Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

Grabben i salen bredvid

Idag disputerade förre ärkebiskopen Anders Wejryd i teologi. Disputationen ägde rum i sal IX i universitetshuset i Uppsala. Professor emeritus Kjell Nordstokke, VID vitenskapelige høgskole i Norge, var skicklig opponent. I betygsnämnden satt professor Kerstin Sahlin, Uppsala universitet, professor Peter Lodberg, Århus universitet och docent Karin Sarja, Svenska kyrkans kyrkokansli.

Eftersom det var begränsat antal som skulle släppas in undrade ordföranden för disputationen och tillika huvudhandledaren, professor Kajsa Ahlstrand, om jag kunde bistå med att räkna antalet närvarande vartefter de anlände. När vi nått gränsen ordnades en utsändning till läsesalen bredvid, där vi var ett antal som såg den akademiska akten via storbildsskärm.

Det gav en extra krydda åt tillställningen, för nu flimrade ibland ansikten förbi. Det var personer, som följde med på zoom och råkat sätta på mikrofonen och skapat något ljud, i andra delar av landet eller kanske till och med världen. Vid ett tillfälle rättade någon i chatten till en uppgift som opponenten eller respondenten gav. Charmigt. Vid ett annat tillfälle råkade någon mixtra med sina enheter, så att det blev rundgång och disputationen tillfälligt fick stanna upp. Men det gick det också.

Jag satt alltså i salen bredvid. Men på ett sätt har jag också befunnit mig i ”rörelsen bredvid”. Jag menar Svenska kyrkans mission (SKM) som berörs en del i avhandlingen. Titeln var ju

Lutherhjälpen som försvann

Respondenten menade att en liknande avhandling kunde skrivits om missionen som försvann. För samtidigt som Lutherhjälpen inlemmades i Svenska kyrkans nationella nivås organisation, hände samma sak med SKM. Lutherhjälpen och SKM var två helt egna juridiska personer fram till 1980-talet. Djupt integrerade i Svenska kyrkan men självständiga, även om ärkebiskopen var självskriven ordförande i SKMs styrelse.  På slutet av 1970-talet hade Kyrkans hus byggts och så småningom flyttade hela Svenska kyrkans rikskyrkliga administration in. Detta tog några år och avhandlingen beskriver just detta skeende. Det nämndes dock att det finns aktörer som inte inlemmades. Exempelvis diakoniinstitutionerna (t ex Ersta, där Anders Wejryd var direktor några år).

Min förståelse är att mycket av det lokala engagemanget minskade när SKM och Lutherhjälpen försvann. Anders Wejryd verkar mena att det framför allt berodde på att antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskat och att folkrörelser rent generellt haft det svårt under perioden som beskrivs. Det är klart att det hör ihop men jag uppfattade också en viss kritik av den kyrkliga centraliseringen. Och även av det vid tiden rådande kommunikationsparadigmet. Ordet monolitisk varumärkeshierarki låter besvärligt i mina öron. Men var på den tiden avsett som en neutral, teknisk term, ansåg Wejryd. På ett okritiskt sätt lät beslutfattare sig påverkas av New Public management. Det är också min bild.

Går vi några år bakåt i historien med Lutherhjälpen så fanns min far i ”organisationen bredvid”. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen, som slogs ihop med Lutherhjälpen på 1960-talet. Far var inte glad för detta. Jag har växt upp med den berättelsen och känner igen vissa saker från min egen erfarenhet av hur SKM och Lutherhjälpen gick upp i den rikskyrkliga organisationen.

Under min egen gymnasietid var jag engagerad i Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) som slogs ihop med Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU), en företrädare till Svenska kyrkans unga. Även då fanns upplevelser av hur den större organisationen äter upp den mindre. Något liknande uppfattade många skedde då Ansgarsförbundet blev en del av RKU. Men i detta skeende var jag inte delaktig.

På ett sätt arbetar jag nu i en organisation som finns bredvid. Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation och därmed fristående från Svenska kyrkan, även om Svenska kyrkan är en av våra huvudmän. Kuriosa är att direktorn för Lutherhjälpen under 1980-talet, Ebbe Arvidsson, senare blev generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den kyrkliga världen är inte så stor på denna nivå.

Men på lokalplanet är den stor. Det fanns tidigare SKM-ombud och Lutherhjälpsombud i nästan varje församling. På olika sätt präglade dessa rörelser Svenska kyrkan. Det fanns en viss konkurrens men oftast samverkan. Idag finns internationella grupper som på ett sätt tagit över. Men är det samma breda engagemang? Det är frågan.

På det akademiska planet finns en del att säga. Det blev samtal om metoden. Utöver intervjuer och skriftliga källor har Anders Wejryd använt en autoetnografisk metod, som i korthet innebär att hans egna upplevelser och erfarenheter redovisas som en källa. Han fick kritik för att det kapitel där han redovisar detta inte hade en enda fotnot och för att han inte heller hänvisade till vilka teologer som han byggt sin egen teologi på. Det hade varit bra om det funnits. Men samtidigt är det ärligt att försöka redovisa sin egen bild. Det finns ju knappast någon möjlighet till objektivitet. Forskaren försöker stå utanför men är det möjligt? Den autoetnografiska metoden är ett försök att synliggöra forskarens partiskhet (bias på engelska).

Betygsnämnden, opponent och ordförande på
väg från sina överläggningar.

Mot slutet fick Anders Wejryd en fråga om han inte kunde skrivit lite mer om vad han själv tyckte om hela processen. Det kunde han gjort i ett friare, avslutande kapitel. Då svarade han att han vill vara lojal mot Svenska kyrkan och därför håller mun. Det gav mig mer frågor än svar. Och lite märkligt var det att han i den akademiska situationen, där han kritiskt ska granska Svenska kyrkan, talar om lojalitet. Men förstås ärligt.

Anders Wejryd blev enhälligt godkänd. Och hans avhandling är ett viktigt bidrag till historieskrivningen. Det skulle vara spännande att skriva om Svenska kyrkans mission. Och om Svenska kyrkohjälpen. Vi får se om tid och möjlighet dyker upp.

Bo Nylunds begravning

Idag har jag varit på begravningsgudstjänst i Uppsala Domkyrka. Det var min gamla religionskunskapslärare, Bo Nylund, som begravdes. Domkyrkan var på inte sätt full men det var ändå många där. Jag förstod att de som först gick fram för att ta avsked, var släktingar. Jag kände igen en del kyrkfolk och sedan var det många, som jag tror fått stöd av Bo genom hans arbete i Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala.

Förre ärkebiskopen, Anders Wejryd, ledde gudstjänsten. Han berättade att Bo valt psalmer och musik samt även vilket bibelord som griftetalet skulle utgå från:

När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje (Matt 2:10).

Det passar ju bra i tiden mellan jul och trettondedag jul. Anders griftetal var balanserat. Det handlade förstås om Bo och hans liv men i lika stor utsträckning om den kristna tron. På ett mycket konkret sätt. Det som starkast grep tag i mig var när Anders lade ut texten kring de vise männen (eller de österländska stjärntydarna). När de följde stjärnan, så ledde den bort från kungapalatsen till den enkla plats där Jesus fötts. Så var Bo Nylunds liv. Anders underströk att han valde att följa stjärnan bort från kyrklig tjänst för att bli lärare åt gymnasielever, inte minst på Fyrisskolan, som är ett tekniskt gymnasium i Uppsala.

Inför skrivandet av denna bloggpost sökte jag efter Bo Nylunds wikipediasida. Och insåg att ingen skrivit någon sådan. Överhuvudtaget är det sparsamt med information om Bo på nätet. Så typiskt på något sätt. Denne gigant vad gäller teologi, filosofi och medmänsklighet har alltid arbetat i det tysta.

Jag har själv skrivit två bloggposter om Bo. Den ena efter ett besök han gjorde på Svenska kyrkans Utbildningsinstitut. Länken kommer här. Den andra i samband med att vi var på årsmöte med Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala. Här är länken.

Det jag inte berättat i någon av mina tidigare bloggposter hände på slutet av 1970-talet. Jag gick på Fjellstedtska skolan. Under de tre år jag var elev där stödde vi ett projekt i Indien genom Svenska Kyrkans Mission (SKM). Genom operation dagsverke och loppmarknader samlade vi in 30 000 kronor på tre år. Det var ett stort engagemang på skolan för detta. Projektet handlade om att ge arbetslösa en framtid.

Inför loppmarknaderna delade vi ut lappar i olika lägenheter, för att ett par dagar senare komma tillbaka och hämta det som människor ville skänka. När väl loppmarknaden ägde rum var det full fart i skolan. Filmvisning och våffelservering på nedre botten och försäljning på våning två.

Nåväl. Vi hade lagt lappar på Luthagen och så kom vi två dagar senare för att hämta saker. Vi ringde på alla dörrar och ur en dörr kom Bo Nylund. Han hade glömt bort lappen men ville absolut skänka något. Jag såg in i lägenheten. Där fanns verkligen inte många saker. Oerhört enkelt möblerat. Bo kliade sig i huvudet och undrade om det fanns något han kunde avvara. Så sken han upp och hämtade en antik telefon. En riktig klenod. Han förklarade att det var ett arvegods men att han helt klart kunde avvara den. Jag försökte hindra honom men då underströk han att gymnasieelevers engagemang för människor i en annan världsdel var betydligt viktigare än en gammal telefon.

Vi gick till i en antikvitetsaffär och fick den värderad, satte in en annons och fick flera anbud. Jag vill minnas att den inbringade en ansenlig summa.

För mig är det ett märkligt sammanträffande att Bo Nylund och Desmond Tutu begravs så nära inpå varandra. Tutu föddes 7 oktober 1931 och Bo den 15 februari 1932. Nästan jämnåriga. Två förebilder. Den ene världsberömd, den andra en doldis. Men som representanter för en kristendom som har med rättvisa att göra, ser jag samma resning hos dem båda.

De psalmer vi sjöng var 271 (Närmare Gud till dig), 324:5-8 (Vid evighetens brunnar står livets träd i blom) och 190 (Bred dina vida vingar). Vi hörde Händels Largo och Bachs Air på orgel. Stefan Parkman var sångsolist. Han sjöng I himmelen, I himmelen på en melodi från Skattungsbyn och inledningsvis Döden tänkte jag mig så. Text av Bo Setterlind och musik Gunnar Hahn.

The SACC questions the legitimacy of the Government in SA

It gives me hope that the South African Council of Churches meet for their triennial conference. A number of years ago many people thought that the Council had died. And it really experienced difficult times. Financially and administratively. Three years ago a successful attempt managed to save the organization. New leadership were elected and since then the council has functioned. Whether it has functioned well I cannot really judge. But from time to time I have seen statements and understood that the prophetic voice is still there.

Archbishop emeritus, Anders Wejryd, from Church of Sweden, was invited to the meeting and his address is available on the website of the World Council of Churches. He stressed the importance of the South African Constitution. I agree with him. South Africa has a strong constitution and some independent institutions with integrity. The Public Protector and the Constitutional Court, to mention a few. In between the lines he also gave support to the SACC in its difficult task to be a prophetic voice:

Now, when you are discerning the present situation in your land and your responsibilities as servants of the people living in your land and as servants of the Lord, you shall know that the ecumenical movement is with you.

The President of the SACC, Bishop Ziphozihle D Siwa, was more outspoken about the situation. He spoke about gross organized and rampant corruption. And it was equally clear that the government is the addressee. It seems to me that the SACC – again – question the legitimacy of the present government.

Section 41 of the Constitution in Chapter 3 on the Principles of Co-Operative Government and Intergovernmental Relations. Three Subsections of Section 41 (1) says that all organs of State must:(b) Secure the well-being of the people of the Republic(c) Provide effective, transparent, accountable and coherent government for the Republic as a whole; (d) Be loyal to the Constitution, the Republic, and its people.” The above in the light of what has been revealed by the reports point to questions of moral and constitutional legitimacy of the Government. How has the Parliament and the Executive conducted themselves? What do we do? This Conference must craft clear action plans for the sake of this nation. “Iph’ indlela? (Where is the way?).

To me this is a hopeful sign.

Språkfilosofi

Rowan Williams förbereder sig. Men vad funderar
Antonius över i bakgrunden?

Det blev trångt i Museum Gustavianum Auditorium Minus, när den förre anglikanske ärkebiskopen, Rowan Williams, höll sin hedersdoktorföreläsning med rubriken: Christology and Philosophy: 

Kierkegaard, Wittgenstein and Chalcedon

Exempelvis såg jag att Svenska kyrkans förre ärkebiskop, Anders Wejryd, som också är just hedersdoktor, fast på Sveriges Lantbruksuniversitet, fick sitta på golvet längst bak i salen.

Det var framförallt en språkfilosofisk föreläsning. Föreläsaren återkom ofta till ordet grammatik. Men det handlade på intet sätt om det vi vanligtvis förknippar med grammatik. Snarare grammatik i en slags filosofisk bemärkelse.

Utgångpunkten var Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och dennes tänkande kring etik, estetik och även religion. På samma sätt som ett etiskt ställningstagande inte kan vara sant eller falskt, kan inte heller vårt tal om Gud vara sant eller falskt i vetenskaplig mening. Detsamma gäller när vi beskriver det estetiska. Mycket handlar det om, menade Williams, hur vi utrycker oss. Så drog han en vits. Jag hade hört den förut och den var rolig redan då!

      En samling fångar berättar roliga historier för varandra. De gör det så ofta, så de har gett historierna nummer.
-         39, säger en fånge och alla andra vrider sig av skratt.
-         24, säger en annan och ingen skrattar.
-         Varför skrattade ni inte, frågar fången.
-         Det beror på ditt sätt att berätta historien, svarar de andra.

Från den tidiga Wittgenstein, som menade att talet om etik, förundran och tro är nonsens (men helt rimligt att uppehålla sig kring, eftersom det är sådant vi människor talar om), rörde sig föreläsningen mot den senare Wittgenstein, som – tror jag – hade ett mer öppet sinne gentemot talet om Gud. Vad jag förstår var inte Wittgenstein själv en troende person men ansåg att talet om Gud ändå har positiva effekter. Eller något sådant.

Rowan Williams återkom till parallellen mellan Gud och företeelsen ’färg’. Går det att tänka sig en värld utan färg? Troligen inte. Lika avgörande är det att antingen tänka sig Gud eller inte Gud i relation till tillvaron. Däremot går det att tänka sig de olympiska gudarna som inslag i tillvaron. Om t ex Poseidon finns, påverkar det bara oss, när vi åker båt. Annars behöver vi inte bry oss.

Föreläsningen tog sedan sikte på Kierkegaard, som tydligen inspirerat Wittgenstein. När jag nu tittar i mina anteckningar inser jag att jag inte riktigt greppade denna del. Var det Wittgenstein eller Kierkegaard som menade att världen inte är mirakulös, utan  tvärtom ordinär? Eftersom vi inte har någon jämförelsepunkt till världen blir det betydelselöst att säga att den är mirakulös. Eller var det Williams eget bidrag.

Nåväl, detta ledde över till diskussionen – som blev mycket kortfattad – kring konciliet i Kalcedon 451 (C.E.) där Williams konstaterade att det som är gudomligt med Jesus Kristus är inte att Jesus Kristus gjorde under. Undren var del av Jesu Kristi ’inkognito’. Ett alltför stort fokus på att Jesus är Gud, minskar snarare Guds gudmlighet. Kristi gudomlighet bevisas främst genom handling. Framför allt genom kärleken.

Med stor sannolikhet har jag missat vissa delar av föreläsningen. T ex hänvisades även till Bonhoeffer. Möjligen störde det mig lite att den var centrerad så mycket kring några västerländska män. Och rörde sig på en mycket filosofisk nivå, fjärran från våra levda liv. Men visst, ibland ska det väl också finnas tid för det filosofiska samtalet.

Jag funderade över hur ämnet hade avhandlats i Sydafrika? Svårt att säga. Säkert hade någon form av maktperspektiv anlagts. Förmodligen hade även presentationen av föreläsaren varit lite längre.

Protokollet ser olika ut i Sydafrika och Sverige men jag noterade att fyra personer reste sig och lämnade plats på första raden, när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackélen kom in med sin make och sin adjunkt, som jag tror hade en dotter med sig. Säkert skulle något liknande skett i Sydafrika.

Däremot har jag svårt att se en sydafrikansk ärkebiskop emeritus sittande på golvet. För mig blev Anders Wejryd ett exempel på Kristi efterföljelse och hur den påverkan Kristus har på oss, kan se ut. Att Kristi gudomlighet bevisas genom handling. Framför allt genom kärleken.

Urusel journalistik i Kyrkans Tidning

Kyrkans Tidning har en rubrik i gårdagens nätupplaga:

Fler kvinnor i kyrkan

Detta är verkligen ingen nyhet. Så är det i en stor del av kristenheten. Och så har det varit länge. Om skälen till detta kan vi ha många tankar och åsikter. Just nu tänker jag dock inte stanna upp inför den frågeställningen.

Rubriken är förstås missvisande. Den mycket korta artikeln handlar om att det är

… fler kvinnor än män som utbildar sig till präst …

Uppgiften kommer från ekot, enligt Kyrkans Tidning. Intressant! Rimligen måste Ekot ha fått sina uppgifter från Svenska kyrkan. Kyrkans Tidning hämtar sedan uppgiften från Ekot. Besynnerligt! Inom akademisk forskning brukar vi akta oss för att använda sekundära källor om vi har tillgång till förstahandsuppgifter.

Den oerhört korta artikeln har sedan ett citat från ärkebiskop Anders Wejryd.

– Jag brukar skoja och säga att förr hade vi kvotering då fick vi bara karlar, men i dag går vi på de mest kompetenta och då blir det fler kvinnor …

Är detta skojigt? Det tycker inte jag. Är det som sägs sant? Förmodligen inte. Vad säger det i så fall om Ärkebiskopens egen kompetens? Däremot är det en mycket ytlig analys. Skälen till att fler kvinnor än män söker till prästutbildningen är förmodligen flera och mer komplicerade. Det vet säkert ärkebiskopen och rimligen har han sagt mer än just detta lösryckta citat. Men varför lyfter Kyrkans Tidning fram just det?

Det mest märkliga är att artikeln avslutas med en uppmaning:

Läs mer här.

Då trodde i alla fall jag att det skulle bli någon form av fördjupning men döm om min förvåning, när jag hamnar på Sveriges Radios hemsida. Budskapet blir att Kyrkans Tidning hänvisar till Sveriges Radio för fördjupning och analys, när det gäller fenomen inom Svenska kyrkan. Märkligt!

Så vad säger då Sverige Radio?

Så sent som på 90 talet var det flera stift i Sverige som fortfarande inte tillät kvinnliga präster men i dag är en majoritet av alla präster som vigs kvinnor.

Men hallå, ekot! Avses 1890-talet eller hur tänkte ni här? På 1990-talet vigdes kvinnor till präster i samtliga stift i Svenska kyrkan. Journalistens okunskap på denna punkt är väl ändå pinsam!

Tyvärr blir inte artikeln bättre ju längre jag läser. Och jag blir bedrövad, när jag inser att Kyrkans Tidning i stort sett har snott det mesta i sin korta artikel från Sveriges Radio. Det är kanske därför som det inte står något namn under Kyrkans Tidnings text.

Trots allt får artikeln på Sveriges Radios hemsida mig att dra på smilbanden. Eller vad sägs om följande mening med både felaktig grammatik och märklig särskrivning:

I sommar får svenska kyrkan sitt första kvinnliga ärkebiskop, och i dag märks de kvinnliga prästmotståndarna knappt av i kyrkan …

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men mest gråter jag, för genusrättvisa och arbete mot diskriminering är alltför viktigt för att slarvas bort på detta sätt. Jo, jag är kritisk när det gäller Hanna Weiderud på Sveriges Radio, för en artikel som jag menar är slarvig på flera punkter. Men ännu mer kritisk är jag mot Kyrkans Tidning som agerar ogenomtänkt och lättjefullt, när denna artikel används rakt av. Varför kan vi inte få en djupare analys av en intressant och viktig företeelse?

De kvinnor som utbildas till präster i Svenska kyrkan och de kvinnor som är präster i Svenska kyrkan är värda bättre journalistik. Så även vi män!

Glimpses from the WCC Assembly

Another interesting day at the WCC 10th Assembly in Busan. Allow me to just give a few glimpses. It was the fourth day of the Assembly program but it was my 9th day.

In the Morning Prayer the scripture reading was interpreted by a drama group. While several readers read about Philip baptizing the Ethiopian Eunuch (Acts 8:26-40) the drama group illustrated the reading. When the scripture reading quotes a passage from Isaiah and the drama group was acting it became very clear to me, that this also was a message into our own time:

He was humiliated, and justice was denied him. 

This happens all the time to human beings as well as to the rest of creation.

In the thematic plenary we got greetings from both the Palestinian bishop Munib Yuonan and Rabbi Norman Solomon (I think this was his name) from the International Jewish Committee on Interreligious Consultations. It gave me hope to see them together.

After lunch I took part in a workshop with the YWCA and thereafter Ecumenical Conversation number 3. And after the tea break another activity in the Madang.

We were many thousands who could not take part in the most important activity today, namely the Elections in the Business Plenary. Only delegates and a few others can participate. I know it was a difficult session, though. According to the election rules of the WCC there are many perspectives to take into account. First of all the different geographical regions have to be represented equally and according to how many member churches they have (or how big the churches are). Secondly the different traditions have to be represented (Oriental, Orthodox, Protestant etc.) Thirdly the nomination has to take into account that it should be a balance between lay and ordained people. There is furthermore a quotation system for people with disabilities (sometimes called people with special abilities) and for indigenous people as well as for gender and age. Not an easy task to solve.

I do not know if they managed to elect people to the central committee including a new moderator. But I know that the 8 presidents have been elected. The one for Europe is the Archbishop of Church of Sweden, Anders Wejryd. As far as I know there were no other nominations. He has a long experience from the WCC and will have time for this, as he retires next year.

But outside BEXCO other Christians continue to pray and demonstrate. One has to admire there persistent struggle against a movement, which for them is Antichrist. Every time I pass them I greet them with the peace of God and usually they greet me back. At least we are not fighting physically!

So many protesters. I was there but I didn't get the T-shirt.

Missionärssändning

På Trettondedag Jul, den 6 januari 2013, sänds hustrun och jag ut för att vara utsända medarbetare av biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Det sker kl 11 i Kalmar Domkyrka. Varmt välkommen! Vi ska som sagt arbeta i Södra Afrika under minst 3 år. Vill man säga att man kommer till detta på facebook går det bra här.

Egentligen kallas vi inte missionärer utan just utsända medarbetare. Begreppet missionär är alltför belastat. Men jag gillar ordet. Det är kort och kärnfullt. Och nu verkar jag få stöd av Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd, som på sin blogg skriver om den kollega som blev mördad i Pakistan. Det var Birgitta Almeby, missionär för Pingströrelsen. I sammanhanget skriver ärkebiskopen:

Alla de möten jag haft med svenska missionärer utomlands har varit med personer som, oavsett samfundstillhörighet, har varit mycket praktiska och självklara i sin inriktning på att tro får aldrig luras eller tvingas på någon och att det är viktigt att ge människor redskap för praktisk överlevnad och utveckling. Men de har varit glada och stolta i sin kristna tro. Jag hoppas att det inte bara är så att jag har haft tur med mina möten.

Precis, biskop Anders. Så ser vi på det och samtidigt vet vi missionärer att vi också har mycket att lära av andra. Vi har gemensam del i Guds mission. Missio Dei!

När Gud sänder sin son till världen, firningsämne under julen, är det uttryck för Guds önskan till relation med sin skapelse till räddning och befrielse. Där vill vi vara med. En välsignad Jul!

The Marikana shootings, justice and healing

Today I come across two reactions to the Marikana shootings. Both are expressed by church leaders in South Africa. I think they relate to one another although they don’t address the same aspects.

The Anglican Archbishop of Cape Town, Thabo Makgoba, has a blog. This week he publishes a letter to the President of South Africa, Jacob Zuma. In the letter the Archbishop strongly urges the President to make state funded legal representation available to families of those mine workers, who were killed at the Lonmin mines in Marikana in August this year. Apparently the Government is funding the legal representation of the police, who killed mine workers but similar legal support is not being extended to the miners themselves nor to the families of those who lost their lives. It is not often that the Archbishop nowadays writes this kind of appeals to the President. Former Archbishop, Desmond Mpilo Tutu, often did so. It is a good sign. Archbishop Makgoba ends his letter in the same tradition as Tutu used to do:

Please be assured that you remain always in my own prayers, and those of the Anglican Church of Southern Africa, that God will bless you with his wisdom and grace to follow his best paths in all you do, so that you might be a blessing to this nation, and to all its people.

Yours in the service of Christ

+Thabo Cape Town

Another example where the Marikana shootings are commented on comes from Fr Michael Lapsley, also an Anglican Church leader. He is the founder of the Institute for Healing of Memories. In an interview in the Mail and Guardian he is described as a struggle veteran who became a healer. A letter bomb in 1990 shattered both his ear drums, destroyed one eye and blew off both hands. He then discovered his new calling, namely to become a healer of the South African nation. He says that the Marikana shootings is the latest example that South Africa is still a traumatised nation.

We need to find a way of listening to each other and not simply shouting past one another. But that also needs to be coupled with the challenge that the income distribution between rich and poor in South Africa is the most unequal on earth. We need to speak not only about poverty but also about greed.

I hope that many more Church leaders start to voice their critique. To me it brings hope. Do we hear a voice like this in Sweden? Well, it happens that our own Archbishop, Anders Wejryd, writes letters to our Prime Minister. Last year he critisised the Swedish Government for voting against the Palestinian application to join United Nations' cultural organisation UNESCO. He also strongly opposed Sweden’s arms export in an article in Dagens Nyheter last year. But when does he critisise the Government for injustices in the Swedish society?

Det biståndsindustriella komplexet

Vid en debatt i Almedalen i somras fick Svenska kyrkans internationella chef, Erik Lysén, veta att vi som jobbar i Svenska kyrkans internationella arbete jobbar i det biståndsindustriella komplexet. Tanken är att de som arbetar med bistånd agerar i egenintresse. Det kanske stämmer ibland. Men jag håller verkligen med Erik Lysén om att detta är en alltför förenklad bild av verkligheten. Som kyrka har vi också andra bevekelsegrunder. Detta visade Erik på ett förtjänstfullt sätt i det föredrag han höll idag. På sommarseminariet. På förmiddagen mötte vi Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd och kyrkosekreteraren, Cristina Grenholm. Det var så klart viktigt att de kom ut till denna tankesmedja, som sommarseminariet är. Men det är inte deras framträdande som jag bär med mig. De talade visserligen om vikten av att vara kyrka och att det ibland är svårt men att vi ändå ska finnas kvar i våra kyrkorelationer. Men det var när Erik talade, som det lyfte. Erik är ansvarig för det internationella arbetet och det känns bra att vi har en sådan ledare. Han presenterade en beskrivning av vårt arbete, som inte bara han utan flera andra jobbat med, som åtminstone för mig skapar ett begripligt sammanhang. Förutsättningen för allt vårt arbete är en livsbefrämjande teologi och levande kyrkorelationer. Utifrån detta arbetar vi med hälsa, fred, försoning, hållbar utveckling, genusfrågor, rättvisa och mycket annat. Imorgon ska vi bryta ner dessa begrepp utifrån ett regionalt perspektiv. Med andra ord kommer jag vara med i en grupp som arbetar med Södra Afrika och Liberia. Det innebär att jag får lyssna mycket. Det var 6 år sedan vi arbetade i Sydafrika och Liberia kan jag inget om. Men det är en mycket bra del i vår utbildning. Jag ser fram emot detta. Jag njuter av att inte vara en del av ett biståndsindustriellt komplex utan få åka till Sydafrika och arbeta med livsbefrämjande teologi.

Fredag kväll

Efter en intensiv vecka lägrar sig lugnet. Denna vecka skulle jag haft semester. Så var planen innan hustrun och jag fick klart att vi börjar nya jobb framöver och därför ska gå utbildning veckorna som kommer. Så jag drog tillbaka min semester denna vecka, för att kunna förbereda för höststarten. Det har varit en vecka med både anställningsintervjuer, förberedelse av introduktioner för nyanställda, schemaläggning, ledningsgrupp, arbetsplatsträffar och mycket mer. Nu är det fredag kväll och imorgon ledig dag. Sedan åker vi norrut, för att delta i sommarseminarium på Åkerögården. Vi är några som förbereder oss för utlandstjänst men framför allt är det utsända medarbetare/missionärer som är hemma på sommaren samt anställda på kyrkokansliet i Uppsala. En slags veckolång tankesmedja, där vi gemensamt funderar över Svenska kyrkan i förhållande till den världsvida kyrkan. Spännande! På onsdag finns denna punkt med i programmet: Anders Wejryd och Cristina Grenholm – Vad innebär det att vara kyrka? Ligger det en utmaning i att vi är lutherska i de uppdrag som vi har? Hur kan vi stärka vår identitet och ömsesidigt lära av våra relationer till kyrkor och ekumeniska organisationer i olika kontexter? Det ser jag fram emot! Anders Wejryd är Svenska kyrkans ärkebiskop och Christina Grenholm är direktor och chef för sekretariatet för teologi och ekumenik på kyrkokansliet i Uppsala. Det kan med andra ord bli en del intressanta samtal.

Kyrkokansliet 3

I Kyrkans Tidning nr 48 talar Ärkebiskopen ut.

Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop.

Det är ju helt otroligt! Det är för enkelt! Att bara gå iväg.
Jag håller inte heller med Seglora Tankesmedja, som skriver:

Nu hoppas vi att julefriden kan lägra sig över Kyrkokansliet …

Visserligen hoppas den som skriver att

… både ledning och personal kan återfå sin energi och lust att verka som rikskyrka under det nya kyrkoår som just har börjat.

men jag tror inte på julefrid på kyrkokansliet. Jag hoppas att de anställda, både ledning och personal, får en fridfull jul i sina hem men för kyrkokansliet hoppas jag på försoning och vägen dit går genom sanning och sker genom hårt arbete.

Min fråga

Den kom faktiskt med. Alltså:

Hur tänker de olika biskopskandidaterna kring den konflikt som varit i stiftet. Behövs det en fortsatt genomlysning?

Det var tre av fem som fick svara/ville svara på den frågan. Dag Sandahl och Jan-Olof Johansson var överens om att ingen vidare genomlysning behövs. Lisa Tegby däremot svarade att hon skulle behöva veta vad som har hänt, för att se om det fanns något mönster i det, som skulle kunna upprepas.
Utan att vara väldigt insatt, tror jag, att en dåvarande ledamot i stiftsfullmäktige, som nu är ledamot i stiftsstyrelsen samt en domprost, som är biskopens ersättare i domkapitlet, måste ha stor kunskap om konflikten kring förre biskopen. Min fråga är då: är det därför de inte vill ha en genomlysning? Var de i själva verket en del av konflikten? Det är klart, om de vet mer än oss andra om vad som egentligen hände, behöver de ju inte mer kunskap. Men kan det inte behövas en genomlysning för oss andra, då?
Det är förstås enklare för en kontraktsprost i Umeå, som inget vet, att efterfråga kunskap. Att hon gjorde det för egen del var ju klokt. Men min uppfattning är att fler borde få veta vad det var som egentligen gick snett. Jag är i alla fall intresserad. Var det verkligen så, att förre biskopen var problemet och nu när han är borta, är problemet ur världen? Det är ju sällan så enkelt.
Det finns många frågor: Fanns det liknande problem före biskop Sven Thidevall och kanske även före biskop Anders Wejryd? Är det något som sitter i strukturerna? Har det med olika fromhetstraditioner att göra? Hur spelar synen på biskopsämbetet in?
Har vi sopat något under mattan även denna gång? I så fall känns det som att två av kandidaterna nästan tycker att det är OK.
Om jag har fel på denna punkt, skulle ingen bli gladare än jag, att få reda på det.

Äktenskap eller ej

Nu diskuteras det i maktens korridorer i Svenska kyrkan. Ska samkönade par vigas till äktenskap eller ej. Ett förslag på vigselordning skickas ut av kyrkostyrelsen på remiss. Där står det enligt ärkebiskopen, som var intervjuad i Dagens Eko i lördags, att ordet 'äktenskap' inte är med. Ärkebiskopen menar att det inte var avsiktligt utan bara blivit så. Enligt DN sa Anders Wejryd:
'Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.'
Det stämmer med vad han sa. Jag har själv lyssnat på intervjun, som finns på:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/kanalarkiv.asp?ProgramId=3071&NrOfDaysInArchive=100
Här sker en typisk diskursiv kamp. I en hetero-normativ diskurs, blir det viktigt att begreppet 'äktenskap' har med den heterosexuella relationen att göra. I en diskurs, som betonar olika sexuella förhållandens lika värde, blir det viktigt att slåss för själva begreppet 'äktenskap'. Det handlar egentligen inte om 'rätt' eller 'fel'. Det handlar om makt!
Så länge heteronormen har makten är det på ett sätt. Ges begreppen ny mening har maktförhållandena förskjutits. Jag underar mycket över vad jag anser om detta. En fråga är naturligtvis huruvida den Gud jag bekänner mig till, har gett oss anvisningar, i bibeln, när det gäller dessa frågor. Det är inte en enkel fråga.
En annan fråga är om etiska frågor egentligen ska lösas på ett allmänmänsklig plan och att bibelns primära budskap är evangeliet om Jesus Kristus, att det finns NÅD för oss i vår svaghet, otillräcklighet och även när vi begår synd. I så fall skulle enskilda kristna kunna komma till olika svar i etiska frågeställningar (vilket ju redan sker) men Gud skulle så att säga inte lägga sig i.
Men kan ju också hävda, att det är Guds vilja att utlevd homosexualitet är OK. Men det går då inte att bygga på direkta bibelord utan måste i så fall byggas på mer allmänt hållna tankar i bibeln. Eller får man åberopa andra sätt att utröna Guds vilja.
Själv är jag nog inne på linje två. (Fast jag är inte helt övertygad). Vi människor får tillsammans lösa etiska frågeställningar. Det som är bra för kristna är även bra för muslimer och ateister. Kristendomen handlar i första hand om att det finns hjälp att få, när livet går sönder.
Men jag vet att detta är en hållning med många luckor.
På vad ska man då bygga sin etik? Det är inte enkelt! FN's deklaration om mänskliga rättigheter? Jo,m det går väl bra, så länge FN inte ändrar på dem. Hur länge är det så?
Jag befinner mig mitt i detta. Jag vill gärna respektera dem som kommer till andra uppfattningar!
Min egen uppfattning då? När det gäller äktenskap som begrepp? Nej, jag ser ingen poäng i att behålla ett ord för enbart hetero-sexuella relationer. Jag har aldrig fått frågan om att välsigna samkönade par. Skulle jag i framtiden få frågan att viga ettsamkönat par skulle jag svara: Ja!
Men däremot kan jag inte se att något gott kommer ut av en sitatuion, där alla präster måste göra det. Jag tror på försoning! Jag tycker faktiskt att det är bra att vi kommer fram till olika svar på livets svåra frågor. Jag har något att lära av den som tycker annorlunda.
Kanske skulle jag skriva något om tolerans och intolerans, men det får bli en annan gång.