Gandhi, Parks och REVA

Mahatma Gandhi som staty i Pietermaritzburg.

Varför inte börja april 2013 med några rader om Mahatma Gandhi? Det är inte så långsökt, eftersom vi bor i Pietermaritzburg. Just här utsattes Gandhi för något som för tankarna både till Rosa Parks och svensk nutid

Den 7 juni 1893 färdades Gandhi med tåg till Pretoria. En vit man opponerade sig mot att Gandhi åkte förstaklass. Gandhi beordrades att flytta till sista vagnen. Men Gandhi hade köpt en förstaklass-biljett och vägrade. Då blev han avslängd. I Pietermaritzburg. Skakande av köld en hel vinternatt i väntrummet fattade Gandhi ett avgörande beslut; att stanna kvar i landet och kämpa mot rasdiskrimineringen mot Indier i Sydafrika. Vad jag förstår var han i Sydafrika ca: 20 år. Det var här som hans ickevåldsideologi – Satyagraha – växte fram. Idag finns en staty i brons på Church Street, inte långt från den anglikanska katedralen. Vi gick dit igår, på påskdagen och jag tog ett kort.

Den 1 december 1955 vägrade Rosa Parks att lyda en busschaufför, som menade att hon skulle lämna sin plats till en vit person, eftersom avdelningen för vita i bussen var full. Hon blev ställd inför rätta och bland annat miste hon sitt jobb.

På KarinVingströms blogg hittar jag en länk till en artikel i DN, som beskriver hur det händer (inte ofta men ändå) att papperslösa i Sverige till och med hämtas från sjukhus. Jag tänker på rapporteringen om REVA (Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) och hur människor med utländskt utseende tvingas identifiera sig när de åker kollektivtrafik.

Att leva i Sydafrika ger perspektiv. Rasism är inte harmlöst. Diskriminering är aldrig OK. Läs gärna författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern Beatrice Ask, publicerat i DN. Länken kommer här.

Det är naturligtvis aldrig enkelt att leva ihop i ett samhälle. Det är naturligtvis inte okomplicerat att vara politiker eller medmänniska överhuvudtaget. Men världen känner alldeles för många exempel på hur man försökt lösa etniska konflikter med rädsla som drivkraft. Nazismen, Apartheid, Bosnien 1992, Rwanda 1994 och många fler. Folkmord, etnisk rensning mm är avgrunder, som vi bör hålla oss på behörigt avstånd från. Därför behöver vi fler personer som vågar säga ifrån. Gandhi och Parks inspirerar fortfarande. Längst ner på statyn i Pietermaritzburg står det:

My life is my message.

Något att stava på i påsktiden! 

Intressanta allianser

Lena Andersson skriver kolumn i DN. Hon kritiserar hårt Svenska kyrkan. Jag skriver lite diplomatiskt här på min blogg men tycker nog att hon i sak har rätt i många avseenden. Åke Bonnier, domprost i Stockholm, går i försvar.

Lena Andersson attackerar på sedvanligt rallarsvingarvis Svenska kyrkan ...

Jag kan tycka att Åke är lite väl snabb och låter bli att lyssna. Frimodig kyrka jublar över hennes kritik

Dagens kolumn verkar direkt inspirerad, jag menar av den Helige Ande.

Men bloggen anser också att Lena Andersson har

… många blinda fläckar när det gäller just kristendomen.

Karin Långström Vinge både håller med och inte håller med. Hon kopplar in K G Hammar och menar att det inte handlar om Gud utan om vilken Gudsbild vi har. Här får jag svårt att hålla med. Nog handlar väl ändå utsagan: ”Vi tror på en Gud som …” om just Gud och inte bara om vår bild av Gud? Att sedan vår utsaga om Gud är uttryck för vår Gudsbild, är ju en annan sak.

Men hur som helst: Det är intressant att se vilka allianser en kolumn i DN föder. En kommentar (frimodig) på Åke Bonniers blogg säger om Lena Andersson:

För mig är det alarmerande att en ateist talar mer profetiskt än kyrkan!

Jag har inte DN, så jag visste inte att kolumnisten är ateist. Och frågan är om en ateist kan vara profetisk i en mer teologisk bemärkelse. Men jag förstår vad som avses.

Profet eller inte är det alltid nyttigt att verkligen försöka lyssna till kritik. Det tror jag vi i Svenska kyrkan har all anledning att göra. Även om den sker i form av rallarsvingar.

Så här ser förresten annonsen ut:

Svenska kyrkan, internationellt arbete

Man blir lite trött! Svenska kyrkan på nationell nivå, i det här fallet nämnden för Svenska kyrkans internationella arbete, har beslutat ändra namnet på just Svenska kyrkans internationella arbete till Svenska kyrkan actalliance. Hur vet jag det? Jo, jag läste på Karin Långström Vinge’s blogg. Jag gör det ibland. Hon återger detta och hänvisar till ett pressmeddelande? Nej! Till Kyrkans Tidning? Nej! Svaret är: hon har läst det på facebook. Suck!


De flesta som jobbar frivilligt för Svenska kyrkans internationella arbete är väl inte med på facebook, tror jag! (Rätta mig om jag har fel!) De flesta som kommenterar inlägget är negativa! Jag med! Det verkar vansinnigt att ändra namn så ofta. För 10 år sedan fanns två organisationer som hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. När vi åkte ut som missionärer var det under varumärket Svenska kyrkans mission. (Då hade man slagit ihop organisationerna men talade om olika varumärken.) Sedan blev det Svenska kyrkan, internationellt arbete. Till det kom begreppet Hela Världen som inte var ett namn utan en slags slogan. Ändå uppfattade många det som själva namnet. Nu ska det ändras. Igen. Och nu tydligen p g a att vi är den del av det internationella arbetet som kallas Act Alliance.
Hustrun ringde till kyrkans hus i Uppsala, där kyrkokansliet inryms, och uttryckte sitt missnöje med detta. Men det är klart! Det var väl redan bestämt!
Så vad kan vi göra? Konstatera att kollekterna till Svenska kyrkans internationella arbete minskar. Att det är svårt att skapa engagemang, när den information som ges lika gärna kunde gälla Röda Korset eller Rädda Barnen. (OBS! Jag gillar både RK och RB. Men de är ju religiöst obundna, vilket inte gäller Svenska kyrkan, internationellt arbete.)
Nej, fram för ytterligare ett namnförslag, som jag lanserat förut. Antingen Röda barnen (om vi nu ska flirta med kommunismen) eller kanske hellre Rädda korset. Det senare kan antingen tolkas som att vi är lite rädda eller att det är dags att rädda det kristna perspektivet i vårt arbete.
Men visst! Svenska kyrkan ackt allajans, som Karin Långström Vinge skriver, fyller ju en oerhört viktig funktion. Det förvirrar begreppen ännu mer.

Kyrkomöte

Jag läser lite bloggar från kyrkomötet. Det finns en samlingsblogg, som några har. Den heter kyrkomötesbloggen. Men de skriver ju så lite. Mest skriver de om att de varit på stiftsmiddagar. Någon skriver, att biskopen bjudit på middag. Men det kan väl knappast stämma. Det är väl hela stiftet, som de representerar, som bjuder. Eller tar biskopen ur egen ficka? I alla fall verkar det vara väldigt mycket hemlighetsmakeri vad som händer på kyrkomötet. Marta Axner skriver under rubriken: 'Varför bloggas det så lite?' att vi i alla fall har fått 'lite småbitar'. Min fråga är: Vems kyrkomöte är det? Går det inte att vara lite öppnare i den öppna folkkyrkan?

En som är mycket öppen är Dag Sandahl. Jag kan nog tycka att en del av det han skriver hade kunnat förbli oskrivet. (Men vem är jag att skriva så, jag som själv också talar först och tänker se'n.)

Men en sak skriver Dag, som jag vill lyfta fram. Det är att prästen Karin Långström Vinge gett honom och Ola Isacsson sitt stöd när det gäller deras motion. Här finns alltså ett samarbete över åsiktsgränserna. Just så ska kristen försoning levas. Halleluja!

Karin skriver också på kyrkomötesbloggen. Fast hon hänvisar till sin egen blogg. Det är kanske OK. Det är 13 stycken på bloggen men bara vissa bloggar. Och de som bloggar är kvinnor. Männen är tysta. Biskop Sven Thidevall verkar inte ha någon blogg själv. Det är väl i och för sig OK. Det har däremot Stig-Göran Fransson. Han skriver på sin egen blogg men inte kyrkomötesbloggen. Å andra sidan undrar jag varför han skriver över huvud taget. Han berättar mest självklarheter.

Men det kanske kommer mera!