Ingemar Bergman och Mats Hermansson

Mats Hermansson, tidigare domprost i Visby, har gjort romandebut. Jag köpte boken

Farsan

… när jag besökte Arken för några veckor sedan.

Mats skrev i sin dedikation något ”om uppväxt i folkhemmet”. Han tillade:

Du kommer säkert att känna igen en del av tidsmarkörerna. Trots att Du är så ung.

Skrivet med glimten i ögat, förstås! Det skiljer tre år på Mats och mig. I allt väsentligt tillhör vi samma generation. I en av de delar som handlar mer om Mats än om Farsan känner jag att jag nog befann mig på exakt samma plats som Mats eller i samma sammanhang. Det gäller exempelvis en resa till Sydafrika eller samtal om begreppet missionär.

Folkhemmet och tidsmarkörerna finns där. Jag kommer inte kommentera dem så mycket. Däremot det som rör sig kring relationer och familjekonstellationer.

Tillbaka till Ingemar Bergman. Kopplingen mellan Mats och Ingemar Bergman är inte Gotland. Det har att göra med beskrivningar av en far. Det är ju jullov och samtidigt som jag läst Mats bok, har hustrun och jag sett Fanny och Alexander. Femtimmarsversionen. Nu är jag ingen Bergmankännare men jag tror inte det är helt fel att påstå att Bergman bearbetar relationen till sin far i Fanny och Alexander. Det antyder i alla fall Caroline Krook i en artikel i Svensk Kyrkotidning (7/2018).

Lägger jag porträttet av den onde biskopen i Fanny och Alexander bredvid porträttet av Farsan blir en sak mycket tydlig. Visserligen är Mats och hans bror – enligt baksidestexten – rädda för Farsan. Det har att göra med alkoholens påverkan. Men som jag uppfattar Farsan är han en ärlig person. Både i sin godhet och i sin våldsamhet. Till skillnad från den biskopsgestalt som i Bergmanfilmen spelas av Jan Malmsjö. Den personen är en helt igenom falsk människa. Så uppfattar jag inte alls Farsan. Det är med stor ömhet som Mats beskriver honom.

Det finns däremot andra paralleller mellan boken Farsan och Bergmans Fanny och Alexander. Men dessa tänker jag inte avslöja. Bara antydningsvis säga att en annan filmisk Fanny har liknande erfarenheter. Hon i Änglagård, ni vet. Märkligt att just papparelationen är så genomgående.

Var blir alla mammor av? Säkert finns de i många filmer och romaner men i boken Farsan spelar mamma Anne-Louise en mycket undanskymd roll. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det är Farsan som det handlar om men mitt intryck är att flera andra karaktärer tar större plats än Mats mor.

Det var på Arken som jag köpte boken och precis utanför hänger en av Mats målningar. Den är turkos, precis som omslaget till boken Farsan. Mats är ju inte bara författare utan även konstnär. För mig blir det ett sammanträffande.

Sammantaget var boken läsvärd. Jag tror den modesta dedikationen, som talar mest om tidsmarkörer, antyder att Mats är medveten om att boken har sina brister. Bitvis tycker jag att det blir väl mycket beskrivningar av interiörer. Men när det handlar om relationerna mellan personerna skriver Mats ärligt och avskalat. I den meningen berör boken mig. Möjligen hade jag fått andra förväntningar om boken inte beskrivits som en roman. Det är ju inte någon självbiografi, eftersom Mats inte är huvudpersonen. Skulle den kunna kallas för en biografi? För mig blir en roman genast fiktiv i meningen att författaren tar ut svängarna och hittar på en del. Men det intrycket får jag inte av boken Farsan.

På en punkt måste jag dock med bestämdhet anmäla en avvikande åsikt. På sidan 250 står det att Geijer ”blickar upp mot bildningen”. Så är det ju inte. Erik Gustaf Geijer som står staty i Uppsala vänder ryggen mot universitetshuset. Därmed har lärdomsgiganten inte heller ryggen mot Mats, när han står på sin arbetsplats i Kyrkans hus och pratar i telefon med Farsan.

 

Nära ögat …

I somras renoverade vi vårt kombinerade gästrum, TV-rum och arbetsrum. Tänk vad som kan rymmas på cirka åtta kvadratmeter. Den ljusblå tapeten byttes ut mot en som går i gult. Nytt golv och delvis nya möbler. Flera tavlor åkte ut. Två av dem hamnade i en kasse för vidare befordran till någon second-hand-butik. Jag tror att de kommer från min mors släkt. Jag hade dem innan jag gifte mig. Kanske kommer de från en av mors mostrar. Oklart!

Det var framför allt ramarna som inte passade in i den nya inredningen. De är svarta och klumpiga. Annars har vi tyckt att tavlorna är fina. När hustrun har frågat om konstnären har jag svarat att jag tror det är någon släkting.

Nåväl, innan de nu skulle iväg fick jag för mig att ändå undersöka om det fanns någon möjlighet att tyda signaturen, som finns på den ena tavlan. På den andra tavlan finns endast initialerna. Jag fick det till

M Wrangel

Det blev träff direkt. Jag hamnade på en site som heter kulturlokalen.se som har Rickard Näslin som författare. Och nu har jag lärt känna en begåvad och driftig kvinna från Jämtland.

Maria Asplund föddes 1861 och växte upp i Östersund. Hon var dotter till landshövdingen. Tidigt musikaliskt begåvad sökte hon och kom in på musikkonservatoriet i Stockholm, dit hon också flyttade. Men i stället för studier i musik blev det måleri och teckning. Först vid Tekniska skolan och sedan vid Konstakademien.

När hon hade avslutat sin utbildning reste hon till Paris. Hon studerade vid något som heter Académie Colarossi. Vad jag förstår gick det bra. Hon fick målningar antagna till Salongen i Paris. Men ändå fick hon inte något egentligt erkännande under sin livstid. I Paris träffade hon sin man, Greve Fredrik Ulrik Wrangel, som var författare.

Den stora katastrofen inträffade 1906. Maken var kammarherre hos drottning Sofia och reste med hovet till södra Frankrike. I Monte Carlos kasinon spelade han bort sina egna pengar och även drottningens reskassa som bestod av 50 000 riksdaler. Han flydde därefter till USA och bosatte sig sedan i Frankrike. På kulturlokalen.se läser jag:

Maria begärde boskillnad 1907 och flyttade hem till Östersund. Hon träffade aldrig mer sin make …”

I Östersund tog hon aktiv del i stadens kulturliv. Hon fortsatte att måla och ofta var det naturmotiv från Jämtland.

Jag är glad att vi inte skickade iväg tavlorna. Jag undrar fortfarande hur de kommit i familjens ägo. Det lär jag aldrig få veta. Närmast kanske det blir nya ramar. Några av Maria Wrangels tavlor kan jag se har ropats ur på olika konstsalonger. Beloppen är inte astronomiska men kanske är hon värd något vackrare ramar. Annars är risken stor att hennes tavlor blir stående i klädkammaren. Och det vore ju ett slöseri med skönhet.

 

Om att läsa Bibeln i en app

Under snart ett år är vi flera som läst ett bibelord högt varje dag. Vi har gjort det med hjälp av appen

Bible 2020

Initiativet kom från det skotska bibelsällskapet. När jag började som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet fanns planer på att vi skulle vara med. Och så blev det. Vi gjorde en hel del reklam för satsningen redan i december 2019 och sedan lades olika inläsningar upp på vår egen Facebooksida i januari. Jag har missat en del inläsningar under året. Framför allt vid något tillfälle när appen krånglade. Men de senaste 181 dagarna har jag läst i ett sträck.

I mars skapade jag en särskild grupp på Facebook som har 159 medlemmar. I början var det fler än jag som läste in sina bibelord men större delen av året har jag gjort det själv. En kollega har kommenterat det jag läst varje dag. På det sättet har vi utvecklat vår bibelglädje i gemenskap. Roligt!

Någon gång emellanåt har jag lagt upp bibelordet på min egen Facebookvägg. Det har varit bra. Någon har kommenterat att också det betyder mycket.

En gång har jag fått en kritisk kommentar. Då var själva bibelordet komplicerat och den som kommenterade ansåg att det var fel att lägga upp bibeltexter okommenterat. Jag höll med om att just den versen var knepig men skrev också att poängen med gruppen Bibel 2020 var just att vi skulle kunna kommentera tillsammans.

När pandemin drog igång i mars trodde jag att detta initiativ skulle växa i betydelse. Det är också möjligt att det gjort så, utan att jag märkt det. Min spaning är annars att det haft betydelse för vissa men inte fått den spridning som vi kanske trodde och hoppades.

En som verkligen följt planen troget är Svenska Bibelsällskapets ordförande, biskopen i Skara stift (Svenska kyrkan) Åke Bonnier. Han har läst in och delat bibelordet som en del av sin bön på Facebook. Där ser jag att många deltagit aktivt.

Svenska Bibelsällskapet valde också att ha Bibel 2020 som årets Bibelläsningsplan. Den har varit speciell eftersom den varit uppställd utifrån vissa teman. Några längre stycken har det inte varit fråga om, eftersom det skulle fungera att läsas in bibelordet i en app. Därmed har vi som följt planen tappat de vanliga sammanhangen, som den får som följer en viss bibelbok under en tid. Jag vet de som valt att följa en annan plan just av detta skäl. Men det har också hört av sig människor som uppskattat just tematiken.

I december var vi nog en del som blev lite konfunderade. Delar av julevangeliet läste vi redan några veckor före jul och på juldagen började ett nytt tema:

Välsignelse -

Läsningar i slutet av året som innehåller de ord som Jesus talade till sina lärjungar omedelbart före och efter sin död och uppståndelse.

Detta är en del av att vara ett bibelsällskap av många andra i en stor, världsvid, ekumeniska gemenskap. Vi får lära oss att läsa Bibeln som andra väljer att läsa den. Lärorikt! Och oavsett om bibelläsningsplanen i alla avseenden varit logisk utifrån mitt sätt att se på saken, så har det varit spännande att läsa Bibeln högt för andra än de absolut närmaste. Det har också inneburit en extra påminnelse till en själv. Frågan har varit om jag läst in mitt dagliga bibelord.

Nu får vi se hur 2021 kommer att bli. Det jag själv ser fram emot är att få läsa mer sammanhängande stycken. Jag vet att vi kommer att följa Markusevangeliet under tiden fram till påsk. Det ska bli extra spännande att få läsa den så kalla de pilotöversättningen och jämföra hur det blir med en annan översättning än den jag varit van vid sedan jag var tjugo år. Då bodde jag i Kapstaden och det kom en försändelse ända från Sverige som innehöll en julklapp: ett exemplar av NT81.

Kyrkkaffe – en torsdag?

Tidigare idag mötte jag kyrkoledare Lasse Svensson. Han har sedan pandemin började i mars, inbjudit till kyrkkaffe mellan 50 och 60 gånger. Kreativt! Jag fick nys om detta och tog kontakt med Lasse (som jag aldrig träffat). Min fråga var:

-        Vill Du inte bjuda in mig till kyrkkaffe?

-        Jovisst, när kan Du?

-        17 december

-        Då säger vi det!

Så enkelt och opretentiöst. Jag fick ett mejl med en länk och dök upp en stund före i det digitala rummet. Lasse i Göteborg. Jag i Uppsala och en tekniker i Tibro. En bra satsning såhär i corona-tid. Jag tror vi ska ha mer kyrkkaffe på zoom. Skulle det inte kunna fungera om församlingar bjöd in sina församlingsbor runt tolv eller halv ett på en söndag, beroende på när gudstjänsten är klar. Den som vill kan ju äta lunch. Eller bara vara med och prata. Så fick vi först delta i en webbsänd gudstjänst och sedan uppleva gemenskapen i digitala samtal. Blir det fler än fem så är det bara att skapa break-out rooms.

Det jag framför allt tar med mig från förmiddagens samtal är Lasses engagemang för Thursdays in Black. Han bär en något äldre knapp men vad gör det. Equmeniakyrkan står liksom Svenska kyrkan bakom kampanjen och det är viktigt att kyrkoledare går före.

Vi hann tala om mycket. Men det blev naturligtvis mycket om Svenska Bibelsällskapet. Men kanske ännu mer om Bibeln. Och inte minst kopplingen mellan Bibeln och jämställdhet. Tänk så bra att Bibeln rymmer berättelser och beskrivningar av alla slags situationer, känslor och sammanhang. Gud är med i allt som sker. Det är inte alltid självklart vad som är Guds vilja. Ibland är det glasklart. Ibland visar det sig efteråt.  Men Guds närvaro vill jag hålla fast vid.

Du kan lyssna på samtalet nedan. Det varade cirka 30 minuter.

Nu har Moruti på olika sätt handlat om genusbaserat våld under 7 torsdagar i rad. Jag började med att skriva en bloggpost om genusfrågor i allmänhet. Sedan beskrev jag skälet till dessa bloggposter; att den internationella kampanjen 16 days of activism against gender-based violence infaller i slutet av november och början av december. En gästbloggare skrev om våld i nära relationer. Det var en nära text om att även män utsätts för våld. Och att det inte alls är endast i undantagsfall.

Den 26 november handlade bloggposten om det uttalande vi ambassadörer för Thursdays in Black gjorde med anledning av 16 days. Därefter gästbloggade ordföranden för Me Too Sweden, min yngsta dotter och sedan grundaren av Försoningsgruppen i Sverige.

Idag vill jag sammanfatta med några rader. Sju veckor. Sju torsdagar. På intet sätt har världen blivit bättre men samtidigt har någon påverkats. En tanke har tänkts och någon har agerat eller låtit bli att göra något. Jag har själv fått tänka till.

Frågor som har att göra med genusbaserat våld måste ständigt lyftas upp till ytan för det blir så lätt en tystnadskultur kring det som rör sexualitet och makt. Därför fortsätter jag att skriva. Därför fortsätter jag att klä mig i svart och bära ett märke där det står:

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence.

Igår samtalade jag på zoom med en kollega i Zambia. Damon Mkandawire är präst och sjukhusadministratör. Vi ska arbeta tillsammans med att förbereda männens förmöte vid kyrkornas världsråds nästa generalförsamling i Karlsruhe i Tyskland 2022. Då kommer vi att möta män från olika kyrkor och samfund och olika delar av världen, som alla vill delta i kampen för en jämställd värld. Det blir spännande! Och framför allt meningsfullt.

The struggle against corruption

16 December is a Public Holiday in South Africa. It is the Day of Reconciliation. The reasons are numerous. The South African Truth and Reconciliation Commission held its first meeting on 16 December 1995. Before that Umkhonto we Sizwe ("Spear of the Nation" or MK), the armed wing of the ANC, began its first campaign on 16 December 1961. Afrikaners used to commemorate 16 December as the Day of the Vow also known as Day of the Covenant.  This has to do with the Voortrekker victory over the Zulus at the Battle of Blood River in 1838. But today it is the Day of Reconciliation.

I would like to dedicate this blog post to one of our family’s dear friends, Mr Sekhopi Malebo. I met him in Sweden in 1981 before I left for South Africa, where I worked in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) for one year. Sekhopi belongs to the very same church. He spent the same period in Sweden and coincidentally he attended the same training as my wife. That was in a folk high school and they studied pedagogy and Christian education.

When Sekhopi returned to South Africa he got even more involved in the struggle against apartheid. He was involved in the Constitution Assembly that led to the Constitution of the New Democratic South Africa. He became a member of parliament after 1994 and after that a Minister in the Free State. 

When we moved to South Africa in 2002 with our family, we lived in Bloemfontein, Mangaung, where Sekhopi and his family also lived. Our children were schooling together. We belonged to the same Lutheran Congregation in Batho. Many times, we have underscored how much the whole Malebo family meant to us during those years. Sekhopi is involved in the leadership of ELCSA both on Congregational, Diocesan and Church wide level.

You don’t find many photos of Sekhopi on the web, but this I borrow from the Evangelical-Lutheran Church in Northern Germany. They also provide a good summary of who Sekhopi is. You find the link here.

Sekhopi is a person who carries the legacy after Nelson Rolihlahla Mandela. Right now, he is involved in a new struggle to fight the phenomenon named state capture. He is one of the organisers of a march to ANC headquarters at Luthuli House that took place some time ago. Mail and Guardian states that one person that is targeted is the Secretary General of the ANC, former Premier of the Free State, Ace Magashule. 

A few days ago Ace Magashule appeared before the ANC Integrity Commission. Magashule is facing 21 charges of corruption, fraud and money laundering from his time serving as Free State premier.

My wife and I cannot do much to support this struggle. But this is one way. We also keep Sekhopi and his family in our prayers as we understand that his part in this is pivotal. South Africa is our second home country. We really wish the rainbow people a just sharing of the wealth that this rich country has.

I know that we are many in Sweden who support this struggle in the same way as we supported the fight against apartheid. And I also know that there are many South Africans who wants this fight to succeed.

 

 

Här för att stanna

Mina arbetskamrater, Magnus och Olof, gör en high five, efter
det rapportsläpp, som denna bloggpost handlar om. Först hade
de dock mycket ordentligt spritat sina händer.

En av mina arbetskamrater, Olof Brandt, arbetar deltid i Svenska Bibelsällskapet och är på sin övriga tid generalsekreterare (eller ledare, som han själv hellre säger) för Bibeln idag, som är en systerorganisation till Svenska Bibelsällskapet. Den tillhör en internationell rörelse, som heter Scripture Union. Under 2020 har Olof i denna tjänst arbetat med ett projekt som heter

Här för att stanna

Det handlar, vad jag förstår, bland annat om en undersökning, som vill svara på frågan varför så många barn och ungdomar som, under kort eller lång tid, funnits med i kyrkan och gett uttryck för att de har en kristen tro, efter ett tag väljer att lämna kyrkan och kanske även lämna sin tro. Varför stannar de inte?

Igår, fredag, var det rapportsläpp. Det var först av allt ett mycket proffsigt genomfört släpp. Olof är Svenska Bibelsällskapets digitala samordnare. Han kan det tekniska. Men även om det hade skett analogt hade det varit lysande. Vid sin sida hade han den andra personen, som arbetat med projektet: PO Flodström. Han skötte chatt och annat i bakgrunden. Han är, vad jag förstår, i allra högsta grad medansvarig för den rapport som släpptes. Rapporten går att läsa här. Och släppet går att se och lyssna på här. 

Bilden är en skärmdump från rapportsläppet.

Låt mig därmed gå till innehållet. Rapporten är diger. Jag kommer endast att lyfta fram några saker. Föräldrarnas roll framhävs. En av de ungdomar som intervjuats hade sagt:

Jag pratar inte med föräldrar

Jag förstod inte om det berodde på att föräldrarna inte lyssnade eller på att ungdomen själv inte ville prata med dem. Det kanske var en samverkan. Olof var tydlig med att familj och föräldrar i de flesta undersökningar är de som spelar störst roll i en ung människas liv. Därför borde församlingen och familjen samverka, för att ge stöd åt en ung människa som växer upp. Klokt!

I ett eftersnack, där Olof intervjuas av en annan av mina arbetskamrater, Magnus Wingård (som är styrelseledamot i Bibeln idag, men även anställd av Svenska Bibelsällskapet som ansvarig för Bibelbutiken) utvecklar Olof sina tankar om relationen föräldrar – ungdomar. Eftersnacket går att se och lyssna till här.

Föräldrar upplever ofta att de förlorar makten över sina barn, när barnen blir äldre. Olof menar att detta är naturligt. Men om föräldrarna kan behålla relationen med barnen så kommer det relationella inflytandet att öka i samma takt som makten minskar. Det är också min erfarenhet.

I eftersnacket delar Olof med sig av ett bibelord, som blivit viktigt för honom. Det är liknelsen om de 100 fåren, som också brukar kallas liknelsen om det förlorade fåret. Den handlar om en person som har 100 får och tappar bort ett av dem och ger sig ut och letar efter det borttappade. Olof menar att för Jesus är 1 % värt ett sökuppdrag. Så borde församlingar också tänka. Och i församlingarnas fall kan det handla om att över 50% av ungdomar försvinner.

Där dyker ett begrepp upp; den inlärda hjälplösheten. Många församlingsledare har lärt sig att det inte går att göra så mycket åt det. Projektet Här för att stanna vill råda bot på detta.

De samfund som undersökts är Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan. Men delar av resultatet gäller säkert även andra samfund, även om det, som Olof också säger, vore intressant att göra en helt egen undersökning i exempelvis Svenska kyrkan.

I en sådan undersökning tror jag att begreppet ”tro” behöver formuleras annorlunda. Nu har undersökningen visserligen arbetat med en relativt öppen definition, för att de som intervjuas själva ska få fylla i vad de menar. Samtidigt kunde jag läsa mellan raderna vad som i stora drag avsågs. I många svenskkyrkliga församlingar tror jag begreppet fylls med delvis annat innehåll.

Kärnan i arbetet är omsorgen om unga människor. Att de behöver få vara i centrum för församlingen. Inte bara på pappret utan i praktiken. Därför skulle det vara intressant att få några unga människors reaktioner på rapporten. Men det kanske kommer.

Gästbloggare om våld och möjlighet till försoning

Idag delar Ulrica Fritzson tankar kring våld och försoning på min blogg. Ulrica är präst och teologie doktor. Hon har disputerat på en avhandling som bland annat bygger på försoningsarbete bland fångar i Sydafrika. Ulrica är inte bara beläst. Hon är också klok. Helt enkelt en människa jag har stort förtroende för.

Ulricas text passar in i kampanjen 16 Days of Activism against Gender-Based Violence. Den passar in i Thursdays in Black. Och den passar denna dag: Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder i svensk översättning:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Här följer Ulricas text: 

Att försonas efter våld. Går det?

Våld är ett stort och dolt folkhälsoproblem, som drabbar så mycket mer och skadar så mycket djupare än vi kanske anar. Och arbetet mot våld och följderna av det tar lång tid att både bryta och läka. Något enkelt och entydigt svar på frågan om det går att försonas efter våld är svårt att ge. Snarare skulle jag vilja beskriva det som att en form av situerad försoning kan vara möjlig; en försoning som i många fall beror av situationens möjligheter och/eller inskränkningar. Och emellanåt sker det trots allt - försoning inträder, ansvaret läggs på rätt ställe och de av våldet drabbade upprättas och ges åter makten i sina liv. Då är det väldigt mäktigt att få vara med i arbetet.

I det försoningsarbete som jag verkat i under lång tid är det just våld som i princip alltid står i fokus för försoningsarbetet; dödligt våld, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld. Det smärtsamma är att våld alltid förstör och trasar sönder relationer. Tillit, respekt och självkänsla bokstavligen smulas sönder till ett intet – hos alla parter. Och vägen till ett liv värt att leva igen är lång och svår. Ändå förundras jag ofta över den obändiga vilja och kraft som trots de svåraste förutsättningar tycks leta sig fram hos dem som är utsatta för våldet och hos dem som bär ansvar för det.

En av de allra viktigaste utgångspunkterna i ett försoningsarbete där våld står i fokus är att medvetandegöra hur våld alltid föder asymmetriska relationer – och därmed alltid kräver asymmetriska lösningar. När våld skett inträder omedelbart en i alla avseenden ojämlik situation som handlar om att den våldsutövande bär det fulla ansvaret för allt våld och den som utsatts för våldet bär inget ansvar alls. Ska parterna gå in i ett försoningsarbete måste naturligtvis först allt våld upphöra och förövaren måste genomgå någon form av samtal, behandling eller terapi som är insiktsförändrande. Våld är nämligen sällan en engångshändelse, utan något som ofta är förbundet med mer eller mindre destruktiva livsmönster hos vederbörande. Sedan måste förövaren i alla avseenden ta på sig allt ansvar för våldet. Allt. När så skett, kan en försoningsprocess inledas – om de av våldet drabbade vill detta.

Den långa process som här följer kan sammanfattas i tre ord: den asymmetriska konfrontationen. Ofta hör jag människor invända mot eller ställa sig frågande till just konfrontation. Att det skulle vara för tufft, för hårt och kanske ibland omänskligt; ”Man måste kunna förstå, hjälpa, det beror ju på det och det osv”. Men faktum är att konfrontation är det mest kapacitetsstärkande, upprättande och försonande verktyg jag arbetat med i någon försoningsprocess. Att i ett narrativt, berättande rum, konfrontera den som bär ansvar för våld är att skapa en plats där vederbörande kan återerövra och rehumanisera den humanitet han/hon dehumaniserat, både hos sig själv och hos dem vederbörande utsatt för våld. För det är just detta som sker vid våld – en dehumanisering av både sig själv och de som utsätts för våld. Och detta behöver återerövras om vi ska kunna fungera tillsammans i våra mänskliga gemenskaper igen. Att konfrontera förövaren är inte att straffa, förakta eller förkasta – det är att lägga ansvaret rätt, skapa möjligheter till skuldinsikt och subjekstblivande, precis som den sydafrikanska professorn i psykologi och tillika f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela skriver:

Confrontation forces an offender to unearth what moral sensibilities he has buried and to face what he has done, in a sobering atmosphere of reflection on ordinary human lives now shattered. It is an act of re-humanizing what and who has been de-humanized during the time of mayhem.

Vi ska värna det utrymme där en skyldig människa ges möjlighet att bli konfronterad kring vad vederbörande har gjort och varför. Sanningen, det fulla ansvarstagandet och den asymmetriska konfrontationen kan efter våld leda till re-humanisering och verklig upprättelse.

Ulrica Fritzson,

Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

Inte regeringen …

Denna bloggpost handlar om könsroller i par som består av en man och en kvinna. Delar av det jag skriver kan säkert gå att tillämpa på andra familjebildningar men just nu skriver jag alltså specifikt om par som består av en kvinna och en man.

Det händer att en del av oss män talar om vår livskamrat som ”regeringen”. Det brukar vara med glimten i ögat och avsett som en skämt. Jag tror att jag gjort det själv någon gång men jag gör det inte längre. Under ytan döljer sig en idé om att det är kvinnan som egentligen bestämmer i hemmet. Och så kan det förstås vara. Men det behöver inte vara så och det är inte alltid så. Framför allt går det att ändra på. Om det nu skulle vara så.

Går vi ännu djupare väcks frågor om mannen i fråga är nöjd med detta sakernas tillstånd. Det kanske han är. Då får kvinnan ta ansvar för besluten, tänker han kanske. Eller så skulle han vilja vara med och påverka.

Det kan förstås också vara så att det inte alls är hon som bestämmer. Han bara framställer det så, för att hela tiden lägga ansvaret på henne.

Ja, verkligheten kan se olika ut. Men oavsett vilket, menar jag att det är tråkigt om jag uppfattar den jag lever med som någon som fattar beslut, som jag måste rätta mig efter.

Nu undrar kanske vän av ordning, varför jag skriver om detta. Jo, jag fick mig tillsänt ett Youtube-klipp. Omåttligt roligt. Det är en sketch av Galenskaparna & After Shave som heter Krubbdjur. Butiksbiträdet har en ängels tålamod och hela scenen är verkligen kul.

 När jag såg den drog jag mig till minnes en sketch med Gösta Ekman och Tage Danielsson. Den heter Aftonbladet eller Expressen.

 Jag har inte hittat den med bild men det fungerar ju att lyssna på den. Temat är detsamma. En person ska göra ett inköp och har oerhört svårt att bestämma sig. Det blir en blandning av förutsägbarhet och överraskning. Att Galenskaparna & After Shave varit påverkade av Hasse å Tage tar jag för givet. Inte minst eftersom de tagit med en stereotyp beskrivning av kunden (mannen) och hans livskamrat (kvinnan). I båda fallen grundar sig nämligen kundens obeslutsamhet i att det är kvinnan som skickat iväg honom att handla.

Och så kan det ju vara. Det händer mig ibland att hustrun ber mig köpa något. Om jag i affären är osäker på vad hon menade eller om det inte finns riktigt den vara hon bett om men något liknande, ringer jag hem och frågar. Det brukar vi kunna reda ut ganska snabbt. De flesta gånger jag handlar fattar jag dock högst självständiga beslut.

När jag lyssnade på dessa två sketcher insåg jag att denna stereotypa beskrivning av relationen mellan en dominerade kvinna och en velig man, är skämtets själva klangbotten. På ett sätt ifrågasätts den när Gösta Ekman i slutet blir närmast arg över att Tage Danielsson föreslår att Gösta Ekmans hustru kanske ska komma till butiken och fatta beslut om vad som ska inköpas. Men i det senare fallet uppfattar jag en slags omedvetenhet om denna underström. Där fortsätter själva dilemmat och resulterar in en slags Fade out.

Sensmoral. När två personer lever ihop blir det bäst om beslut fattas tillsammans. Det kan förstås vara så att den ena parten är mer drivande i vissa frågor. Det får varje par reda ut själva. Men i mitt tycke är det nyttigt att vända upp och ner på stereotyper. Inte minst viktigt är det för eventuella barn. De får då möjlighet att göra självständiga val om hur de i framtiden vill utforma sina liv i relation till andra.

Men i detta sammanhang ville jag sätta fokus på själva företeelsen att vi män ibland beskriver den kvinna vi lever med som den som egentligen bestämmer. Om detta är upplevelsen är det väl något att prata med varandra om. Och när vi pratat blir det kanske inte längre så kul att skämta om den andra som ”regeringen”.

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

#hosiannautmaningen fortsätter

Idag var jag inbjuden till Radio P4 Uppland. Programmet heter Eftermiddag i P4 Uppland och programledaren Perra Johansson. Vi har aldrig träffats förr. Och vi träffades inte heller nu. Eller så gjorde vi det.

Vi tar det från början. Jag startade #hosiannautmaningen för snart två veckor sedan. I lördags och söndags var ungefär 30 olika grupper ute i vårt avlånga land och gladde andra och sig själva med adventssånger. Kanske var det fler men så många har laddat upp filmklipp eller fotografier under #hosiannautmaningen.

Inför helgen hade jag skickat ut några pressreleaser. Det gjorde att Dagen och Kyrkans tidning skrev om det. Radio P4 gjorde dock inget inslag men hörde av sig efteråt. Frågan löd:

-        Blir det någon fortsättning?

Ja, det måste det ju bli. Jag ringde min gode vän Ulf Engström, som var med förra helgen och han var naturligtvis med på noterna (ursäkta ordvitsen). Även hustrun och två döttrar, som var med i lördags, vill vara med igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. När vi har sjungit lägger vi upp filmen i sociala medier. #hosiannautmaningen

Tillbaka till Radio P4 Uppland. Jag skulle vara där kl 16 och kom min vana trogen i god tid. En person mötte mig i trapphuset och jag blev insläppt i en liten gäststudio. Sedan skedde all kontakt med programledaren via de hörlurar och den mikrofon som fanns i gäststudion. Så vi träffades via ljud men inte i samma rum.

Vid flera tillfällen har jag tidigare medverkat i Radio. Mest i Kalmar. Ofta intervjuad av vännen Tobias Sandblad, som nu arbetar i Strängnäs. Då har vi suttit i samma studio och kunnat se varandra. Vi har även då kommunicerat via hörlurar och mikrofon så där var det ingen skillnad. Jag tror det var bra för mig att ha den erfarenheten, när jag nu satt helt själv i ett eget rum.

Några har uppenbarligen lyssnat. Även svärmodren fick lyssna med hjälp av yngsta dottern. Så kul! Och i inslaget förekom även en del av vår sång förra helgen. Roligt! Du kan lyssna på inslaget i rutan undertill. Det tar 5 minuter.

Nu hoppas jag att flera antar utmaningen denna helg. Det är riktigt roligt att sjunga tillsamman, även om det är så få. Och det hänger ihop med den anglosaxiska Carols-traditionen såväl som med serenadsång i exempelvis Uppsala på våren.

Välkommen med! Anta utmaningen! #hosiannautmaningen

Gästbloggare om #metoo

Idag har jag bjudit in ordföranden i organisationen Me Too Sweden, Matilda Göranzon, som gästbloggare. Matilda är dessutom min yngsta dotter. Men i denna bloggpost skriver hon utifrån sitt stora kunnande i frågor som rör genusbaserat våld.

Våld. Vad tänker du på när du hör ordet våld? Tänker du på sparkar och slag eller kanske ett slagsmål på stan en sen fredagskväll? Eller tänker du på något helt annat? Hur tänker du kring andra former av våld? Att hota eller kalla någon för elaka saker – är det våld? Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke – är det våld?

Ja, allt jag har beskrivit ovan är våld, olika våldsformer, men ändå våld. Sparkar, slag och slagsmål är exempel på fysiskt våld. Att hota eller kalla någon för elaka saker är exempel på psykiskt våld. Att skicka en oönskad bild på sitt könsorgan eller ha sex med en annan person utan dess samtycke är exempel på sexuellt våld.

Jag heter Matilda och är ordförande i den ideella organisationen Me Too Sweden. Vi bildades januari 2018, som en följd av den massiva spridningen av #metoo under hösten 2017. Hösten då sociala medier fylldes av vittnesmål. Personer som vittnade om det sexuella våldet som någon hade utsatt dem för. Ibland stod det bara #metoo. Ibland var inlägget långt, målande och fruktansvärt. Så många personer som hade utsatts, ett lock som lyftes och ut strömmande år av övergrepp, ångest, smärta, skam och skuld.

Ibland handlade vittnesmålen om sexuellt våld i nära relationer, ibland om sexuella trakasserier på arbetsplatsen och ibland om sexuellt våld som någon okänd utsatt en för. Våld i nära relationer kan innefatta bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. I våld i nära relationer kan offret vara ett barn, en kvinna, en man eller en icke-binär. Ibland pratas det om mäns våld mot kvinnor. Då hamnar fokus på ett könsbaserat våld där mannen är förövaren och kvinnan är offret. Likaså här kan det handla om bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Me Too Sweden fokuserar på sexuellt våld, som är ett samlingsnamn för det våld som har en sexuell karaktär. Det innefattar bland annat sexuella trakasserier och sexuellt ofredande. Tafsningar, oönskade komplimanger eller kommentarer av sexuell karaktär är alla exempel på sexuellt våld. Våldtäkt eller en annan sexuell handling som kan jämföras med ett samlag är också exempel på sexuellt våld.

Alla kan utsättas för sexuellt våld. Oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Genom forskning vet vi att vissa grupper i samhället och världen utsätts för sexuellt våld mer och oftare än andra.

Me Too Sweden arbetar för att allt sexuellt våld ska upphöra. Detta gör vi på olika sätt:

1. Genom att förmedla utsattas vittnesmål så skapar vi en trygg gemenskap för utsatta i syfte att bidra till ett “nästa steg” i den enskildes bearbetning.

2. Vi stöttar, vägleder och slussar utsatta personer vidare till relevanta organisationer och myndigheter där de kan få hjälp och stöd.

3. Vi ökar medvetenheten hos både utsatta och allmänheten genom att sprida kunskap om sexuellt våld i syfte att öka möjligheter för de utsatta i samhället samt arbeta förebyggande.

4. Vi agerar opinionsbildande i frågor som berör sexuellt våld i syfte att gynna de utsatta.

Jag skulle vilja fokusera lite på de vittnesmål vi tar del av. Ett mönster är att personer som utsätts för sexuellt våld tvivlar på vems felet var. Var det helt och hållet förövarens fel eller hade jag, som blev utsatt, en del i det som hände mig? Följande två meningar tycker jag beskriver detta så väl:

”Jag vet att det inte hade något med mig att göra. Men jag verkar inte kunna lita på att det endast hade med dig att göra.”

I varje mejl jag besvarar förtydligar jag att det sexuella våldet är förövarens fel och endast förövarens fel. Isdal (2010) skriver att det sexuella våldet kanske är den mest psykologiskt nedbrytande våldsformen. Jag tror att det bland annat är därför en person som blivit utsatt för sexuellt våld tvivlar på sig själv och på vems felet var och är. Tack vare #metoo så förflyttas skammen och skulden dit den hör hemma. Hos förövaren. Men, det behövs en ständig påminnelse om att sexuellt våld är våld. Och våld är och förblir alltid förövarens fel.

Världsaidsdagen

Varje år uppmärksammas alla människor som lever med HIV. Detta sker den 1 december. Temat i år lyder på engelska läser jag på UNAIDS webbplats:

Global solidarity, shared responsibility

Det är viktigt att betona att människor fortfarande smittas med HIV och att väldigt många människor fortfarande dör i AIDS-relaterade sjukdomar. (Den som är intresserad av siffror kan läsa mer på UNAIDS.)

Just nu fokuserar vår del av världen såklart på Covid -19 och hur denna pandemi drabbar människor över stora delar av världen. Jag blev intresserad av hur pandemin påverkar människor som lever med HIV. Förstår jag det rätt är det inte farligare för en människa som lever med HIV än för andra, förutsatt att personen har tillgång till bromsmedicin – ARV. Men enligt UNAIDS saknar 15 miljoner människor som lever med HIV tillgång till ARV. Dessa har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och är förstås extra sårbara.

Det som möter mig när jag läser om kopplingen mellan HIV och Covid -19 är dock en annan sak:

These are difficult times for all of us. UNAIDS is urging people to act with kindness, not stigma and discrimination—people affected by COVID-19 are part of the solution and must be supported.

Om detta har jag bloggat förut. Länken är här. Hur viktigt det är att den som blir sjuk behöver stöd och hur lätt det är att stigmatisera och diskriminera. Det finns många lärdomar att göra om vi lyssnar till människor som lever med HIV och/eller som arbetar med dessa frågor.

Det är såklart glädjande att antalet smittade i HIV har gått ner sedan 1998, när pandemin var som värst. Men det är verkligen inte över. Därför behövs Världsaidsdagen. För att betona att arbetet måste gå vidare.

Frågor kring HIV berör också på ett tydligt sätt sexualitet. Jag har fått lära mig att framför allt kvinnor drabbas hårt. Om kvinnan exempelvis inte tillåts säga vare sig nej eller ja till sex, har hon liten chans att skydda sig mot smitta. Därför ingår denna dag som en viktig dag i

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

När vi bodde i Sydafrika och åren därefter arrangerade vi alltid gudstjänster och andra aktiviteter denna dag. Exempelvis i Kalmar 2008. Något jag bloggade om då. Länken kommer här.

Det är förstås symptomatiskt att dessa manifestationer blir färre. Det saknar jag.