Världsaidsdagen

Varje år uppmärksammas alla människor som lever med HIV. Detta sker den 1 december. Temat i år lyder på engelska läser jag på UNAIDS webbplats:

Global solidarity, shared responsibility

Det är viktigt att betona att människor fortfarande smittas med HIV och att väldigt många människor fortfarande dör i AIDS-relaterade sjukdomar. (Den som är intresserad av siffror kan läsa mer på UNAIDS.)

Just nu fokuserar vår del av världen såklart på Covid -19 och hur denna pandemi drabbar människor över stora delar av världen. Jag blev intresserad av hur pandemin påverkar människor som lever med HIV. Förstår jag det rätt är det inte farligare för en människa som lever med HIV än för andra, förutsatt att personen har tillgång till bromsmedicin – ARV. Men enligt UNAIDS saknar 15 miljoner människor som lever med HIV tillgång till ARV. Dessa har ett kraftigt nedsatt immunförsvar och är förstås extra sårbara.

Det som möter mig när jag läser om kopplingen mellan HIV och Covid -19 är dock en annan sak:

These are difficult times for all of us. UNAIDS is urging people to act with kindness, not stigma and discrimination—people affected by COVID-19 are part of the solution and must be supported.

Om detta har jag bloggat förut. Länken är här. Hur viktigt det är att den som blir sjuk behöver stöd och hur lätt det är att stigmatisera och diskriminera. Det finns många lärdomar att göra om vi lyssnar till människor som lever med HIV och/eller som arbetar med dessa frågor.

Det är såklart glädjande att antalet smittade i HIV har gått ner sedan 1998, när pandemin var som värst. Men det är verkligen inte över. Därför behövs Världsaidsdagen. För att betona att arbetet måste gå vidare.

Frågor kring HIV berör också på ett tydligt sätt sexualitet. Jag har fått lära mig att framför allt kvinnor drabbas hårt. Om kvinnan exempelvis inte tillåts säga vare sig nej eller ja till sex, har hon liten chans att skydda sig mot smitta. Därför ingår denna dag som en viktig dag i

16 Days of Activism against Gender-Based Violence

När vi bodde i Sydafrika och åren därefter arrangerade vi alltid gudstjänster och andra aktiviteter denna dag. Exempelvis i Kalmar 2008. Något jag bloggade om då. Länken kommer här.

Det är förstås symptomatiskt att dessa manifestationer blir färre. Det saknar jag.

Nu har jag läst domen

Alltså domen från Tingsrätten i Umeå, som friade den unge man, som fört upp en vinflaska i en ung kvinnas vagina, så att det började blöda. Två andra unga män var med.  De var åtalade för delvis andra saker eller medhjälp. De friades också.

Fyra personer berättar fyra sinsemellan olika berättelser. Det verkar dock finnas en del som de beskriver lika. Det som alla varit överens om att göra kan man väl ha en del synpunkter på men det verkar inte vara brottsligt i alla fall. Däremot går meningarna isär när det gäller flaskan.

Tingsrätten ger en beskrivning, som i stort sett går ut på att kvinnan inte ville att flaskan skulle användas. Men sedan läser jag följande mening:

Utredningen ger också utrymme för en annan – måhända mindre rimlig – bedömning av vad som visats ha inträffat …

Den bedömningen går ut på att kvinnan hållit samman sina ben före det att flaskan fördes in i hennes underliv men

… att det inte med nödvändighet av de tilltalade måste ha uppfattats som ett uttryck för bristande samtycke från hennes sida, utan möjligen som ett tecken på blygsel eller inledande tvekan.

Det blir denna, mindre rimliga linje, som tingsrätten går på.

Sedan följer en mening som för tankarna till Tage Danielsson berömda monolog om Harrisburg:

Eftersom de tilltalades respektive berättelser i denna del – låt vara att de framstått som mindre rimliga och sannolika än A:s berättelse – likväl inte kan anses så osannolika att det kan anses uteslutet att händelseförloppet utvecklat sig på det sätt som de berättat om, så råder ett rimligt tvivel beträffande [x]’s och [y]’s skuld och de ska därför inte dömas för våldtäkt respektive medhjälp till våldtäkt.

Riktigt obegripligt blir det också, när tingsrätten ändå ska meddela den huvudmisstänkte någon form av kritik och skriver:

Enligt tingsrättens mening agerade [x] på ett utomordentligt omdömeslöst sätt då han förde in flaskan i A:s underliv utan att förvissa sig om den var i sådant skick att den inte kunde förorsaka A skador.

Ja, det står faktiskt precis så.

Jag förstår att det inte finns något uttryckligt förbud mot att använda olika former av prylar i samband med sex. Men när jag läser domen verkar det som att även tingsrätten anser att kvinnan inte samtyckt. Är inte det själva grundbulten. Samtycke. Prata med varandra. Om inte med ord, så med kroppsspråk. En människa som håller samman sina ben gör ju just det. Om man inte förstår vad det betyder får man väl fråga. Vill Du? Får jag fortsätta?

Nej, jag blir inte imponerad och hoppas att domen överklagas.

Vill någon verkligen ha en flaska uppkörd i sin vagina?

Någon tidning skriver om domen på ett allt för förenklat sätt, och folk blir upprörda utan att någon av alla de som har åsikter egentligen har läst domen. Om de gjorde de tror jag de skulle ha en annan förståelse för hur rätten resonerat.

Så säger, enligt Aftonbladet, Mårten Schultz, professor i civilrätt och aktiv debattör på Twitter. Det han kommenterar är reaktionerna efter den friande domen i Umeå, när några män anklagats för att ha våldtagit en kvinna, bland annat genom att föra upp en vinflaska i hennes vagina.

 

Men straffrättsexperten Madeleine Leijonhufvud är, enligt Svenska Dagbladet, kritisk mot att tingsrätten friade. 

Jag kan inte se varför man ska tillåta människor att skada andra rent fysiskt i samband med sex. 

Enligt samma artikel i SvD fortsätter Leijonhuvud:

Jag tycker att domen borde vara en uppmaning till riksdagen att tänka om och göra det straffbart att ha sex utan att försäkra sig om att den andra vill …

Jag har visserligen inte läst domen. Men jag har beställt den från umea.tingsratt@dom.se och om jag får den ska jag läsa den och kommentera den. Frågan är om jag kommer att få en annan förståelse.

Men jag tycker ändå det är märkligt om det är så, som Leijonhuvud påstår, att lagstiftaren inte förstår att båda parter bör vara med på och ge sitt samtycke till sex. Att det kan vara svårt att bevisa saker i domstol förstår jag men lagen har ju också en viktig funktion som förmedlare av ett rättsmedvetande.