Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Oblater överallt

När vi kom till kyrkan i morse låg det oblater överallt i vapenhuset. Väldigt små oblater men dock oblater. Det är klart att jag blev upprörd. Ända tills jag insåg att det inte rörde sig om nattvardsoblater utan konfettioblater. Förmodligen var de kvar efter en vigselgudstjänst dagen innan.

För ett antal år sedan skrev jag en bloggpost om oblater som används till trycksaker. I den grafiska ordlistan förklaras det på följande sätt: 

OBLAT – Liten, ofta självhäftande etikett som används för att tex. försluta kuvert eller fästa svarskort.

När jag googlar ser jag att oblater förekommer lite varstans. Även i bagerisammanhang. 

Och så förstås när det gäller konfetti. Vad jag förstår är det inte ett nytt fenomen. I Sörmlands museums samlingar finns en ask som ser relativt gammal ut.

SLM 52067 – Pappask innehållande konfetti av oblat i olika färg, från Strängnäs

Men det går också beställa på nätet.

Varför heter det då ”oblat”? Själva ordet kommer från latin och betyder inte – som man kunde tro – ”litet runt objekt som antingen kan förekomma som osyrat bröd i olika sammanhang eller som en pappersetikett inom det grafiska området”. Ordet betyder rätt och slätt:

Framburet

Verbet är oregelbundet och de fyra böjningsformerna lyder:

offerō, offerre, obtulī, oblātum

Ordet ”offra” härstammar från detta latinska ord. Offerre betyder rätt och slätt ”frambära”. (Fero betyder just ”bära” och här har det lagts till ett prefix som betyder "fram".)

Ordet ”offert” kommer också härifrån. En offert är ju något vi lägger fram.

I kyrkans språk talas det om ”offertorium” och ibland ”offertoriepsalm”. Det är då som något ”bärs fram”. Och det som burits fram och sedan ligger på altaret är ”det som vi har framburit” – ”oblatum”. Det är helt enkelt den gamla fina verbformen supinum av det latinska verbet offerre.

Att föredra något på latin heter præferre – jämför med engelskans ”prefer”. Från detta verb kommer den latinska supinumformen prælatum som vi har i ordet ”prelat”. Jag är inte helt säker på att det betyder att personen ”föredragit” men jag tror det.

Som varje läsare av denna text rimligen förstår är jag en smula road av etymologi (läran om ords språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling). Men lika mycket är jag fascinerad av att ett – från början – kyrkligt ord kan ta sig lös från det kyrkliga och finna en plats i andra kontexter. Det är fint. Så även om kyrkan förmodligen var först med att använda ordet "oblat" för något litet runt, så kan det idag betyda alla möjliga runda saker. Och denna helg hade det lilla runda hittat tillbaka till vapenhuset i den kyrka där vi också tog emot Kristi kropp i en "oblat".

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Kostrestriktioner

Ett vanligt samtalsämne är olika personers kostönskemål eller kostrestriktioner. Det kan tyckas som en relativt ny företeelse men är i själva verket inte det.

Människor i olika kulturer och i olika religioner har ätit olika slags kost. Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet behöver jag bara öppna Bibeln för att se att det varit på agendan länge. I den hebreiska bibeln (som vi också kallar Gamla testamentet) finns regler för kost. Och även i Nya testamentet finns det sådana. Vissa av reglerna i den hebreiska bibeln ändras, men inte alla.

Häromdagen slog det mig att nästan det första Gud säger till människan i Bibeln handlar om detta. Gud ger henne kostrestriktioner. Redan i den första skapelseberättelsen kan vi läsa att Gud säger:

Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. (1 Mos 1:29).

Men även i den andra skapelseberättelsen finns instruktioner om vad människan får sätta tänderna i:

Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö. (1 Mos 2:16 – Bibel 2000).

Att jag funderar över detta just nu beror mycket på att jag börjar tro att jag är laktosintolerant. Vid ett antal tillfällen det senaste året har jag mått mindre bra, för att uttrycka det milt och jag kopplar ihop detta med intag av mejeriprodukter. Sedan jag succesivt övergått till laktosfria sådana mår jag bättre. Skönt.

Skälen till särskilda kostönskemål kan vara olika. Det finns, som jag redan nämnt, religiösa grunder. Det kan också vara etiska överväganden som gör att någon inte äter allt. Och så förstås medicinska skäl.

Det blir gärna så att den som äter allt har synpunkter på den som inte gör det. Vilket är väldigt onödigt. Låt oss helt enkelt försöka respektera varandra. Även när vi har olika uppfattningar, som delvis krockar.

Personligen har jag stor respekt för alla som låter sig påverkas av klimatnödläget och anpassar sin kost till det. Jag vet att de ofta får utstå spott och spe eftersom köttnormen på många håll är stark. Det är onödigt!

Jag äter både kött och fisk men i vårt hem försöker vi dra ner på framför allt kött och vi funderar också över vilken slags fisk vi köper hem. Vi lyckas inte alltid leva upp till våra visioner men ger för den skull inte upp.

För egen del måste jag nu lära mig att säga till att jag vill ha laktosfri mat. Det har jag exempelvis gjort på min arbetsplats där det redan finns några som har olika kostrestriktioner i fikarummet. En arbetskamrat kommenterade min laktosintolerans, som jag nu berättade om, ungefär samtidigt som jag firar femårsjubileum på arbetsplatsen, med orden:

Så det tog alltså fem år för Anders att bli intolerant.

Far 102 år

Om min far hade levt idag hade han fyllt 102 år. 6 augusti var även mina föräldrars bröllopsdag. De gifte sig i Karlstad domkyrka 1950. Alltså för 74 år sedan.

För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.

Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken säger en del om min far:

Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:

- Var står det att jag skall göra som folk tycker?

Ett uttalande i artikeln är också typiskt:

Byskvallret får prästen tåla.

Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:

Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.

Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.

Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.

Skälet till detta ger far i början av artikeln:

Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Far

1 september 2012 gick min far ur tiden. Han hade precis fyllt 90 år. Han har inte efterlämnat särskilt många spår på internet. Några fler än min mor, som jag bloggade om för sex år sedan. Då konstaterade jag fascinerat att hon var omnämnd i en e-bok. Bloggposten kallade jag rätt och slätt "mor".

Igår dök en bild av far upp i mitt Facebookflöde. Inte ett fotografi utan en slags teckning. Det var i gruppen

Tåsjö – Förr och Nu

Vi bodde i Kyrktåsjö åren 1973–1978. Jag gick i högstadiet i Hoting 1973–1976 och bodde därefter i Uppsala, där jag gick gymnasiet. Men föräldrarna bodde kvar. Far var kyrkoherde i Tåsjö pastorat. Hans första kyrkoherdetjänst. Själv var jag inte glad över flytten. Vi bodde dessförinnan i Långträsk, ungefär mitt emellan Piteå och Arvidsjaur. Där hade jag många kompisar och trivdes utmärkt. Hur skulle det bli på en ny ort? Det blev ömsom vin ömsom vatten. Men jag är glad för att ha ett par riktigt goda vänner kvar från högstadietiden.

Tåsjö är en fantastiskt vacker plats. Vi bodde vid foten av Tåsjöberget och hade strandtomt vid Tåsjön. Då flottades fortfarande timmer, så på våren kunde vi se bogserbåtar i aktion. Då lärde jag mig sången

Befälhavaren uppå bogserbåten han på Ångermanälven

Och det stämde nästan. Genom Tåsjön rann Tåsjöälven, en biflod till Fjällsjöälven som mynnar ut i just Ångermanälven.

Någon i gruppen la upp ett slags collage, där jag personerna är foton. Mitt i bilden står far och säger i en pratbubbla:

Den här holmen är kal som min hjässa.

Titeln är ”Skogspatroner på bönemöte” och i flödet finns en bild till med ytterligare repliker. Collaget föreställer en sommargudstjänst på Prostholmen i sjön Storskirsjön. Jag minns att jag var med någon gång vid denna årligen återkommande gudstjänst. I Facebookgruppen har någon skrivit:

Synd att det blev slut på Gudstjänsterna där. Det var alltid mycket folk.

Det var roligt att läsa för mitt minne säger mig att det inte var mängder av folk i kyrkan annars. Men det berodde säkert på att kyrkan var väldigt stor. Även om det var ett femtiotal gudstjänstdeltagare kändes det inte välfyllt.

I närheten av Prostholmen ligger Björksjönäs. Där bodde Manfred Björkquists farfar, P. J. Plan. När en av mina bröder skulle börja på gymnasiet var en idé att han skulle börja på Humanistiska läroverket i Sigtuna, eftersom det fanns ett stipendium för elever från Tåsjö, på grund av att Manfred Björkquists släkt kom därifrån. Manfred Björkquist var med och grundade läroverket. Men det visade sig att det ändå blev för dyrt att gå på Humanistiska läroverket, så i stället blev det Fjellstedtska i Uppsala för min bror och tre år därefter även för mig.

Det fanns två prästtjänster i pastoratet. Kyrkoherden bodde i Kyrktåsjö och komministern i Hoting. En av de komministrar som hade tjänsten där bor numera med sin hustru i trappuppgången bredvid oss i Uppsala. Det är verkligen ett sammanträffande. Han har också gått på Fjellstedtska skolan.

Min upplevelse var att det var en viss konkurrens mellan Hoting – som var centralorten – och Kyrktåsjö, som var betydligt mindre men där församlingskyrkan låg. I Hoting fanns Andreassalen, där gudstjänster firades. Det fanns också en småkyrkostiftelse men det dröjde ända till 1986 innan Hotings kyrka fanns på plats. Jag läser mig till att vikten av särskild kyrkolokal i Hoting framhölls redan på 1930-talet vid prost- och biskopsvisitationer. Tydligen uppfördes 1974 en klockstapel på den tomt där kyrkan så småningom kom att byggas. Det måste alltså varit under fars tid. Far var engagerad i planerna på att få till en kyrka i Hoting.

Tåsjö kyrka invigdes 1879. Men det hade funnits en kapellkyrka från 1773. Far tog initiativ till 200-årsjubileet. Det fanns vissa lämningar av den i närheten av den gamla prästgården, som fungerade som vandrarhem när vi bodde i Tåsjö.

En av mina bröder kommer ihåg detta och berättade följande:

När ett kors skulle resas på den gamla kyrkplatsen skulle grundstenarna lokaliseras så att korset restes där koret fanns. Denna åtgärd föranledde en artikel i lokaltidningen under rubriken: "Präst grävde grop. Fann gammal kyrka!"

En brevvän jag glömt

Bland alla mina sparade brev och kort dök det upp en person som jag hade glömt att jag brevväxlade med. Han hette Arvid Nilsson och bodde i Klerebo utanför Hjälmseryd i Småland. Min far var kyrkoherde i Hjälmseryd och jag var skriven där men bodde i Uppsala, där jag gick i gymnasiet. På loven var jag hemma och även sommaren efter gymnasiet, då jag arbetade på torrmjölksfabriken i Rörvik en halvmil från Hjälmseryd.

Varför jag började brevväxla med Arvid Nilsson vet jag inte. Han var ju en betydligt äldre man. Jag har bara vaga minnen av honom. Jag tror att han kom till kyrkan på moped och minns jag rätt var han ensamstående. 

När jag googlar ser jag att han fått ett eget kapitel i boken ”Hjälmseryd i våra hjärtan. En sockenhistorik.” Kapitlet heter

Arvid i Klerebo - en Hjälmserydsprofil

Den texten skulle jag vilja läsa. Andra kapitel i denna bok handlar om författaren Hilding Fagerberg och träsnidaren Eva Spångberg. Undrar vad det står om Arvid.

Ett kort betyder så mycket

På våren 1978 (eller var det 1979) drabbades jag av körtelfeber. Sjukdomen bröt ut när jag var hemma hos mina föräldrar i Småland på sportlov. Till slut blev jag så dålig så jag fick åka in till infektionskliniken i Jönköping. 

Under dessa veckor skulle jag deltagit i ett möte med KGF-kommittén som skedde tillsammans med en skolsektionskonferens. KGF står för Kyrkliga Gymnasistförbundet och var en kristen elevorganisation som jag tillhörde. KGF-kommittén var förbundsstyrelse. Det slår mig nu att jag redan som gymnasist engagerade mig i frågor som hade att göra med kyrka och skola. Det är nu en viktig del av mitt arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

De andra ledamöterna i KGF-kommittén skickade ett uppmuntranskort till sin sjuke vän. Det kortet dök upp när jag sorterade mina brev och kort. Jag vill skriva några rader om några av de personer som skrivit sina namn på kortet. En del personer minns jag dessvärre inte så väl. Något av namnen på kortet kan jag inte tyda. (Om någon av er läser detta ber jag alltså om ursäkt. Hör gärna av er.)

Jag tror att Åke Göransson har skrivit adressen. Det ser ut så. Åke var nog ordförande i skolsektionen i Ärkestiftet, en roll jag sedan tog över. Åke var tillsammans med en annan vän värdpar när hustrun och jag gifte oss. Han dog tyvärr 2019. Då var han direktör för Myndigheten för stöd till trossamfund. Det var en stor skara människor från vitt skilda håll som deltog i hans begravning i Sankt Lars katolska kyrka i Uppsala. Exempelvis var dåvarande kulturministern Amanda Lind där. 

En annan person som inte lever längre men som har sitt namn på kortet är Inger Aasa. Hon blev senare internationell sekreterare i Luleå stift och var med i Kyrkornas Världsråds centralkommitté och även i det verkställande utskottet. Inger dog 2006. 

En tredje person som skrivit sitt namn och som också är död är Thomas Bernerstedt. Han blev arkitekt men vi har inte haft så mycket kontakt genom åren. Då har jag haft betydligt mer kontakt med hans tvillingbror. Thomas dog 2020.

Andra personer som skrivit under är Anders Fröjmark, som var ordförande i KGF-kommittén. Anders är nu docent i historia vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Vice ordförande i KGF-kommittén var Sara Utvik. Hon har också skrivit under. Idag heter hon Sara Silfverskiöld och är lärare på Bromma folkhögskola. Ragnhild Gustafsson heter idag Ragnhild Utterström och är även hon lärare. Per Jönsson är kyrkoherde i Tölö-Älvsåker pastorat, söder om Göteborg. Han är också kontraktsprost och han bjöd in mig till en kontraktssamling för några år sedan. Ett roligt återseende. Per Englund var präst redan då och är nu pensionär så vitt jag vet. Henrik Grape är också präst. Han är handläggare för hållbar utveckling i Svenska kyrkan, men är utlånad på 100 procent för att leda klimatarbetet inom Kyrkornas Världsråd.

Dessa personer som jag räknat upp har jag många olika minnen med. Ett litet vykort kunde väcka alla dessa minnen till liv. Så fantastiskt.

Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Sydafrikas nya regering

Sydafrikas statsbärande parti – African National Cogress (ANC) – fick för första gången sedan 1994 inte ensam majoritet i parlamentsvalet den 29 maj. De fick runt 40 procent av rösterna. Som tvåa kom Democratic Alliance (DA) med knappt 22 procent. Tredje störst blev ett nytt utbrytarparti ur ANC - uMkhonto weSizwe (MK). De fick nästan 15 procent. Sedan finns ett antal partier med mindre än tio procent av rösterna. Economic Freedom Fighters (EFF) är också en tidigare utbrytning ur ANC. De fick nästan 10 procent. Valresultatet finns på valkommissionens webbplats. 

Eftersom inget parti har egen majoritet krävdes någon form av koalition. Jag måste säga att jag blev överraskad över att ANC och DA valt att bilda regering, tillsammans med ytterligare ett antal partier. Där finns Inkatha Freedom Party (IFP) som traditionellt samlat zuluer i Sydafrika. Nu fick de endast tre procent av rösterna. De flesta zuluerna röstar idag på MK. (Mer om det nedan). Jag är också förvånad att Freedom Front Plus (VF+) är med. Det är ett konservativt parti, som samlar vita sympatisörer. Med i koalitionen är också United Democratic Movement (UDM). Deras ledare, Bantu Holomisa, var ledare för ett av Sydafrikas Homelands på slutet av 1980-talet, nämligen Transkei. Efter 1994 gick han med i ANC men bröt sig ur och bildade UDM. Partiet fick en halv procent av rösterna men får alltså vara med i regeringen. Holomisa blir försvarsminister. Ett annat parti är Patriotic Alliance (PA) som fick två procent. Deras ledare, Gayton McKenzie, beskrivs som tidigare gangster. Good Party (Good) som fick 0,18 procent av rösterna, är också med. Deras ledare heter Patricia de Lille och hon var borgmästare i Kapstaden en gång i tiden. Hon har varit ledare för PAC men även för ett annat parti – Independant Democrats (ID). Hon blir turistminister. Pan Africanist Congress of Azania (PAC) fick 0,23 procent i valet. PAC har gamla anor och var den befrielserörelse som organiserade demonstrationen i Sharpeville 1960. Ytterligare några partier som är med i regeringsunderlaget är Al Jama-ah, Rise Mzansi och United Africans Transformation.

Det är med andra ord en brokig skara. Syftet är verkligen att skapa en slags nationell enhet. Framtiden får utvisa om det kommer att gå. Relationen mellan ANC och DA har inte varit direkt vänskaplig. Men nöden har som bekant ingen lag.

President Ramaphosa sammanfattar målsättningen på följande sätt:

Den tillträdande regeringen kommer att prioritera snabb, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av ett mer rättvist samhälle genom att ta itu med fattigdom och ojämlikhet.

Är detta bara vackra ord? Det får framtiden utvisa.

Det stora hotet mot en positiv utvecklig i Sydafrika tror jag är MK och deras informelle ledare – förre presidenten Jacob Zuma. Han får inte ställa upp i parlamentet eftersom han har en dom mot sig. Det som är oroande är att de blev största parti i en av provinserna, KwaZulu-Natal. De fick 45,3 procent. Näst störst är IFP på 18 procent och ANC med 17 procent. MK fick dock inte utse premier (guvernör) i provinsen utan det blev Thami Ntuli från IFP enligt Reuters. ANC, DA, IFP och National Freedom Party (NFP) har bildat en majoritet så att MK inte får något inflytande vad gäller regeringsmakten i provinsen.  Men valresultatet är en indikation på utbredd nationalism bland zuluerna. Det är oroande.

Men trots allt vill jag understryka att Sydafrikas ledare försöker se bortom rivaliteter och vända utvecklingen i landet. Jag hoppas det kommer gå vägen.

Demokrati – en färskvara

Idag är det val. När vi kom till vår vallokal i morse frågade en av valarbetarna:

- Ett eller två kuvert?

Först förstod jag inte riktigt frågan men sedan insåg jag att det har att göra med de två valen som vi kunde delta i. Dels valet till EU-parlamentet, dels den lokala folkomröstningen. För mig var det självklart att rösta i båda valen men tydligen var det inte så för alla. Exempelvis valde de som var just före i kön att bara ta ett kuvert. Anledningen var att de inte kände till folkomröstningen.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det är en aningen märklig folkomröstning. Den har önskats av ett litet parti, Utvecklingspartiet demokraterna, och förstår jag saken rätt var det ett krav detta parti hade för att släppa fram Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så att de kunde utgöra kommunstyrelse. Det är märkligt för att vissa partier står för ”ja” i folkomröstningen medan andra uppmanar till att rösta ”blankt”. Jag har inte uppfattat att det finns något parti dom drivit ”nej” i kampanjen. Detta sakförhållande parat med det faktum att folkomröstningen är rådgivande gör det begripligt att några väljer att hoppa över detta val. 

Men de som stod före mig de hade aldrig hört talas om att det skulle ske en folkomröstning. Och då kan jag förstå att de valde alternativet ”ett kuvert”. Hur kan man på så kort varsel sätta sig in i ett komplext val? Positivt i alla fall att de var där och röstade i EU-valet. 

Själv har jag vetat om detta i åtminstone en månad och även diskuterat frågan med arbetskamrater, släkt och vänner. Jag upptäckte att det skulle bli en folkomröstning, när jag såg det på en valaffisch. 

Att några röstande helt missat att det valet idag också innefattade en folkomröstning sade dock något viktigt. Demokrati är en färskvara. Den måsta försvaras och upprätthållas varje dag. Och det gör vi tillsammans. 

Visst vilar ett stort ansvar på våra folkvalda och på olika myndigheter. Men inte bara på dem. Vi har alla ett ansvar att söka kunskap, ställa frågor, försöka påverka och inte minst delta i de val som förekommer. 

Ett viktigt sätt att upprätthålla demokratin står folkbildningsrörelsen för. Folkhögskolor och studieförbund. Och egentligen hela civilsamhället. Därför är det svårt att förstå att nedskärningar sker på detta område. Att skära ner på stöd till civilsamhällets olika organisationer är att riskera demokratin. Det kan bara sluta illa.

Knut Isaksson – in memoriam

1973 flyttade familjen till Kyrktåsjö i norra Ångermanland. Egentligen var det mina föräldrar och jag eftersom mina äldre syskon i princip var utflugna. Själv började jag högstadiet på hösten och åkte under de tre åren dagligen skolbuss ner till Hoting. En sträcka på drygt 2 mil. D v s 4,5 mil ToR.

Knut var studierektor när jag började men jag tror att han blev rektor under de tre åren jag gick på centralskolan i Hoting. Och han var vår klassföreståndare. Vi gillade Knut för han var rättvis, sträng och samtidigt humoristisk.

Två minnen vill jag dela. Vi hade honom också som lärare i religionskunskap något av åren. Då var han studierektor. Jag hade pianolektion 20 minuter i början av en av lektionerna. En torsdag när jag kom till musiksalen fann jag en lapp att musikläraren var sjuk och lektionen inställd. Finemang tänkte jag. En halv håltimme till skänks. 20 minuter sedan klev jag in i klassrummet. (Som studierektor visste förstås Knut att musikläraren var sjuk. Men det sa han inte. Åtminstone inte direkt.)

- Var har du varit?

- Pianolektion. Det har jag ju varje torsdag.

- Jaså, vem har du som lärare då?

Där någonstans insåg jag mitt misstag och fick krypa till korset. En minnesbeta!

En annan gång hade jag burit mig oerhört otrevligt åt på en annan lektion. Med en annan lärare. Jag blev uppkallad till Knut, som då var rektor. Jag insåg absolut hur klandervärt mitt tilltag var och förväntade mig skäll. När jag satt mig ner på en stol mitt emot Knut möttes jag av en vänlig men utforskande blick. Och en stunds tystnad, som kändes som en evighet.

- Varför, Anders? Varför?

Givetvis hade jag inget bra svar utan fick helt enkelt erkänna min gärning och försäkra honom om att jag inte skulle göra något liknande igen.

För några år sedan fick vi kontakt på Facebook. Det var roligt att följa honom och även få en och annan kommentar. Alltid vänliga.

Och framför allt att läsa om den rakryggade och principfaste Knut som lät sig styras av goda och människovänliga värdering. Ytterst förstås sin kristna, grundmurade tro, formad i pingströrelsen. Att Knut valde att gå ur Kristdemokraterna när de började samarbeta med SD gjorde mig både varm inombords och lite stolt över att ha fått lära känna honom. Beskrivningen i Dagen säger mycket:

När den 78-årige pingstvännen Knut Isaksson lämnar Kristdemokraterna vill han att det ska synas. För elva år sedan startade han en lokalavdelning i Dorotea och blev på köpet utsedd till årets kristdemokrat.

– Utvecklingen har gått åt fel håll, säger han nu och bommar igen lokalavdelningen.

Andra får avgöra hur jag är som människa men skulle någon beskriva mig i positiva ordalag så har Knut definitivt bidragit till det.

Knut avled för en vecka sedan. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon!

Valutgången i Sydafrika – hur blir det?

Sydafrikas medborgare gick i onsdags till sitt sjunde demokratiska val. För första gången kommer inte ANC få egen majoritet. Just nu, när 97,9 % av rösterna enligt den oberoende valkommissionen är räknande ser ställningen bland de fyra största partierna ut såhär

ANC 40,12 %

DA 21,75 %

MKP 14,78 %

EFF 9,4 %

ANC (African National Congress) är det statsbärande partiet som länge hade stöd hos en överväldigande majoritet. Men de har inte lyckats att omfördela Sydafrikas rikedomar så att de fattigaste kunnat få det bättre. Dessutom har partiet och landet skakats av korruption och den extrema form av korrupt agerande som på engelska kallas State Capture. Inte minst under förre presidenten Jakob Zumas presidentperiod tömdes de stora, statliga företagen på pengar, som rann in i fickorna på redan förmögna politiker och företagare. Cyril Ramaphosa, en person som också har lik i garderoben, ville förändra detta men hans regering har inte lyckats. ANC verkar få majorotet i sju av nio provinser.

DA (Democratic Alliance) är ett parti som har rykte om sig att vara ett parti för de vita. De har haft och kommer att behålla majoriteten i en av de nio provinserna, Western Cape. Min bild är att de sköter sitt uppdrag där i många avseenden. Men för landet i helhet lyckas de inte mobilisera väldigt stort stöd bland de svarta.

MKP (uMkhonto weSizwe Party) är ett nybildat parti som har den tidigare presidenten, Jakob Zuma, som ledare. Det är med andra ord ett parti som brutit sig ur ANC. De vill vara folkets parti som skapar en positiv förändring för Sydafrika. Med tanke på Zumas tidigare prestationer känns det som en from förhoppning. De kommer få majoritet i en av provinserna, KwaZulu-Natal, där vi bodde 2013-2015. 

EFF (Economic Freedom Fighters) brukar beskrivas som ett vänsterpopulistiskt parti. Ledaren, Julius Malema, var ordförande för ANC’s ungdomsförbund och bröt sig ur ANC när Zuma var president. De två har aldrig varit kontanta.

ANC verkar få majoritet i sju av nio provinser. De andra två är det DA och
MKP som kommer att styra. (Källa: Al Jazeera).

Summan av de tre största oppositionspartierna blir – just nu – 45,93 %. Det betyder att det rent teoretiskt finns andra partier som ANC skulle kunna gå i koalition med och till slut nå över 50 %.

Min kvalificerade gissning är att ANC inte kan bilda koalition med något av dessa partier. MKP och EFF kommer inte heller kunna arbeta tillsammans. Inget av de tre andra partierna vill jobba ihop med DA, som förra året bildade en slags valsamverkan med sex andra partier. Den kallas för the Multi-Party Charter och inbegriper utöver DA: Inkatha Freedom Party (IFP), Freedom Front Plus (FF Plus), ActionSA, Independent South African National Civic Organisation (ISANCO), United Independent Movement (UIM) och Spectrum National Party (SNP). Jag är osäker på om de kommer att smaverka men skulle de bli så, får de tillsammans högst 30 %.

Med andra ord har det uppstått en osäker situation i Sydafrika. Den oberoende valkommissionen har lovat att resultatet ska vara definitivt imorgon, söndag. Det finns alltså anledning att återkomma.

Postnord – min friskvårdspartner

En försändelse skickades med Postnord från Nybro till Uppsala. Innehållet handlade om bibelöversättning till svenskt teckenspråk och var avsett för Svenska Bibelsällskapet. På paketet stod mitt namn. Anders Göranzon. Tydligt skrivet med bläck. 

Av någon okänd anledning uppfattade dock personen som arbetade på inlämningsstället att mitt namn istället var Dan Andersson. Jo, man tackar. En lyrisk uppgradering.

När jag fick avin tog jag kontakt med avsändaren och fick veta att mitt namn uppgivits men inte att det stod präntat på paketet. Alltså började jag nu fundera över hur det skulle gå att hämta ut försändelsen.

I morse gick jag till vårt närmaste utlämningsställe, på Hemköp i det lilla shoppingcentrum som heter Svava. Där fick jag veta att paketet fanns vid Heidenstams torg. Hur hade det gått till? Även om namnet var fel så stod det ju tydligt vår adress: Bangårdsgatan 4A!

Vid fikarasten berättade jag om förvecklingen och det var vår ekonom som kom på lösningen på problemet. Uppe vid Heidenstams torg är även gatorna uppkallade efter svenska författare och poeter. Stagneliusgatan, Ferlingatan, Bellmansgatan och ergo: Dan Anderssonsgatan. På ett sätt hade ju paketet alltså kommit rätt.

Något tidigare än vanligt gick jag från jobbet idag för att hämta min cykel och ta mig ut till ICA Supermarket Samköp vid Heidenstams torg. Försedd med vår tidning BIBEL för att kunna identifiera mig om de inte trodde att jag representerade Bibelsällskapet och en nödlögn att Dan Andersson är tjänstledig gick jag mot kassan.

Det var dock inga problem. Jag fick ut paketet och kunde glad i hågen cykla hemåt. Tack, Postnord för att jag fick ett friskvårdspass i solskenet.

Mina mödrar

Det är stort att ha fått glädjen att ha flera mödrar. Idag vill jag skriva extra mycket om Gertrud men jag börjar med min egen mor.

Mor dog 1 juni 1999. Det är snart 25 år sedan. Jag var då 38 år. I stort sett lika gammal som hon var när jag föddes. Jag är tacksam för de 38 åren. Hon gick ur tiden för tidigt men en tröst har alltid varit att hon själv inte fruktade döden. Hon var fylld av förnöjsamhet över sitt liv och det har alltid varit betydelsefullt att veta.

Några andra mödrar har jag också varit privilegierad att ha haft. Eftersom jag vid mitt dop fick fyra faddrar hade jag två gudmödrar. Ulla-Britt dog för många år sedan men Maj-Britt dog i fjol. Hon var en härlig person men också en av mina viktigaste förebedjare. Det blev tomt även efter Maj-Britt.

När mor hade gått ur tiden dröjde det inte så många år förrän far träffade Gertrud. De gifte sig och när vi bodde i Sydafrika 2002–2006 kom de på besök. När jag skulle presentera Gertrud sa jag:

- Det här är min fars fru.

Då svarade människorna.

- Jaså, din mamma.

- Nej, min mamma dog 1999. Det här är min fars hustru.

- Jaså, din mamma.

Afrikanerna gav sig inte. Självklart var hon min mamma också. Vi skojade om detta och jag skickade ett bibelord till Gertrud:

Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? (Joh 3:4).

Då skickade Gertrud ett bibelord tillbaka:

Du är min son, jag har fött dig i dag (Ps 2:7).

Vi hade roligt. Det betydde också mycket att Gertrud hade varit så engagerad i Svenska kyrkans Mission (SKM), som sände ut oss till Sydafrika. Årsboken för 1974 gavs ut när SKM fyllde 100 år. (I år är det 150 år sedan SKM grundades.) När jag läser i den ser jag att Gertrud var vice ordförande i stiftsmissionsrådet för Luleå stift. Dessutom var hon ledamot av styrelsen för Svenska kvinnors missionsförening. Jag vet att hon reste en del i världen och var internationellt engagerad.

Sedan far dog 2012 har vi bara haft sporadisk kontakt. (Vi reste då till Sydafrika för andra gången och var där 2,5 år). Och nu i veckan gick Gertrud ur tiden. Jag minns henne med glädje och tacksamhet.

Nu har jag bara en mor kvar och det är min svärmor. Valborg bor på ett äldreboende och jag hade förmånen att få besöka henne igår, när jag som hastigast var i Kalmar. Vi fick sitta ner och prata en stund. För mig var det fint att få känna att jag fortfarande har henne i livet.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

Stabilt bibelnätverk

För drygt fyra år sedan skrev jag om en träff jag varit på. Det handlade om sex bibelorganisationer som träffas ibland. Länken till min förra bloggpost kommer här. De sex organisationerna är: Bibeln Idag, Folk&Språk, Goda Nyheter, Institutet för Bibelöversättning, Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Svenska Bibelsällskapet

Från vänster: Mats-Jan Söderberg (Folk&Språk), Brane Kalcevic (Institutet för Bibelöversättning), Anders Göranzon (Bibelsällskapet), Olof Brandt (Bibeln Idag), Christina Johansson (Goda Nyheter) och Tony Larsdal (Folkbibeln).

Faktum är att vi inte träffats på detta sätt sedan mars 2020. Det beror förstås främst på pandemin som slog till veckan efter vår träff. Men sedan har det inte blivit av att vi samlats. Vi har däremot haft kontakt på mejl och genomfört vissa samarbeten. 

Dessutom samverkar vi med varandra och ses i olika konstellationer. Det mest aktuella är att Folk&Språk och Svenska Bibelsällskapet samarbetar kring bibelöversättning till svenskt teckenspråk. Bibelsällskapet översatte en del bibelböcker mellan 1998 och 2008 med därefter har inte mycket hänt. Mats-Jan på Folk&Språk kontaktade mig och nu är nästan alla bitar på plats för arbetet. Mer om det framöver. 

Det var överraskande att vi alla kunde träffas. Jag skrev ett mejl den 16 april och föreslog att vi skulle ses den 17 maj. Då trodde jag att det i bästa fall kunde bli en digital träff. Men döm om min förvåning när alla både ville och kunde mötas i Uppsala. Dessutom är vi samma sex personer som vi var för fyra år sedan. Det verkar som om vi trivs.

Såhär såg vi ut för fyra år sedan. Då fanns också Christinas företrädare, Olle Nordahl, med.