Onsdag – torsdag var jag på Lillsveds folkhögskola. Anledningen var att styrelsen för Svenska Missionsrådet (SMR) hade internat. Jag är en av ledamöterna. SMR är en paraplyorganisation med ungefär 30 medlemsorganisationer. Svenska Bibelsällskapet är en av dem. SMR har tre uppgifter:
När vi kom till folkhögskolan blev vi väl mottagna och fick frågan om vi ville veta vilken plats vi hade kommit till. Just då ville vi komma igång med vårt samtal så just introduktionen blev uppskjuten till torsdagsmorgonen. Men då fick vi en presentation av platsen och vad som hänt just där genom historien och hur det kom sig att en folkhögskola med inriktning på idrott och hälsa hamnade här.
Det slog mig att detta ofta händer när en konferens eller kurs startar. Någon som representerar platsen hälsar välkommen och berättar om platsen. Det kan ta kort eller lång tid men det verkar som att det är något vi behöver.
Mina tankar gick till en upplevelse jag hade vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe i augusti-september förra året. Då inbjöd representanter för urfolken till en samling för att be platsen om lov att vara där. Vi fick det förklarat för oss på ungefär detta sätt. Urfolk kommer alltid till en ny plats med vördnad och tar inte för givet att de bara kan ”stövla på”. Därför utförs någon form av rit eller ceremoni för att visa respekt inför den plats de kommer till.
När vi fick höra berättelsen om Lillsved kändes det på samma sätt. Vi stannar upp, någon berättar och det känns viktigt. Jag har nog aldrig tänkt på denna vanligt förekommande programpunkt på det sättet förut.
Förmodligen förstärktes av de upplevelser jag hade i Ghana, när vi var där för någon vecka sedan. I varje by vi skulle besöka fick vi först besöka de traditionella ledarna och anmäla vår ankomst. Vi berättade vad vi gjorde där och de gav oss en slags välsignelse att vara på platsen. Fint! På Lillsved insåg jag att vi nog ofta gör på ett liknande sätt.
No comments:
Post a Comment