A new assembly inaugurated

Today I spent the morning in Vällingby. As the general secretary of the Swedish Bible Society I was, some time ago, invited to attend the inauguration of the Pentecost City Church in Stockholm. I gladly accepted the invitation and today was the day.

This specific Pentecostal denomination has its origins in Ghana. It was formed in 1953 and has over 20 000 congregations with more than 4 000 000 members worldwide. This is "mission to the north". The worldwide church in changing landscapes.

The congregation rents a venue in Vällingby. It used to be a place where an organisation of immigrants from Syria had its operations. The leader of the Church told me that since the Government of Sweden had changed its policies and decided not to give grants to such organisations, the Syrians moved out and the Pentecost Church could move in. Some companies were also looking at the same venue, but the landlord were Christian and decided to allow the Church to get the contract. 

The history of this Church started already in 2016. I quote from a text that was part of the program for this occasion:

The story began in 2016, when the leadership of the Church of Pentecost – Sweden headed by the then National Head, Ps Livingstone Joseph Mensah, carved a small group of young adults from the Central Assembly to start a PIWC using the English language as a communication tool to spread the gospel within Stockholm and its environs. These young adults met weekly to pray, study God’s Word, and encourage one another. Their heartfelt prayer and desire were simple: that God would raise a church where people from every nation could experience His presence, find a spiritual home, and be equipped to spread the gospel. The congregation started meeting in a rented hall in Hallunda, using the mornings between 10 and 12 on Sundays for services. Out of this humble beginning, God began to move. Resources were limited, yet faith abounded.

Dr Ben Debrah presents the leadership of the Pentecostal 
City Church of Stockholm.

We were further told that Apostle Dr Ben and Mrs. Oheneba Akua Debrah came from UK in 2021 and took over the leadership of the Church of Pentecost – Sweden. The text continues:

They were convinced that God had called this small group of young adults not only to plant a congregation, but to establish a spiritual family which is very much inclusive and opened to people from all walks of life. Despite the challenges at the time — such as inadequate permanent meeting spaces, barriers to becoming more culturally and racially diverse, and financial constraints—the fellowship grew steadily. /…/ Today a small group of 8 which begun this journey records a total congregation of 76 comprising 4 nationalities.

We were three guests. Nausikaa Haupt who is an Ecumenical Officer at the Christian Council of Sweden was one of us. She also represented the Catholic Diocese of Stockholm and Bishop Anders Arborelius. Olof Edsinger is the General Secretary of the Swedish Evangelical Alliance. He was well known to especially the Dr Ben Debrah. And then it was me.

The hospitality of the congregation was warm and welcoming. Dr Ben preached over Acts 19 (the full chapter was read) and the theme was: Jesus and the city. It was a contextual sermon wanting to encourage the congregation to influence the city of Stockholm in a transforming way. He spoke about gangs and drugs and how the problems we have in Sweden cannot be changed with new legislation. Jesus is the cure!

I was especially impressed by three young males who delivered some Spoken words. I believe that this young, vibrant Church walks the talk.

After two and half hour, which to me – with my South African experience – was not especially long, the service ended and we were all invited to “fika”. That was one of few Swedish words used. One of the Bible readings, however, was read in Swedish. Also the announcements were given both in English and Swedish.

When I left the building a second service had already begun. It was the Ghanaian part of the worship – in Twee – one of the most used languages in Ghana. Dr Ben told me that this service would be much more African and vibrant. After having opened the door to the hall and seen for myself I realised that this was the case.

Probably half of the service we sang worship songs.
And the worship was led by a number of different, young persons.

At one stage some of us just had to enter the floor
and start dancing.

At the end of the service Dr Ben asked if someone was
there for the first time. Thos persons were all ask to come
in front and introduce themselves.

Emmanuel is the local Pastor.

A group of young women were responsible for the technical part
of the service.

This is how the stage looked like when I arrived.

This is the entrance of the Church building.

World Assembly – day 1

For the first time I have chance to attend the World Assembly of the United Bible Societies. The Swedish Bible Society belongs to this worldwide fellowship with around 150 other Bible Societies. The meeting is held in the Netherlands, north of Amsterdam in a village named Egmond aan Zee. Today I took a walk on the beach. Very windy but nice.

The vice chairperson of the Swedish Bible Society, Karin Wiborn and I form the Swedish delegation. Officially. But my colleague, Lotta Ring, is also here. She is our fundraiser and communication officer, and she takes the opportunity to network with people, since almost every Bible Society in the world is present. Sadly, not all are here. For instance, the Israeli, Arab-Israeli, and Palestinian Bible Societies could not make it. Also, from some other conflict zones, people have not managed to travel. This is so unfortunate, and we really miss them. This fact speaks directly to the theme of the Assembly:

God’s word: Reconciliation for the world.

This was really the theme of one of this morning’s programmes. One of the invited guests, Jerry Pillay, who is the General Secretary of the World Council of Churches, spoke about reconciliation. He stressed that there will be no reconciliation without justice. Jerry Pillay is from South Africa. Just like the Secretary General of the United Bible Society, Dirk Gevers. They are both from the Presbyterian Church and they know one another since there theological studies. The conversation they had this morning took us back to the apartheid era in South Africa. Jerry Pillay is Indian and Dirk Gevers is white. This means that they, in the 1980s, lived totally different lives. Today they can describe one another as friends. This gives hope. Change is possible.

Today an anthology was also launched. A collaboration between
the United Bible Society and the World Council of Churches.
The book is edited by Rosalee Velliso Ewell and she handed
over copies to Dirk Gevers and Jerry Pillay.

We also listened to Michel Kenmogne from Cameroon. He is the executive director of SIL, which is another organisation working with Bible translation. He was talking about Bible Justice. The way he showed that language minorities often are marginalised also in many other ways, was convincing.

Another guest was David Cárdenas from Wycliffe Global Alliance. His contribution was about collaboration between organisation that receive funds and organisation that donate funds. It was about the legacy of colonisation and the possibility of showing one another respect and build relationships of trust. He spoke in Spanish, and this meant that all of us who are used to listen to speakers who speak in English had to use the devices with translation. It is much more difficult to follow a speaker that way. But a good experience.

After the session on collaboration, I had a short conversation with my colleagues from Ghana. We support a literacy project in Ghana with funds from Sida, which is the Swish state aid agency. We could speak openly about our relation, and I asked them how they experienced our project visit last month. I trust that we have the same experience that our relationship is built on mutual trust and respect. It is nevertheless good to verbalise that.

The General Secretary of the Bible Society of Ghana, John Kwesi Addo Jr,
their Board Chair Daniel Sylvanus Mensah Torto and an emerging leader,
Catherine Naa Adjeley Odjidja together with me in the conversation.

Between the different sessions we eat and share fellowship with one another. I really get to meet so many interesting people. It is so valuable to be here.

Att komma till en plats

Onsdag – torsdag var jag på Lillsveds folkhögskola. Anledningen var att styrelsen för Svenska Missionsrådet (SMR) hade internat. Jag är en av ledamöterna. SMR är en paraplyorganisation med ungefär 30 medlemsorganisationer. Svenska Bibelsällskapet är en av dem. SMR har tre uppgifter:

Att erbjuda olika mötesplatser för medlemsorganisationerna. Att stå för vidareförmedling av Sida-bidrag och att utöva påverkan i olika frågor. Två viktiga områden där SMR har kunskaper är religionsfrihet och religiös läskunnighet.

När vi kom till folkhögskolan blev vi väl mottagna och fick frågan om vi ville veta vilken plats vi hade kommit till. Just då ville vi komma igång med vårt samtal så just introduktionen blev uppskjuten till torsdagsmorgonen. Men då fick vi en presentation av platsen och vad som hänt just där genom historien och hur det kom sig att en folkhögskola med inriktning på idrott och hälsa hamnade här.

Det slog mig att detta ofta händer när en konferens eller kurs startar. Någon som representerar platsen hälsar välkommen och berättar om platsen. Det kan ta kort eller lång tid men det verkar som att det är något vi behöver.

Mina tankar gick till en upplevelse jag hade vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Karlsruhe i augusti-september förra året. Då inbjöd representanter för urfolken till en samling för att be platsen om lov att vara där. Vi fick det förklarat för oss på ungefär detta sätt. Urfolk kommer alltid till en ny plats med vördnad och tar inte för givet att de bara kan ”stövla på”. Därför utförs någon form av rit eller ceremoni för att visa respekt inför den plats de kommer till.

När vi fick höra berättelsen om Lillsved kändes det på samma sätt. Vi stannar upp, någon berättar och det känns viktigt. Jag har nog aldrig tänkt på denna vanligt förekommande programpunkt på det sättet förut.

Förmodligen förstärktes av de upplevelser jag hade i Ghana, när vi var där för någon vecka sedan. I varje by vi skulle besöka fick vi först besöka de traditionella ledarna och anmäla vår ankomst. Vi berättade vad vi gjorde där och de gav oss en slags välsignelse att vara på platsen. Fint! På Lillsved insåg jag att vi nog ofta gör på ett liknande sätt.

Kwame Nkrumah

Imorgon, 21 september, är det Kwame Nkrumahs födelsedag. Han föddes 1909 och avled 1972. Han var Ghanas första president. Ghana var först ut i Afrika att bli självständigt efter sekler av kolonialism. 1957 blev Nkrumah president. (Etiopien är annars det stora undantaget. Landet blev aldrig koloniserat.)

Idag har vi varit vid Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum. Väl värt ett besök. Världsbanken har stått för kostnaderna att rusta upp platsen och vi fick veta att arkitekten endast var 28 år gammal. I ett afrikanskt land räknas det som en mycket ung person.

Vi fick se Nkrumahs grav. Precis när vi kom dit var det en skolklass som besökte graven tillsammans med sin lärare. Så viktigt. Vi var där med kollegor från Ghanas bibelsällskap och även två personer som arbetar för United Bible Societies. En stationerad i Ghana, den andra i Kenya.

Kwame Nkrumah tillhör den första generationens ledare som verkligen gav allt för sitt land och för visionen att Afrika skulle bli en blomstrande kontinent. Jag frågade en av kollegorna från Ghana vad det betyder att besöka denna plats och fick svaret att det som griper mest är Nkrumas ödmjukhet. Att han inte drev någon personlig agenda utan först såg till sitt folks och hela Afrikas bästa. Även om han förstås också hade svaga sidor.

Nkrumah blev avsatt i en militärkupp 1966 och tillbringade sedan resten av sitt liv i exil. Vi såg en staty över honom som revs omkull 1966. Huvudet kapades av. Nu finns båda delarna på området. Tänkvärt!

Andra samtida ledare var Léopold Senghor i Senegal och Julius Nyerere i Tanzania. Dessa länder blev självständiga 1960 respektive 1961. Även dessa ledare hade sina brister men skiljer sig från många av dagens världsledare i just detta att de tjänade sitt land på ett osjälviskt sätt.

Vi mötte mängder av citat som kommer från olika tala Nkrumah hållit. Det jag gillade bäst lyder:

I am not African because I was born in Africa, but because Africa was born in me.

Nu är jag ju inte afrikan men jag kan ändå relatera till detta citat. Det känns som om Afrika föds i mig varje gång jag besöker kontinenten. Och jag är nog inte ensam om den känslan.

Imorgon ska vi alltså fira hans minne. Det är allmän helgdag. Det blir sorgligt att skiljas från detta spännande land och från dessa oerhört gästvänliga och generösa människor.

Här är själva mausoleet.

En skolklass var på besök vid graven med sin lärare.

Större delen av dagen har vi haft viktiga möten på Bibelsällskapets kansli.
Det ligger i Bible House, som ligger nere vid atlanten. Inte långt från
Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum.

 

 

 

 

Without Christ …

Så stod det på minibussens framruta. Den vi skulle åka med. Orden väckte både nyfikenhet och många frågor. Vem har bokat denna transport? Hur tänkte chauffören; ska vi våga åka ”utan Kristus”?

Lördagens stora händelse var att vi skulle besöka Bia Forest Reserve. Skälen var flera. Att visa upp hur en del av regnskogen bevaras. Vi såg exempelvis mahognyträd, som annars lever ett utsatt liv. Det fanns också en aspekt att åka till en relativt avlägsen plats, där läskunnighetsprojektet kanske ska lanseras i nästa fas. Hur ska teamet ta sig dit? Finns det hotell där kan sova? Det var bra att få se vilka utmaningar som projektet har. Till sist var det skönt att vi skulle få vara ute och vandra i skogen några timmar. Rekreation, helt enkelt.

Men hur skulle resan bli? Utan Kristus? Vi har haft en relativt säker buss hittills men den skulle ut på andra uppdrag under lördagen, så vi fick denna transport. Utan säkerhetsbälten. Eftersom jag är så van vid säkerhet i alla lägen är det alltid med en känsla av obehag som jag sätter mig i en transport utan bälten. Visst, jag har åkt på det sättet många gånger under åren i Sydafrika. Ibland finns helt enkelt inga val. Men ändå. Våra kollegor i bibelsällskapet i Ghana inledde dock resan med bön, i vanlig ordning. (Det gör även hustrun och jag när vi ska ut på långresa. Vi sjunger alltid: ”Vår Gud är oss en väldig borg …” en tradition från mitt föräldrahem.

Resan tog tid. På vägar som hade stora hål eller som var leriga och svåra att åka på tog vi oss i alla fall till resans mål. Det var fantastiskt att gå i denna täta djungel. Varmt, fuktigt, svettigt. Det gick åt mycket vatten. Vi besökte två heliga platser som av tradition besöks av kvinnor respektive män. Där offras så kallade dryckesoffer för hälsa och välgång. Det gjorde inte vi. Men det är alltid intressant att se vilka uttryck traditionell religion tar sig. Jag frågade om de offrade öl (som jag hade förväntat mig om det hade skett i Sydafrika) men svaret var sprit.

Vi hade flera beväpnade vakter med oss.

Väl hemma igen – jo, resan gick bra – fick vi middag och sedan hade jag tid att förbereda predikan till idag. Jag kunde inte släppa orden ”Without Christ”. Tänk om jag kunde använda det i min predikan? En berättelse om vår resa dagen innan?

Och nu måste jag förstås avslöja vad som stod på bakrutan:

Who am I?

Alltså, ”Without Christ, who am I?” Ett bra tema denna söndag. Jag anknöt till berättelsen ur Lukas 4:16-21 när Jesus läser från profeten Jesaja i sin hemstads synagoga i Nasaret. Min inledande fråga var om Jesus behövde lära sig läsa eller om han kunde det eftersom han var Gud? Mitt svar är att Jesus förstås behövde lära sig läsa som alla andra. Och i predikan var min poäng att de som går i läs- och skrivkunnighetsklasserna kan tänka att Jesus hade varit i samma situation.

Vi var inbjudna till en lokal ”Assemblies of God”-församling. Det är en del av den världsvida Pingströrelsen. Jag hade bett ledaren för Sveriges pingstvänner, Daniel Alm, skriva ner en hälsning, som jag kunde framföra. Det gjorde han gärna och det blev mycket uppskattat. Även hälsningen från Svenska Bibelsällskapets ordförande, Biskop Åke Bonnier.

Här syns jag tillsammans med Julius Jr,
Sofie och Charles. Sofie och jag fick vackra
kläder från församlingen vi besökte.

Ikväll ska vi åka ut till ytterligare en klass. Imorgon åker vi tillbaka till Accra. Då har vi haft några välmatade dagar i Sefwi Wiawso och ser fram emot flera goda möten med personalen på kansliet i huvudstaden.

Önskan om en tomt och klassbesök

Gårdagen blev aningen lugnare än tidigare dagar. Några ur gruppen åkte tidigare till ytterligare en radioshow för att berätta om projektet. Jag var inte med i den gruppen så det blev en lugn morgon för mig. Däremot hade Sofie fullt upp. Ett efterlängtat möte med de två team som arbetar med läskunnighetsprojekten. Det ena projektet sker i den region där vi nu är – Sefwi. Här lär sig människor läsa och skriva på esahie. Det andra teamet finns i norra Ghana och där gäller det språket gurene eller gurune. För Sofie, som är projektkonsulent, är det oerhört viktigt att få tid att tala med de personer som verkligen arbetar med detta och den tiden fanns igår förmiddag.

Just innan lunch åkte vi till en annan workshop, som bibelsällskapet anordnar. Den handlade om bibelöversättning och det var en välfylld kyrka vi kom till. Två professorer från Accra föreläste. Folk var mycket engagerade. Jag tänkte på våra egna översättningskonferenser, när människor samlas antingen runt NT2026-projektet eller för något av de projekt vi bedriver kring olika samiska språk eller meänkieli. Mer och mer inser jag att vi har mycket att lära av varandra.

Vi fick också besöka kommunkansliet en ytterligare gång. Nu fanns MCE (Municipal Chief Executive) på plats. Kanske skulle vi kalla honom kommunalråd eller kommundirektör eller borgmästare. Svårt att jämföra med vårt svenska system. Det visade sig vara en mycket vänlig och förvånansvärt ung man. Charles, som är med i ledningen för bibelsällskapet i Ghana, framförde några önskemål från bibelsällskapet som hade att göra med läskunnighetsarbetet. Det rörde sig exempelvis om att de önskar att regionala ledare ska lobba för att esahie ska bli ett ämne på universitetsnivå. (Gurene/gurune är redan det). Den fråga som avhandlades intensivt var bibelsällskapets önskemål om att få en egen tomt i Sefwi Wiawso. Charles intygade att bibelsällskapets närvaro i staden är tänkt att vara permanent. Samma önskemål hade också framförts till ”the Paramount Chief”. Nu diskuterades huruvida tomten skulle vara bland alla affärer eller i den del av staden där alla kontor finns. Skämtsamt ställdes frågan om inte bibelsällskapet kunde få två tomter. Men skämt åsido verkar det som om de lokala ledarna verkligen vill att bibelsällskapet ska få en fast plats att verka från. Så klokt att jobba nära både det politiska och det traditionella ledarskapet.

Idag hyr bibelsällskapet lokaler för sitt regionala kontor.
Men i framtiden vill de alltså helst ha en egen tomt.

Efter lunch och lite vila åkte vi sedan på ett nytt klassbesök. Denna gång var vägarna bättre eftersom det torkat upp sedan de senaste regnen. Resan tog en och en halv timme enkel väg. Vi blev stoppade i en poliskontroll. Alla fick gå ut och blev kroppsvisiterade. När de såg Sofie hämtade de en kvinnlig polis, som utförde visiteringen av henne. Det var en ren rutinkontroll men intressant att vara med om.

Julius, Samuel, Frank, John och Sofie inför 
gårdagens klassbesök. John kommer från Kenya
och arbetar även han för UBS.

Den by vi kom till låg verkligen långt ut i terrängen. Det såg nästan ut som regnskog och vi är ju på de breddgraderna. Först fick vi besöka byns traditionella ledare och anmäla vår ankomst. Ganska kort men viktigt. Jag undrar hur ofta svenska organisationer som tänker göra något på en ort bryr sig om att informera ledarna på denna ort? Även här har vi en del att lära oss.

Tre klasser med både vuxna och barn hade samlats i en kyrka och vi fick prov på deras kunskaper. Med oss har vi en expert på läskunnighetsarbete, Kimmo Kosonen, som kommer från Finland och arbetar för UBS. Kimmo observerar vad som händer och ställer mycket relevanta frågor. Det ska bli intressant att få ta del av hans utvärdering.

Kimmo är mycket intresserad av elevhäftena och ställer
relevanta frågor vid våra besök.

Det blev ett kortare besök på grund av den sena timmen men jag är övertygad om att det var både viktigt och uppskattat. Vi hinner ju bara besök en bråkdel av alla de platser där projektet pågår. Men vart vi än kommer möter vi stor glädje över att människor återtar sitt modersmål. Att se vuxna människor stolta berätta att de nu kan läsa och skriva på sitt språk är en stark upplevelse.

Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.

Radioshow, läskunnighet och leriga vägar

Dagen började med en talkshow hos en lokal radiostation. Tre personer från Ghanas bibelsällskap var med (bland annat Sebastian som r på fotot) och så Sofie och jag. Radioprataren ledde samtalet som fördes på esahie, twi och engelska. Med andra ord förstod vi inte så mycket men vi kunde viska lite i studion och få korta översättningar av våra kollegor. Alla är mycket stolta över att människor lär sig läsa och skriva på sitt modersmål. En del barn och unga kan läsa och skriva på twi eller engelska, de undervisningsspråk som används i lokala skolor. Men när det får lära sig läsa och skriva på sitt modersmål blir det enklare också i skolan. Förstås. Det är ju därför vi har hemspråksundervisning i skolan. Vilket jag hoppas vi får behålla även i framtiden.

När jag fick ordet frågade journalisten vad vi kan bidra med, valde jag att inte svara direkt på frågan utan vände på den. Vi har också mycket att lära oss. Vi har ju ett antal nationella minoritetsspråk. Hur ser det ut i Sverige? Får barn som växer upp i samiska hem eller i romska hem det stöd de behöver? Är vi medvetna om att bara någon generation bort var det förbjudet att lära ut samiska till sina barn. Eller så självcensurerade samiska föräldrar så att barnen inte fick chansen att lära sig sitt modersmål. En skam för vårt land. 

När jag berättar detta i Ghana tror de inte sina öron. Ingen verkar veta att vi också har en historia med utmaningar vad gäller läs- och skrivkunnighet och att det i vissa fall är pågående. Och att myndigheterna har stort ansvar.

Efter radioshowen besökte vi två skolor där elever får lära sig läsa och skriva på esahie. En karismatisk lärare gick igenom vissa glosor med barnen och de fick i tur och ordning svara på frågor och även komma fram till svarta (gröna) tavlan och skriva orden. Alla uttryckte stor tacksamhet mot oss gäster. Utöver Sofie och undertecknad har vi också två representanter för United Bible Societies med oss på resan. John, som kommer från Kenya, arbetar med frågor kring institutionell finansiering och är med för att se och lära men kan även bidra med sina kunskaper i hur man driver projekt, redovisar och mycket annat. Kimmo är från Finland, även om han bor i Thailand. Han är expert på läskunnighet och ville gärna se just detta arbete, som har gott rykte inom UBS.

Ett tredje klassbesök var planerat idag men vi kunde tyvärr inte genomföra det. Vid fyratiden satte vi oss i minibussen och åkte ut mot en by som ligger en bit bort. Där skulle vi också möta vuxna som går i läskunnighetsklasser. Men ungefär halvvägs kom vi till en sträcka som gick brant nedför och regnen hade spolat undan delar av vägen och gjort djupa fåror. Vi var över 10 personer i minibussen och fastnade. Alla fick gå ut och försöka få loss bussen. Det gick inte så bra men lyckligtvis kom ett antal farmarbetare på väg hem och de ställde gärna upp. Det kom också en bil med fyrhjulsdrift som hade möjlighet att hjälpa till. Bussen kom loss och lyckades åka nerför backen, ta sats och köra upp igen. Vi fick hoppa in och åka tillbaka utan att ha gjort vårt besök. I byn väntade lärare, elever och även den lokala ledaren (chief).

Medan bussen drogs loss ringde en av de ansvariga i Ghanas bibelsällskap till byn. För att vi inte skulle gjort resan helt i onödan satte sig läraren på en motorcykel och kom oss till mötes. Vi fick prata en liten stund med honom och kunde hälsa till byn.

Sofie talar med läraren som kom och hälsade
på oss, trots att vi aldrig kom fram till byn.

Från början var tanken att detta besök skulle skett på kvällen, när det var mörkt. Jag är mycket glad att planerna ändrades. Det blir ju kolsvart vid sextiden. Det hade inte varit så bra om vi hade fastnat på vägen då.

Detta var på intet sätt bortkastad tid. Vi vet från de rapporter vi fått att regnperioden skapar stora utmaning i projektet. Nu fick vi uppleva det rent konkret. Nästa gång vi läser en rapport kommer vi att förstå på ett annat sätt.

Det går inte överskatta betydelsen av detta projekt. Så många exempel vi har fått idag på människor vars liv påverkas av att kunna läsa och skriva på sitt modersmål. Vi är med och förmedlar Sida-medel till detta. Svenskt bistånd gör verkligen nytta. Visst finns det utmaningar men tro inte på alla som idag sprider falska rykten. Projekten är omgärdade med mycket kontroll och revisorer granskar rapporterna både i Ghana och i Sverige. Jag känner mig mycket trygg med att vara med och förmedla svenska skattepengar på detta sätt.

Några kor passerade också när vi satt fast. 
Och så fick vi se kakaoträd. De gula är mogna.
Vi fick smaka på det söta fruktköttet men
bönorna är bara bittra innan de torkats.

Framme i Ghana

Nu har vi blivit väl mottagna i Ghana. Resan startade redan 03.45 igår. Först taxi till Bromma och därifrån flyg till Bryssel. Nästa flyg var 1,5 timme försenat så vi kom ganska sent till Accra, Ghanas huvudstad, där vi sov i natt. I morse åkte vi så inrikesflyg till Kumasi. På wikipedia läser jag att detta är Kofi Annans födelsestad men de jag talar med i Ghana menar att han föddes på en annan plats. Nåväl, någon koppling finns i alla fall mellan denna stad och Kofi Annan. Väl framme i Kumasi fick vi lunch och sedan bar det av med minibuss till Sefwi Wiawso, som ligger i västra Ghana. Det är framför allt här vi ska vara några dagar för att lära oss mer om det läskunnighetsprojekt som stöds med Sida-medel.

Ikväll har vi blivit högtidligt välkomnade och fått vackra kläder och en halsduk med våra namn, där det står att vi är just välkomna.

Imorgon blir det fullt program. Först en talkshow på en lokal radiostation, sedan besök i några klasser och därefter en del samtal. Även på kvällen ska vi besöka klasser.

Med på resan är Sofie och jag från Svenska Bibelsällskapet, samt Kimmo och John från United Bible Societies. Detta läskunnighetsprojekt drar till sig intresse på grund av de goda resultaten och att det sker med en tydlig koppling till mänskliga rättigheter och FN’s globala mål (Sustainable Development Goals). Det är mycket spännande att vara här.

Tillbaka i Cape Town

Det var två bra dagar i Port Elizabeth. Däremot var hemresa inte den mest bekväma. Jag trodde Greyhound stod för konfort men det visade sig att jag fick en plats i undervåningen i bussen. Klaustrofobiskt! Den man jag satt bredvid tog dessutom halva mitt benutrymme. Tur att jag fick en plats vid mittgången. Taket var så lågt att jag inte kunde stå upp, utan fick huka mig på väg till min plats. Utrymmet mellan sisten och framförvarande ryggstöd var ca: 15 cm. Det fanns ingen hatthylla att lägga handbagaget på så jag hade dessutom min ryggsäck och väskan med min laptop att trängas med. Utöver mannen i sätet bredvid! Airkonditionanläggningen fanns alldeles i närheten. Underbart? Nej, snacka om oväsen. Men med hjälp av öronproppar och med en filt över mig, när det blev kallt framåt småtimmarna lyckades jag ändå sova i stort sett hela resan och när jag kom fram till Kapstaden möttes jag av Hans. Hem till frukost, en dusch och solsken. Med andra ord är det inte ett dygg synd om mig, denna min sista dag i Kapstaden.
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:

Martin Meredith. The State Of Africa. A History of Fifty Years of Independence. Johannesburg & Cape Town: Jonathan Ball Publishers. 2005.

Den handlar om hur Afrika, efter framför allt Ghanas självständighet 1957 under ledning av Kwame Nkrumah, lyckats eller inte lyckats. Jag har inte kommit så långt men jag förstår att det är en kritisk granskning, som kanske inte kommer att vara helt uppmuntrande. Tänkte jag, när jag satt där inklämd i bussen med en grannes ben bland mina ben och väskor. Ändå kände jag mig hemma i denna afrikanska smältdegel av kroppskontakt och ubuntu. En ung man serverade kaffe och balanserade en bricka med säkert 20 muggar på i den tränga gången och upp och nerför trappan. Det finns något motsägelsefullt i att skriva om självständighet i Afrika där allt verkar peka på beroende och samhörighet. Ska bli spännande att läsa mer.