Kontexten är allt

När jag undervisade vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika sa mina kollegor ofta:

Context is everything

Det var en utav utgångspunkterna när vi bedrev teologiskt arbete. Visst finns det vissa övergripande trossatser som står sig genom alla tider men stora delar av teologin formas i en viss kontext och måste förstås i en viss kontext. Därför är det också både möjligt och rimligt att delar av teologin förändras. (Vilket inte betyder att all förändring är av godo).

Idag insåg jag att kontexten definitivt ändrat sig och att kyrkans praxis behöver följa med. Jag har varit på en mycket spännande konferens i Karlstad med temat

Kyrka och skola möts

Det är inget nytt att så sker men det sätt på vilket kyrka och skola möts förändras. Låt mig ta ett exempel.

När jag var ny präst kom skolan i Bastuträsk till adventssamling och skolavslutning i kyrkan i Bastuträsk. Jag var församlingens präst och jag utformade dessa samlingar som gudstjänster. För mig var det självklart att vi skulle be, sjunga psalmer och att jag skulle dela välsignelsen med elever, lärare, övrig personal och föräldrar. Och jag tror att det också var självklart för dem.

När jag flyttade till Aneby var det i stort sett likadant. Men under de år jag var i Kalmar hade det svängt. Varje år blev det en debatt i tidningarna och vi förde samtal med rektorer. Min uppfattning då var den att jag som präst åtminstone borde få önska barnen och de andra Guds välsignelse. Vid samtal med rektorer brukade vi komma överens men spänningen låg alltid i luften.

När vi samlades i Karlstad idag var ingången en helt annan. Kyrka och skola möts inte i första hand kring skolavslutningarna. För det första finns ju kyrkan på skolan hela tiden. Många elever är kristna, det finns kristna lärare eller övrig personal som hör till något kristet samfund. När de finns där, så finns kyrkan där.

Om jag som präst kommer dit, så ändras inte detta. Däremot kan jag som präst ha en annan roll. Eller om det är en församlingsbo, som tar ett ideellt ansvar. Eller om det är en församlingspedagog eller annan anställd.

Konferensen handlade om hur vi som kyrka kan vara en resurs i skolan för att bidra till elevers existentiella hälsa. Först fick vi lyssna till två personer från Karlstads kommun. Anna Carlsson är avdelningschef för Karlstads kommuns centrala elevhälsa och Anna Engström är skolöverläkare. En sak jag särskilt fäst mig vid var de två begreppen

Riskfaktorer

Skyddsfaktorer

De elever som har många skyddsfaktorer klarar bättre av att möta riskfaktorerna. En elev som har stora utmaningar kan må förhållandevis bra, om den eleven får hjälp och stöd. Den viktigaste skyddsfaktorn mot psykisk ohälsa är att klara sin grundskola med godkända (eller nästan godkända) betyg.

Här kan kyrkan finnas med. Det berättade Marina Andersson, som är skolpastor i Gränna och Tranås. Och det berättade även Torgny Wirén, som är skolpräst i Jönköping. Och i den uppgiften behöver inte pastorn/prästen vara fixerad vid att tala om Jesus eller uttala välsignelsen.

Torgny berättade att hans erfarenhet varit att han tappar kontakten med en stor grupp av eleverna om han nämner vissa ord. T ex Gud, Jesus, Bibeln, kyrkan, kristendomen. (Nu tror jag i och för sig att han talar mycket om detta och även nämner de orden men kanske framför allt när eleverna frågar efter det). Marina uttryckte sig såhär:

Jag behöver inte prata om Jesus men jag behöver prata om det som är viktigt för Jesus.

Det var befriande att höra detta. Kontexten förändras. Torgny startade sin framställning i historien och sa att kyrkan alltid gjort det som behövts. Så bidrog klostren med härbärgen, mat till fattiga, utbildning, rådgivning till bönder och mycket annat. Sjukvård inte att förglömma. Under senare tid var det kyrkan som startade skolorna i Sverige och även universiteten har ju vuxit fram i kyrkan. Sedan har samhället tagit över stora delar av vård, omsorg och skola.

Så frågan är: vad behövs idag? Och svaret på den frågan var exempelvis närvaro av både församlingsanställda och frivilliga.

Samtidigt handlade eftermiddagen om att kyrkan också specifikt kan bidra med sin kompetens. Därför är Bibeläventyret så viktigt. Eller kyrkopedagogiken. Bibeln i skolan är ett annat exempel liksom Barnensbästa Bibel. Det är möjligt och faktiskt önskvärt att kristna bidrar med kunskap om Bibeln och den kristna tron till skolan. Det går mycket bra att göra inom läroplanens begränsningar.

Det var en uppskattade konferensdag. När jag hörde deltagare kommentera var den viktigaste kommentaren att det hade behövts mer tid. Och det är ju ett gott betyg.

Julavslutning

Fast egentligen är det ju skolans avslutning inför julen – vilket lätt blir just julavslutning. För skolavslutningen äger ju rum i juni.

Nåväl, igår var det dags för fem stycken avslutningar. Tre ledde jag och två tog två arbetskamrater hand om. Det är intressant med denna företeelse. Just de skolor jag samarbetade med hade inga uttalade kritiska synpunkter på innehållet i det jag sa. Vad jag förstod var inte välsignelsen heller något större problem. I ett fall använde jag den mycket traditionella s k aronitiska välsignelsen. I två fall sjöng jag:

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

Jag tycker om den!

Annars var det en del märkliga sånger som framfördes. En som heter Big in Japan börjar visserligen med textraden:

Winter's cityside Crystal bits of snowflakes

Men sedan förstår jag inte kopplingen till advent och jul:

Aah when you're big in Japan-tonight Big in Japan-be-tight Big in Japan ooh the eastern sea's so blue Big in Japan-alright Pay! - Then I'll sleep by your side Things are easy when you're big in Japan Oh when you're big in Japan

Ett annat udda inslag var ledmotivet ur Titanic. Den enda koppling till julen går väl via vintern och isberget.

Nästa mysterium var låten Skyfall. Jag kan se en koppling till just Titanic i raderna:

For this is the end I've drowned and dreamt this moment

Såklart kunde jag varit mer aktiv i samarbetet med skolan och i låtval men det är lite svårt eftersom sångerna väl övas in långt tidigare. I alla fall passerar drygt mellan 1000 och 1500 skolelever genom Birgittakyrkan de här dagarna. En del julpsalmer förekommer och någon form av välsignelse. Det kanske är bra att vi ändå fortsätter – så länge skolan vill.

En reaktion jag har varje år ligger dock på ett annan plan. Det är nästan uteslutande tjejer som sjunger. Igår var det med några killar men de spelade trummor, bas och gitarr. Här hade det kanske gått att höja ambitionsnivån ett snäpp.

Skolavslutningar – jul eller sommar – är en svår genre. Jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte kommer att sakna just det momentet de närmaste åren. Däremot kommer jag sakna människorna jag möter men det inte just strukturerna och de motsättningar som trycks in i sammanhanget.

Julavslutning – accomplished

En skola igår. Montessoriskolan. Två skolor idag. Djurängsskolan och ena halvan av Västra Funkaboskolan. Andra halvan fick kollegan ta hand om tillsammans med Östra Funkaboskolans två föreställningar.
Vad kan sägas om detta? Mycket. Jag väljer tre små glimtar.

1) Man får de svar man förtjänar!
På Montessoriskolans avslutning igår frågade jag barnen vad som saknades i julkrubban. (Där låg inte Jesusbarnet, som vi lägger dit på julafton.) Svaret kom direkt:

De tre vise männen!

Tablå!

2) Ombytta roller
Djurängsskolans avslutning slutade med att personalen sjöng för eleverna. En ny trend kanske? Det uppskattades dock och applåderna blev ljudliga mer än vanligt. Min reflektion är att många av de anställda inte fick sjunga, när de var elever. Tyvärr är det ju alltför vanligt med berättelser om människor, som av sin lärare fått veta att de helst borde vara tysta. Om det kan få eleverna att frimodigt sjunga de också är det ju bra.



3) Kära Örebroare …
När jag sedan skulle prata på Västra Funkaboskolans avslutning så sa jag visserligen rätt namn på skolan i början av avslutningen. Men i mitt tal, råkade jag säga Djurängsskolan. Det fick jag klart för mig, när rektorn inledde sitt tal med att påpeka mitt misstag. Jag tror (hoppas) att det var med glimten i ögat – men helt säker är jag inte.

Avslutningsvis två kommentarer:
Jag hoppas ha semester i juni, när det bär till igen. Det börjar bli ansträngande att dansa på denna slaka lina. I vanliga fall känns det bara fint att få välsigna. Att just välsignandet är ifrågasatt är besvärligt. På Montessoriskolans avslutning började jag välsignelsen med orden:

Herren vare med er!

Det är ju inte fel men det var liksom inte min tanke att de orden skulle slinka ur munnen på mig.
Kommentar två får bli med en bild, på pojken som är mer intresserad av att studera julkrubban än att sjunga med klassen. I like!

Skolavslutning - slutord

Detta blir nog sista bloggposten om skolavslutningar. Hoppas jag! Rågrut skriver in en kommentar:

Men jag undrar fortfarande hur skolan gör med de elever som av sina föräldrar inte tillåts gå till kyrkan. Eller är det en sån skola där alla är mer eller mindre blonda, heter Jansson och är sådär lite lagom medelklassekulariserade?

Ja, det är just frågan. Hur gör skolan? För problemet är ju helt och hållet skolans.
Idag har jag haft 4 skolavslutningar. Igår 1. Jag hade haft annat att fylla min dag med. Det känns lite knepigt att stå på sin arbetsplats, försöka göra det man är utbildad och vigd att göra och tänka: Ju bättre jag fullgör min uppgift, desto större risk att jag gör fel.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli anmäld, för att jag har förkunnat Guds ord "rent och klart" men det är ju skolan som torskar, så att säga.
Lösningen för mig blev att, åtminstone på tre skolavslutningar säga ungefär såhär:

Välkomna till ett studiebesök på min arbetsplats. Såhär brukar jag vara klädd. (Jag tar på mig mitt röklin och min stola.) Jag brukar ofta prata i mitt jobb. Nu vill jag prata om en psalmtext, som vi ska sjunga, enligt det program jag fått från skolan. Där står det att sommaren påminner oss om Guds godhet. Vad gör jag mer? Jo, jag brukar förmedla Guds önskan om att det ska gå bra för er. Det kallas välsignelsen. Det ska jag göra nu. (Jag läser välsignelsen). Nu är det slut på studiebesöket.

Var detta bra eller enbart knäppt? Svårt att avgöra. Det var det bästa jag kunde klura ut i min klurighet. Jag broderade såklart ut texten. Exempelvis sa jag att den vita dräkten påminner mig om min stora förebild i livet. Jesus. Jag sa också att man kan tro olika. Inför välsignelsen sa jag att det är frivilligt att ta emot den.
På två av skolavslutningarna, för de mindre barnen, anknöt jag till olika psalm- och sångtexter i programmet. Exempelvis texten: Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nå’n sätter fart … Jag berättade att Astrid Lindgrens text verkar säga att det är Ida som sätter fart på sommaren. Så berättade jag att vi i kyrkan tror att sommaren kommer från Gud.
Ja, kontentan är att det blir lite bökigt att uttala sig. Jag tror att detta är sista gången jag medverkar vid en skolavslutning. Åtminstone på detta sätt. Kanske har jag fel.
Sista sången på 9:ornas avslutning kändes i det avseendet profetisk. Jag gillar sången och tycker att den är en stor utmaning, inte minst till en människa som tror på Gud. Texten kommer här och min kommentar efteråt:

Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.

Definitivt är inte Gud Fader gammal och trött. Men själv kan jag, i skolavslutningssammanhang, känna mig gammal och trött. Jag tycker att Cornelis’ text är spännande och utmanande. Att Djävulen skulle få sista ordet, är självklart inte bra.
Så bra då, att vi gemensamt sjöng: Den blomstertid nu kommer, efter denna sång. Rektorn pålyste och bad alla att stå upp. Spännande! Det sista vi fick sjunga om var ändå att Guds nåd räcker året om. I detta vilar jag! Glad sommar!

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir åter fött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd.
De rika örtesängar
och lundens gröna träd.
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Skolavslutning igen

Idag var det ett stort uppslag i Barometern. Det verkar inte som om nätupplagan har det. Jag har fått många positiva kommentarer. En av rektorerna vi talade med igår hade till tidningen sagt att det vore enklare om de fick vara i Birgittakyrkan men sköta skolavslutningen själva.
Jag kan hålla med rågrut i en av kommentarerna att vi kunde säga nej. Kanske kommer jag att plädera för det i fortsättningen. Problemet är ju inte vårt. Skolan vill egentligen inte ha skolavslutning i kyrkan men vågar inte ta striden. Så blir kyrkan boven. Det blir vår trångsynthet, som gör att skolan inte kan vara där.
Jag efterlyser tydligare rektorer. Som står upp för antingen den ena eller andra linjen.
Men vill någon komma till kyrkan och samverka med oss, brukar jag försöka säga ja. Det blir problematiskt eftersom skolan vill vara i lokalen utan oss. Då får vi hellre hyra ut lokalen. Men då måste det ju också gå att ta betalt. En vaktmästare är ju inte gratis. Bara som ett exempel.
Men nu ska jag ändå vara med imorgon och på fredag. Om mindre än 12 timmar. Ska jag få min dygnsvila måste jag nog sluta just här.

Inkallad på samtal till rektorn

Det hände ju på högstadiet. Och idag. Klockan 10.30 satt min kollega, Kristina, och jag hos rektorn på högstadiet. Rektorn på låg- och mellan var också där. Kristina och jag gick enade dit och enade därifrån. Vi hade ett bra samtal och kom fram till att skolorna kommer till oss på skolavslutning. Vi medverkar som vanligt, bland annat genom att välsigna barnen/ungdomarna och personalen. Kanske var vi inte helt överens men vi hittade en bra balans.
Det skolverket skriver om saken inbjuder till att skolan och kyrkan kan mötas. Skolverket skriver:

Utformas skolavslutningen så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.

Jag läser ordet ”tonvikten” som att det finns ett manöverutrymme. Jag läser också att skolverket är inkonsekventa eller möjligen fega, när de inte skriver något om psalmsång, trots att de vet att det absolut vanligaste inslaget är en psalm. Den blomstertid nu kommer. Sjunger man vers 1 klarar man sig men i vers 2 kommer ord, som definitivt innehåller ett religiöst budskap.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Min kollega, Anders, pratade med en journalist. Han ställde en motfråga: Vad skulle en journalist svara om hon eller han inte fick skriva det han eller hon ville? Inskränkning i yttrandefriheten. Men att lägga munkavle på en präst är OK.

Egentligen är det ju skolans problem. Helt och hållet. Förmodligen blir det så på sikt att skolan inte kommer till kyrkan för skolavslutning. Traditionen är heller inte så lång. Vid samtalet i morse sa vi att vi definitivt skulle respektera ett sådant ställningstagande.

Senare på dagen blev Kristina, min kollega, uppringd av en av lokaltidningarna - Barometern. Hon hade inte tid att svara på frågor, så bollen gick till mig. Jag hade en lucka mellan 13.30 och 14.00 och hann klämma in en intervju samt fotografering i närmaste kyrka, som blev domkyrkan. Vi får se vad de skriver imorgon. Hur vinklat det blir! Fotografiet togs ur grodperspektiv. Varför? Kanske borde jag stoppat just den vinkeln. Men den tidning som jag läser imorgon rensar vi fisk på i övermorgon. Så det ska väl klara sig!

Skolavslutningar "in the past"

I en kommentar fick jag en fråga, som ger mig anledning att lägga ut texten kring tre skolavslutningstal i Aneby åren 1999-2001. Högstadiet hade blivit så stort, så att kyrkan i Aneby inte räckte till. I stället åkte alla ut till Ralingsåskyrkan. Ralingsåsgården drevs av dåvarande Kronobergsmissionen, en del av Örebromissionen, som så småningom ingick i Evangeliska Frikyrkan (EFK). I denna enorma kyrka ryms flera tusen personer. Det är den enda kyrka jag känner till, där mittgången är asfalterad.

Saken var alltså den att skolan själv hade hyrt en lokal, för att genomföra sin egen avslutning. Ändå fann skolledningen det angeläget att be kyrkoherden vara med. Jag brukade få tala sist. Efter alla sånger, musikframträdanden etc. Samt tal av rektorn, barn- och utbildningsnämndens ordförande m fl. I fallet 9:ornas avslutning skulle det också delas ut avgångsbetyg. Det var väl inte så att läget var det absolut bästa, när jag fick ordet. Alla ville ut, hem, bort.

Första året tog jag fram min fusklapp och började prata möbelvård. Jag hade gjort upp med rektorn att han skulle komma upp på scenen och avbryta mig och säga att jag missuppfattat situationen. Varvid jag bad om ursäkt och sa att jag läst fel på lappen. Det som skulle utläsas skolavslutning hade jag fått till:

Stol-avlutning
Men poängen blev i alla fall att gamla stolar, som lutas av, är vackra trots sina skavanker. Men man kan också behålla färgen, även om den är nött. Stolar är som människor: de är vackra att se på och en stol man trivs med får gärna åldras. Till 9:orna avslutade jag med orden: Låt ingen få sätta sig på er.

Sko-avsulning
Nästa år missförstod jag uppgiften igen. (Då behövde inte rektorn ingripa. De flesta kom ihåg förra året.) Jag tog av mig min gamla sko och berättade att jag trivs med den. Att jag ibland sular om skorna, för de är så sköna. Kopplingen till synen på människor låg väl nära detta med stol-bilden. Lite gammal och nött gör inte så mycket. Det är inte det yttre som spelar roll. Avslutningsreplik: Låt inte människor få trampa på er! (På kvällen, när det var dans i folkets park, kom flera ungdomar fram och undrade om jag hade på mig rätt skor!)

Spol-avlusning
Nästa år var mitt sista i Aneby. (Tur för mig! Nu blev det svårt att hitta andra exempel på sammansättningar av ord, som liknar skolavslutning.) Spol-avlusning var det bästa jag kunde komma på. Jag har ju inte så mycket hår, så alla kunde förstå, att jag själv inte använder hårspolar. Men har man det och även har huvudlöss, måste man ju avlusa spolarna ibland. Jag måste erkänna, att jag inte kommer ihåg vad jag ville få sagt med denna bild. Kanske har jag förträngt det. Blev det ett fiasko? Jag vet inte!

I alla fall minns jag dessa år med glädje. Skolan hade inte behövt bjuda in mig. De gjorde det ändå och jag såg det som ett förtroende. Vid varje tillfälle avslutade jag med välsignelsen. Jag bad inte om lov men fick heller aldrig någon kritik. Än så länge har jag aldrig upplevt att någon människa tagit illa upp av att bli välsignade. Så det kommer jag definitivt att fortsätta med.

Arbetsledare 5

Det har gått drygt fyra månader sedan jag började som arbetsledare. Det har varit (och är fortfarande) en tid fylld av mycket arbete. Det visste jag när jag åtog mig uppdraget. Nu går arbetet in i en annan fas. Sommaren står för dörren. De första anställda har redan gått på semester. Fortfarande är det några veckor kvar till min egen semester. Många frågor ställs och inte så få scheman ska upprättas. Jag hoppas på att vi så småningom ska få ett gemensamt format på alla dessa schemata. (Knölig pluralform som man egentligen inte ska använda. Enligt språknämnden.) Som det är idag i vår förvaltning används excel, word (vanligast) eller något mac-format. Word-varianterna kan se ut på ett otal sätt. Till slut blir det tröttsamt och svårläst.
Efter midsommar börjar vår nya personalsekreterare. Jag har bett henne se över alla dessa scheman. Så bra om vi fick en mall.
Utöver detta är det även budget-tider. Arbetsledarna ska sammanställa de olika äskandena. Helst ska det bilda en slags enhet. Men det ska nog gå.
Till detta kommer ju även en del vanligt prästarbete. Som att begrava, döpa, viga, fira gudstjänst, ha samtal mm. Samt en del ovanligt. Tre skolavslutningar nästa vecka. Har förresten fått mejl från de närbelägna skolornas rektorer. Vi ska träffas på tisdag, för att samtala om avslutningsakterna. Spännande! Jag var ofta inkallad till rektorn när jag var högstadie-elev. Det var ca: 35 år sedan. Nu känns det som om jag ställt till det igen. Vi får se vad samtalet ger. Direkt orolig är jag inte. Det är vettiga rektorer. Problemet är väl snarare deras än mitt. Om det ens är något problem.
Idag kom en skolklass till vårt Café Birgitta. Med sina klassföreståndare. Trevligt. Jag frågade dem vad de tyckte om skolavslutning i kyrkan och eventuella religiösa inslag. En av killarna tyckte det vår märkliga ateister, som inte kunde stå ut med välsignelsen.

- Är man ateist så är ju välsignelsen ingenting. Och då kan det väl inte vara så farligt.

Vi får se hur det blir. Nästa vecka ska jag även uppvakta några studenter. Som är aktiva i kyrkans unga. Och tycker det är kul att några de känner från Birgittakyrkan kommer med. Att få blanda arbetsledaruppgifter med vanligt prästeri ger mycket!

Skolans julavslutning i kyrkan

Silent night, holy night
All is calm, all is bright
Round yon Virgin Mother and Child
Holy Infant so tender and mild
Sleep in heavenly peace
Sleep in heavenly peace

Silent night, holy night!
Shepherds quake at the sight
Glories stream from heaven afar
Heavenly hosts sing Alleluia!
Christ, the Saviour is born
Christ, the Saviour is born

Silent night, holy night
Son of God, love's pure light
Radiant beams from Thy holy face
With the dawn of redeeming grace
Jesus, Lord, at Thy birth
Jesus, Lord, at Thy birth.

Så sjöng en av eleverna på skolavslutningen i Birgittakyrkan idag. Det sker ett samtal om huruvida skolavslutningar kan vara i kyrkan, om prästen får uttala välsignelsen, be osv. Jag förstår diskussionen. Om skolan skulle välja annan lokal är det OK för mig. Men nu är det så att det som elever sjunger (utan att det blir särskilt mycket diskussion) är mer centralt kristet än mycket av det vi präster säger. Märkligt förhållande!

Christ, the Saviour is born!

Som jag ser det vore det mycket märkligt att helt ta bort kristet innehåll i skolavslutningen. Då skulle slutresultatet bli att kommunen lånar kyrkans lokaler gratis. Vi står för förberedelser och städning. Så kan man ju inte ha det! Men ett samarbete i respekt för varandra kanske ändå är möjligt!

Skolavslutningsdags

Ett mejl. Från en kollega, som i sin tur fått mejl från en av rektorerna. Som i sin tur fått mejl från en av dagstidningarna. Som bland annat frågar rektorn:

Om avslutningen sker i en kyrka med präst, förs samtal med denne om ev. restriktioner om vad som får sägas?

Rektorn har jag kommunicerat med, i lugn och saklig ton, från båda håll. Det verkar inte bli någon ändring, utan även i år kommer elever att fylla Birgittakyrkan till bristningsgränsen, vid åtminstone fem tillfällen.

Vi präster har svarat tydligt talat om att vi kommer att välsigna. (Vad är alternativet? Kan vi förbanna i stället?) Att vi skulle ge oss till att dra igång väckelsemöte med möjlighet att komma fram för förbön verkar inte troligt. En nutida, svensk skolavslutning är oftast allt annat än provocerande. Vill man bli provocerad finns det annat att reta upp sig på. T ex att bara vissa elever får synas. T ex att de mer och mer liknar idol-uttagningar. Vad säger alla de elever som inte kan eller vill sjunga? Vad säger de som inte tycker om låtvalet?

Men frågan är ju ytterst inte kyrkans. Skolan (som man brukar säga) äger problemet. Vi tvingar ingen att komma till kyrkan. Men kommer de, av fri vilja, så har vi vissa idéer om vad man gör i en kyrka. Bland annat ber vi. Och välsignar. Men vi gör det på ett sätt, som gör att ingen tvingas delta i en religös bekännelsehandling mot sin vilja. Den som inte vill ta emot välsignelsen kan ju bara stänga till öronen en minut. (De som inte gillar popmusik, får betydligt mer problem.)

Jag är glad för att skolasvlutningarna ibland äger rum i kyrkan. Men samtidigt tror jag att de snart spelat ut sin roll. Världen går inte under för det. Relationen mellan Svenska kyrkan och dess medlemmar står inte och faller med skolavslutningarna. Inte heller relationen mellan Svenska kyrkan och invånarna i Sverige.

Frågan som journalisten ställde, om eventuella restriktioner om vad som får sägas, andas dock något annat. Vi har väl ändå yttrandefrihet?

Kvällsposten

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Jag fick ett samtal från Kvällspostens nätupplaga. Skulle man kunna skriva om att jag rappade på en skolavslutning? Jo, det går för sig. (I morse var det en liten ruta i Barometern, det var nog där de sett det!) Det blev en kort intervju på telefon. Jag tänkte att jag skulle få med något om att poängen med att rappa, var att visa att även den musikstilen och därmed även de som rappar, hör hemma i kyrkan. Så jag pratade på lite om det. Sedan ringde journalisten en stund senare och ville veta vem som lagt upp klippet på youtube. Jag visste att en f d konfirmand lagt upp det ena, ringde min son, som sms:ade sin flickvän, som känner den f d konfirmanden, som ringde journalisten och gjorde upp om att klippet kunde läggas ut på Kvällsposten. Så berättade jag detta för min äldsta dotter och någon till. Så kollar jag på Kvällsposten. Så är inte klippet med. Inte heller något om att alla duger i kyrkan. Inte heller någon länk till min blogg. Sensmoral: Man ska inte sälja det virtuella skinnet innan cyberbjörnen är skjuten.