Mission drift

Torbjörn Toll and Klas Lundström. In front the Grading committe: Sven-Erik Brodd, professor of Church studies, Uppsala university; Kjell-Åke Nordquist, professor of International Relations with special focus on Practical Peacebuilding and Human Rights, University College Stockholm; Martina Björkander, Associate Professor in Practical Theology and post-doc researcher at the Polin Institute at Åbo Akademi.

On Friday I attended an academic event at University College Stockholm. (In Swedish: Enskilda Högskolan Stockholm – EHS). A friend and colleague, Torbjörn Toll, defended his doctoral thesis:

ACT Alliance and the Refugee Crisis: Ecclesiology and Tensions in Refugee Assistance

It is always interesting to attend such an event. It goes without saying that the defence only is a small part of the doctoral project. To become a doctor in Sweden you need to spend at least four years of full-time studies. The defence usually takes two hours. Still, it is part of the examination. As the respondent you are expected to answer the questions that the opponent puts and show an ability to discuss your findings with the opponent. Faculty examiner Klas Lundström, Associate Professor of Missiology, Johannelund School of Theology in Uppsala served as opponent this time.

The reason for writing about the defence is that I have not had the time to read the thesis. Therefore, I base this blog post on what I heard at the defence. One concept was new for me: Mission drift. Torbjörn mentions it in his introduction when he formulates his research questions. He describes the tensions that are defined as …

… practical challenges that may, or may not, show a discrepancy “between what a church claims to be and what it is in reality.”

And then he explains what “mission drift is”.

Tensions may be an indication that Christian aid agencies are suffering from a mission drift and loss of Christian identity.

When I google on this concept I end up in a book with the name

Mission Drift: The Unspoken Crisis Facing Leaders, Charities, and Churches

It was published in 2014 by Bethany House Publishers and the authors are Peter Greer, Anna Haggard and Chris Horst. Their explanation of the concept on the website of Peter Greer is:

Too often, as Christian organizations grow, the Gospel often becomes cursory, expendable, or even forgotten. Again and again, leaders have watched their ministries, businesses, and nonprofits professionalize, expand, and lose sight of their original goals. Even churches can stray from their calling.

My impression is that Torbjörn, who lives in Ethiopia with his family, has an understanding that the churches in Ethiopia – especially the Ethiopian Orthodox Tewahedo Church and the Evangelical Church Mekane Yesus – takes part in aid work driven by their Christian faith. But there are tensions between the churches, which have a mission to “reach every person with the gospel and the sacramental life of the church” and the development-aid organisations, that have a slithglty different agenda. Which is understandable when the funds come from states and other secular donors. 

I will need to read the thesis in order to find out more about how Torbjörn describes this tension and what the possible way forward is. I guess the tension will always be there. It is important, however, to have this conversation. Otherwise, the risk for mission drift will be obvious. 

Towards the end of the event even the audience were allowed to ask questions. I especially appreciated that Ezra Gebremedhin, associate professor in Church History, Uppsala university, said a few words. Ezra is born in Ethiopia and has for instance been the General Secretary of the Evangelical Church Mekane Yesus. He is 90 years old. He was the only person who referred directly to a Bible passage. He spoke about the parable about the Good Samaritan as a way of bridging the gap and appreciate the tension between the sacramental life of the Church and the calling to serve in a humanitarian way. 

Thorbjörn defended his thesis with vigour and conviction. After a short break with refreshments for all the visitors, the result was revealed. Torbjörn Toll is now Doctor of Theology. Congratulations!

Mördar-Anders och hans vänner …

På semesterns första dag öppnar jag en av de böcker jag införskaffade på studentbokhandeln i Uppsala häromdagen. Den är inte ny. Kom ut 2015. Det är Jonas Jonasson som skrivit den och titeln är densamma som rubriken till denna bloggpost. Dock med tillägget:

(samt en och annan ovän)

Det är klart att själva titeln påverkade mig till att köpa boken. Inte för att jag betraktar mig som en mördare utan för det andra ledet i titeln.

Dessutom har jag läst de två andra böckerna av samme författare. Den om hundraåringen och den om analfabeten. Den senare boken var intressant eftersom huvudpersonen var sydafrikan.

Bok nummer tre, den jag nu läser, visar sig ha fler beröringspunkter med mig än de tidigare. Utan att avslöja för mycket, för den som vill läsa boken, vill jag nämna de mest slående.

En av huvudpersonerna i boken är präst. Johanna. Hennes far var också präst. (Onekligen en koppling).

En bit in i beskrivningen av henne nämns att hon avslutade sin prästutbildning med ett år på Svenska kyrkans pastoralinstitut. (Det gjorde ju även jag och nu arbetar jag på det som kommit att ersätta pastoralinstitutet – Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Jag måste säga att författaren är påläst och jag blir överraskad att en bok av denna art förmår använda korrekta begrepp.

Det gäller också uppgiften på sidan 125 om att prästen skulle kunna tänka sig att skänka en summa pengar till

Svenska kyrkans internationella arbete

Inte Svenska kyrkans mission (SKM). Inte Lutherhjälpen. Inte Act-alliansen. Utan just det som är det korrekta namnet på den del av Svenska kyrkan som arbetar med internationell mission och diakoni. Jag är imponerad.

När jag läser på insidan av bakre pärmen att författaren är journalist förklaras en del. Långt ifrån alla journalister är så pålästa men jag har mött tillräckligt många som är det. En eloge därför till Sveriges journalistkår.

Utöver dessa kopplingar är boken sprängfylld av bibelcitat. En del stämmer. Andra inte. Hur de kontextualiseras av prästen Johanna, mördar-Anders och deras tredje kumpan, Per, är en annan sak.

På sidan 142 får läsaren en tämligen initierad bild av Svenska kyrkans nuvarande situation med början i sjuttonhundratalet och framåt. Inte väntade jag följande mening i en bok med titeln Mördar-Anders:

Församlingar slog ihop sig med varandra i takt med att de krympte.

Tankarna far iväg till ett stycke i en annan bok jag just nu läser.

The Practice of Prophetic Imagination. Preaching an Emancipating Word

Det är den gammaltestamentliga exegeten Walter Brueggemann som skriver bland annat om att vi i vår tid befinner oss i

… in a strange mix of denial and despair. In our denial, we keep imagining that it will all “work out” and that the failure of our society is not as deep or long term as we might suspect. In our despair, we have the sinking feeling that there will be no return to a previous well-being, and we are left in a bad place about long-term prospects.

Nu talar Brueggemann inte bara om kyrkan utan om samhället i stort. Hur som helst kom jag att länka detta till läsningen av Mördar-Anders. På något sätt ser jag dessa två förhållningssätt i den samtida analysen av Svenska kyrkan. Förnekelse eller uppgivenhet.

Återstår att se om nästa del av boken innehåller några exempel på kunskaper och analyser om Svenska kyrkan och dess olika delar. Jag läser vidare med spänning.

Ebola

Jag vill skriva några ord om Ebola. Inte för att det verkar finnas något känt fall av Ebola i Sydafrika. Tvärtom tas olika steg för att stoppa viruset vid gränsen. En sådan åtgärd är införandet av s k thermal scanners på O R Tambo (den internationella flygplatsen i Johannesburg). De känner av personers kroppstemperatur. M a o uppmärksammas om någon har feber. Detta rapporterar nättidningen The Indian Express.

Själv fick jag ett mejl från en kollega här i Sydafrika – varför vet jag inte. Den innehöll information om hur vi kan skydda oss mot smittspridning. Lite överdrivet i den sydafrikanska kontexten. Dessutom gillade jag inte alls bilderna. Här kommer ett exempel:

Självklart måste de som vårdar människor som smittats med Ebola
vara oerhört försiktiga. Samtidigt är det våra medmänniskor vi talar om.
Svårt! När jag ser denna bild känns det som att den sjuka personen
i stort sett betraktas som redan död.

Risken är ju att stigmatisering av smittade och deras anhöriga kommer som ett brev på posten.

Anledningen till att jag skriver är att situationen är ytterst allvarlig i de länder där utbrottet skett. I de västafrikanska länderna Liberia, Guinea, Sierra Leone och Nigeria misstänks 2 615 personer ha avlidit hittills. 1 528 av dessa har bekräftats. Enligt uppgifter jag sett rapporterades 1 297 nya fall bara i Liberia förra veckan. Det är den största siffran på en vecka sedan epidemin bröt ut denna gång i Mars 2014.

Ett annat bekymmer är att många hälsoarbetare smittas och dör p g a brist på skydd. I Liberia har 67 hälsoarbetare avlidit sedan utbrottet i mars.

Världshälsoorganisationen (WHO) har förklarat att detta är ett 

extraordinary event

Läkare utan gränser (MSF – Medecins Sans Frontieres) understryker situationens allvar men menar att det inte räcker bara med att WHO uttalar sig.

Declaring Ebola an international public health emergency shows how seriously WHO is taking the current outbreak; but statements won’t save lives.

MSF  vädjar till omvärlden att fler ska engagera sig. Själva har MSF uttömt alla sina resurser:

MSF currently has 66 international and 610 national staff responding to the crisis in the three affected countries. All our Ebola experts are mobilized, we simply cannot do more.

Svenska kyrkan stödjer också arbetet genom ACT-alliansen. Framför allt i Liberia. Läs mer här.

För mig är det viktigt att uppmärksamma en situation, som för många av våra medmänniskor, är ohållbar.

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar på denna del av vår utresekurs. Vi har varit på ett mycket givande sommarseminarium. Därefter två veckor och två dagar med många spännande möten i Kyrkans hus i Uppsala. Det jag verkligen värdesatte var två timmar med Sten Rylander, mångårig diplomat och ambassadör för Sverige Södra Afrika. Men om detta vill jag återkomma. Idag har vi berört så skilda områden som:

Hur Lutherska Värdldförbundet, Kyrkornas Världsråd och Action by Churches Together (ACT-alliansen) förhåller sig til varandra.

Mediaträning

Rights based Approach (RBA) d v s RättviseBaserad Ansats. Istället för att tala om givare och mottagare försöker vi nu lära oss att tänka att det finns skyldighetsbärare och rättighetsbärare.

Imorgon har vi ytterligare en späckad dag men sedan bär det hemåt igen. Kalmar ett par dagar och därefter Världens Fest i Malmö - Svenska kyrkans internationella riksmöte. När vi kommer hem på måndag ska vi vara mer på hemmaplan och det känns riktigt bra det också.

Historiens vingslag

Under utresekursen bor vi på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Hemma, på ett sätt! Jag bodde där åren 1976-79. Jag sitter och skriver denna bloggpost på samma plats som min säng stod i tredje ring. Fjellstedtska var då gymnasieskola. En gång i tiden med syfte att förbereda fattiga gossar från norra Sverige för teologiska studier. Nu anordnar Stiftelsen Fjellstedtska skolan fortbildning för präster och andra kyrkoarbetare, samt hyr ut lokaler till Pastoralinstitutet, där blivande präster gör sitt sista utbildningsår. Där har jag också gått! För 10 år sedan bodde vi här också. Då vi gick utresekurs förra gången. Och nu är det dags igen. Vi har förändrats. Fjellstedtska skolan med. Och även Svenska kyrkans internationella arbete. När jag gick på skolan på 70-talet slut samlade vi in pengar till ett projekt i Indien, via Svenska kyrkans mission (SKM). Nu finns inte SKM. Och inte heller Lutherhjälpen. Istället heter vi rätt och slätt: Svenska kyrkans internationella arbete. Ibland sätts ett tillägg till: ACT alliance. Det är när vi samarbetare med ca: 100 andra kyrkor och kyrkliga organisationer i världen. Men på Fjellstedtska skolan lever historien kvar. Vi bor i en lägenhet som heter SKM 2. Vi äter på porslin, som på undersidan är märkt: CSM (Church of Sweden Mission) och ungsformen tar vi ut med en grytlapp märkt Luhterhjälpen. Sådan är kyrkan: Tradition och förnyelse! Mäktigt!

Svenska kyrkan lägger till ACT Alliance - är det så?

Vi var ju på kyrkans världsdag och samtalade om bland annat hur Svenska kyrkans internationella arbete ska benämnas. Som jag förstår det är frågan öppen. Ska beslutas den 13 juni.
Men på hemsidan står det följande:

Beslutet som fattats i Svenska kyrkans Internationella nämnd innebär att den grafiska symbolen globen och texten Hela världen förmodligen kommer att försvinna. Svenska kyrkans internationella arbete ska nu se över vad beslutet betyder för logotypen och för hur vi beskriver Svenska kyrkans internationella arbete i tal och skrift. Den internationella verksamheten ska på sikt kallas Svenska kyrkan.

Är detta bara en lapsus eller var kyrkans världsdag ett spel för gallerierna?

Ordbruk

Det är inte så ofta jag kommenterar kommentarer. Men det är helt sant att det inte heter punsch-line. Punsch är visserligen gott och helt säker är jag inte på att alla Gideoniter avstår om det bjuds. På engelska tror jag dessutom att Punsch kan stavas även Punsch och egentligen betyder bål. Vår svenska arraksvariant heter Swedish Punsch. Men oftast stavas det Punsch och betyder även (vilket det oftast gör) slag eller smäll. Därav ordet punch line. Som på engelska ska särskrivas!
Ett annat ordbruk, som avhandlats på denna blogg är namnet på Svenska kyrkans internationella arbete. Act alliance. Någon sa att det låter som ”Akta lejonen!” Kanske något att samla in pengar till: Svenska kyrkan. Akta lejonen! Samarbete med WWF.
Annars var det församlingens diakon som idag undrade över namnet på årets fasteinsamling: Utrota hungern! Är det inte bättre att utrota svälten? Att vara hungrig är ju inte farligt. Jag ställde frågan idag på världens fest, som vi firade i Birgittakyrkan. En i salen utbrast då: Hungern är den bästa kryddan!
Inte är det lätt med ord. När jag skulle skriva ner denna slogan på bloggen höll det på att bli: Utrota ungern och det var ju inte meningen.
Annars gick det bra med världens fest. Efter högmässan såldes det sticklingar, bröd, kakor, lotter, saffranspannkaka, ljudböcker, påskpynt, äggkoppar, påskris och en del annat. Det gick att äta soppa med smörgås och/eller kaffe och muffins. Församlingsbor i olika åldrar hade varit med och arbetat för detta. Trivsamt! Hela aktiviteten var fylld av glädje! Det känns bra!
Arbetet med namnfrågan går dock vidare i Svenska kyrkan, på den nationella nivån. Hustrun och jag åker på Kyrkans världsdag den 14 maj. Där kommer nog namnfrågan upp. Men då undrade vi: Varför heter det Kyrkans världsdag? Vad betyder ett sådant ord? Vad är en världsdag? Är det samtidigt någon som firar Världens kyrkodag? Inte vet jag. Av dessa tre ord kan man också konstruera: Världens dagkyrka, Kyrkans dagsvärld eller Dagens världskyrka. Jag har fått fram en enda kombination som blir meningsfull: Dagens kyrkvärd. (Men då krävs en felstavning. Som i detta fall var medveten!)

Loggsammanblandning

I en kommentar från Martin får jag tips om organisationen Actionaid. I sanning snarlikt Act Alliance. Eller för den delen Alliansen.

Diskussionen pågår i många sammanhang. En mycket relevant fråga väckte Pelle Söderbäck. Om Act Alliance ingår i loggan, vad gör man då med de pengar som samlas in till andra ändmål? Ändamål som inte går via Act Alliance? Det är en fråga som verkligen hänger i luften.

Kyrkans Tidning hade, för något nummer sedan, snickrat ihop en logga, som var en blandning av Act Alliance, Allainsen och Svenska kyrkan. Här finns en till organisation att blanda ihop.

Loggblogg

Under halvannan timme har jag nu bedrivit efterforskningar på ACT alliance hemsida. Där kan man se vilka andra organisationer och kyrkor, som är medlemmar. Och man kan forska i hur det ser ut med deras loggor. För de nordiska länderna ser det ut såhär:

Folkekirkens Nødhjælp i Danmark har på sin hemsida en logotype, där både Folkekirkens Nødhjælp, Danmark och actalliance ryms.
Kyrkans Utlandshjälp i Finland har också mer än kyrkans namn och actalliance i sin logga.
Finska missionssällskapet är med i ACT alliance men har inte dess logga i sin.
Islands Kyrkohjälp har inte heller med ACT symbolen.
Norska kykans nödhjälp har med bÅde kyrka, nödhjälp och ACT-loggan. När det gäller Norge och Island kan man notera att de inte har med namnet på sina länder. Det har däremot Sverige och Danmark. Finland hard et i fallet med missionssällskapet men inte utlandshjälpen. Säger det något?
För helhetens skull tar jag även med Svenska kyrkan. För på ACT alliance hemsida finns inte Svenska kyrkan, internationellt arbete med som samarbetspartner utan rätt och slätt: Svenska kyrkan. Det har väl sin historiska förklaring. Svenska kyrkan mission (SKM) var en så kallad kyrkomission. Det var inget missionssällskap. Hela Svenska kyrkan stod bakom SKM och ärkebiskopen var självskriven ordförande.
En av världens största lutherska hjälporganisationer, Brot für die Welt (Bröd för världen) är också med i ACT alliance. De har kvar sin gamla logga. På hemsidan finns ACT-loggan med. Det gör även loggor tillhörande andra organisationer, som Brot für die Welt samarbetar med eller är en del av.
Med andra ord gör olika medlemsorganisationer olika. Kanske är det så att alla ska likriktas och ha med ACT alliance eller actalliance. Frågan är: Kommer det att gå? Är det önskvärt? (OBS! Det jag nu gjort är långt ifrån en vetenskaplig studie. Bara en ytterst liten, översikt. Men kanske ger den ändå något att tänka på!)

Nu får det vara nog

Jag är glad att personalen på kyrkokansliets informationsavdelning reagerar på det som nu skrivs och sägs kring bytet av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Johan Ehrning har kommenterat min förra blogpost. Tack! Ulrika Lagerlöf kommenterar på Kyrkans Tidnings webupplaga. Också det bra. Men jag är ändå kritisk!
Att i framtiden vara med i ett internationellt engagemang som kallas Act alliance är inget jag blivit tillfrågad om. Känner fler än jag så? Jag tror det! I dagens Kyrkans Tidning blev det en liten futtig artikel. Men på nätupplagan fylldes snabbt på med kommentarer, som nämnts ovan. Det är ju bra. Men vad blev det av kommunikationen kring detta inom Svenska kyrkans vanliga kommunikationskanaler? Jag fick veta det genom en blogg och genom facebook. Är det OK? Svar: Nej!
Jag vill ju inte vara motvalls och tillbakasträvare. Men ibland, kanske nu, är det dags att säga: NEJ!
Varför? För att denna namnändring är beslutad på ett odemokratiskt sätt. Det skälet räcker. För mig!
Läs mer om detta på Brygubben, som gör en mycket informativ och utredande sammanställning. (Tack, Martin!)
En viktig del saknas dock, som ofta kommer bort. När Lutherhjälpen grundades 1947 fanns redan en annan rörelse inom Svenska kyrkan, som hette Svenska kyrkohjälpen, grundad 1944, tror jag. Svenska kyrkohjälpen gick ihop med Lutherhjälpen 1963. Den rörelsen är också en viktig del av vår gemensamma historia. På kyrkomötets hemsida, kan man läsa följande:

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Som vi vet blev det så småningom bara Lutherhjälpen. Historien upprepar sig. Sammanslagningar leder ofta till att den ena parten tar överhanden och den andra glöms bort. Så var det också när KGF och RKU gick ihop, anser jag. Och när RKU och Ansgarsförbundet gick ihop.
Namnbytet vi nu bevittnar, är det ett uttryck för att det internationella engagemanget i Svenska kyrkan slås ihop med vadå? Jag är verkligen för internationalisering. Vi behöver arbeta gränsöverskridande. Men vi behöver göra detta genomskinligt. Hur vet jag att kopplingen mellan kyrkokansliet i Uppsala och ACT sekretariatet i Geneve verkligen leder till ökad försystring och förbrödring i vår värld? Eller leder det mest till att fler handläggare får åka på fler rundabordssamtal?
Är jag bara gnällig nu eller kan det vara så, vilket Gud förbjude, att den kader av kvinnor och män, unga och gamla, som bär upp detta engagemang på många sätt, inte bara ekonomiskt, utan framför allt ideologiskt och dessutom i bön, att dessa människor nu inte fått vara med i processen? Jag hoppas att jag har fel!

Johan Ehrning menar att bara 1,2 % känner till ”Hela Världen” medan 96 % känner till ”Svenska kyrkan”. Visst! Men namnet var väl: Svenska kyrkan, internationellt arbete? Inte Hela Världen! Så jämförelsen ”Svenska kyrkan Act Alliance” – ”Svenska kyrkan, internationellt arbete” blir ju ett nollsummespel, om ”Svenska kyrkan” är det vi pratar om.

Svenska kyrkan, internationellt arbete

Man blir lite trött! Svenska kyrkan på nationell nivå, i det här fallet nämnden för Svenska kyrkans internationella arbete, har beslutat ändra namnet på just Svenska kyrkans internationella arbete till Svenska kyrkan actalliance. Hur vet jag det? Jo, jag läste på Karin Långström Vinge’s blogg. Jag gör det ibland. Hon återger detta och hänvisar till ett pressmeddelande? Nej! Till Kyrkans Tidning? Nej! Svaret är: hon har läst det på facebook. Suck!


De flesta som jobbar frivilligt för Svenska kyrkans internationella arbete är väl inte med på facebook, tror jag! (Rätta mig om jag har fel!) De flesta som kommenterar inlägget är negativa! Jag med! Det verkar vansinnigt att ändra namn så ofta. För 10 år sedan fanns två organisationer som hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. När vi åkte ut som missionärer var det under varumärket Svenska kyrkans mission. (Då hade man slagit ihop organisationerna men talade om olika varumärken.) Sedan blev det Svenska kyrkan, internationellt arbete. Till det kom begreppet Hela Världen som inte var ett namn utan en slags slogan. Ändå uppfattade många det som själva namnet. Nu ska det ändras. Igen. Och nu tydligen p g a att vi är den del av det internationella arbetet som kallas Act Alliance.
Hustrun ringde till kyrkans hus i Uppsala, där kyrkokansliet inryms, och uttryckte sitt missnöje med detta. Men det är klart! Det var väl redan bestämt!
Så vad kan vi göra? Konstatera att kollekterna till Svenska kyrkans internationella arbete minskar. Att det är svårt att skapa engagemang, när den information som ges lika gärna kunde gälla Röda Korset eller Rädda Barnen. (OBS! Jag gillar både RK och RB. Men de är ju religiöst obundna, vilket inte gäller Svenska kyrkan, internationellt arbete.)
Nej, fram för ytterligare ett namnförslag, som jag lanserat förut. Antingen Röda barnen (om vi nu ska flirta med kommunismen) eller kanske hellre Rädda korset. Det senare kan antingen tolkas som att vi är lite rädda eller att det är dags att rädda det kristna perspektivet i vårt arbete.
Men visst! Svenska kyrkan ackt allajans, som Karin Långström Vinge skriver, fyller ju en oerhört viktig funktion. Det förvirrar begreppen ännu mer.