Inte regeringen …

Denna bloggpost handlar om könsroller i par som består av en man och en kvinna. Delar av det jag skriver kan säkert gå att tillämpa på andra familjebildningar men just nu skriver jag alltså specifikt om par som består av en kvinna och en man.

Det händer att en del av oss män talar om vår livskamrat som ”regeringen”. Det brukar vara med glimten i ögat och avsett som en skämt. Jag tror att jag gjort det själv någon gång men jag gör det inte längre. Under ytan döljer sig en idé om att det är kvinnan som egentligen bestämmer i hemmet. Och så kan det förstås vara. Men det behöver inte vara så och det är inte alltid så. Framför allt går det att ändra på. Om det nu skulle vara så.

Går vi ännu djupare väcks frågor om mannen i fråga är nöjd med detta sakernas tillstånd. Det kanske han är. Då får kvinnan ta ansvar för besluten, tänker han kanske. Eller så skulle han vilja vara med och påverka.

Det kan förstås också vara så att det inte alls är hon som bestämmer. Han bara framställer det så, för att hela tiden lägga ansvaret på henne.

Ja, verkligheten kan se olika ut. Men oavsett vilket, menar jag att det är tråkigt om jag uppfattar den jag lever med som någon som fattar beslut, som jag måste rätta mig efter.

Nu undrar kanske vän av ordning, varför jag skriver om detta. Jo, jag fick mig tillsänt ett Youtube-klipp. Omåttligt roligt. Det är en sketch av Galenskaparna & After Shave som heter Krubbdjur. Butiksbiträdet har en ängels tålamod och hela scenen är verkligen kul.

 När jag såg den drog jag mig till minnes en sketch med Gösta Ekman och Tage Danielsson. Den heter Aftonbladet eller Expressen.

 Jag har inte hittat den med bild men det fungerar ju att lyssna på den. Temat är detsamma. En person ska göra ett inköp och har oerhört svårt att bestämma sig. Det blir en blandning av förutsägbarhet och överraskning. Att Galenskaparna & After Shave varit påverkade av Hasse å Tage tar jag för givet. Inte minst eftersom de tagit med en stereotyp beskrivning av kunden (mannen) och hans livskamrat (kvinnan). I båda fallen grundar sig nämligen kundens obeslutsamhet i att det är kvinnan som skickat iväg honom att handla.

Och så kan det ju vara. Det händer mig ibland att hustrun ber mig köpa något. Om jag i affären är osäker på vad hon menade eller om det inte finns riktigt den vara hon bett om men något liknande, ringer jag hem och frågar. Det brukar vi kunna reda ut ganska snabbt. De flesta gånger jag handlar fattar jag dock högst självständiga beslut.

När jag lyssnade på dessa två sketcher insåg jag att denna stereotypa beskrivning av relationen mellan en dominerade kvinna och en velig man, är skämtets själva klangbotten. På ett sätt ifrågasätts den när Gösta Ekman i slutet blir närmast arg över att Tage Danielsson föreslår att Gösta Ekmans hustru kanske ska komma till butiken och fatta beslut om vad som ska inköpas. Men i det senare fallet uppfattar jag en slags omedvetenhet om denna underström. Där fortsätter själva dilemmat och resulterar in en slags Fade out.

Sensmoral. När två personer lever ihop blir det bäst om beslut fattas tillsammans. Det kan förstås vara så att den ena parten är mer drivande i vissa frågor. Det får varje par reda ut själva. Men i mitt tycke är det nyttigt att vända upp och ner på stereotyper. Inte minst viktigt är det för eventuella barn. De får då möjlighet att göra självständiga val om hur de i framtiden vill utforma sina liv i relation till andra.

Men i detta sammanhang ville jag sätta fokus på själva företeelsen att vi män ibland beskriver den kvinna vi lever med som den som egentligen bestämmer. Om detta är upplevelsen är det väl något att prata med varandra om. Och när vi pratat blir det kanske inte längre så kul att skämta om den andra som ”regeringen”.