Mördar-Anders och hans vänner …

På semesterns första dag öppnar jag en av de böcker jag införskaffade på studentbokhandeln i Uppsala häromdagen. Den är inte ny. Kom ut 2015. Det är Jonas Jonasson som skrivit den och titeln är densamma som rubriken till denna bloggpost. Dock med tillägget:

(samt en och annan ovän)

Det är klart att själva titeln påverkade mig till att köpa boken. Inte för att jag betraktar mig som en mördare utan för det andra ledet i titeln.

Dessutom har jag läst de två andra böckerna av samme författare. Den om hundraåringen och den om analfabeten. Den senare boken var intressant eftersom huvudpersonen var sydafrikan.

Bok nummer tre, den jag nu läser, visar sig ha fler beröringspunkter med mig än de tidigare. Utan att avslöja för mycket, för den som vill läsa boken, vill jag nämna de mest slående.

En av huvudpersonerna i boken är präst. Johanna. Hennes far var också präst. (Onekligen en koppling).

En bit in i beskrivningen av henne nämns att hon avslutade sin prästutbildning med ett år på Svenska kyrkans pastoralinstitut. (Det gjorde ju även jag och nu arbetar jag på det som kommit att ersätta pastoralinstitutet – Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Jag måste säga att författaren är påläst och jag blir överraskad att en bok av denna art förmår använda korrekta begrepp.

Det gäller också uppgiften på sidan 125 om att prästen skulle kunna tänka sig att skänka en summa pengar till

Svenska kyrkans internationella arbete

Inte Svenska kyrkans mission (SKM). Inte Lutherhjälpen. Inte Act-alliansen. Utan just det som är det korrekta namnet på den del av Svenska kyrkan som arbetar med internationell mission och diakoni. Jag är imponerad.

När jag läser på insidan av bakre pärmen att författaren är journalist förklaras en del. Långt ifrån alla journalister är så pålästa men jag har mött tillräckligt många som är det. En eloge därför till Sveriges journalistkår.

Utöver dessa kopplingar är boken sprängfylld av bibelcitat. En del stämmer. Andra inte. Hur de kontextualiseras av prästen Johanna, mördar-Anders och deras tredje kumpan, Per, är en annan sak.

På sidan 142 får läsaren en tämligen initierad bild av Svenska kyrkans nuvarande situation med början i sjuttonhundratalet och framåt. Inte väntade jag följande mening i en bok med titeln Mördar-Anders:

Församlingar slog ihop sig med varandra i takt med att de krympte.

Tankarna far iväg till ett stycke i en annan bok jag just nu läser.

The Practice of Prophetic Imagination. Preaching an Emancipating Word

Det är den gammaltestamentliga exegeten Walter Brueggemann som skriver bland annat om att vi i vår tid befinner oss i

… in a strange mix of denial and despair. In our denial, we keep imagining that it will all “work out” and that the failure of our society is not as deep or long term as we might suspect. In our despair, we have the sinking feeling that there will be no return to a previous well-being, and we are left in a bad place about long-term prospects.

Nu talar Brueggemann inte bara om kyrkan utan om samhället i stort. Hur som helst kom jag att länka detta till läsningen av Mördar-Anders. På något sätt ser jag dessa två förhållningssätt i den samtida analysen av Svenska kyrkan. Förnekelse eller uppgivenhet.

Återstår att se om nästa del av boken innehåller några exempel på kunskaper och analyser om Svenska kyrkan och dess olika delar. Jag läser vidare med spänning.

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 2.

I min förra bloggpost berörde jag Svenska kyrkans hierarkiska uppbyggnad. Framför allt på församlings- och pastoratsnivå. Det som brukar kallas den lokala nivån. Jag lovade även att fortsätta skriva om stiftsnivån. Jag ska inte skriva om detta just nu. Istället ska jag reflektera lite över ledningsstrukturen i den del av Svenska kyrkan, som jag just nu arbetar i. Svenska kyrkans internationella arbete. Som är en del av den nationella nivån.

Sedan augusti 2012 är jag anställd som utsänd medarbetare. Jag är universitetslektor i Sydafrika, sekonderad av Svenska kyrkan.

Såhär ser strukturen ovanför mig ut. Och jag använder begreppet 'ovanför' eftersom det är så det avbildas i de organisationsskisser jag har tillgång till.

Min chef är alltså team-ledare för Afrika-teamet. Över honom finns chefen för regionenheten. Över henne den internationella chefen. Över honom generalsekreteraren. Hon står i sin tur står under kyrkostyrelsen. Som är ansvarig inför kyrkomötet.

Hur många chefsnivåer blev det över mig i organisationen? Fyra. Om organisationen skulle plattas ut, skulle det bli större grupper av anställda, som fick samsas om samma chef. Det är i och för sig inte bra, eftersom det inte går att vara chef för hur många som helst.

Men det som händer i en organisation, där det finns tre nivåer mellan mig (som är lägst ner) och chefen (som är högst upp) är att det är i stort sett omöjligt att nå fram till chefen. Skulle jag ändå försöka kommunicera med de översta lagren i organisationen skapar det en del irritation. Jag har testat.

En liten reflektion om hur denna situation uppstod. Vi backar bandet till 1982, när jag kom hem efter ett år som volontär i Sydafrika, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Jag blev inbjuden till det som då kallades missionstyrelsen och fick avlägga rapport. På kvällen var jag medbjuden till missionsdirektorns hem, där även den självskrivne ordföranden i missionsstyrelsen var med, d v s Svenska kyrkans ärkebiskop. Jag minns att jag, som 21-åring upplevde mig som en del av en familj.

I samma veva hade det skett en rad förändringar. SKM och Lutherhjälpen hade flyttat ihop med Sjömanskyrkan i det nybyggda kyrkans hus. Från början tror jag att organisationerna (som var i stort sett fristående och oberoende inom Svenska kyrkan) delade på ekonomiavdelningen. Kanske även på rekrytering, genom Internationell kyrkotjänst (IKT).

Det dröjde inte många år förrän allt drogs in under kyrkomötet och det som sedan kom att kallas Stiftelsen för rikskyrklig verksamhet. (Kyrkomötet var ju en del av statskyrkosystemet och kunde därför inte bedriva denna typ av verksamhet.)

Sedan slogs även Lutherhjälpen och SKM ihop. Först behölls 'varumärkena', som det sades. (Jämförelser gjordes med Coca cola och Fanta: två varumärken inom samma concern). Sedan blev även varumärket detsamma: 'Svenska kyrkan, internationellt arbete'.

Det säger sig självt att SKM kunde ha en plattare organisation, eftersom det var en fristående struktur inom Svenska kyrkan. Kopplingen till Svenska kyrkan var ju solklar, inte minst genom att ombud från alla församlingarna var med och valde representater till styrelsen (om jag minns rätt). Och att ärkebiskopen var självskriven ordförande.

Min upplevelse är att förtroendevalda i Svenska kyrkans kyrkomöte inte riktigt förstod finessen i att ha fristående organisationer inom kyrkan, som SKM, Lutherhjälpen, Sjömanskyrkan och diakonistiftelserna, för att ta några exempel. Bland beslutsfattare, som fostrats i politiska sammanhang, föreföll det bättre och mer lättstyrt att få in allt i samma organisation. Samordning. Stordrift. Säkert ligger det mycket i det men jag tror också det handlar om makt och kontroll.

Det senaste steget i denna utveckling är att diakoner inte längre kan utbildas vid diakoniinstitutionerna (Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke). Inte heller kan församlingspedagoger utbildas vid de olika folkhögskolor, som haft det uppdraget (Sigtuna och Jämshög och kanske någon fler). Samordning eller kontroll? Välj själv.

Det som har hänt, enligt mitt sätt att se det, är att det mesta som sker inom Svenska kyrkan, trycks in i samma organisation. Det har sina fördelar. Kyrkomötet, via kyrkostyrelsen, har kontroll över det som sker och eventuellt (så är tanken, tror jag) blir Svenska kyrkans arbete samordnat och mer effektivt. Jag förbehåller mig dock rätten att tvivla på att detta verkligen sker.

Dessutom har denna utveckling ett pris. Organisationen blir mer hierakisk och därmed får vi fler chefsnivåer.

Många tycker säkert att det är bra som det är. För oss som inte tycker så kvarstår frågan: hur kan läget förbättras?

När det gäller den nationella nivån (kyrkokansliet) har jag faktiskt inga bra idéer. Men när det gäller församlingar och stift, har jag en idé, som jag ska persentera i min nästa bloggpost.

 

Historiens vingslag

Under utresekursen bor vi på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hemma, på ett sätt! Jag bodde där åren 1976-79. Jag sitter och skriver denna bloggpost på samma plats som min säng stod i tredje ring. Fjellstedtska var då gymnasieskola. En gång i tiden med syfte att förbereda fattiga gossar från norra Sverige för teologiska studier. Nu anordnar Stiftelsen Fjellstedtska skolan fortbildning för präster och andra kyrkoarbetare, samt hyr ut lokaler till Pastoralinstitutet, där blivande präster gör sitt sista utbildningsår. Där har jag också gått! För 10 år sedan bodde vi här också. Då vi gick utresekurs förra gången. Och nu är det dags igen. Vi har förändrats. Fjellstedtska skolan med. Och även Svenska kyrkans internationella arbete. När jag gick på skolan på 70-talet slut samlade vi in pengar till ett projekt i Indien, via Svenska kyrkans mission (SKM). Nu finns inte SKM. Och inte heller Lutherhjälpen. Istället heter vi rätt och slätt: Svenska kyrkans internationella arbete. Ibland sätts ett tillägg till: ACT alliance. Det är när vi samarbetare med ca: 100 andra kyrkor och kyrkliga organisationer i världen. Men på Fjellstedtska skolan lever historien kvar. Vi bor i en lägenhet som heter SKM 2. Vi äter på porslin, som på undersidan är märkt: CSM (Church of Sweden Mission) och ungsformen tar vi ut med en grytlapp märkt Luhterhjälpen. Sådan är kyrkan: Tradition och förnyelse! Mäktigt!

Nu får det vara nog

Jag är glad att personalen på kyrkokansliets informationsavdelning reagerar på det som nu skrivs och sägs kring bytet av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Johan Ehrning har kommenterat min förra blogpost. Tack! Ulrika Lagerlöf kommenterar på Kyrkans Tidnings webupplaga. Också det bra. Men jag är ändå kritisk!
Att i framtiden vara med i ett internationellt engagemang som kallas Act alliance är inget jag blivit tillfrågad om. Känner fler än jag så? Jag tror det! I dagens Kyrkans Tidning blev det en liten futtig artikel. Men på nätupplagan fylldes snabbt på med kommentarer, som nämnts ovan. Det är ju bra. Men vad blev det av kommunikationen kring detta inom Svenska kyrkans vanliga kommunikationskanaler? Jag fick veta det genom en blogg och genom facebook. Är det OK? Svar: Nej!
Jag vill ju inte vara motvalls och tillbakasträvare. Men ibland, kanske nu, är det dags att säga: NEJ!
Varför? För att denna namnändring är beslutad på ett odemokratiskt sätt. Det skälet räcker. För mig!
Läs mer om detta på Brygubben, som gör en mycket informativ och utredande sammanställning. (Tack, Martin!)
En viktig del saknas dock, som ofta kommer bort. När Lutherhjälpen grundades 1947 fanns redan en annan rörelse inom Svenska kyrkan, som hette Svenska kyrkohjälpen, grundad 1944, tror jag. Svenska kyrkohjälpen gick ihop med Lutherhjälpen 1963. Den rörelsen är också en viktig del av vår gemensamma historia. På kyrkomötets hemsida, kan man läsa följande:

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Som vi vet blev det så småningom bara Lutherhjälpen. Historien upprepar sig. Sammanslagningar leder ofta till att den ena parten tar överhanden och den andra glöms bort. Så var det också när KGF och RKU gick ihop, anser jag. Och när RKU och Ansgarsförbundet gick ihop.
Namnbytet vi nu bevittnar, är det ett uttryck för att det internationella engagemanget i Svenska kyrkan slås ihop med vadå? Jag är verkligen för internationalisering. Vi behöver arbeta gränsöverskridande. Men vi behöver göra detta genomskinligt. Hur vet jag att kopplingen mellan kyrkokansliet i Uppsala och ACT sekretariatet i Geneve verkligen leder till ökad försystring och förbrödring i vår värld? Eller leder det mest till att fler handläggare får åka på fler rundabordssamtal?
Är jag bara gnällig nu eller kan det vara så, vilket Gud förbjude, att den kader av kvinnor och män, unga och gamla, som bär upp detta engagemang på många sätt, inte bara ekonomiskt, utan framför allt ideologiskt och dessutom i bön, att dessa människor nu inte fått vara med i processen? Jag hoppas att jag har fel!

Johan Ehrning menar att bara 1,2 % känner till ”Hela Världen” medan 96 % känner till ”Svenska kyrkan”. Visst! Men namnet var väl: Svenska kyrkan, internationellt arbete? Inte Hela Världen! Så jämförelsen ”Svenska kyrkan Act Alliance” – ”Svenska kyrkan, internationellt arbete” blir ju ett nollsummespel, om ”Svenska kyrkan” är det vi pratar om.