Sydafrikas nya regering

Sydafrikas statsbärande parti – African National Cogress (ANC) – fick för första gången sedan 1994 inte ensam majoritet i parlamentsvalet den 29 maj. De fick runt 40 procent av rösterna. Som tvåa kom Democratic Alliance (DA) med knappt 22 procent. Tredje störst blev ett nytt utbrytarparti ur ANC - uMkhonto weSizwe (MK). De fick nästan 15 procent. Sedan finns ett antal partier med mindre än tio procent av rösterna. Economic Freedom Fighters (EFF) är också en tidigare utbrytning ur ANC. De fick nästan 10 procent. Valresultatet finns på valkommissionens webbplats. 

Eftersom inget parti har egen majoritet krävdes någon form av koalition. Jag måste säga att jag blev överraskad över att ANC och DA valt att bilda regering, tillsammans med ytterligare ett antal partier. Där finns Inkatha Freedom Party (IFP) som traditionellt samlat zuluer i Sydafrika. Nu fick de endast tre procent av rösterna. De flesta zuluerna röstar idag på MK. (Mer om det nedan). Jag är också förvånad att Freedom Front Plus (VF+) är med. Det är ett konservativt parti, som samlar vita sympatisörer. Med i koalitionen är också United Democratic Movement (UDM). Deras ledare, Bantu Holomisa, var ledare för ett av Sydafrikas Homelands på slutet av 1980-talet, nämligen Transkei. Efter 1994 gick han med i ANC men bröt sig ur och bildade UDM. Partiet fick en halv procent av rösterna men får alltså vara med i regeringen. Holomisa blir försvarsminister. Ett annat parti är Patriotic Alliance (PA) som fick två procent. Deras ledare, Gayton McKenzie, beskrivs som tidigare gangster. Good Party (Good) som fick 0,18 procent av rösterna, är också med. Deras ledare heter Patricia de Lille och hon var borgmästare i Kapstaden en gång i tiden. Hon har varit ledare för PAC men även för ett annat parti – Independant Democrats (ID). Hon blir turistminister. Pan Africanist Congress of Azania (PAC) fick 0,23 procent i valet. PAC har gamla anor och var den befrielserörelse som organiserade demonstrationen i Sharpeville 1960. Ytterligare några partier som är med i regeringsunderlaget är Al Jama-ah, Rise Mzansi och United Africans Transformation.

Det är med andra ord en brokig skara. Syftet är verkligen att skapa en slags nationell enhet. Framtiden får utvisa om det kommer att gå. Relationen mellan ANC och DA har inte varit direkt vänskaplig. Men nöden har som bekant ingen lag.

President Ramaphosa sammanfattar målsättningen på följande sätt:

Den tillträdande regeringen kommer att prioritera snabb, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av ett mer rättvist samhälle genom att ta itu med fattigdom och ojämlikhet.

Är detta bara vackra ord? Det får framtiden utvisa.

Det stora hotet mot en positiv utvecklig i Sydafrika tror jag är MK och deras informelle ledare – förre presidenten Jacob Zuma. Han får inte ställa upp i parlamentet eftersom han har en dom mot sig. Det som är oroande är att de blev största parti i en av provinserna, KwaZulu-Natal. De fick 45,3 procent. Näst störst är IFP på 18 procent och ANC med 17 procent. MK fick dock inte utse premier (guvernör) i provinsen utan det blev Thami Ntuli från IFP enligt Reuters. ANC, DA, IFP och National Freedom Party (NFP) har bildat en majoritet så att MK inte får något inflytande vad gäller regeringsmakten i provinsen.  Men valresultatet är en indikation på utbredd nationalism bland zuluerna. Det är oroande.

Men trots allt vill jag understryka att Sydafrikas ledare försöker se bortom rivaliteter och vända utvecklingen i landet. Jag hoppas det kommer gå vägen.

Sydafrika – ett land utan namn

För tredje dagen i följd gör jag några kommentarer utifrån det vi mötte på bokmässan. Sydafrika var temaland och det föll sig naturligt att gå på ett antal seminarier på lördagen som handlade om olika aspekter av Sydafrikas historia och nutid. Ett hade överskriften Avkolonisering och återuppbyggnad. Samtalet fördes mellan Tshepo Madlingozi, akademiker inom juridik, Sylvia Vollenhoven, filmare och Stefan Jonsson, också akademiker.

Sylvia Vollenhoven hade jag stött på innan. På fredagen. Hon satt på en pall framför Sydafrikascenen och jag gick fram och presenterade mig. Vi samtalade en god stund. Jag visste inte då vem hon var och att hon är så känd i Sydafrika och även Sverige. I efterhand funderar jag över hur jag kunnat missa henne. Hon har varit anställd av Expressen men så läser jag ju sällan kvällstidningar. Jag ska berätta mer om henne i nästa bloggpost.

Tshepo Madlingozi sa något spännande som jag aldrig reflekterat över. Att Sydafrika är ett land utan namn. Det finns två andra länder på den afrikanska kontinenten utan namn. Västsahara och Centralafrikanska republiken. Han fortsatte och hävdade att Sydafrika inte är ett namn utan en riktning. Så sant. Utöver dessa länder har de andra länderna i Afrika faktiska namn. Och skälet menade han är koloniseringen. De som koloniserade landet behövde placera territoriet på kontinenten mer än att ge det ett namn. Det har funnits diskussioner om att det borde bytt namn 1994 och därefter hetat t ex Azania.

Azanian People's Liberation Army var PAC’s militära gren. (Motsvarigheten till uMkhonto we Sizwe, ANC’s militära gren.) PAC var en utbrytningsrörelse ur ANC så det är klart att det namnet inte slog igenom. Dessutom har det starka kopplingar till Sydsudan (som möjligen också kan beskrivas som ett land med bara halvt namn).

När jag läser om Azania verkar det som om det var de gamla grekerna (Herodotos) som kom på ordet Azania. Oavsett vilket kanske det vore på tiden att Sydafrika fick heta något. Jag smakar på Nordeuropa som alternativ till Sverige.

Namn är viktiga. Imorgon ska jag skriva om en kvinna vars namn är svårt att uttala. Det har med Sylvia Vollenhoven att göra.

South African election, thumbies and GoogleDoodle

Seemingly the ANC is increasing slightly. Still, the party won’t get two thirds majority. And the DA will still be the runner up with the EFF as number three. Agang i guess didn't make it. As it looks right now a number of smaller parties, who are in the National Assembly today, will not remain there. Instead of 12 parties we are looking at 10. The most remarkable thing might be that the PAC (the liberation movement that organised the potest march in Sharpeville in 1960) won't make it. They have gone from 5 seats in 1994, via 3, 3, and 1 seat to possibly no seat at all. A bit sad, I think. If this result remains! Less than 50% of the votes are counted now.

I will not write more about this today as I am going to campus for lectures and some meetings. Tonight we have ‘graduation’ with the isiZulu class.

Let me just share two photos. The first is a thumb. It belongs to Chris Hendricks (I hope it is OK with you, Chris, that I publish it). 

Chris Hendrick's thumb!

You have heard about 'selfies' – photos that we take of ourselves and post on social media. The new word I learn is 'thumbie'. Reason being that every voter gets a little ink on the thumb. This is a way of showing:

I have cast my ballot.

The other phenomenon is a GoogleDoodle. This is obviously a big thing to get.

The US Embassy congratulated South Africa for getting
a GoogleDoodle yesterday. "The world is whatching ..."

Nytt parti i Sydafrika – igen?

Det diskuteras i Sydafrika om aktivisten och akademikern, Dr Mamphela Ramphele, är på gång att starta ett nytt parti. Nätupplagan av Business Day Live citerar henne, när hon aningen vagt har sagt:

I would like to place it on record that I have been having conversations with South Africans from all walks of life about the state of democracy in South Africa, canvassing their views about ways in which South Africans can work together to tackle our pressing social, economic and political challenges.

Mamphela Ramphele blir i så fall ingen dussinpolitiker i Sydafrika. Hon har bland annat varit rektor (Vice Chancellor) för det anrika University of Cape Town (UCT) och en av fyra Managing Directors för Världsbanken. Hon var tillsammans med Steve Biko, som var hennes partner, en av förgrundsgestalterna i Black Consiousness rörelsen (BCM) i Sydafrika på 1970 och 1980-talen. Hon satt i husarrest mellan 1977 och 1984. Med Steve Biko hade Ramphele två barn. Biko avled i polisarrest under uppmärksammade former den 12 september 1977. Då hade han transporterats naken i en Land Rover med handbojor, drygt 100 mil, trots att han var skadad.

Steve Biko, som är en av de mest uppmärksammade frihetskämparna i Sydafrika, var uttalat kritisk mot ANC. Så även Ramphele. Hon är en i raden av många andra. Nämnas kan Robert Mangaliso Sobukwe, som grundade Panafricanist Congress. (PAC) När det begav sig en mäktig organisation i Sydafrika, som bland annat organiserade protestmarschen i Sharpeville, där polisen den 21mars 1960 sköt ner 69 personer. (Vissa källor säger 67 andra betydligt mer än 70). I dagens Sydafrika har paralleller dragits till dödsskjutningarna i Marikana. PAC är i dag ett ganska obetydligt riksdagsparti.

En annan uppmärksammad utbrytning ur ANC gjorde Bantu Holomisa 1997 och bildade United Democratic Movement. (UDM). Det är också ett att de mindre partierna i Sydafrikas parlament.

För några år sedan bildades ytterligare ett utbrytarparti: Congress of the People (COPE) av bland andra Mosiuoa Lekota och Mbhazima Shilowa. Då såg det ut att påverka ANC i grunden men är även det ett av parlamentets mindre partier. Jag bloggade rätt mycket om detta för några år sedan.

Det största oppostionspartiet, Democratic Aliance (DA), som leds av Helen Zille, sägs enligt sydafrikansk media vara ointresserade av samarbete med Mamphela. Vilket kanske inte är så förvånande. Sägas i sammanhanget ska väl att DA på intet sätt är ett utbrytarparti ur ANC. Deras rötter finns i den vita oppositionen mot apartheid, så partiet har ett slags moraliskt momentum.

Politiska analyser jag tagit del av menar också att Mamphela Rampheles framtoning är för akademisk för att kunna dra till sig de stora massorna. Det återstår att se.

African National Congress (ANC) firade förra året sitt 100-årsjubileum. Nuvarande presidenten, Jacob Zuma, stärkte sitt grepp om partiet vid konferensen i Mangaung i slutet av 2012. Men det finns grundläggande kritik från många håll över hans sätt att leda nationen. Det som sticker mest ut är kanske just nu det som kallas Nkandla-Gate. Zuma har som bekant mer än en hustru och det sägs enligt the Citizen att han bygger upp sin egen hemby i KwaNxamalala med allmänna medel i storleksordningen ZAR 250 000 000. (SEK 190 000 000). Till det kan naturligtvis läggas kostnaderna för alla olika sydafrikanska kungahus. Enligt Dagens Industri (DI) häromdagen, kostar Zuluernas kung, Goodwill Zwelethini, minst 42 miljoner. (Osäkert om det är ZAR eller SEK). DI menar att alla kungar totalt sett kostar Sydafrika en halv miljard kronor. Det är mycket pengar. Sveriges statschef uppbär ett apanage, som år 2011 (enligt hovstaterna) uppgick till SEK 62 300 000.

Det vore mycket bra om ANC fick en stark opposition och en person likt Mamphela Ramphele kunde säkert vara en tänkbar person att leda denna opposition. Att inte Rapmphele och Zille samarbetar just nu behöver inte betyda att de inte gör det i framtiden. Tvärtom kan det nog vara ett plus för Ramphele att Zille är kritisk. DA betraktas fortfarande av de flesta som ett parti för de vita även om det finns många svarta med höga positioner i DA. Vad Sydafrika däremot inte behöver är ytterligare ett litet, obetydligt parti i parlmamentet, så jag hoppas att Ramphele vet vad hon gör.

Det ska, som alltid, bli intressant att följa utvecklingen i Sydafrika. Denna gång på plats.

Disgruntled

Denna vecka har jag lärt mig ett nytt ord: disgruntled. Det betyder missnöjd. Det handlar om de medlemmar i ANC som inte är nöjda med utvecklingen i partiet. Lekota heter förgrundsgestalten. Jag har skrivit om honom förut. Han har inte bara varit försvarsminister. Han har även varit ordförande i ANC. (Jag vet inte riktigt om det går att jämföra med en svensk partiordförande, eftersom ANC också har en president och en vicepresident.) I vart fall har varit en av ANC’s mäktigaste personer. Han blev inte omvald vid konferensen i Polokwane förra året, då Zuma blev president. De ledande inom ANC menar att Lekota bara är en dålig förlorare. Vidare säger man att man inte kan tolerera att någon inom ANC använder partiet som plattform, för att starta ett nytt parti. I debatten säger man att Lekota är odisciplinerad. Han borde första ha talat internt om sitt missnöje och inte gått ut till allmänheten.
Lekota å sin sida menar att han har försökt men blivit nedtystad. För honom handlar det inte om att han har blivit petad. Han menar sig kunna leva med det, men han tycker att ANC har lämnat sina grundvärderingar. Det han hela tiden återvänder till är det s k Freedom Charter, som skrevs för drygt 50 år sedan och hävdade allas lika värde. Freedom Charter var länge bannlyst i Sydafrika. En punkt som diskuteras är att vissa av Zuma’s supportrar bar T-shirts med texten ’100% zulu’. Detta kallas för ’tribalism’ och ANC har alltid tagit avstånd från detta, menar Lekota m fl.
Nu ska det anordnas ett nationellt konvent och kanske bildas det då ett nytt parti. Hur många kommer dit? Blir detta nya parti en faktor att räkna med? Analytiker jämför det som händer med tidigare utbrytningar ur ANC. T ex Robert Sobukwe, som bildade PAC på 50- eller 60-talet (jag vet ej exakt årtal). De har 1 ledamot i parlamentet. En annan utbrytning stod Bantu Holomisa för betydligt senare, när UDM kom till. De har inte heller så många parlamentsledamöter.
Idag pratade jag med Sekhopi Malebo, vår vän sedan länge. Han har varit både parlamentsledamot och delstatsminister för ANC. Honom ska jag träffa i slutet av veckan. Det blir spännande att höra hans syn på det hela. Eller när jag besöker Mann Oelrich, vit farmare, som även han varit delstatsminister för ANC. I nuläget har jag svårt att tro att det ska kunna bli en delning av partiet rakt av. Men vi får se! Nästa år är det val och redan nu i november börjar den viktiga registreringen av röstande. D v man måste, liksom i USA, registrera sig i vallängden. Det sker inte per automatik, som i Sverige. Partierna arbetar hårt, för att registrera så många som möjligt. ANC har en hel apparat för detta. Kan ett utbrytarparti ta med sig denna apparat eller måste de bygga upp allt från grunden?
Varje dag i radiokanalen SAfm äger den s k ’after five debate’ rum. Frågan idag var: Är debatten inom ANC ett tecken på att Sydafrika håller på att mogna som demokrati? Jag vill åtminstone svara delvis ’ja’ på denna fråga.

Jag skrev detta innan ANC beslutat att utesluta Lekota ur partiet. Det skedde strax efter jag skrivit dessa rader.