Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.