Hvad ljus öfver griften!

Under denna magnifika gravsten ligger mina
släktingar begravda.

Imorgon ska hustrun och jag sätta väckarklockan på ringning i gryningen och gå upp till den grav där min mormors mors föräldrar, Selma Augusta och Carl Axel Ekstedt, ligger begravda. Där ska vi slå upp Hvad ljus öfver griften (psalm 102 i 1819 års psalmbok) och sjunga samtidigt som solen går upp. Den psalmbok vi sjunger ur har tillhört Carl Axel. Innan dess ska vi ha tänt ett ljus på deras grav. Och även på en annan grav i närheten.

Om någon läser detta och bor i Uppsala och vill sjunga med oss – på behörigt avstånd – så finns graven alldeles i närheten av ingången till Gamla kyrkogården. Solen går upp ungefär 05.40 och då har vi nog varit där en stund.

I Sydafrika är det vanligt att kristna möter påsken i gryningen. Många vakar hela natten. Andra tänder en påskeld mitt i natten. Vi har varit med om att samlas vid ingången till begravningsplatser, likt kvinnorna vid graven. Tron på livets seger över döden förenar oss genom tid och rum.

Det bibelord som anges på mina släktingars gravsten passade bra igår, Långfredag, då jag fotograferade gravstenen:

Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh 2:2).

Imorgon - påskdagen - passar det dock bättre med det bibelord, som finns på den andra graven vi ska tända ljus på. 

Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud (Job 19:25-26).

2010 disputerade jag i teologi i Sydafrika. På kvällen hade vi bokat bord på vår favoritrestaurang. Vi bjöd ett tjugotal släktingar och vänner på disputationsmiddag. Från Sverige och Sydafrika. Svarta och vita. Olika åldrar. Det var en oförglömlig kväll.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när min syster överlämnade en psalmbok till mig. Den hade alltså tillhört Carl Axel Ekstedt. Han var präst och hade disputerat både i teologi och filosofi. Min mormors morfar. Han dog den 12 januari 1915. Samma dag dog hans hustru, min mormors mormor. Hon hette Selma Augusta och var född Milde.

På disputationsfesten ombads jag sjunga en psalm ur psalmboken. Jag valde en som jag kände igen och började sjunga. Genast började min handledare, Piet, sjunga samma psalm på afrikaans. På hans båda sidor satt Thandi och Maputi. De stämde in på SeTswana. Genom min anfaders psalmbok, förenades vi i psalmsång, på olika språk. Men också genom tid och rum med en avliden släkting. Det var fint. Att imorgon få fira Kristi Uppståndelse på kyrkogården är vårt sätt att göra något annorlunda detta märkliga år. Och få uttrycka det som står i psalmen:

Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.