tre övernattningar. ) Det var ett bra läger. Vad var bra? Konfirmanderna! De är härliga och spontana. Ställer frågor, kommer med påståenden. Bju'r på sig själva! Vad mer? Ledarna! Så underbara ungdomar i åldrarna fjoårskonfirmader och uppåt. Utan dem skulle det inte bli något läger. Ytterligare? Några äldre ungdomar, som kommer på besök lördag-söndag. Känns också bra! Dessutom: Några anställda, som får lära känna varandra bättre och arbeta ihop. Vara ett arbetslag! Mycket bra!
Men lite trött är jag väl, det måste erkännas! Så skönt att jag inte börjar arbeta förrän imorgon kl 8 ....

Jo, förresten: Gud var verkligen med också! Trots att det är självklart, kan det förtjänas att påpekas!