Rispa, säck och aska samt biltvätt

Trots mina högskolepoäng och examina i teologi dröjde det länge innan jag riktigt förstod vem Rispa i 2 Samuelsboken var. Den som öppnat mina ögon är Allan Boesak. Jag läser en bok av honom just nu, som heter

Radical Reconciliation

När jag idag skulle åka iväg och få vår (Svenska kyrkans) bil tvättad, tog jag med mig boken, för att ha något att göra. Ska det göras miljövänligt, ska ju inte bilen tvättas hemma på gården, där sköljvattnet rinner ner i dagvattenledningarna.

Vi har fått bilen tvättad på en bensinmack i närheten förut men jag bestämde att vi skulle sluta anlita dem, eftersom föreståndaren (ägaren?) kallade de anställda (vuxna männen) för 'boys'. (Vilket var oerhört vanligt under apartheid-tiden). Inte acceptabelt.

Istället åkte jag till en biltvättinrättning lite längre bort. Eftersom jag anade att det skulle ta tid, tog jag med mig min bok:

Allan Aubrey Boesak and Curtis Paul DeYoung. 'Radical Reconciliation. Beyond Political Pietism and Christian Quietism'. Maryknoll New York: Orbis Books. 2013.

Så jag börjar läsa om Rispa. En ganska okänd gestalt i 2 Samuelsboken. Hon var bihustru till Saul. Efter Sauls död ligger Avner, Sauls överbefälhavare med henne. Är det våldtäkt? Kanske. Sedan förekommer hennes namn i slutet av 2 Samuelsboken, närmare bestämt kap 21. David har då utlämnat hennes två söner och fem av Sauls barnbarn, vars mor heter Merav. Detta för att få slut på en hungersnöd och även blidka givoniterna. Kropparna hängs upp till allmän beskådan och Sauls släkt bestraffas ytterligare, genom att inte de sju männens kroppar begravs. Då återinträder Rispa i handlingen. Förra gången vi mötte henne, i det tredje kapitlet, beskrivs hon som en kvinna utan makt, som kan behandlas hursomhelst. Nu är det en helt annan styrka som träder fram.

Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten. När David fick reda på hur Rispa, Sauls bihustru, hade handlat lät han hämta Sauls och hans son Jonatans ben från Javesh i Gilead. Invånarna där hade rövat bort kropparna från torget i Bet-Shean, där filisteerna hade hängt upp dem efter segern över Saul på Gilboa. David hämtade alltså Sauls och Jonatans ben från Javesh, och även benen efter de sönderstyckade samlade man ihop. Sauls och hans son Jonatans ben lades i den grav där Kish, Sauls far, låg i Sela i Benjamins land. Allt skedde enligt kungens befallning, och sedan lyssnade Gud till bönerna för landet.

Hon får alltså kungen att ändra på sig. Kung David som trodde att oskyldigt blod, kunde skapa försoning med givoniterna. Men som säkert också ville visa sin makt. Såhär går det för den som sätter sig upp emot makten. Boesak menar att Rispa vägrar se det så. Hon ger allt, för att någon form av rättvisa ska skipas.

Boesak lyfter fram flera aspekter i berättelsen:

1. Försoning kan vi människor aldrig uppnå genom att offra oskyldigt blod.

"Doing violence on behalf of God is not what satisfies" God.

2. Den som har makt och privilegier kan inte definiera vad försoning är. Rispa flyttar fokus till från makten till offren.

3. Rispa visar också att David inte är ett offer (som han själv försöker hävda). Men hon framställer inte heller sig själv som ett offer.

4. Hon visar också vad en enda, enskild människa är i stånd att åstadkomma. Om hon tar risken. Ondskan vill få oss att tro att vi är maktlösa. Så är det inte.

5. Försoning, enligt Boesak, kan aldrig ske utan skam. Skuld, menar han är privat, men skam är alltid offentlig. Rispa utsätter kung David för detta. Han tvingas ändra sig och låta begrava de sju männens kroppar.

Så här långt inser jag att biltvätten inte sker i ett a-politiskt vakuum. Jag, vit skandinav, kommer med min bil till en sydafrikansk tvättinrättning. Den tas emot av några svarta män, som börjar tvätta den utvändigt. Jag går till kontoret och betalar till en indisk man, som även kör bilen från tvättplattan (när tvätten utvändigt är klar) till en plats, där en mängd kvinnor tar över, för att dammsuga bilen invändigt och damma av alla ytor och skaka mattor.

Apartheid avskaffades för 20 år sedan. Ändå lever så mycket kvar. Och inte bara i Sydafrika. I världen i stort delar vi upp varandra efter hudfärg och genus. Visst, det kom två svarta män också med varsin bil och fick dem tvättade och städade. Det finns alltid undantag. Men i stort består orättvisorna.

Jag kan inte låta bli att tänka på Rispa, hon som dag och natt fäktade runt bland de döda, korsfästa kropparna, för att skydda dem mot fåglar och vilda djur. Jag ser kvinnorna som omger bilen och inser att det är en mycket lång väg kvar.

Rispa bredde ut säcktyg. Känns passande, dagarna efter askonsdag, när vi under fastetiden klär oss i säck och aska.

 

Männen tvättar bilarna utvändigt.

Kvinnorna städar invändigt. Ägaren är på väg till kontoret.

Klockringning ur ett sydafrikanskt perspektiv

När vi var hemma i Sverige i somras hade vi anledning att föra en del samtal kring detta med klockringning. Jag menar företeelsen att kristna i Sverige idag väljer att använda klockringning i kampen mot rasismen. Är det rätt eller fel? Bra eller dåligt? Det är ingen lätt fråga. För att bena lite i det delar jag upp frågan i två avdelningar:

1) Är det rätt att använda kyrkklockor hur som helst?

2) Har användandet av kyrkklockor i kampen mot rasism avsedd verkan? Är det ett effektivt medel?

Jar har följt denna diskussion på avstånd och uteslutande via nätet. Det kan vara både ett plus och ett minus. Jag väljer att se det som ett plus och vill därför först av allt beskriva några sydafrikanska skeenden. Jag avser att använda dem som linser, genom vilka jag betraktar det som händer i Sverige. De hämtas från ett föredrag jag lyssnade på igår och en bok jag för tillfället läser.

Min tanke är att recensera
denna läsvarda bok i någon
svensk publikation.

Boken är Edwin Cameron’s Justice: A Personal Account (Tafelberg, Cape Town 2014). På ett generellt plan är den viktig, för den beskriver hur viktig ett lands konstitution är, samtidigt som den framhåller juristernas moraliska ansvar att upprätthålla konstitutionen och inte gömma sig bakom den. Jag vill återkomma till detta. Först vill jag fokusera på en liten detalj, som Cameron nämner på sidan 13. Han beskriver hur domprosten i Johannesburgs anglikanska katedral, Gonville Aubie ffrench-Beytagh, satt häktad utan rättegång, för sin kamp mot apartheid år 1971. Cameron skriver:

Cathedral bells throughout South Africa pealed out daily in protest.

Jag kände varken till domprosten eller klockringningen som då skedde till stöd för honom. Exemplet blir för mig till ett stöd för dem i Sverige som vill ringa i protest. Jag har ju uppfattat hur bloggare och andra diskuterar hur kyrkklockor får användas. Därför har en del församlingar valt att utöver klockringningen fira gudstjänst. Liksom för att rättfärdiggöra klockringningen. När jag läser ett pressmeddelande från Domkyrkoförsamlingen i Linköping förstår jag att det är bakgrunden:

I Linköpings domkyrkopastorat ringer vi inte i kyrkornas klockor mot grupper, åsikter eller personer, utan vi ringer för att kalla till gudstjänst och uppmana/påminna om bön.

I fallet Linköping verkar det som om församlingen helt avstår från klockringning. Jag respekterar det.

Min andra koppling till Sydafrika fick jag efter att ha lyssnat till professor Allan Boesak igår, när han föreläste vi universitetet här i Pietermaritzburg. Föreläsningen handlade om Albert Luthuli och Nelson Mandela och hade rubriken:

Just, Brave Men: Luthuli, Mandela and the Jericho Road

Föreläsningen handlade om de två ANC-ledarnas olika syn på pacifism. Boesak menade att det var Luthulis icke-våldslinje som vann i slutändan men han ville understryka att Luthuli på intet sätt satte sig till doms över Mandela och de andra ANC-ledarna som drog igång ANC’s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe.

However, in the face of the uncompromising white refusal to abandon a policy which denies the African and other oppressed South Africans their rightful heritage - freedom - no one can blame brave just men for seeking justice by the use of violent methods ...

Detta går att läsa i ett pressmeddelande, som ANC gjorde 12 Juni 1964. Finns på ANC’s mycket välordnade hemsida.

Vad Boesak framför allt underströk var komplexiteten i relationen mellan Mandela och Luthuli och hur Luthuli å ena sidan stod för icke-våld och å andra sidan inte ville sätta sig till doms över Nelson Mandela och de andra i den s k Rivoniarättegången.

Boesak grundade sin föreläsning i Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. (Luk 10:25-37). Frågan var ju: Vem är vår nästa? Och dessutom: Vad gjorde prästen och leviten?

När jag tänker på klockringningarna i Sverige i samband med Svenskarnas partis möten, ser jag att kristna försöker göra något istället för att bara gå förbi. Det är bra. Jag kan förstå problemet, att det kan gå inflation i användandet av kyrkklockor som protestmedel. Men mot bakgrund av diskussionen Luthuli-Mandela kan det också vara så att det kanske finns situationer då det är läge att göra undantag.

Den andra frågan är svårare att besvara. Är klockringningen effektiv? Eller är det som Domkyrkoförsamlingen i Linköping skriver, genom domprosten, att

... Svenska kyrkan blivit Svenskarnas partis bästa PR-organisation med en massmedial uppmärksamhet som på inget sätt står i proportion till partiets storlek.

Jag tror det är lite för enkelt att säga att Svenska kyrkan ensamt spelat denna roll. Det är ju en mängd andra aktörer som funnits med. Med mer eller mindre demokratiska metoder. Skulle Svenska kyrkan varit frånvarande, hade demonstrationerna ändå fått uppmärksamhet.

Grundfrågan är i så fall om ett parti som detta ska bemötas med tystnad. Kan det tigas ihjäl? Jag tror inte det. Det är i sig en god sak att många människor ger sig ut på gatorna och demonstrerar. Visst finns det en risk att i detta fall Svenskarnas parti får för mycket uppmärksamhet. Men den risken är värd att tas.

Åter till Edwin Cameron och hans bok om konstitutiones roll i ett samhälle. Jag kom att tänka på en annan jurist, Peter Nobel, som i UNT skriver att organiserad rasism borde förbjudas. Jag är benägen att hålla med honom. Det blir ett undantag i grundlagen men jag tror det är ett bra undantag.

Viktigare är dock att varje medborgare tar ställning. Och framför allt inte mot rasism utan för vanlig medmänsklighet i relation till människor från andra länder eller kulturer. T ex världens migranter. Det handlar om rättvisa! Detta kan med fördel ske i våra kyrkor. Jag vill därför sluta med två citat från det ekumeniska samtalet i världen. I Kyrkornas Världsråds s k missionsdokument, Together Towards Life (paragraf 75), står det:

More than ever before, local congregations today can play a key role in emphasizing the crossing of cultural and racial bounderies and affirming cultural difference as a gift of the Spirit. Rather than being percieved as a problem, migration can be seen as offering new possibilities.

En som uttrycker detta tydligt är Jehu Hanciles, från Sierra Leone i boken: Beyond Christendom: Globalization, African Migration and the Transformation of the West, (Orbis Books Maryknoll, New York 2008, sid 129):

Every Christian migrant is a potential missionary

Vi har detta i vår mångåriga kristna tradition. Vi bekänner varje söndag att vi tror att kyrkan är allmänelig eller katolsk, som vi också säger. För alla, överallt, i all tider. Låt oss hålla fast vid detta. Med eller utan klockringning!

SACC och dess profetiska röst

Det jag skriver min avhandling om är just South African Council of Churches (SACC) och dess profetiska röst. Det har ifrågasatts om SACC är tillräckligt regeringskritiskt. Bland annat tror jag det beror på att deras Generalsekreterare fram till 1994, Frank Chikane, efter demokratiseringen, blev en av Mbekis närmaste män. Director General i presidentens kansli. Men nu har det tydligen blossat upp en konflikt mellan ANC och SACC. Enligt tidningen Mail and Guardians (MG) nätupplaga har inte SACC fått inbjudan till National Interfaith Leaders Council (NILC). Källor inom SACC säger, enligt MG att detta är ett straff, för att SACC misstänks stödja det nya oppositionella partiet Congress of the People (COPE) mer än de stödjer ANC. Ett stöd för detta kan vara att ledaren för COPE är Mvume Dandala, som varit SACC's president (Ordförande). Andra prominenta ledare för COPE är Russel Botman, förre presidenten inom SACC och Allan Boesak, som en tid var vice president för SACC. Lite udda är väl att ledaren för Rhema kyrkan, en slags motsvarighet till Livets Ord, pastor Ray McCauley, är ordförande i NILC. Hade det gått att ha Ulf Ekman som ordförande i ett statligt råd för religiösa samfund?
Enligt MG tillbakavisar både ANC och SACC att det finns en spänning dem emellan.

The ANC's religious commission and the South African Council of Churches on Friday rejected claims that there was tension between them.

Kanske är det ett tecken på att det finns spänningar. Vilket jag tycker är ganska bra. Det ska finnas spänningar mellan en ekumenisk organisation, som säger sig vara de fattigas kyrka och ett statsbärande parti.