Christ’s love is for all

The probably strongest message today was delivered by a Muslim. Professor Azza Karam is the Secretary General of Religions for Peace International. She was the quest of the General Assembly and was invited to the podium to give a greeting. She compared religious leaders to political leaders. And her point was that religious leaders have more power than political leaders.

Then she made a plea to all the Christian leaders present in the big conference hall. A plea that they should extend their love to all human beings. And she became very particular when she stated said:

I believe as a Muslim that Christ’s love was meant for all.

Of course she alluded to the Assembly theme:

Christ’s love moves the world to reconciliation and unity.

This is not easy. Some Christians live under great pressure. I have spoken to Church Leaders from Nigeria telling me about how it is to live close to Boko Haram. Or to Church leaders in India whose congregations consists of mostly Dalits. Or just look at my own context in Sweden. Today Muslims are blamed for many things when parliamentarians don’t differ between Islam and Islamism. White supremacy is the order of the day. When racism is allowed in society, sexism will come suit. And it goes on. Discrimination of persons, that don’t fit the hetero norm comes after that. I could mention other groups of people.

So, it takes a Muslim woman to come and tell us that Christ’s love was meant for all.

The rest of the first plenary was about the war in Ukraine. Also, very important. Hopefully the WCC can be a space where Christians in Russia and Ukraine can deepen their dialogue.

I also want to say something about the voice of the young delegates and participants. They are literally shouting for Climate Justice. Adults like me need to hear this cry. Also a Professor Mathew Koshy Punnackadu, leader of the Department of Ecological Concerns in the Church of South India was clear when he made a comment about the parable about the good Samaritan. The man who was attacked by the robbers is the soil, the water, and the trees, he said. It is not only other humans that are our neighbours. Food for thoughts.

Elpriserna

Det är såklart inte bra med höga elpriser. Jag inser att industrin behöver el och jag inser att el behövs för den gröna omställningen. Men det finns några aspekter som behöver lyftas fram

Billigare i norr

Är det inte någon form av rättvisa att de som borr i norr får billigare el? Det är ju där den mesta elen produceras? Åtminstone om vi räknar i förhållande till personer som bor i de olika landsdelarna. (Jag kan ha fel, så rätta mig gärna). Sverker Sörlin var inne på detta i sitt lysande sommarprat, som jag hade stor behållning av. 

Jag delar en karta från Statistiska Centralbyrån som är flera år gammal. Av den framgår att det inte är något nytt att vi i södra Sverige betalar mer. 

Låt oss spara

När Tysklands förbundskansler besökte Sverige för en kort tid sedan uppmanade han oss att spara på elen. Det är en del av min uppfostran. Det är väl i stort sett alltid bra att vara sparsam? Många bäckar små …

Sofia Nerbrand i morgontidningen Norra Skåne om detta. Och hon för ju in en annan aspekt:

Det pågår ett krig i Europa

Vår elkonsumtion hänger ihop med kriget i Ukraina. Att ett pågående krig påverkar vår ekonomi är inte märkligt. Jag säger inte att det är bra eller önskvärt. Men vi måste vara medvetna om att detta också är en viktig parameter.

Kärnkraft är inte en långsiktig lösning

Visst är det så att kärnkraft löser detta med koldioxidutsläpp. Det förstår även jag. Men än så länge har ingen lyckats övertyga mig om att det är en trygg och långsiktig lösning. Jag minns Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och jag blir inte trygg av det som händer runt Zaporizjzja i Ukraina.

Men samtidigt hoppas jag att staten på olika sätt kan skapa förutsättningar för industri och infrastruktur, såväl som för hushållen att klara denna tuffa period. Om vi håller samman – som ju är hela idén med ett samhälle – kommer det att gå.

Vad händer sedan?

Någon gång i framtiden ska Ryssland och Europa mötas igen. Vad händer då? Hur kommer förtroende kunna byggas igen? Om det nu någonsin funnits något som kan kallas förtroende.

Just nu läser jag en bok jag fick av goda vänner i försenad 60-årspresent:

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel.

Den är skriven av historikern och ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund. Boken är välskriven och läsaren får korta berättelser från människor från alla sidor av konflikten. Källmaterialet är dagböcker och annan litteratur om andra världskriget. Jag kan tänka mig att tillgången på material är oöverskådlig. 

Det jag framför allt frapperas av är hur brutalt nazisterna behandlade alla som kom i deras väg. Förintelsen är i sig tillräcklig som beskrivning av ren och skär ondska. Men övervåldet stannade inte där. Enligt författaren togs 3 350 000 sovjetiska krigsfångar under 1941. Av dessa dödades 2 250 000 innan december 1941.

I denna bloggpost funderar jag över vad det kollektiva minnet i Sovjetunionen/Ryssland har bevarat av detta. Och hur det spelar med i Rysslands pågående krig.

För några somrar sedan lyssnade jag till ett ”Sommar” i P1 med Jens Stoltenberg. Han hade träffat den dåvarande ryske ledaren Medvedev. Mötet skedde i en tid när stämningen mellan väst och öst började bli mer misstänksam efter perestrojkan. Stoltenberg undrade varför Ryssland inte kunde vara mer öppna. Då svarade Medvedev att Ryssland vet att Västeuropa förr eller senare kommer att anfalla Moskva. På 1700-talet var det Karl XII. På 1800-talet Napoleon och på 1900-talet Hitler. Frågan för Medvedev var inte om utan när nästa anfall skulle ske.

När jag ser en karta över de område axelmakterna kontrollerade 1942 och hur nära de kom Moskva klarnar bilden. Ryssland tror att Ukrainas närmande till EU och Nato är ett första steg i att historien ska upprepa sig.

Med detta sagt fördömer jag å det kraftigaste Putins krig. Det finns inget försvar för det som nu händer i Ukraina. Jag ägnar mig i denna text inte åt att försvara något eller någon. Men jag vill försöka förstå. Och jag tror just det är viktigt. För en dag tar kriget slut och då måste länderna försöka bygga förtroende igen. Det blir inte lätt.

Som enskild person går det att delta redan nu i detta arbete. Genom att inte demonisera det ryska folket och genom att försöka förstå att historien påverkar oss. Men också genom att stödja Ukraina på olika sätt. Som sagt: det finns inget försvar för det som Putin nu gör.

The Russian Orthodox church and WCC

There is an ongoing conversation about the relationship between the World Council of Churches and the Russian Orthodox Church. The issue at stake is the standpoint of the Russian Orthodox Patriarch, Kirill of Moscow, when it concerns the war in Ukraine. The war started already in 2014 when Russia invaded and annexed the Crimean Peninsula. It exploded with the full-scale invasion that started earlier this year. As far as I have understood, Kirill is giving his blessings to this. The invasion started 24 February and three days thereafter Kirill wrote on the website of the Russian Orthodox Church:

Today we lift up a special prayer for His Beatitude Onuphry, for our Church and for our devout faithful. May the Lord preserve the Russian land. When I say “Russian”, I use the ancient expression from “A Tale of Bygone Years” - “Wherefrom has the Russian land come”, the land which now includes Russia and Ukraine and Belarus and other tribes and peoples. That the Lord may protect the Russian land against external enemies, against internal disorders, that the unity of our Church may strengthen and that by God’s mercy all the temptations, diabolical attacks, provocations may retreat and that our devout people in Ukraine may enjoy peace and tranquillity - these are our prayers today. (My bold text).

Notice how Kirill defines Russia. Both Ukraine and Belarus is part of Russia according to Kirill. He prays for Onuphry, he leader of the Russian Orthodox Church in Ukraine. But Onuphry had already on 24 February appealed to Putin and asked him to immediately end the “fratricidal war”. This is read on the website of the WCC.

The war between these peoples is a repetition of the sin of Cain, who killed his own brother out of envy /…/ Such a war has no excuse, neither from God, nor from people.

The acting General Secretary of the World Council of Churches, Fr Ioan Sauca, wrote to Kirill on 2 March and asked him to

… intervene and mediate with the authorities to stop this war …

In a letter dated 11 March Kirill answers in summary that the West is to blame:

This tragic conflict has become a part of the large-scale geopolitical strategy aimed, first and foremost, at weakening Russia.

There are a number of voices that suggest that the WCC should be more vocal and even expel the Russian Orthodox Church from the Council. One such voice is the former Archbishop of Canterbury, Rowan Williams. The Tablet cites him:

When a Church is actively supporting a war of aggression, failing to condemn nakedly obvious breaches of any kind of ethical conduct in wartime, then other Churches do have the right to raise the question.

But there are still those who suggest that the WCC should continue with its diplomacy:

I believe that the WCC needs to bring everyone together, however sharply opposed they may be. The heated debate that is bound to take place is surely much more likely to lead to change than expulsion and isolation will.

This is said by Jonathan Edwards, a former general secretary of the Baptist Union of Great Britain, according to Premier Christianity magazine (The UK's leading Christian magazine).

Also, in Sweden there are different views on this. Should the WCC expel the Russian Orthodox Church or not? Yesterday I listened to Professor Cyril Hovorun at the Stockholm Shcool of Theology, who is an orthodox priest. He was very vocal about this and said that the WCC has fallen behind. He described how Pope Francis more actively has raised his voice. This he said, when the ecumenical leadership of both the Christian Council of Sweden and the Swedish Mission Council were gathered in Stockholm for their Annual General Meetings. 

My suggestion is that we could look at how global Christian networks acted during apartheid. The dominant white, reformed church of South Africa, the Dutch Reformed Church (DRC) left the WCC after the Cottesloe consultation in 1960. But with the white Lutheran churches the situation was different. When the Sixth Lutheran World Federation Assembly took place in Dar es Salaam, Tanzania in 1977 the Assembly resolved that

… the racial separation of the church in Southern Africa constituted a status confessionis or a matter on which there was to be no discussion.

But the white, Lutheran churches were only suspended at the Seventh Assembly in Budapest 1984. Between the two assemblies the those member churches were given a chance to change. But they did not and subsequently they were suspended. I have written about this in an article. The link is here.

In this way the WCC could make a strong resolution against the Russian Orthodox Church later this year but keep a door open for talks. But the time before the Eleventh Assembly in Karlsruhe is short. There needs to be a thorough theological conversation that undergirds such a move. But I guess that there are systematic theologians in a number of member churches who would be willing to work with this. To start with severel orthodox theologians have published extensively on this.

What I found encouraging in the LWF decision from Budapest is the commitment to continue to pray for the suspended churches. Yes, on one crucial point they had left the Christian doctrine, but they were still Christians. This is important. We need to be able to condemn what is evil but still see the other person. 

 

Vladimir - varför?

Det slaviska namnet Vladimir lär betyda ”världens herre” eller ”prisad för sin makt”, läser jag på wikipedia. Men jag läser också att folketymologin gör gällande att namnet är sammansatt av ”vladet” som betyder ”har” och ”mir” som betyder ”fred”.

Oavsett om namnet betyder ”världens herre” eller ”har fred” så tror jag att Putin bryr sig om sitt förnamn. Han delar det med den ryske fursten Vladimir, som år 988 döptes i Kyjiv/Kiev. Därmed grundlades den ryska ortodoxa kyrkan. I det välde som Vladimir I ledde var Kyjiv/Kiev, Novogorod och Vladimir viktiga centra. Moskva var ännu inte grundlagt. Jag tror Putin känner ett släktskap med denne historiske Vladimir.

Vad jag förstår när jag läser olika sidor på internet är att Ukraina och Ryssland är djupt förbundna sett ur ett ortodoxt perspektiv. Det var därför oerhört smärtsamt när den ukrainska ortodoxa kyrkan blev oberoende 2018. Då anslöt sig de ukrainska ortodoxa till den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios I. Det ledde till en schism mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den del av den ortodoxa kristenheten som leds av Bartholomaios I. Det går att läsa mer om detta i Signum.

Mycket talar för att detta spelar stor roll för Putin. Han är själv kristen och döptes i smyg med moderns goda vilja. Pappan var enligt uppgift ateist. Jag får intrycket att detta betyder oerhört mycket för Putin.

Om det är en önskan att återförena den ukrainska och den ryska ortodoxa kyrkan som driver Putin är det ytterst sorgligt. En oberoende internetsida som heter UnHerd hävdar det. Den verkar i mina ögon trolig. Så sorgligt. Att Putin är maktgalen är helt klart men om han dessutom är en religiös fantast är det verkligen bedrövligt.

Min bön är att kristna ledare inom den ekumeniska rörelsen - framför allt Kyrkornas världsråd - fortsätter att samtala och söka vägar till förståelse och fred. Kyrkornas världsråd uppmanar visserligen till vapenvila men jag tror att samtalen mellan de olika delarna av den ortodoxa kyrkofamiljen är avgörande. Det är min bön när jag idag går till högmässa.

Bön för Ukraina

Imorgon klockan 12 leder jag mässan i Uppsala domkyrka. Det blir då tillfälle att be för situationen i Ukraina. Jag kommer att utgå från den text som är bestämd sedan tidigare. Det är tredje årgångens evangelietext på Sexagesima, från Joh 6:60–69. Den slutar med ord av Petrus:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.

Så känner jag också. Till vem ska vi vända oss i denna mörka tid? Svaret blir tydligt. Min bön riktar jag till Jesus. 

Vi ska börja med psalm 102, som Anders Frostenson skrev 1936, när Europa var på väg in i krig förra gången:

Tung och kvalfull vilar hela

världens nöd på Jesu hjärta,

och han kallar oss att dela

denna bördas tyngd och smärta,

ej att dela glädjen bara

utan lidandet tillika.

Vi som vilja kristna vara

må vi icke Kristus svika.

 

En och en vi måste stiga

till det kors som allt försonar,

att oss helt åt honom viga

som i himlens rike tronar.

Andens liv i oss han tänder.

Då vi lyda han oss leder,

in i gärningar oss sänder

som han dag för dag bereder.

 

Öster, väster, norr och söder

korsets armar överskygga:

alla äro våra bröder

som på jorden bo och bygga.

Då vi bröders bördor bära,

med och för varandra lida,

är oss Kristus åter nära,

vandrar osedd vid vår sida.

I mässan kommer vi att be den bön som Sveriges Kristna Råd publicerat nyligen:

Heliga treeniga Gud, du som är världens upprätthållare och frälsare. Vi ber för situationen i och omkring Ukraina.

Vi ber om insikt, mod och handlingskraft hos politiker och ledare att gå fredens väg.

Stärk enheten mellan människor, folk och stater. Hjälp oss alla att verka för fred och försoning.

Jesus Kristus, vår befriare, ge våra oroliga hjärtan ro. Kom med din fred.

Amen.

Mässan avslutas med en psalm, där Desmond Mpilo Tutu skrivit texten:

Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut.

Segern är vår, seger vi får genom hans kärlek. Segern är vår, segern vi får genom hans kärlek.

På olika sätt får vi hjälpas åt att hålla fast vid hoppet. Genom bön. Genom att stödja människor i Ukraina. Genom att ge till de organisationer som arbetar i Ukraina. I Bibelsällskapet samlar vi in pengar till vår systerorganisation, det ukrainska bibelsällskapet. De gör det som vi bibelsällskap gör – ser till att människor har tillgång till Bibeln, för att få hopp. Det går att ge en gåva via denna länk.

Min kollega, Oleksandr Babiychuk på Ukrainas bibelsällskap, berättar:

Jag tillbringade natten på kontoret i Kiev i och kl. 04 vaknade jag av att huset skakade till följd av en explosion. Nu får vi inte drabbas av panik, utan nu funderar vi på vad vi gör härnäst. Kyrkorna står tillsammans, och Bibelsällskapet stannar här. Ukraina har fått en stor utmaning och vi hoppas nu på styrka att hantera detta. Jag tänker inte på den stora armén från norr, för vi kan inte kämpa mot den. Jag tänker på behovet av Guds ord. Många människor söker tröst och hopp i Guds ord. Det andliga behovet är stort! Vi stannar här och stöttar människor med Guds ord, och vi tror att Gud är med oss. Tack för din bön och ditt stöd så här långt, och kom ihåg oss i dina böner.

South Africa helps Europe or maybe not …

Earlier today I heard the news on the radio:

Ukraine buys 1 million tons of coal from South Africa.

Wow! It’s not every day that South Africa is helping out in Europe, but according to Bloomberg News this is happening.

Reason being the armed conflict in Ukraine. Ukraine is dependent on natural gas from Russia, but Russia cut off deliveries on June 16.

President Zuma just met Putin in Moscow. Did they talk about this. I don’t understand much.

But one thing is clear. Coal is not the best solution. At least not for the environment and therefore not for any living creature on this planet. Hence, not good for human beings either.

Who am I to judge. I think the Swedish company Vattenfall owns a lot of coal production plants I Germany. Greenpeace reports:

The Swedish energy corporation Vattenfall is planning to extract more than 700 million tons of lignite in five new opencast mines in Germany’s Lausitz region in order to secure the operation of its climate-damaging coal-fired power plants until 2050.

There is a long way to sustainability.