Societas Homiletica – day four – Pauli Murray!

Dr Donyelle McCray, Yale Divinity School

Monday. This is the day with different excursions in the afternoon. I am not going to write about them. I will focus on this morning’s Keynote Address:

Pauli Murray In and Out of the Pulpit.

The speaker was Dr Donyelle McCray, Assistant Professor of Homiletics at Yale Divinity School. She was brilliant. And the story about Pauli Murray was so interesting.

First of all I have to confess that I had not heard of her. But now I have. She was an activist before the civil rights movement really took off. She was also a lawyer and a poet. Rather late she was also ordained in the Episcopal Church. As the first Afro American Woman Priest.

Already as a young person she described herself as inwardly male and outwardly female. She liked to dress in male clothes and carry out traditionally male duties.

Dr McCray painted a lively portrait of Pauli Murray. And she also introduced three of her most important inspirations.

Cornelia Smith Fitzgerald (Her grandmother).

Langston Hughes (A famous Harlem renaissance poet).

James Cone (one of the most renowned proponents of Black Theology in the US, who died April 28 this year).

Her grandmother was a preacher, but not in church. She held sermons to her neighbors and that inspired young Pauli. From Hughes she learnt about poetry. Murray meant that sermon and poetry are overlapping genres. I could not agree more. This is partly what I said in my own presentation. I am aware that I only am in the beginning myself.

Hughes also stressed how important it is to use one’s voice in more than one way. On this note I remember how we spoke about the grunting of preachers in Africa. A connection to the traditional praise singer, in isiZulu called ‘ibongi’. Either Hughes or Pauli Murray had said that

Language conceals the human voice

This means that a preacher should use other sounds. Even weeping as a way of expressing deep emotions. (This is far from our western preaching style, but in southern Africa we experienced this a lot).

When the address dwelled on Cone much was said about the role of anger in sermons. Anger as something that should not be feared but something that is informative.

The address was long but very inspiring. I want to learn more about this remarkable woman. I have found a website but I cannot see that much about her sermons is being mentioned. The link comes here.

Pauli Murray was ordained in 1977 and died in 1985. At the General Convention of the Episcopal Church 2012 her name was added to the Calendar of Commemorations of The Episcopal Church, and thus to Holy Women.

Something that especially spoke to me was her love for dogs. She liked to pray with her dog at her side. This I have done a lot myself, especially early mornings in South Africa.

Fyris Chamber Choir, Fair Trade and isiZulu

With this blogpost I am touching on a number of issues at the same time. I am sure that the heading indicates that.

First of all. Saturday 28 April our Fair Trade Shop Globalen will serve coffee, tea and biscuits to its customers. In Swedish this is called

Lördagsfika

Lördag means Saturday. Fika is a concept which is not easily translated into English. It describes the whole activity when two or more persons drink coffee and tea together. It is usually one of the first words you learn when you visit Sweden. We arrange Lördagsfika once a month and it has become an important activity in our calendar. More customers come to the shop which means that we sell more fair trade products. This is of course our main objective. But equally important is to create a good atmosphere in the shop and in our organisation. We are very happy to have two competent halftime employees in our shop but a lot of work is also done by volunteers. I see a number of volunteers in the shop these Saturdays. And we also experience that it is a good opportunity to recruit new volunteers.

Well, Saturday 28 April the choir in which my wife and I sing, Fyris Chamber Choir, will sing outside our shop. At 1 pm. The program will be traditional. This is the beginning of a long weekend where Sweden celebrates springtime. 30 April is a very special day in Sweden and especially in Uppsala. Engineering and Science students arrange a dramatic River Rafting activity in the middle of the medieval city in the morning. In the afternoon all students gather outside the University Library and following the Vice Chancellor’s example all don their white student caps simultaneously exactly at 3 pm. Directly after one of the oldest choirs, OD, sings traditional spring songs at the same place. After many ball dinners in different venues all gather outside the castle at 9 pm when the oldest student choir, Allmänna Sången, sings the same traditional spring songs. This short concert is every year broadcasted in radio.

From 2018 I hope that we have founded a new tradition. Fyris Chamber Choir sings spring songs outside Fair Trade Shop Globalen. Future will show.

So, what about isiZulu? I was reading a book, looking for some other information, when I coincidently found an old translation of one of our spring songs, in isiZulu. Well, to be honest, it is not a translation – it is a new text. If I understand it correctly it is a text about rain. The coming of rain in South Africa is easy to compare with the coming of spring in Sweden. Therefore I am convinced that Hedvig Posse, who wrote the text, if not translating literally captured the essence of the song with her new text. Hedvig Posse was a Swedish missionary in South Africa from 1887 until her retirement.

To sing this text outside the Fair Trade shop will be one small example of the fact that contacts between countries are important. In the end of the nineteenth century (and for many years) Sweden sent missionaries to South Africa. Today South Africa send Fair Trade products to Sweden. Time changes but the strong links remain.

Vill Du lyssna på några takter ur sången, från en av våra repetitioner, så kommer den här:

If one of my isiZulu speaking readers could read through the text and tell me what you think about the text I would be thankful. And also about our pronunciation in the short video clip.

Lucia – en normbrytare

Lucia var en normbrytare. Liksom i stort sett alla kristna martyrer. Enligt legenden vägrade hon gifta sig. Antingen överhuvudtaget eller just med den man som någon annan bestämde skulle bli hennes. (Eller kanske var det hon som skulle bli hans!) Hon ville heller inte tillbe kejsaren. Och så vidare.

Varje år – i luciatider – blir det ett fasligt hallå. 2010 skrev jag om detta. Och hänvisade till tre inlägg från 2009. Då förde jag bland annat en mejlkonversation med Johan Hakelius. Den som är intresserad kan läsa inlägget från 2010, där det finns länkar till inläggen från 2009. 

2009 handlade det om att Lucia i TV innehöll inslag från andra kulturer än den traditionellt svenska. (Vad nu det innebär!) I år handlar det, bland annat, om att en pojke i Östergötland valts till Lucia på sin skola. Om detta går det att läsa i Corren.

I en Facebook-tråd hittade jag länkar till ett par bloggar. Den ena, 'When darkness falls', har plockat fram kort från luciafiranden från 1906 och från 1940-talet. I luciatåget från 1906 förekommer fler än en lucia. Och i det från 1940-talet är det flickor som är klädda som stjärngossar. Dessutom finns det bagare och sotare i tåget.

Den andra bloggen, 'Född Juul – gift Raab', skrivs av en kyrkomusiker. Hon skriver:

Lucia är kidnappad. Av rasisterna, av feministerna och av alla möjliga. Om det nu verkligen är så viktigt att just Luciarollen blir tillgänglig för pojkar, då tycker jag nog att den traditionen har spelat ut sin roll. För Lucia var trots allt en kvinna. Då tycker jag att vi lägger ner vårt unkna gamla luciafirande, för att inte tala om vårt många hundra år äldre, och svenska stjärngossefirande. Låt oss istället skapa en könsneutral ljushögtid med vackra sånger om ljuset som lyser upp i mörkret.

Det är mitt förslag. På fullaste allvar. För jag vet snart inte hur jag ska kunna sköta mitt arbete längre.

Av bloggposten att döma förstår jag att hon ledde ett luciatåg i TV för två år sedan, vilket bland annat resulterade i en rad hatbrev. Lucian hade, enligt bloggen, varit ”mörkhyad”.

Med andra ord går åsikterna starkt isär. Det kanske finns någon som vill ha Lucia som det alltid har varit. Problemet blir då, att säkerställa: när var det så? Andra är mer eller mindre positiva till förändringar. Fast på olika sätt.

Min reflektion blir denna. Vi för luciatraditionen vidare på ett bra sätt. Lucia som normbrytare.

Två exempel från min egen livshistoria. På Fjellstedtska skolan, en internatskola, där jag gick 1976-1979, var traditionen den, att vi alltid skulle ha en kille som lucia. Eftersom skolan så länge varit pojkskola och det alltså inte fanns något val. Traditionen fortsatte även sedan flickor börjat på skolan. Det år jag var med och organiserade tåget gick vi dessutom in baklänges. Och sjöng luciasången bak-och-fram. Husmor blev upprörd. Men inte för att lucian var kille.

När vi bodde i Sydafrika förra gången gick våra ungdomar lucia i Johannesburg på en tillställning som ordnats av, jag tror, 'Sweden – South Africa Business Organisation', eller något liknande. Detta skedde två år i rad.

Första året la vi in två sånger på isiZulu och SeTswana. Inför nästa år bad arrangörerna att vi skulle göra luciatåget mer ’traditionellt’. Suck! Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur vi resonerade men vi strök de mer normbrytande sångerna och genomförde ett luciatåg med enbart välkända melodier.

Nu hade jag tänkt publicera en Lucia-bild men hade ingen. Alltså loggade jag in på Svenska kyrkans bildbank. Ikon. Eftersom jag är anställd i Svenska kyrkan kommer jag åt hela arkivet. De luciabilder jag hittade var defintivt inte normbrytande. Mer säger jag inte. Varför publicerar jag inte någon av dessa bilder, då? Nja, jag blev tveksam om jag har rätt att göra det på min blogg. Den är ju min privata. Så av upphovsrättsliga skäl avstår jag. Men en fundering har jag. Är det så att Svenska kyrkan är allt annat än normkritisk när det gäller lucia? Eftersom vi någonstans vill stå för det trygga, invanda. Åtminstone är det så i Svenska kyrkans bildbank.

Eftersom jag inte hittade några luciabilder får det bli ett par pepparkakor istället.

Pepparkakorna får hamna på tvären.
Så bryter de kanske också en norm.

Nokuthela Mdima

Earlier tonight I attended the annual John Langalibalele Dube Memorial Lecture. It was organised by the College of Humanities (one of three colleges at the University of KwaZulu-Natal) and co-hosted by the School of Education, the School of Religion, Philosophy and Classics and the LJ Dube Chair in Rural Education.

This year the lecture was delivered by Dr Gcina Mhlophe. She spoke about Nokuthula Mdima, the wife of John Langalibalele Dube. Dube was an important freedom fighter and the founding president of the South African Native National Congress (SANNC), which later became the African National Congress in 1923.

But tonight it was all about his wife: Nokuthela Mdima. A leader, an educator and indeed a freedom fighter in her own right. She was, together with her husband, the author of a  book titled Amagama Abantu (A Zulu Song Book) in 1911. This book stands as a landmark in the development of Zulu Choral music.

In the programme and on posters it was written Nokuthela Dube, but the guest speaker changed this to Nokuthela Mdima, thus using her family name. As a way of saying, that her greatness was not connected to her marriage but was her own.

Dr Gcina Mhlope is also a remarkable person. An author, poet, director, performer and storyteller. Her lecture was not an academic one. She held it in both isiZulu and English (hence I only understood half of it). It didn’t matter. So much energy.

I especially remember two things. She mentioned a number of important women in the history of South Africa. Then she asked the audience if there were names that she had forgotten to mention. People started to shout names like: Albertina Sisulu, Winnie Madikizela Mandela etc. I also shouted:

Helen Suzman

Another thing I noted was something she said about stories:

As a nation we are as week or as powerful as the stories we chose to tell to one another.

So true! One can meditate on that sentence for a long time.

Everyone wants to take a picture of the powerful.
And sometimes you also see how eager people are to
be part of the photo. I am not too enthusiastic.
But at least the quest speaker was one of the
persons in this photo. She is the lady with the head gear.

I am happy that I attended this lecture. There are only a few things I never will get used to. In every lecture that is privileging the poor and the marginalised (as the speakers say) there is another discourse and that is the discourse of upholding the successful and those in power. Two examples:

Every important person has to be acknowledged in every speech, welcome or introduction. It is so formal. Why not just say:

Comrades!

Another thing is the traditional photo. Also the celebrities! And the photo will end up on the website of the University. What about all the hard working students and ordinary staff members who try their best? 

Next week I will meet with one of the students I supervise. She is writing about infertility. One inspiration is the life of Nokuthula Mdima. She could not bear children. Maybe that was a reason why she ended up in an unmarked grave in Johannesburg for almost a century.  On August 11, 2012, her family and friends unveiled a temporary marker on her grave. Today’s lecture was also a form of restitution of her legacy.

Blivande präst predikar om försoning

Idag predikade en student, Kefilwe, från det lutherska prästseminariet.
Karabo, en annan av stundenter, filmar predikan med sin smartphone.
Kathlego och Keamogetswe lyssnar.

I vår församling i Eastwood är det ofta blivande präster från det lutherska prästseminariet (LTI), som predikar. Anledningen till att de ofta är just i Eastwood, är att församlingen till största delen är engelskspråkig. Många på prästseminariet behärskar inte isiZulu och skickas därför inte till församlingar som firar gudstjänst på detta lokala språk.

Idag var det Kefilwe, som predikade. Texten var hämtad från Matteusevangeliet.

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:15-20)

Kan denna text handla om försoning? Ja, det menade i alla fall Kefilwe, som tog exempel på konflikter i dagens södra Afrika. Dels situationen i Lesotho, dels oron i parlamentet i Kapstaden kring det nya partiet EFF. Jag har bloggat om båda sakerna.

Jesus ger en modell för hur vi kan lösa konflikter, menade Kefilwe. I tre steg.

1) Det första är att prata med sin medmänniska i enrum. Så fort det blir offentligt, riskerar det att bli prestigefyllt.2) Om inte det hjälper, får vi ta in en tredje person.3) Det sista steget är att involvera hela församlingen.

Lite oafrikanskt tycker jag nog att det var. Det vanliga, vid konflikter, är att i första läget gå via en tredje person. Att inte konfrontera sin motpart direkt. Bra, att detta ifrågasätts, även om jag inte hörde att Kefilwe gjorde så uttryckligen.

Mest gillade jag hennes sätt att förklara att Jesus vill att vi ska betrakta den som gjort något orätt som en hedning eller en tullindrivare. Låter hårt men med tanke på hur Jesus såg på just hedningar och tullindrivare, betyder det att vi ska visa den personen ännu mer kärlek och värme, menade Kefilwe.

Innan gudstjänsten började fick jag ett papper i min hand. Som närvarande präst var det min uppgift att bedöma predikan och predikanten. Liknande lappar – med med andra frågor – delades också ut till församlingsmedlemmarna. Bra, även det.

Visst påpekade jag även det som kunde förbättras men framför allt skrev jag att det var en god, väl genomarbetad predikan.

"Sermon assesment form" står det på pappret. Predikobedömningsformulär.

Påsken 2014 – några reflektioner

Påsken har varit skön och avkopplande på ett plan. Hustrun och jag har tillbringat tid tillsammans och det gjorde inget, eftersom vi var åtskilda under tre veckor i mars/april.

Samtidigt har påsken varit en smula splittrad. Mer än vanligt, faktiskt! Hur då? Jo, när det gäller vårt gudstjänstliv. När jag har varit församlingspräst har det varit en viktig del för mig att få fira påskens gudstjänster som ett sammanhållet drama i en och samma församling. Detta har så klart inte alltid fungerat. Under åren i Aneby blev det ofta gudstjänster i många olika kyrkor. De perioder hustrun också arbetat i församling har vi ibland varit i två olika kyrkor – åtminstone delvis.

Denna påsk hade det kanske fungerat om vi koncentrerat oss på den församling vi valt att tillhöra – den lutherska församlingen i Eastwood. Men på ett tidigt stadium bestämde vi oss för att åka till Durban på långfredagsmorgonen (se tidigare bloggpost) och efter den utflykten hade vi inte ork för ytterligare timmar i kyrkan.

En annan faktor var att församlingen i Eastwood tillhör en större enhet (pastorat) som heter Pietermaritzburg North Parish. Under påsken firar hela pastoratet gudstjänster ihop. Det börjar på skärtorsdagen och slutar påskdagens morgon. Dessemellan bor folk bokstavligen i kyrkan. Det är så klart vissa som åker hem och sover men väldigt många lämnar inte kyrkobyggnaden under dessa dagar.

Fokus ligger helt klart på långfredagen och inte minst den gudstjänst där det predikas över Jesu sju ord på korset. Påskdagens gudstjänst har en smått undanskymd plats i fromheten i vår lutherska kyrka i södra Afrika.

Vi var i alla fall med på Skärtorsdagen. Gudstjänsten skulle börja 18.00 men på grund av ett missförstånd drog den igång 19.00. Utöver predikan och fotatvagning skedde även konfirmation och upptagande av nya medlemmar i Women’s league, Men’s league, och Young Adult’s league samt nattvard. Vi kom därifrån runt 23.00 och då var gudstjänsten inte slut. Det mesta skedde dessutom på isiZulu, som vi ju inte förstår, så det blev lite långt.

När vi fick veta att även söndagens gudstjänst skulle ske på isiZulu, valde vi att fira påskdagens gudstjänst i den Anglikanska katedralen, där gudstjänsten är på engelska.

Men det är också intressant att se hur olika gudstjänstgemenskaper uttrycker sitt påskfirande. Det är ju trots allt samma kristenhet.

En av de mer signifikativa skillnaderna mellan Sydafrika och Sverige är att mer fokus läggs på korset och Jesu död. I Sverige tror jag det flesta församlingar ser påsknatten och påskdagen som klimax. Kan skillnaden bero på att lidandet är mer nära i denna del av världen? Ungefär som skiftet av triumfkrucifix i de europeiska katedralerna under medeltiden. De tidiga krucifixen föreställer den triumferande Kristus men när pesten slog till byttes de ut mot krucifix med den lidande Kristus.

Påverkad av detta har jag fotograferat två kors som jag mötte under helgen.

Vi fick varsitt sådant här kors,
gjort av tre platta spikar,
när vi var på gudstjänsten i Durban.

I den Anglikanska katedralen finns ett litet bönerum,
där ett spikkors från katedralen i Coventry placerats
i ett fönster. Liknande kors finns över hela världen, gjorda
av spikar från den sönderbombade katedralen.
Symboler för fred och försoning.

En annan skillnad är att i stort sett inga gudstjänster firas på Annandag Påsk. (Nu ska ju i sanningens namn sägas att det inte är så imponerande med gudstjänster i Svenska kyrkan den dagen heller). Istället hade vi, via SMS, fått en inbjudan till en s k braai, d v s en grillfest. Den skulle börja 10.00 vilket vi tyckte var tidigt. Vi hade ingen aning om detta var ett privat initiativ eller ett pastoratsarrangemang, när vi åkte iväg. Det visade sig vara en sammankomst för alla prästfamiljer och det var prosten Myaka’s sätt att visa sin och kyrkans uppskattning för allt arbete prästerna lagt ner under fastan och påsken. Fint! Maten var klar ungefär vid 14.00 så det blev inte alls för tidigt att äta. Innan vi åkte fick alla presenter!

En annorlunda påsk men också en fin upplevelse.

IsiZulu – Easy Zulu?

Our course book

Thursday was a busy day. After lectures, supervision of students and a long meeting with the Research and Higher Degrees Committee, I rushed home to let the dog out. And then I rushed back to the Old Main Building, room 114, where the Basic isiZulu course was going to start 17h00. It was not a good idea to run when the temperature was +35 degrees centigrade and the lecture room is without air conditioner or a fan. To make it worse the class didn’t start on time. So all my rushing was in vain. Why do I never learn?

The class had met already the previous week but I could not attend because I never got information about the venue. But it’s OK. Kulungile – as we say in isiZulu! I believe I will catch up with the rest.

The pedagogy is interesting. I am not used to reading sentences in chorus. And I am especially NOT used to teachers laughing out loud (I am not kidding) when students make mistakes. As a Swedish person I get offended. (We do that easily in Sweden! In Swedish it is called to be “kränkt”. Which means to be insulted or offended. The word is often misused. It is a serious matter when people really get “kränkt” and one should not to use the word carelessly. It is not fair to people who really get “kränkt”.)

When I looked around I saw that everyone else also laughed out loud. White, black, coloured, Indian etc. People from South Africa, who do not speak isiZulu and people from other African countries – all were laughing! So I started to laugh myself.

The first part of the lecture was a mix between a class and a stand-up-comedy performance, where we all performed. When I analysed the situation I realised that there was a lot of tension that needed to be released.

The University of KwaZulu-Natal has decided that all staff needs to take this course if they want promotion. And undergraduate students need a similar course to obtain their degree. The reason I have blogged about before. More than 10 million people have isiZulu as their mother-tongue. There should be an opportunity for people to use their first language at university level. The project is not restricted to KwaZulu-Natal. Other provinces do the same – with their different vernaculars.

So, what did I learn? This, for instance:

A: Ungubani igama lakho? (What is your name?)

B: NginguAnders. (My name is Anders.)

A: Ungubani isibongo sakho? (What is your surname/family name?)

B: Isibongo sami nginguGoranzon. (My surname/family name is Goranzon.)

So, this weekend I have asked as many as possible about their name. Even if I already knew them! Practice makes perfect!

1:a Söndagen i Advent

Igår, lördag, ringde en av prästerna, pastor Biyela. Hon låg på sjukhus och behövde hjälp. Kunde jag möjligen tänka mig att predika i Sobantu? Tja, varför inte. Visserligen hade hustrun och jag tänkt fira gudstjänst i Eastwood men där hade jag ingen uppgift, så efter en kort konsultation med nämnda hustru tackade jag ja. En pensionerad präst, pastor Ndlovu, skulle också vara där. Han skulle ta hand om nattvardsdelen.

I morse åkte vi hemifrån i god tid. Gudstjänsten skulle börja vid 9, så vi var där kring 8.40, vilket visade sig vara ganska mycket för tidigt. Jag mediterade lite över antependiet (d v s det lila tygstycket framför altaret). Jag såg en grekisk bokstav: Ω (Omega). D v s det grekiska alfabetets sista bokstav. Men var fanns Α (Alfa)? Enligt Upp 22:13 säger Jesus:

Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.

När jag ser altarklädet i Sobantu tänker jag hur kontextuellt det är att inte A syns. Det är alltid så flytande med början. Det kan börja i tid eller en halvtimme senare. Folk droppar in. Däremot stannar alla tills det är slut. (I Sverige är det ju ofta tvärtemot. Alla vill vara i tid när något börjar, men det är oftast kulturellt acceptabelt, ja närmast lite fint, att gå innan det är slut. Det visar att man har något annat för sig efteråt. Något som är viktigare.)

Nu blev det så i Sobantu idag att vi började ca: 9.40. Dessutom byttes altarklädet ut mot ett blått, för det är den färg som används i advent.

Det visade sig också att även en tredje präst fanns på plats: Pastor Nzama arbetar på ”Premiers office” (vi skulle säga länsstyrelsen) men är s k ”self-supporting minister. Det är många präster som har annan anställning men är knuten till en församling, där de leder gudstjänster så ofta de kan. Alltid utan att få betalt.

Pastor Nzama tog hand om inledningen, jag predikade och pastor Ndlovu skötte nattvarden. Det blev en fin gudstjänst med mycket sång, i vanlig ordning. Vi sjöng även psalm 60, som är ”Bereden väg för Herran” – fast på isiZulu. Om Du vill lyssna, kommer länken här.

Faith Like Potatoes

Why “Faith Like Potatoes?” I need to start by explaining a little bit of the background. Most South Africans would know! But Swedes probably ask questions. Let me make it easy and quote Wikipedia:

Angus Buchan was originally a Zambian maize and cattle farmer of Scottish descent who started farming in Zambia but was forced to sell everything and move to Greytown, KwaZulu-Natal, South Africa in 1978 due to political unrest in that country.

In 1980 he started the Shalom Ministries to preach in his local community. Over time he has become a full time evangelist while the farm is now being run mostly by both his sons.

In 1998 Angus wrote a book about his life, Faith Like Potatoes, the book was turned into a film of the same title in 2006. Angus Buchan's Ordinary People is a 2012 semi-biographical film that tells the story of the growth of Buchan's ministry from the 1970s to the present, and that of three fictional characters whose lives are changed after attending one of his conferences.

The conferences are called Mighty Men Conferences. In 2010 about 400 000 men of different age gathered.

We learned about his coming to Pietermaritzburg and my dear wife bought tickets. ZAR 15:-/person. Sunday at 2 pm we got two seats at the Harry Gwala Stadium, which is on walking distance from our home.  (Harry Gwala was a freedom fighter in the ANC who spent some years on Robben Island, together with Mandela. 1964-72. A different kind of mighty man).

On our way to the stadium I asked my wife:

What are your expectations?

She didn’t have any specific expectations, she answered. Myself I thought we were going to find ourselves in a charismatic revival happening. I also thought that it would be a very patriarchal context. Well, here comes my reflection:

It started with a few songs. Texts on two big screens. The band was good. The pastor from the church that organised the meeting welcomed all and after about 1 hour Angus Buchan entered the stage. What can I say? It’s a charming man. I can’t say that he is one of those aggressive preachers. Not at all! He really did his best to include people from different contexts. Starting in isiZulu, addressing youth, women, men, children etc. The atmosphere was inclusive. To a certain extent! And it was really multicultural, as far as I could see.

But there is a strong undercurrent. Of course I expected just that. His main target group is men, fathers. He wants men to stand up and be responsible. For instance he said like this, before inviting us to pray:

You who are fathers: I invite you to pray. Yours children will look at you, remember that. You must lead from the front.

When he spoke about mothers, which he also did, he naturally described them as housewives. He never mentioned anything about female leadership. I could go on with examples.

As a part of his sermon a 4 minutes video sequence was shown on the big screens. It was recorded when he preached in a conference in Ein Gedi, not far from the Dead Sea. See for yourself. He preaches about the first Pentecost, when the Spirit came as a wind. According to what he said, Ein Gedi is not a windy place and it never rains. That day a might wind, with scatters of rain, came down exactly when he read from Acts. What can I say? I was not there? See for yourself! The link comes here.

Revivals usually end with altar calls. Also this one. It was quite different, though. We were all invited to gather on the soccer field. I guess 98% did. A few songs, a few prayers. Everything was very structured. I was actually happy about the open invitation. I have been to similar meetings, were the preacher uses psychologically suspect methods, where people don’t come voluntarily.

The bottom line is this: It is much better that men are responsible and take care of their beloved ones than having a lot of confused men running around and behaving in an evil way. I do believe that Angus Buchan has meant a lot to many men and many families.

But this is not my piece of cake. I will never become the kind of father “which leads from the front”. Everyone who knows my wife will understand that she will never be the kind of person who can be described as

…. behind every successful man there is a woman …

She is not behind me. I am not behind her. We walk together. I read the quote in another form on a website from Ghana:

BEHIND EVERY SUCCESSFUL MAN, THERE IS A WOMAN, BUT, BEHIND EVERY SUCCESSFUL WOMAN IS THERE A MAN?

Couldn’t we just hope that beside every person there is another person, for support? Isn’t that good enough?

Still, it was fruitful to be there and listen to him. It is not a context where I feel totally at ease.  But we belong to same Christian family. There is always something to learn.

First sermon in the Cathedral

It started like this. A colleague at the University had promised to preach in the Anglican Cathedral today. Unfortunately his plans had to change so he asked me if I could stand in for him, which I accepted, after having asked the Dean at the Cathedral. Dean Sibisi was happy that I could stand in.

This morning, at 8 am, we arrived at the Cathedral. The first Eucharist, which started at 7 am, was still on. I chatted with some of the servers and lay ministers before we all joined the Dean for the procession.

One server and two lay-minister are getting ready for duty.

To prepair the incense takes some time.

I am not going to publish my sermon. It was a bit longer than usual. My wife said I preached 25 minutes. No problem in Pietermaritzburg. In Church of Sweden it is rather unusual. One part of my sermon I was asked by my mother-in-law to do. I did it some years ago in our church in Sweden, Birgittakyrkan. That time I gathered different nationalities in front of the altar and they all said something in their own language. (If I remember correctly they said: I believe in God!) This time I asked people to come forward and do the same thing, but this time they said:

I believe in the Spirit of life.

This time we had languages like: isiZulu, isiXhosa, sePedi, seSotho, English, Afrikaans, Swedish, Shona, German, and one language from Malawi. (I didn’t get the name). So, in my understanding people could say, as the people did on the first Pentecost:

All of us hear them speaking in our own language …

When I turned 50 I had to buy reading glasses. Without them I am lost!

It was a nice experience to be part of the fellowship. When I preside on Thursday mornings, at 6.45, we are usually 5-10 persons. That is also very special.

I like the incense team. There is always an older server taking care of a younger shild, 

who carries the so called boat.

Can I learn to speak isiZulu?

We just received a communique from the Deputy Vice-Chancellor for teaching and learning, who is also the chair of the UKZN language board. I quote:

I am pleased to advise that the University of KwaZulu-Natal (UKZN) is pioneering the introduction of isiZulu proficiency as a module in all undergraduate degree programmes.

I believe it will cause some discussions. I have already seen comments on Facebook, like these:

Amen. Its long overdue.

Utter nonsense!!! Another attempt at 'transformation' aka reverse apartheid

And in the case of International students? It makes no sense.

Brilliant idea- No one questions English

It would be possible to continue. Some love it. Others hate it. Which is quite predictable. Personally I would love to attend one such module although I don’t believe it will be enough if proficiency is the goal. The vice-chancellor continues:

It also reflects UKZN’s commitment to the development of isiZulu as an academic language alongside English which at this stage remains the main language of learning and instruction. The approval of this principle marks a watershed for UKZN.

Is it going to work? I hope so, because there are more people in South Africa having isiZulu as their first language then Swedes having Swedish as their first language. In the communique from the Deputy Vice-Chancellor, Prof. Renuka Vithal, it is stated the following facts:

24% of South Africans speak isiZulu making it the most widely spoken language in the country

81% of people in KwaZulu-Natal speak isiZulu and 14% English

If somebody came up with the idea in Sweden that nobody could be taught in Swedish at university level, most people would regard that person as crazy. So why not isiZulu as an academic language in South Africa?

Having said this it is still going to be a challenge. I guess I will publish more blog posts on this topic.

Politics in isiZulu

All education is political.

Education is a political tool for designing society.

The course name is: “Transformation-centred Christian Education”.  With iNyanga* Herbert Moyo from Zimbabwe as lecturer it goes without saying, that the course will be contextual. I am glad to be his colleague. Earlier this week he collected his doctorate at the graduation. From my position I was able to take a nice picture:

iNyanga Moyo is being capped by the Chancellor of UKZN.

If all education is political, Christian education is also political. If education is used by politicians to design society, it can also be used in the church, to design society or at least to influence the society, in which we live.

We discussed about heaven. Traditionally Christian Education in general and sermons in particular have been interested in teaching people about heaven, instead of dealing with the situation in this world. In class we agreed (I think) that there is no contradiction to teach both about heaven on earth and heaven eschatologically. (Eschatology = theology about the end of time). The University of KwaZulu-Natal (UKZN) and especially the School of Religion, Philosophy and Classics (SRPC) wants to be contextual. Theology which has no relevance in ordinary life is not so common here.

This means I learn a lot about this society, when we do theology together. Like the words for “politics” in isiZulu.

“Umbusazwe” is a word for politics which also means “fighting”. Many politicians use it, because politics in the past meant fighting against apartheid. But it also meant that different political parties were fighting with each other. And some of these groups are still fighting.

But there is also another word: “umbangazwe”, which means: “governing”. If one uses this term, politics becomes something else.

My only problem is of course, that I don’t speak isiZulu. But it still gives me some insight in how people in this context understand a phenomenon like politics. When we talk about it I must be aware, that the word “politics” can mean different things. Just like any other word.

* iNyanga is traditionally a kind of doctor, which in English would be described as an herbalist. Therefore Herbert uses the seTswana word Ngaka, when he talks about me.

 

Språkförbistring, eller?

Söndag förmiddag. Igen! Det verkar som det är ett återkommande fenomen. Hittills har det inträffat med en veckas mellanrum i mitt liv. Jag börjar skönja ett mönster.

Sedan vi kom till Pietermaritzburg har vi, med prosten Myakas goda minne, besökt olika församlingar. Om detta har jag skrivit förut! Idag var det dags för Eastwood. Det var den första församlingen som både biskop Buthelezi och prosten nämnde. Den skulle nog passa oss. Den är ju engelskspråkig. Så nu var det dags!

När vi kom hälsade vi på en kvinna i främsta bänken, på en av församlingens äldste (som ledde gudstjänstens första del) och på en präst, som gick in i kyrkan i kostym och som under den första timmen enbart bidrog med några solosånger. Till eget komp, på elgitarr!

Den gamla kvinnan på främsta bänken såg till att vi fick varsin sångbok. Jag hade funderat på just detta. Om det är en engelskspråkig församling: Vilken psalmbok använder de? Vad jag vet har inte den lutherska kyrkan någon sådan. Det finns på seTswana, afrikaans, isiZulu m fl språk. Men inte just på engelska. I den psalmbok som de afrikaans-talande församlingarna i Cape Orange-stiftet använder, finns en avdelning med ett antal engelska hymner. På LTI används en psalmbok från den amerikanska lutherska kyrkan. ”Lutheran Book of Worship”. Den är stor och grön. Det finns vanliga noter. Man känner igen psalmer som ”Amazing grace”, ”Rock of ages” m fl. Den innehåller även gudstjänstordningar.

Den vi fick i vår hand var ett slags sånghäfte som hette: ”Mission praise – World Edition”. Publicerad i Sydafrika men det är svårt att veta från vilket samfund den kommer. Just innan gudstjänsten började fick vi dock en annan bok i handen. Det visade sig vara ”English hymn book. Special Edition.” På försättsbladet kunde vi tydligt läsa att den kom från ”The Evangelical Lutheran Church in Malaysia and Singapore”. Utgiven 1980. I förordet riktas ett särskilt tack till ”Rev. C. G. Stenback”, vilket torde vara den svenske missionären Carl Gustaf Stenbäck, som inte finns bland oss längre.

Anledningen att denna bok delades ut var nog vår närvaro. Av psalmtavlan att döma skulle de flesta psalmer sjungas på isiZulu. (Det fanns fyra psalmer upphängda och tre av dem hade bokstaven ”Z” bakom sig. Bara en hade bokstaven ”E”.)

Ju längre gudstjänsten pågick förstod vi att församlingens huvudsakliga gudstjänstspråk var isiZulu och inte engelska. Helt klart kunde jag se en slags förändring i församlingen. Psalmboken från Malaysia och Singapore hade en stämpel på försättsbladet. Ni vet, så att ingen ska ta med den hem. Där stod:

S.E.R. Coloured congr. Pietermaritzburg. Evangelical Lutheran Church. South Africa.

Eftersom psalmboken var från 1980 förstår jag att man hade använt en gammal stämpel. En stämpel som gjorts innan ”Evangelical Lutheran Church in Southern Africa” bildades 1975. Då fanns det en egen, självständig kyrka i det som då kallades Zululand. Den hette just South East Region. Inte så konstigt att en stämpel hänger med. Men den säger en del om historien. Det fanns alltså en egen församling för s k färgade i Pietermaritzburg. Den låg så klart i Eastwood, eftersom det (förmodar jag) var ett bostadsområde för just färgade i Pietermaritzburg. Enligt ”Group Areas Act” från 1950.

Men något har hänt. Tydligen är inte längre Eastwood ett område med bara färgade. Kyrkan håller på att förändras från engelsk-språkig till isiZulu-språkig. Men är alla glada för det? Vi träffade en äldre man, som undrade om vi förstod afrikaans. Det visade sig att han kom från Bloemfontein. Men han berättade att han i och för sig förstår isiZulu.

Tre olika psalmböcker. (Och som tur var hade hustrun med sig en psalmbok på isiZulu, så vi kunde sjunga med!) Två av psalmböckerna på engelska. En från Asien, en från något annat samfund. En psalmbok från vår kyrka i Sydafrika men den är på isiZulu. Kanske dags att ta tag i tryckning av en sydafrikansk, luthersk psalmbok på engelska. Men då skulle det inte vara en psalmbok med bara västeuropeiska och amerikanska psalmer. Drömmen vore att kyrkans medlemmar kunde sätta sig ner och skriva egna, nya psalmer. Kontextuella psalmer. Gärna utifrån en luthersk teologi men psalmer som i ord och melodi kommer från denna miljö. Det kanske vore något att jobba med? (Fast då vill jag inte att mitt namn ska stå med i förordet!)

Det är dags nu, sedan länge, att också fler och fler psalmer föds fram på den södra delen av halvklotet. (Men, säger någon: det finns väl massor av psalmer från södra Afrika. De finns ju till och med i den svenska psalmboken! Ja och nej! Det finns sånger från södra Afrika i den svenska psalmboken. Men här kallas de ”choruses” och har inte riktigt samma ställning som ”riktiga” psalmer.) Det är dags att ändra på det! Därför var det kul att se att korfönstret i sin beskrivning av jordklotet hade ett helt annat perspektiv än de världskartor vi är vana vid. En fingervisning, kanske!

Sydamerika, Afrika, Arabiska halvön, Indien, Sydostasien och Australien. Europa en brun, oformlig klump. (Skandinavien, Engelska öarna. Njet!), Ryssland, Centralasien, Kina och kanske Mongoliet. (Japan, USA, Kanada, Centralamerika, Karibien, Mexico. Nix!) Har kartan ett budskap?

At the Lutheran Theological Institute

This morning we go up before 7, had a nice breakfast and went to the Lutheran Theological Institute. We got the information yesterday, that the morning service would start at 8. So it did. Although the church was almost empty. The church bell rang. In the procession were a priest and a number of theology students. After about 30 minutes the church was almost full. The students did almost everything up to the Eucharist. The priest gave the absolution, read the words of institution and gave us the blessing.

It was a very nice and inclusive service. We think we heard three different languages. Most of it was in English, some in isiZulu and even e few parts in either seTswana or seSotho. It was not a long service. Only 1,5 hours (which is a pretty short service in South Africa). We sang out of an American Lutheran hymnbook, which is quite common in English speaking Lutheran congregations in South Africa.

At the end of the service we were asked to introduce ourselves (which is quite common). After that those who had celebrated their birthdays during the week were asked to rise. We are used to all this. We felt at home!

Most of all we liked the sermon. One of the students preached in that African, powerful way. A loud voice and a strong message. Today about wealth. The preacher said there is nothing wrong in being rich. It’s when we prioritise the wealth before God that the problems start. He spoke about this in general and the situation in South Africa today in particular. He especially addressed those students in the congregation who study to become medical doctors, lawyers or others who might get well-paid jobs in the future. He challenged them and urged them to always think about the poor. This is maybe one of my future students! I like!

After the service we met a young women from Mozambique with a “pearls of life”-bracelet. She had visited Lund in 2007 for the 60th Anniversary of the Lutheran World Federation and that’s when she got the pearls of life. We also spoke to Pontso, a young student we met yesterday. And we had a chat with the priest, one of my future teacher colleagues.

The rest of the day we have been going around in Pietermaritzburg just to get a picture. It is a nice city with a lot of hills. We got a copy of the local newspaper, the Witness, and especially the Property part, issued every Saturday. So in the late afternoon I have spent some time in front of my laptop to prepare for tomorrow. I will visit a number of real estate agencies and right now both Kristina and I feel quite optimistic.

A very good first day in Pietermaritzburg. Our home the next three years.