Ingemar Bergman och Mats Hermansson

Mats Hermansson, tidigare domprost i Visby, har gjort romandebut. Jag köpte boken

Farsan

… när jag besökte Arken för några veckor sedan.

Mats skrev i sin dedikation något ”om uppväxt i folkhemmet”. Han tillade:

Du kommer säkert att känna igen en del av tidsmarkörerna. Trots att Du är så ung.

Skrivet med glimten i ögat, förstås! Det skiljer tre år på Mats och mig. I allt väsentligt tillhör vi samma generation. I en av de delar som handlar mer om Mats än om Farsan känner jag att jag nog befann mig på exakt samma plats som Mats eller i samma sammanhang. Det gäller exempelvis en resa till Sydafrika eller samtal om begreppet missionär.

Folkhemmet och tidsmarkörerna finns där. Jag kommer inte kommentera dem så mycket. Däremot det som rör sig kring relationer och familjekonstellationer.

Tillbaka till Ingemar Bergman. Kopplingen mellan Mats och Ingemar Bergman är inte Gotland. Det har att göra med beskrivningar av en far. Det är ju jullov och samtidigt som jag läst Mats bok, har hustrun och jag sett Fanny och Alexander. Femtimmarsversionen. Nu är jag ingen Bergmankännare men jag tror inte det är helt fel att påstå att Bergman bearbetar relationen till sin far i Fanny och Alexander. Det antyder i alla fall Caroline Krook i en artikel i Svensk Kyrkotidning (7/2018).

Lägger jag porträttet av den onde biskopen i Fanny och Alexander bredvid porträttet av Farsan blir en sak mycket tydlig. Visserligen är Mats och hans bror – enligt baksidestexten – rädda för Farsan. Det har att göra med alkoholens påverkan. Men som jag uppfattar Farsan är han en ärlig person. Både i sin godhet och i sin våldsamhet. Till skillnad från den biskopsgestalt som i Bergmanfilmen spelas av Jan Malmsjö. Den personen är en helt igenom falsk människa. Så uppfattar jag inte alls Farsan. Det är med stor ömhet som Mats beskriver honom.

Det finns däremot andra paralleller mellan boken Farsan och Bergmans Fanny och Alexander. Men dessa tänker jag inte avslöja. Bara antydningsvis säga att en annan filmisk Fanny har liknande erfarenheter. Hon i Änglagård, ni vet. Märkligt att just papparelationen är så genomgående.

Var blir alla mammor av? Säkert finns de i många filmer och romaner men i boken Farsan spelar mamma Anne-Louise en mycket undanskymd roll. Det är kanske inte så konstigt, eftersom det är Farsan som det handlar om men mitt intryck är att flera andra karaktärer tar större plats än Mats mor.

Det var på Arken som jag köpte boken och precis utanför hänger en av Mats målningar. Den är turkos, precis som omslaget till boken Farsan. Mats är ju inte bara författare utan även konstnär. För mig blir det ett sammanträffande.

Sammantaget var boken läsvärd. Jag tror den modesta dedikationen, som talar mest om tidsmarkörer, antyder att Mats är medveten om att boken har sina brister. Bitvis tycker jag att det blir väl mycket beskrivningar av interiörer. Men när det handlar om relationerna mellan personerna skriver Mats ärligt och avskalat. I den meningen berör boken mig. Möjligen hade jag fått andra förväntningar om boken inte beskrivits som en roman. Det är ju inte någon självbiografi, eftersom Mats inte är huvudpersonen. Skulle den kunna kallas för en biografi? För mig blir en roman genast fiktiv i meningen att författaren tar ut svängarna och hittar på en del. Men det intrycket får jag inte av boken Farsan.

På en punkt måste jag dock med bestämdhet anmäla en avvikande åsikt. På sidan 250 står det att Geijer ”blickar upp mot bildningen”. Så är det ju inte. Erik Gustaf Geijer som står staty i Uppsala vänder ryggen mot universitetshuset. Därmed har lärdomsgiganten inte heller ryggen mot Mats, när han står på sin arbetsplats i Kyrkans hus och pratar i telefon med Farsan.