För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.
Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken
säger en del om min far:
Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:
- Var står det att jag skall göra som folk tycker?
Ett uttalande i artikeln är också typiskt:
Byskvallret får prästen tåla.
Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:
Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.
Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.
Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.
Skälet till detta ger far i början av artikeln:
Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.
No comments:
Post a Comment