Lördagen innebar hårt arbete från arla till särla. Idag,
söndag, var alla inställda på att börja dagen med gudstjänst. Det är nu tredje
helgen i rad. Många omvittnar detta, hur pandemin har lett till fler
husandakter. Härligt. Så i morse bad jag svärsonen slå upp psalm 251 i
psalmboken och spela, så att vi kunde sjunga om Tomas, som behöver se spikhålen
i Jesus händer, för att kunna tro. (Svärsonen spelar mycket gärna psalmer på orgelharmoniet. Det går riktigt bra att sjunga med!)
Äldsta dottern fastnade för vers två och orden:
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
Det är ju verkligen passande ord i den sociala
distanseringens tid.
Sedan läste vi om hur Jesus kom till lärjungarna, trots att
de satt bakom reglade dörrar. Bön och ytterligare en psalm hann vi med.
Församlingen bestod av åtta personer i åldrarna 0-60 år.
Eftersom vädret stod oss bi blev det sedan ytterligare ett
arbetspass. Då insåg jag att svärsonen, som passande nog heter just Tomas, just
vad logen anbelangar, verkligen inte sitter och trycker bakom reglade dörrar.
Både tak, väggar och dörrar är nu nedplockat och kvar finns i stort sett själva
husets stomme.
I den loge som snart ska rivas och flyttas finns nu inga reglade dörrar. |
Just denna dörr går kanske att återanvända. Den hade vuxit fast i marken, så den var verkligen reglad nyss. |
Det finns i nuläget inget som hindrar att samtidigt med den
sociala distanseringen få lite frisk luft. Det fick vi i helgen och det var
välgörande.
No comments:
Post a Comment