Mission drift

Torbjörn Toll and Klas Lundström. In front the Grading committe: Sven-Erik Brodd, professor of Church studies, Uppsala university; Kjell-Åke Nordquist, professor of International Relations with special focus on Practical Peacebuilding and Human Rights, University College Stockholm; Martina Björkander, Associate Professor in Practical Theology and post-doc researcher at the Polin Institute at Åbo Akademi.

On Friday I attended an academic event at University College Stockholm. (In Swedish: Enskilda Högskolan Stockholm – EHS). A friend and colleague, Torbjörn Toll, defended his doctoral thesis:

ACT Alliance and the Refugee Crisis: Ecclesiology and Tensions in Refugee Assistance

It is always interesting to attend such an event. It goes without saying that the defence only is a small part of the doctoral project. To become a doctor in Sweden you need to spend at least four years of full-time studies. The defence usually takes two hours. Still, it is part of the examination. As the respondent you are expected to answer the questions that the opponent puts and show an ability to discuss your findings with the opponent. Faculty examiner Klas Lundström, Associate Professor of Missiology, Johannelund School of Theology in Uppsala served as opponent this time.

The reason for writing about the defence is that I have not had the time to read the thesis. Therefore, I base this blog post on what I heard at the defence. One concept was new for me: Mission drift. Torbjörn mentions it in his introduction when he formulates his research questions. He describes the tensions that are defined as …

… practical challenges that may, or may not, show a discrepancy “between what a church claims to be and what it is in reality.”

And then he explains what “mission drift is”.

Tensions may be an indication that Christian aid agencies are suffering from a mission drift and loss of Christian identity.

When I google on this concept I end up in a book with the name

Mission Drift: The Unspoken Crisis Facing Leaders, Charities, and Churches

It was published in 2014 by Bethany House Publishers and the authors are Peter Greer, Anna Haggard and Chris Horst. Their explanation of the concept on the website of Peter Greer is:

Too often, as Christian organizations grow, the Gospel often becomes cursory, expendable, or even forgotten. Again and again, leaders have watched their ministries, businesses, and nonprofits professionalize, expand, and lose sight of their original goals. Even churches can stray from their calling.

My impression is that Torbjörn, who lives in Ethiopia with his family, has an understanding that the churches in Ethiopia – especially the Ethiopian Orthodox Tewahedo Church and the Evangelical Church Mekane Yesus – takes part in aid work driven by their Christian faith. But there are tensions between the churches, which have a mission to “reach every person with the gospel and the sacramental life of the church” and the development-aid organisations, that have a slithglty different agenda. Which is understandable when the funds come from states and other secular donors. 

I will need to read the thesis in order to find out more about how Torbjörn describes this tension and what the possible way forward is. I guess the tension will always be there. It is important, however, to have this conversation. Otherwise, the risk for mission drift will be obvious. 

Towards the end of the event even the audience were allowed to ask questions. I especially appreciated that Ezra Gebremedhin, associate professor in Church History, Uppsala university, said a few words. Ezra is born in Ethiopia and has for instance been the General Secretary of the Evangelical Church Mekane Yesus. He is 90 years old. He was the only person who referred directly to a Bible passage. He spoke about the parable about the Good Samaritan as a way of bridging the gap and appreciate the tension between the sacramental life of the Church and the calling to serve in a humanitarian way. 

Thorbjörn defended his thesis with vigour and conviction. After a short break with refreshments for all the visitors, the result was revealed. Torbjörn Toll is now Doctor of Theology. Congratulations!

Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

Final day at the Assembly

Mission and ecumenism form parts of the same movement. In this post I would like to take my point of departure in five concepts that historically has been part of the mission of the church. They are all translations of Greek concepts (in brackets). I am sure there could be other, possible translations.

Communion (koinonia)

The Ecumenical movement has to do with communion – or fellowship. To meet totally unknown persons and become close friends in short time is fantastic. Of course, it also happens in other ecumenical spaces (or other contexts outside the ecumenical movement, for that sake). Nevertheless, it is a blessing. I return back to my home having shared life and deep conversations with so many different people. And not only with people that I agree with. I could give examples but that would reproduce a feeling of otherness. My point is that I have realised that “the other” is my neighbour and even friend. This is one of the aspects of the WCC General Assembly that has been and is important to me.

Proclamation (kerygma)

This is usually connected to the proclamation of the Gospel. If have listened to a few sermons but the Word of God has also been preached through drama and in other ways. This is still not the most striking part of the Assembly. Most of the talking take place in the form of conversations and speeches.

It could be said that all the Bible studies are part of proclamation, but the methodology is much more a kind of sharing than somebody proclaiming the Christian message. In that sense, Bible studies and group conversations could also be explained as a part of koinonia.

Service (diakonia)

Service to one another takes place at the assembly. All the young stewards are part of that. They work long hours to make everything function. And they work well. I got to know some of them. One I already knew from before. Rebecka Folkesten (in the photo). Thank you so much!

Personally, I belonged to the Pastoral Care team, but I was only assigned to two shifts. I know that our group made a difference at the Assembly.

One aspect of diakonia also finds its way into several resolutions, minutes, and messages. The WCC urges its member churches as well as all Christians to serve one another, all human beings, and the whole creation. The Church is part of God’s mission (Missio Dei) and this means that it (we) is sent to this broken world. The most urgent form of diakonia that is needed and long overdue is for us as humans to understand that we have to serve the whole creation and not to act out of greed as masters, which we have done and still are doing. Especially the youth demanded action in this respect.

Witness (martyria)

Sometimes the Church needs to witness in such a way that it might lead to persecution. Many member churches are experiencing this and therefore the Assembly spoke out to several situations. The war in Ukraine is one example. But the document about the illegal invasion of Ukraine was according to me rather weak. I wonder why? I understand that the Russian Orthodox Church is one of the largest member churches, if not the largest and the dialogue with them is important. But to me the document sounds as if both sides are to blame.

Another document that became weaker than I would have hoped for was the resolution about the Middle East. But in this case the plight of Palestinian Christians is at least recognised in a more direct way.

Other situations where Christians are suffering are in Nagorno Karabach, West Papua, Armenia and Syria, just to give some examples of contents that the Assembly has issued statements about.

But the Assembly also spoke out about gender justice, justice for people living with disabilities, human rights for indigenous people and the situation of the youth. But there are also groups that are muted at the assembly. To talk about human sexuality and the experiences of LGBTI people is still something that the Assembly shies away from. This is very problematic. We sing in the morning devotion that all are welcome but not all are.

Liturgy and worship (leitourgia)

This is one of the most beautiful parts of the Assembly but also one of the most hurtful. Eucharist is at the heart of Christian worship but cannot be shared since several member churches don’t buy into that form of ecumenism. Those churches regard shared Eucharist as the expression of Church unity, not as part of the journey towards church unity.

Having said this there is a lot of sharing taking place. Especially morning devotions have been filled with wonderful expressions from almost every corner of the earth. So many languages, so many church traditions represented, so many cultures. Indeed, an enriching experience.

Conclusion

If I am to sum up this experience, I am more than satisfied. Deeply grateful and inspired. Not all has been good. But being fortunate to attend an Assembly is a huge encouragement.

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

En dunk med flygbränsle

Det fick jag av en person som jag hade hjälpt. Men vad ska jag med en dunk flygbränsle till? Jag har väl inget flygplan? Är det överhuvudtaget bra att flyga i dessa tider?

Det visade sig att jag inte direkt fått bränslet för egen del. Det var en gåva till en organisation som heter

Mission Aviation Fellowship

Denna missionsorganisation, som funnits sedan andra världskrigets slut, har 135 flygplan över hela jorden och finns i de mest oländiga områdena. De skriver på sin hemsida:

Tänk om platsen där du bor inte hade några bilvägar och kommunikationen till omvärlden var starkt begränsad. Hur skulle du eller din familj nå en läkare om någon av er skulle bli sjuk eller allvarligt skadad?

Det går att läsa om hur de t ex samarbetar med Dennis Mukwege i Kongo:

För att ge fler kvinnor som utsatts för sexuellt våld möjligheten att få hjälp kommer MAF i Kongo att öka flygningarna till Bukavu och Panzisjukhuset.

Först blev jag lite förvånad. Sedan glad över att den person jag hjälpt nu vill tacka mig genom att hjälpa exempelvis kvinnor i Kongo, som utsatts för sexuellt våld, att få hjälp.

Kyrka utan mission?

Med stor behållning läser vi tidningen ”Uppdrag mission” som ges ut av Lunds Missionssällskap. Sveriges äldsta missionssällskap. Grundat 1845.  Senast läste vi nr 2/2013. Årgång 167. Det är väl imponerande! Men den har inte alltid hetat ”Uppdrag Mission”. Förut hette den ”Hela Jorden” och den har även haft andra namn. Nåväl! Tidskriften går också att läsa på nätet. Länken kommer här.

En diskussion utbröt vid frukostbordet. Framför allt beroende på en artikel på sidan 4-5. Kajsa Ahlstrand, som innehar Prof. Gustaf Leanders professur i missionsvetenskap, vid Uppsala universitet, skriver utmanande: 

…. det går att vara kyrka utan att bedriva mission.

Lite provokativt är det allt. Kyrkoordningen säger ju uttryckligen att Svenska kyrkans församlingar ska bedriva mission. Kajsa är präst i Svenska kyrkan. Men i och för sig har hon inte sagt att Svenska kyrkan ska sluta att bedriva mission. Bara sagt, rent hypotetiskt, att det går. I sanningens namn ska också sägas att artikeln inte ifrågasätter det som många av oss menar att mission är. Kajsa skriver t ex:

Men kyrkan är fortfarande kallad och sänd i världen för att tjäna, vittna, stifta fred, lovsjunga, hela och befria.

Möjligen skulle jag säga att det visserligen är kyrkans uppgift att tjäna, vittna, stifta fred, lovsjunga men att det är Gud som helar och befriar. I vilket fall så tycks Kajsa mena att det är själva ordet ”mission” som är problemet. (Men givetvis döljer det sig bakom diskussioner om ord en diskussion om den verklighet som ordet vill beskriva).

Vi började i alla fall diskutera detta och läste då t ex det som Kajsas kollega i Lund, Mika Vähäkangas, professor i missionsvetenskap med ekumenik vid Lunds Universitet, skriver. Han menar också att begreppet mission är problematiskt:

I vissa kyrkliga kretsar har det nästan blivit ett svärord medan ordet spelar en alltmer central roll i handel och sekulära organisationer.

I ledaren verkar det som att Mika, tvärtemot Kajsa, kan tänka sig att behålla begreppet. Han frågar sig om kyrkan förlorat självförtroendet och inte tror sig ha något att erbjuda världen utanför. Vilket många sekulära organisationer menar att de har och därför använder ordet.

Jag funderar vidare och undrar hur det skulle låta på engelska: 

… its is possible to be a Church without a mission.

Nej, det skulle ju inte fungera. Men det är klart: på engelska har ordet lite andra innebörder och hur man ska översätta ordparet “bedriva mission” vet jag ärligt talat inte. Läser jag på Svenska kyrkans hemsida, den engelska varianten, hittar jag en annorlunda formulering, i det avsnitt som ansluter till kyrkoordningen:

It is in worship, education and training, diaconal ministry and mission that the Church of Sweden finds its focus.

I alla fall bidrog tidskriften till en livlig diskussion och då har väl en tidskrift fyllt sin uppgift. Samtalet om mission är viktigt och oavsett vilket ord som används är innehållet brännande. Ska vi i ord och handling vittna, berätta om vår tro? Eller ska vi hålla den för oss själva och möjligen ge våra barn möjligheter att föra tron vidare till kommande generationer? Vid frukostbordet var vi (och är fortfarande) överens om att missionen är en omistlig del av kyrkans identitet. Att överge ett ord, för att det är komplicerat, är inte att föredra. Bättre då att arbeta för att ordet får en positiv innebörd. Vilket det exempelvis har i det sammansatta ordet ”Stadsmission”. Tror vi!

Vi blev därför glada över att läsa Håkan Sunnlidens blogg, som berättar att stiftsstyrelsen i Växjö stift har beslutat ta

… kontakt med den sk missionsakademin inom stiftet för att arbeta vidare med frågor kring hur mission kan synliggöras lokalt och globalt.

Det tycker jag är kul. Jag har själv, liksom hustrun, varit med och arbetat i och för missionsakademin, så det är roligt att den uppmärksammas. Hustrun gjorde det som ansvarig för projektet ”Guds mission i Växjö stift”. Mer om detta går att läsa i projektrapporten. Länken kommer här.

Det är ett utmärkt häfte, som just hustrun sammanställt!

Håkan skriver annat viktigt också. Vi blev glada för hans bloggpost. Andra gånger har jag varit kritiskt till det Håkan skrivit. Men det är som sig bör. Denna gången tyckte jag dock att det var mycket bra!

Mission och mänsklighet i Seglora smedja

Ofta håller jag med Eva Lindqvist Hotz, präst och en av personerna bakom Seglora medja. Men hennes senaste ledare i Dagens Seglora fyller mig mest med frågor.

Tanken verkar vara att det finns en motsättning mellan det kristna och det mänskliga. Märkligt! Hon skriver om Svenska kyrkans missionssatsning. Om jag förstår Eva rätt bör vi tona ner det kristna för annars riskerar, enligt henne,

Svenska kyrkans missionssatsning att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för ”svenskhet”.

Hur kan kristenhet vara en markör för ”svenskhet”? Jag förstår att det kan användas så men ska vi nöja oss med detta? Tillsammans med min hustru är jag på väg till tjänst i Sydafrika. För oss är det självklart att man kan vara 100 % kristen och 100% mänsklig eller allmänmänsklig. Ska vi kapitulera inför det som Eva Lindqvist beskriver som

... det mörker som nu sänker sig över Europa.

Det menar inte jag. Tvärtom går det att frimodigt bekänna sin tro på Jesus Kristus och samtidigt tro att andra människor, med annan tro eller ingen tydlig Gudstro alls, har samma värde och har oerhört mycket att bidra med. Jag blir nästan upprörd över en så snäv syn på Jesus och den kristna tron.

Jag reagerar t ex på följande stycke:

Tiotusentals människor söker sig nu i advent till kyrkorum upplysta av stämningsfyllt [stämningsfyllda?] lågor, en viktig påminnelse om betydelsen av att i [?] vi alla [i?] Jesu efterföljd värnar varje människas inre ljus.

Det är klart att vi värnar varje människas inre ljus men jag tror också att det finns ett uppenbarelsens ljus. Åtminstone är det vad vi samlas kring på Kyndelsmässodagen. (Som dessutom är min dopdag). Därför är det märkligt när Eva fortsätter med orden:

Den kristna kallelsen börjar och slutar med att bära ljus där mörker råder. Desto mer förvånande är det därför att ta del av Kyrkostyrelsens beslut från i höstas om kristen mission i Sverige.

Varför är det förvånande? Att i ord och handling berätta om Jesus – är det så upprörande? Om inte kristna gör det – vem ska då göra det?

Eva kallar det för ”ett kyrk-egoistiskt perspektiv” men så ser inte jag det. Om jag berättar om Jesus gör jag det för att jag vill dela med mig av en tro, som är livsviktig för mig. Det betyder inte att jag prackar på min tro på andra eller att jag vill främja ”svenskhet”. (Vad nu det är?)

Det behöver inte finnas någon motsats mellan det som är mänskligt äkta och det som är äkta kristen tro. Tvärtom: Gud skapade ju människan till sin avbild. I Jesus Kristus förenas det gudomliga och det mänskliga. Att vara kristen är inte att främja ett visst folkslag framför andra utan alltid att upptäcka och bejaka det mänskliga och det gudomliga i varje människa.

Jag stödjer kyrkostyrelsens beslut om att satsa på mission i Sverige! Hoppas bara att vi tar hjälp av våra trossyskon i den världsvida kyrkan. Precis som de gärna tar hjälp av oss.

Agera mera

Nu är det Världens fest i Malmö. Redan på tåget började det. Jag mötte Marianne och Emilia. Agera-volontärer. De förberedde ett media-stunt. Tror jag! Marianne satt och stickade en t-bone steak. Jag tror de vill säga något om vår köttkonsumtion. Jag berättade för kvinnan bredvid mig vad agera-volontärer är. Sedan sa jag:

Vi kanske skulle dra ner på vår köttkonsumtion. Bara äta kött på söndagarna.

Då sa Marianne (som är vegeterian):

Men det finns dom som inte kan ta upp protein på andra sätt än genom kött.

Så klokt! Och så evangeliskt. Jag blev glad för detta och tänkte att tro och handling hänger ihop. Mission, helt enkelt!

Inget hår alls - men flera fruar

En som man inte kan önska 'grått, nytt hår' är Sydafrikas president, Jacob Zuma. Han är helt slätrakad. Men han kompenserar sitt kala huvud genom att nu gifta sig med sin tredje fru. (Fast det är hans femte totalt.) Han är även förlovad, så tanken är att det blir fler. Enligt uppgift är han far till 18 barn.

Detta är lagligt i Sydafrika! Men är det bra? Jag tycker inte det. Även i Sydafrika argumenteras det. Det handlar om huruvida det är förenligt med bibeln. Huruvida det är ekonomiskt försvarbart med tanke på att skattebetalarna ska försörja presidentfamiljen. Ett annat argument är kopplingen AIDS och polygami. Zuma själv menar att det finns många andra män, som har älskarinnor vid sidan om. Skillnaden är att han lever med flera kvinnor öppet. Han blir också försvarad från olika håll. Man säger att kritikerna inte tar hänsyn till Zumas kultur. (Zuma är Zulu.)

Men ett argument saknar jag. Varför lägger man inte ett genusperspektiv på det hela? Jag vet ingen kvinna i ledande ställning i Sydafrika, som har flera män? Skulle det accepteras?

Vi undrar, hustrun och jag, vad Zumas ledarskap kommer att betyda för kvinnors situation i Sydafrika?

Men det är intressant, detta med olika kulturella bruk. I samma ögonblick som man kritiserar en annan kultur eller en annan tid, för den delen (kanske med rätta) blir ju den självklara frågan: Vad är det i min kultur, som inte håller måttet? För det kan väl inte vara så att min kultur är den mest högstående och felfria i världshistorien?

Nästa fråga blir då: är jag öppen för kritik? För förändring?

Idag är det Trettondedag Jul. Stjärntydare från en annan kultur samlas kring Jesusbarnet. En bild för vikten av kulturell kommunikation och mångfald. Att främmande folk har något att ge. Det är traditionellt en Missionsdag i kyrkan. Bland annat samlas pengar in till detta. Men frågan är: Är vi bara givare i missionssammanhanget? Eller kan vi också vara mottagare? Vad menar jag med detta? Jo, att vi har mycket att lära av andra kulturers sätt att gestalta kristen tro. Det innebär att det svenska sättet att vara kristen, eller det västerländska, eller det feministiska eller det patriarkala, eller det högkyrkliga eller det lågkyrkliga eller något annat kontextuellt sätt att vara kristen inte nödvändigtvis är det enda rätta.

Två saker till slut:

1) Tänk om det hade varit både män och kvinnor som kom till Jesus med gåvor? Eller var det kanske det? Det är ju bara en legend som säger att det var just tre och i den nuvarande bibelöversättningen står det inte 'vise män' utan 'några österländska stjärntydare.'

2) Jag tycker fortfarande att polygami är helt fel!