Rev Dr Tshenuwani Simon Farisani 30 August 1948 – 29 May 2025

When I lived in South Africa in the eighties, I heard of Dean Farisani. He was a fellow Lutheran. He lived and worked in the north of South Africa – I spent a year as a voluntary youth worker in Cape Town, in the southwest. The distance was about 1 900 km. But I heard of him. When he was detained in 1982, he was tortured and abused by the police in a way that it drew international condemnation.

Together with todays’ President of South Africa, Cyril Ramaphosa, Dr Farisani was a founding member of the Black People’s Convention (BPC). He served as its president 1973–1975. He also worked closely with leaders of the Black Consciousness Movement (BCM), like Stephen Bantu Biko.

After some years in exile, he returned to South Africa and became Member of Parliament (1994–1997) and Member of the Executive Council (MEC) for Limpopo (1997–2004). He was also the Speaker of the Limpopo Legislature (2004–2009).

Dr Farisani was also a renowned and important proponent of black theology.

At his funeral, which took place today at the University of Venda Stadium, the Eulogy was delivered by the President of the Republic of South Africa, Cyril Ramaphosa. 

I quote from the official website of the Presidency:

President Ramaphosa said: “Dr Farisani has left us as part of a succession of stalwarts who have passed on recently and whose dedication to our freedom and national development demands both our mourning and reflection. 

TS Farisani preached the gospel of humanity and liberation in ways that energised our struggle and shook the apartheid regime into targeting him and depriving him of his personal freedom.

From the pulpit of his congregations in Venda and the then Transvaal, to the podiums of Parliament and the Speaker’s chair in Limpopo, Dr Farisani’s commanding baritone oratory conveyed his love for humanity and his fearless, sacrificial fight for our freedom.

The sermon was delivered by the Lutheran Bishop in the Northern Diocese, Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, who happens to be the first woman to be consecrated as bishop in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Bishop Naledzani Josephine (NJ) Sikhwari, ELCSA.

May Dr Farisani's precious soul rest in Peace and rise in Glory!

Thuma mina, sings Lutheran Ramaphosa

On Thursday 15 February Matamela Cyril Ramaphosa was sworn in as President of the Republic of South Africa. He succeeded Jacob Gedleyihlekisa Zuma, according to Al-Jazeera an embattled ex-leader.

In my understanding this is good for South Africa. But one should not be to optimistic. Compared with Zuma, Ramaphosa is a much better leader. That is my deep conviction. But he is still a tainted leader. He was one of the owners of the Lonmin mine, where the Marikana massacre took place 16 August 2012. 17 mine workers were killed. Shot by the police.

Ramaphosa is also a very rich person. This could be an asset. He does not need corruption. He already has enough. At the same time he is distant from the poor and marginalized.

Ramaphosa talar vid en begravning i en luthersk kyrka.

Having said that I must confess that I appreciate his leadership style. One reason for that could be that he originates from the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa (ELCSA) the very church that my own Church, Church of Sweden (CoS) has been in partnership with for more than a century. According to the Limpopo Mirror he

… grew up under strict Christian supervision as his mother was a staunch member of the Lutheran Church.

I am not sure whether or not he himself belongs or has belonged to ELCSA. Be that as it may, I guess that I somehow connect with him.

I have read his State of Nation Address (SONA). Much of it is of course normal rhetoric. It is interesting though, that he speaks firmly about land expropriation without compensation:

Guided by the resolutions of the 54th National Conference of the governing party, this approach will include the expropriation of land without compensation.

We are determined that expropriation without compensation should be implemented in a way that increases agricultural production, improves food security and ensure that the land is returned to those from whom it was taken under colonialism and apartheid.

This clear message was sandwiched in between reconciling words. He started by stating that the year to come will be a commemoration of Nelson Rolihlahla Mandela’s centenary. He was born in 1918. Ramaphose said:

Guided by his example, we will use this year to reinforce our commitment to ethical behaviour and ethical leadership.

Another icon was also born the same year:

Albertina Nontsikelelo Sisulu

Ramaphosa continued:

We honour this son and this daughter of the African soil in a year of change, in a year of renewal, in a year of hope.

On twitter I have seen many examples that people found hope in the speech. One tweet comments this in a very ironic way:

He spoke openly about how poverty levels have risen in 2015, how unemployment has gone up and how inequality has persisted. He also admitted that the that economy has not grown for several years. 

Of course he also spent time talking about the role of education, investment and job creation. The latter especially with the youth in focus.

An interesting thing was the announcement that the Government will introduce the first national minimum wage in South Africa in 1 of May. He also announced that

… free higher education and training will be available to first year students from households with a gross combined annual income of up to R350 000.

He also mentioned a continuing fight against HIV where the goal is set:

This year, we will take the next critical steps to eliminate HIV from our midst.

The opposition will monitor how these promises are kept. On Times Live I heard Julius Malema talk about this. The EFF will hold Ramaphosa accountable, said Malema. They gave him a chance to deliver his speech. Malema said they (EFF) want peace in the parliament.

Most interesting will be how Ramaphosa deals with his predecessor, Zuma. Will he (and the state institutions) hold him accountable? That is still to be seen. Ramaphosa said:

This is the year in which we will turn the tide of corruption in our public institutions.

The criminal justice institutions have been taking initiatives that will enable us to deal effectively with corruption.

I hope that justice really will prevail.

Ramaphosa concluded by citing a well-known South African musician, Hugh Masekela. The song is called: Thuma mina.

I wanna be there when the people start to turn it aroundWhen they triumph over poverty
I wanna be there when the people win the battle against AIDS
I wanna lend a hand
I wanna be there for the alcoholic
I wanna be there for the drug addict
I wanna be there for the victims of violence and abuse
I wanna lend a hand
Send me.

'Send me' in isiXhosa and isiZulu is 'Thuma mina'. This is the watch word of the Lutheran Youth League in ELCSA. Was this song chosen by coincidence? 

A cave and a legend

This is the beautiful parsonage at Oswathini. Unfortunately
there is no water or electricity in the house. As far as I under-
stood, no one lives in the house presently.

On my short visit to South Africa I also visited a precious place, which I have heard of for a long time. The cave at Oswathini. The Dean of Umngeni Circuit, in the South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, Very Rev. N Myaka, have often spoken about this place. It is not far from Pietermaritzburg, were we lived 2½ years. But we never got there.

On Monday however, I was close enough to make it happen. I had been participating in the ordination service at Umphumulo Diocesan Centre and went together with one of those who were ordained, Rev Selom Klu, to Ndwedwe, where he lives. His host family, Mrs Lindiwe and Rev. Umbuso Simamane graciously received me in their home. In the morning, just before I returned to Sweden, Rev. Simamane took me and Selom to the cave. It was in deed a precious pilgrimage.

The entrance of the cave at Oswathini.

According to the legend a young girl in the late 1800s converted to Christianity and hid in the cave. Her name is not known but she is referred to as

Ntombazane

which in IsiZulu means ‘young girl’. It is the words Jesus says to Jairus’ daughter according to Mark 5:21-43. Her surname was however Nsele.

Her father, Qanana Nsele, according to the legend, was not happy about her decision to become a Christian. That was the reason why she had to hide. She was tragically killed by a rock that fell over her. The father might have been causing this accident. According to legend, as it was told to me.

When we were there we said a prayer together giving thanks for this example of a young person, who had enough integrity to stick to her own beliefs. I understand why the youth of Umngeni Circuit like to come and pray in the cave.

Rev Selom Klu shows me the altar where Ntombazane used to pray.

The cave is not far from Appelsbosch, a mission station started by Rev. Jonas Fredrik Ljungqvist from Sweden. I have tried to find any reference to the Oswathini cave in his letters or in the minutes of the Church of Sweden Mission, but failed. It is strange that he never wrote about this. Or have I missed some of the material? If I find time in the future it would be interesting to do some research on this legend.

The brother of Rev Simamane, Rev Simamane and Rev Klu showing the rock
which allegedly killed Ntombazane.

Lutherans march against gender based violence

Today I participated in a march organised by the South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA-SED) in cooperation with the KwaZulu Natal Christian Council (KZNCC). There were approximately 200 Lutherans who marched. Most of them were dressed in their uniforms. The march started at Shoprite in Stanger and ended at the City Hall, where the deputy mayor received a petition, signed by Bishop P P Buthelezi.

The petition was quite long. It can be summarized in these sentences:

We are deeply concerned with these countrywide increase of violence against women, the girl child and lesbians. As Church we believe that we cannot sit back whilst our young women are abducted, raped and murdered at pandemic rates.

While we walked we sang church hymns and choruses. I was amazed that one of the hymns was number 31 in Incwadi Yokuhlabelela yeBandla lamLuthere (the Zulu hymnbook). This hymn is a translation of the old hymn ‘Te Deum’.

Many of the placards picked up the theme from the
500 Years of Reformationanniversary: Liberated By God's Grace.

Bishop P P Buthelezi signs the petition.

KwaDukuza deputy mayor Dolly Govender recieves the petition.

It's easy to rekognise the Lutheran Prayer Women in their black and white uniform.

Right Rev Dr Manas Buthelezi – R I P

Photo: Kristina Göranzon

One of the former bishops of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) – Dr Manas Buthelezi – passed on this morning. I don’t know much about when and how, but via my wife I got a message from the Church Wide Office of ELCSA.

Dr Buthelezi was – in his capacity as a well-known proponent of Black Theology – deeply involved in the fight against apartheid.

During a period he was the President of the South African Council of Churches.

There is so much to write about him. At this point I just want to pay my tribute to this Son of the soil.

A short article about him, you will find if you press here.

En utmanande predikan

Som vanligt firade vi vår gudstjänst i Eastwood. Denna söndag hade vi med fyra ungdomar från Oxie församling utanför Malmö, som under några månader lever i vår kyrka här i södra Afrika. Följ dem gärna på deras blogg. Länken kommer här. 

Mrs Ingrid Thompson på väg
ut ur kyrkan efter gudstjänsten.

Idag predikade Mrs Thompson. När jag pratade med henne efteråt, förstod jag att hon blev nervös, när hon såg nya ansikten i kyrkan. Jag försäkrade henne, att det hade hon inte behövt. Särskilt inte med tanke på den predikan hon höll idag.

I ELCSA (den lutherska kyrkan i södra Afrika, som vi lever i) är det ofta lekfolk som predikar. De saknar generellt sett teologisk utbildning. Många gånger blir predikan mindre genomgtänkt. Ibland förstår jag att någon förberedelse inte skett. (Handen på hjärtat: så kan det vara även när vi präster predikar. Jag är medveten om det!)

Idag var det dock mycket annorlunda. Predikan var kort och ”to the point”. Den utgick från dagens evangelietext - Matteus 21:33-46. Jag vill gärna återge hela texten, så här kommer den:

Liknelsen om arrendatorerna i vingården.
 

Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När skördetiden närmade sig skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen sade de till varandra: ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?” Översteprästerna och de äldste svarade: ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus sade: ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.”När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

Det traditionella sättet att förstå denna text är att jordägaren är Gud och att arrendatorerna är översteprästerna och fariseerna, d v s den tidens andliga och religiösa ledarskap. De har missbrukat Guds förtroende och tagit ihjäl Guds profeter och dödar sedan även Jesus. Översteprästerna och fariseerna förstår att det är dem Jesus talar om och de vill därför gripa honom, men vågar inte.

Mrs Thompson läser annorlunda. I den översättning hon utgår från, står det inte att jordägaren sänder sina tjänare, utan sina slavar. (Ordet på grekiska är δοῦλος och vad jag förstår är slav en bättre översättning än tjänare.) Detta reagerar hon på.

Vilken lat jordägare, som håller sig med slavar.

Dessutom vill han få ut pengar av en bit mark, som han inte själv arbetar på. I hennes läsning finns ingen tanke på att jordägaren skulle vara Gud. Hon läser den kontextuellt och tillämpar den därmed på situationen i Sydafrika rakt av.

Hon menar att det är precis så det går till här och nu. Jordägare, som håller sig med dåligt avlönade anställda och vill få ut något av sitt ägarskap, som de själva inte arbetat för. (Självklart är inte alla farmare i Sydafrika sådana. Men tillräckligt många är det.)

Sedan kommer det mest intressanta. Hon går ett steg djupar i ordets alla bemärkelser och funderar över vers 42b:

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.

Vad syftar detta på? Vad är det som är så viktigt och centralt i denna text? I en traditionell läsning, skulle svaret varit:

Jesus!

Nu tror jag inte Mrs Thompson, som är en mycket from kvinna, betvivlar detta. Men idag, säger hon något annat. Hon verkar mena att det centrala i denna liknelse, det vi människor ratat, det är marken. Själva jorden, som vingården ligger på.

Människan träter över ägande och vinst. Rovdrift som drabbar både dem som sugs ut och även den som suger ut. För även jordägaren i texten lever ju ett ovärdigt liv. Men idag, fick vi förstå, att det är jorden som drabbas värst. Som tvingas stå ut med mänsklighetens beteende.

Mitt västerländska, teologiska intellekt säger att det fortfarande är tveksamt om vi kan tolka en bibeltext så fritt. Men en annan del av mig säger: underbart! En medmänniska lyssnar till Guds levande ord, och frågar:

Gud, vad vill Du säga till oss idag. Just här, i vår situation?

Det var helt tydligt att Mrs Thompson förberett sig väl och lyssnat på många plan. Jag är glad att jag fick vara med och förstå denna liknelse på ett nytt sätt. Få tränga ner i ett djupare skikt.

Jorden, marken är central. En hörnsten. Gud har gett den en central plats. Och den är underbar i våra ögon. Vi som lever en stund på jorden bör förstå detta och behandla både den och varandra därefter.

Sunday in Appelsbosch

On Sunday we visited the Lutheran Congregation in Appelsbosch. My wife, who is working more directly with church relations, had made contact with the local pastor, Rev. Radebe who we were expected.

When we came, a bit early, we saw the beautiful church and the old grave yard. Directly we found the grave of Jonas Fredrik Ljungqvist. He is one of our predecessors. He was a Swedish missionary, who founded the Appelsbosch mission station in the end of the 19th century.

Pastor Radebe and my wife is trying to read on the tomb stone of
Jonas Fredrik Ljungqvist, one of our predecessors.

The church is built in beautiful sandstone (I think). But the roof is not OK and all the gutters are pointing in different directions. I directly felt that something needs to be done.

But then, when I saw all the Sunday School children in action, I started to have second thoughts. After the Sunday School had finished, youth and adults came in their numbers and suddenly the church was filled to its capacity. With the singing the congregation also managed to fill the air space in the church. Wonderful!

Two Sunday School classes are taught at the same time in the church. 

Yes, I did not see many men – that was a disappointment. But lots of young persons. Two of them led the service from the altar.

It was for the first time I saw two teenagers leading the liturgy.

A church built by living stones. So much more important that a well maintained church building without people! Of course, it would have been even more wonderful –especially for the congregation in Appelsbosch – if the church roof could be fixed. But instead of doing that, the congregation is busy finishing a building on the premises, which will be rented out to an institute starting a nursing school in the region. Probably a more relevant investment than fixing the church.

This is one of the lecture rooms at the brand new nursing college.

So, I have to admit, that I have to check my priorities. The question is: how does Church of Sweden prioritize?

Anglican and Lutheran

Of course I am a Lutheran. But I also enjoy fellowship with the Anglican Church. In the pew leaflet of the Anglican Cathedral of the Holy Nativity one can read this:

LENT BIBLE STUDIES

Pontius Pilate and Jesus: About Power Relations.

Every Sunday we mention the name of the ancient politician Pontius Pilate. Why is he so important? In five Bible Studies we take a look at the relationship between Jesus and Pontius Pilate and together we draw conclusions for our own lives.

The Lenten Bible Studies will be led by the Revd. Dr. Anders Goranzon, (MDiv,PhD) on Wednesdays in the Colenso Hall starting at 17:30.

Please make every effort to attend. 

I look forward to this. I will lead the Bible Studies in the tradition of CBS = Contextual Bible Studies. Through engaging with the person Pontius Pilate we will understand more about ourselves and our own time.

This takes place on Wednesday evening. Thursday morning at 06h45 I lead the morning Eucharist and coming Sunday I preside and preach in the first service at 07h00 and in the second service at 08h30 I preach.

This week I spend a little bit more time in the Anglican Church then in the Lutheran. But Sunday the 23 I will be back in my own tradition and preach at the Lutheran Theological Institute - LTI.

After all there is only One, Holy, Catholic, and Apostolic Church.

Sunday Service in Eastwood

As often as we can, we attend church in Eastwood. That is our congregation. Today together with good friends from Sweden and the United States. This particular Sunday’s name, in the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa is:

Christ the King.

In the Church of Sweden we still name the Sunday: Judgment Sunday. In Eastwood it was a joyful service. Lots of singing and the bible readings supported the theme. The Gospel was taken from Luke 23 about Jesus and the criminals who also were crucified. One of them asks Jesus to remember him and Jesus answers:

I promise you that today you will be in paradise with me.

The preacher this Sunday was Mrs Prince, a lay member who preaches from time to time. I especially liked the way she linked this Sunday to the upcoming festive season. She said that we have to remember that incarnation, that Jesus was born as a human being, is linked to salvation, that Jesus had to die on a cross. When she spoke about that I looked at the altar and saw the altar cloth which actually combines these two things: the Star of Bethlehem and the crown of thorns.

But most of all I liked the singing!

On the road to the World Council of Churches 10th Assembly in Busan

This coming Thursday I’m leaving for the World Council of Churches 10th Assembly in Busan, Republic of Korea (South Korea). It’s a great privilege to be able to participate. The General Assembly meets every seventh year. There will be close to 3000 participants. That is maybe not so many, but we represent millions of Christians all over the globe.

It is my intention to write about this. Mostly in English but there might be some blog posts in Swedish. We’ll see!

The main reason for my participation is the pre-assembly. I met Dr. Fulata Moyo in Malmö last year. I wrote about that on this blog. We challenged each other about the fact that there have been pre-assemblies for women but not for men. The women celebrate their 60th anniversary this year. But why is the fight for gender equality only an issue for women? So, Fulata asked me to moderate a gathering for men as an integrated part of the Pre-Assembly for women and men. About this I will definitely write. At the moment the expectation is that some 500 women and 50 men will meet. We will have separate sessions as well as combined. In preparation for this event I have made new friends. Brothers from New Zeeland, Indonesia, India, Serbia, Finland, Zimbabwe, Malawi, South Africa, Trinidad and Tobago have been part of the planning committee. Imagine how difficult it can be to find a suitable time for a Skype meeting?

I will arrive in Busan early Sunday morning. On my way to Busan I will make a stop in Hong Kong and meet a colleague, who is working there as a theologian, just like I do in South Africa. He is also seconded by Church of Sweden. We will certainly have much to talk about. Hopefully I will also write something about Hong Kong, although my stay there is quite short.

Yesterday morning my wife and I worshipped together with our congregation in Eastwood. The General Secretary of the WCC, Olav Fykse Tveit, had written to all Assembly participants and encouraged us to:

…prepare for the assembly by turning to the members of your church so that your presence in Busan will be a testimony to the concerns, hopes and prayers of the community that has sent you and that will welcome you back home at the end of your journey.

Well, I am sent by Church of Sweden, but the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa is my context right now. Therefore it felt natural to ask the congregation for prayers. I know they will pray!

Migration

Our applications for work permit have been approved. At last! I must say that I am relieved! Let me take you through the whole process.

In May 2012 we were employed by the Church of Sweden. My wife was employed as Church relation officer and I as a theologian, to be seconded to UKZN. We got some training in the fall of the year and our departure for RSA was scheduled to 9 January 2013. Around October 2012 the work permit process began. Due to some unforeseen problems we did not manage to complete the process before our departure. Our eldest daughter fetched all the documentation and passports at the South African Embassy and we arrived in RSA on tourist visas.

In January we made contact with the department of Home Affairs and restarted the process. Now we had to apply for a change of conditions permit. This means that we wanted to change our tourist visas into work permits. Or rather exceptional skills work permits. In retrospect we understand that this kind of permit is rather difficult to get. If we had supplied photocopies of the title page of my doctoral thesis and likewise the title page of a book which my wife has edited, it could have helped. We didn’t understand that. In March we got a message that our applications were rejected. For a short time we felt quite disappointed.

From colleagues at the University I have learnt that this is very common. We spoke to people in the church and got different kinds of advice but finally we made contact with an agency in Cape Town specialized in helping people with visa applications. Instead of applying for exceptional skills work permit, we now applied for voluntary and charitable activities work permit. Some of the documents we could make use of again. I had taken certified copies, which helped a lot. A few days ago I received an e-mail telling us that my wife’s visa was approved. Of course I got confused: why hers and mot mine? But yesterday I also got mine and we were both relieved.

Of course it has been frustrating. Without work permit you don’t get a bank account in RSA. Without a bank account you cannot open different accounts. At the gym we had to pay a year upfront and it took some time to convince the agent that this was OK. To get a contract on the mobile phone is also impossible without a bank account. In short, being without a work permit makes life a bit difficult. We are of course fortunate having our Swedish bank accounts with visa or master card. The Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) has also given us much support through the Property Management Company (PMC). There is no need to feel pity for our sake.

Still, this process has given us an insight. So many people in the world are migrants, refugees or in any other sense foreigners in another country. Most of them struggle and suffer extremely. We have experienced a little bit of problems and it has frustrated us. We have felt unwelcome in another country. It has given us an understanding for others. Therefore we are grateful. Hopefully we can remember this when we meet others who come as foreigners to a country. Hopefully it gives us even more reasons to be open to others. But for now we celebrate. Thank you, South Africa, for accepting us! I took some time, but now we feel embraced.

Språkförbistring, eller?

Söndag förmiddag. Igen! Det verkar som det är ett återkommande fenomen. Hittills har det inträffat med en veckas mellanrum i mitt liv. Jag börjar skönja ett mönster.

Sedan vi kom till Pietermaritzburg har vi, med prosten Myakas goda minne, besökt olika församlingar. Om detta har jag skrivit förut! Idag var det dags för Eastwood. Det var den första församlingen som både biskop Buthelezi och prosten nämnde. Den skulle nog passa oss. Den är ju engelskspråkig. Så nu var det dags!

När vi kom hälsade vi på en kvinna i främsta bänken, på en av församlingens äldste (som ledde gudstjänstens första del) och på en präst, som gick in i kyrkan i kostym och som under den första timmen enbart bidrog med några solosånger. Till eget komp, på elgitarr!

Den gamla kvinnan på främsta bänken såg till att vi fick varsin sångbok. Jag hade funderat på just detta. Om det är en engelskspråkig församling: Vilken psalmbok använder de? Vad jag vet har inte den lutherska kyrkan någon sådan. Det finns på seTswana, afrikaans, isiZulu m fl språk. Men inte just på engelska. I den psalmbok som de afrikaans-talande församlingarna i Cape Orange-stiftet använder, finns en avdelning med ett antal engelska hymner. På LTI används en psalmbok från den amerikanska lutherska kyrkan. ”Lutheran Book of Worship”. Den är stor och grön. Det finns vanliga noter. Man känner igen psalmer som ”Amazing grace”, ”Rock of ages” m fl. Den innehåller även gudstjänstordningar.

Den vi fick i vår hand var ett slags sånghäfte som hette: ”Mission praise – World Edition”. Publicerad i Sydafrika men det är svårt att veta från vilket samfund den kommer. Just innan gudstjänsten började fick vi dock en annan bok i handen. Det visade sig vara ”English hymn book. Special Edition.” På försättsbladet kunde vi tydligt läsa att den kom från ”The Evangelical Lutheran Church in Malaysia and Singapore”. Utgiven 1980. I förordet riktas ett särskilt tack till ”Rev. C. G. Stenback”, vilket torde vara den svenske missionären Carl Gustaf Stenbäck, som inte finns bland oss längre.

Anledningen att denna bok delades ut var nog vår närvaro. Av psalmtavlan att döma skulle de flesta psalmer sjungas på isiZulu. (Det fanns fyra psalmer upphängda och tre av dem hade bokstaven ”Z” bakom sig. Bara en hade bokstaven ”E”.)

Ju längre gudstjänsten pågick förstod vi att församlingens huvudsakliga gudstjänstspråk var isiZulu och inte engelska. Helt klart kunde jag se en slags förändring i församlingen. Psalmboken från Malaysia och Singapore hade en stämpel på försättsbladet. Ni vet, så att ingen ska ta med den hem. Där stod:

S.E.R. Coloured congr. Pietermaritzburg. Evangelical Lutheran Church. South Africa.

Eftersom psalmboken var från 1980 förstår jag att man hade använt en gammal stämpel. En stämpel som gjorts innan ”Evangelical Lutheran Church in Southern Africa” bildades 1975. Då fanns det en egen, självständig kyrka i det som då kallades Zululand. Den hette just South East Region. Inte så konstigt att en stämpel hänger med. Men den säger en del om historien. Det fanns alltså en egen församling för s k färgade i Pietermaritzburg. Den låg så klart i Eastwood, eftersom det (förmodar jag) var ett bostadsområde för just färgade i Pietermaritzburg. Enligt ”Group Areas Act” från 1950.

Men något har hänt. Tydligen är inte längre Eastwood ett område med bara färgade. Kyrkan håller på att förändras från engelsk-språkig till isiZulu-språkig. Men är alla glada för det? Vi träffade en äldre man, som undrade om vi förstod afrikaans. Det visade sig att han kom från Bloemfontein. Men han berättade att han i och för sig förstår isiZulu.

Tre olika psalmböcker. (Och som tur var hade hustrun med sig en psalmbok på isiZulu, så vi kunde sjunga med!) Två av psalmböckerna på engelska. En från Asien, en från något annat samfund. En psalmbok från vår kyrka i Sydafrika men den är på isiZulu. Kanske dags att ta tag i tryckning av en sydafrikansk, luthersk psalmbok på engelska. Men då skulle det inte vara en psalmbok med bara västeuropeiska och amerikanska psalmer. Drömmen vore att kyrkans medlemmar kunde sätta sig ner och skriva egna, nya psalmer. Kontextuella psalmer. Gärna utifrån en luthersk teologi men psalmer som i ord och melodi kommer från denna miljö. Det kanske vore något att jobba med? (Fast då vill jag inte att mitt namn ska stå med i förordet!)

Det är dags nu, sedan länge, att också fler och fler psalmer föds fram på den södra delen av halvklotet. (Men, säger någon: det finns väl massor av psalmer från södra Afrika. De finns ju till och med i den svenska psalmboken! Ja och nej! Det finns sånger från södra Afrika i den svenska psalmboken. Men här kallas de ”choruses” och har inte riktigt samma ställning som ”riktiga” psalmer.) Det är dags att ändra på det! Därför var det kul att se att korfönstret i sin beskrivning av jordklotet hade ett helt annat perspektiv än de världskartor vi är vana vid. En fingervisning, kanske!

Sydamerika, Afrika, Arabiska halvön, Indien, Sydostasien och Australien. Europa en brun, oformlig klump. (Skandinavien, Engelska öarna. Njet!), Ryssland, Centralasien, Kina och kanske Mongoliet. (Japan, USA, Kanada, Centralamerika, Karibien, Mexico. Nix!) Har kartan ett budskap?

Swaziland

I torsdags lämnade vi Pietermaritzburg och åkte till Swaziland. Ett litet kungadöme, som ligger mitt emellan Sydafrika och Mocambique. Vi har varit där förut. För mig var det fjärde gången. Första gången var 1982, när jag som 21 årig volontär liftade hela vägen från Kapstaden till Mbabane, för att fira nyår med goda vänner. Det gick bra! Om man bortser från att jag inte hann fram förrän till nyårsdagen. Nyåret firade jag ensam på ett hotellrum i Piet Rietief, en relativt trist stad i Sydafrika, någon mil från gränsen. Jag somnade halv elva och minns följaktligen inget av själva tolvslaget.

Under våra fyra år i Sydafrika mellan 2001 och 2006 var vi i Swaziland ett par gånger. Nu var det dags igen. Den kyrka vi arbetar inom, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) omfattar utöver Sydafrika, Botswana och Lesotho även Swaziland. Det östra stiftet är uppdelat i två områden (kontrakt) och det ena finns i Swaziland. Det andra ligger i den sydafrikanska provinsen Mpumalanga. (Ett vackert ord, som betyder: soluppgång!)

Anledningen till vårt besök var flera. Vi ville hälsa på en kollega, som arbetar med ett projekt, som heter Siphilile. Det är hälso- och nutritions-projekt, där s k ”mentor mothers” utbildas, för att lära ut grundläggande färdigheter till andra mödrar, vars barn är undernärda. Förebilden är Philani i Khayelitsha utanför Kapstaden. Nu sprider sig arbetssättet till olika delar av Sydafrika, Swaziland och även Etiopien. Spännande!

Ett annat skäl har att göra med kyrkorelationer. Östra stiftet har ett vänstift i Svenska kyrkan, nämligen Göteborgs stift. Det är ju detta som hustrun så småningom ska arbeta med. Därför var det en möjlighet att knyta lite kontakter med våra trossyskon i detta stift. Vi kom på torsdagen och redan på eftermiddagen hade vi därför ett trivsamt möte med biskop Mnisi. Under helgen hann vi sedan träffa många andra och även delta i söndagens förmiddagsgudstjänst i Mbabane.

Det kanske dråpligaste av allt var att vi på torsdag kväll åt middag, inte bara med vår kollega, utan fyra andra svenskar, som var på genomresa. Två av dem känner vi väl. De är arbetskamrater, som jobbar på kyrkokansliet i Uppsala. Nu var de på semester men hade vägarna förbi och det passade följaktligen bra att vi sågs. Det blev goda samtal och många upplevelser både torsdag kväll och hela fredagen. Bland annat ett besök på ett glasbruk, där vi köpte fyra små glas, tillverkade av återvunnet glas.

Nu är det måndag eftermiddag och vi väntar på flygplatsen i Johannesburg. Om någon timme går flyget tillbaka till Pietermaritzburg. Varför i hela friden flyga, undrar kanske någon läsare? Jo, för att våra visum har gått ut. Vi arbetar fortfarande med våra arbetstillstånd men innan det är klart måste vi ha gällande visum. Det kan man bara få om man flyger in i Sydafrika. Därav flygresan. Nu har vi stämplar i våra pass. Stämplar som gäller tre månader till. Under den tiden tror vi absolut att det blir klart med arbetstillstånd.

Men sedan kom en bonus. Som resesällskap har vi en präst från Swaziland, som är på väg till universitetet i Pietermaritzburg, för ett seminarium, som har med Siphilile att göra. Constance Mamba är andlig vägledare inom projektet. Att vi var bokade på samma plan visste vi inte förrän under helgen men det har gett oss goda möjligheter att lära oss mycket om både Swaziland, kyrkan och det projekt, som Svenska kyrkan stödjer med pengar från SIDA. Men andra ord har vi haft en mycket innehållsrik helg. Som också har gett rik utdelning. Inte bara det visum, som var själva upprinnelsen till resan.

Rev. Constance Mamba väntar på flyget till Pietermaritzburg.

Induction of a new Dean

You find many differences if you compare Church of Sweden (CoS) with the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). One of the most striking is the role of the dean. (In Swedish this is: “Prost”). The dean in CoS has rather few duties. She or he gathers priests and deacons in the circuit at least twice a year. Sometimes more but in some circuits it only happens those two times. The bishop of a diocese in CoS will meet the deans regularly. Sometimes also the dean leads services when Parish Halls or parts of cemeteries are dedicated.

In ELCSA more focus is put on the dean. The deans are ex officio members of the Diocesan Council (this is a combination of Domkapitel and Stiftsstyrelse). In every Circuit there is a Circuit Council and all the leagues (syförening, kyrkobröder, kyrkans unga, kör etc) and organisations of ELCSA meets on Circuit level. Most of the time the dean needs to attend to these meetings and rallies (sammankomster). (In the Swedish context there are no longer Circuit Councils. At least they are not compulsory!)

Tomorrow we are going to be part of the Induction of the new Dean in the Durban Circuit of this Diocese in ELCSA. The service will be held in the City Hall – many people are expected to come! I have never heard of anything like this in CoS. Is the Dean at all inducted? In ELCSA a deputy dean is also elected. I don't think we have that in Cos.

We look forward to this event. Some people will be familiar to us but most of them we will meet for the first time. It will definitely be impressive to see all the clergy in white robes and red stoles, chasubles (mässhake) or even copes.

Some of the congregants will also be dressed in special clothes. The members of the women’s league in black and white. The men’s league in grey trousers, white shirt and black jackets, if this diocese, the South Eastern Diocese (SED) of ELCSA uses the same colours as the rest of ELCSA, which I believe they do.

I know that there is a discussion about the use of uniforms in the church. In CoS there is no equivalent. But then we don’t have school uniforms either. Of course it is a difference between a much more individualistic culture (Sweden) and a more collectivistic (Southern Africa).

In our small family we will have one foot in Africa and one in Sweden. I will join the procession dressed in my white robe with a red stole. My wife will join the congregation dressed in ordinary clothes.

Året som gått 2

Det kunde vara på sin plats att säga något om Svenska kyrkan under året som gått. Kanske inte främst Svenska kyrkan i Kalmar utan Svenska kyrkan som samfund. På ett sätt vore det ärligare att kalla Svenska kyrkan för den Evangeliskt Lutherska kyrkan i Sverige. (Så kallas de flesta andra Lutherska kyrkor i världen – med respektive geografisk bestämning.) Den vi arbetade i när vi bodde i Sydafrika förra gången och även kommer att höra till denna gång heter Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. Den omfattar stift och församlingar i Botswana, Lesotho, Sydafrika och Swaziland. En internationell kyrka. Det är bra!

Svenska kyrkan lever fortfarande i efterdyningarna av skiljandet från staten eller snarare i efterdyningarna av sekler som statskyrka. Det innebär att många fortfarande uppfattar Svenska kyrkan som en institution. Inte som ett globalt sammanhang bestående av människor, som även sträcker sig in i evigheten. En effekt är att många av kyrkans medlemmar väljer att gå ur kyrkan. En del har inte ens varit medvetna om att de är medlemmar. För de flesta handlar det om en kombination av att spara några tusenlappar och att man faktiskt inte tror på Gud. Vissa tror på Gud men ser inte att kyrkan är relevant i sammanhanget. Några tycker att kyrkan är för konservativ andra att den är för liberal. På något sätt är det ändå naturligt att den som inte vill vara med också väljer att lämna kyrkan. Såklart leder det till att det ekonomiska underlaget minskar. Det i sin tur betyder neddragningar. Dock kan inte minskade intäkter förklara att antalet gudstjänster minskar och församlingar slås ihop. Självklart kan kristna samlas till gudstjänst även om det är ont om pengar. Det är i alla fall min erfarenhet från kyrkan i södra Afrika. Men ser man kyrkan som en del av det allmänna, där anställda krävs för att service ska tillhandahållas, då måste ju gudstjänstlivet påverkas.

Det jag uppfattar att Svenska kyrkans församlingar kommer att arbeta med under kommande år är dels förslaget till ny kyrkohandbok, dels ny organisation. Jag är inte övertygad om att det kommer att lösa problemen. Nu ska jag vara försiktig med att uttala mig om förslagen till nya gudstjänstordningar. Jag har studerat dem för lite. Den nya organisationen däremot blir jag mer och mer kritisk till. Den löser säkert vissa problem men skapar helt klart andra. De flesta problem förblir olösta. Det jag gillar är att det blir en enda s k pastoral nivå, som styr både över lokaler, personal, församlingsliv osv. Det har varit en olycklig uppdelning mellan församling och pastorat. Men jag är egentligen inte positiv till stordriften. Särskilt inte i de pastorat där antalet medlemmar blir 100 000-tals. Hur kan man vara kyrkoherde i ett sådant sammanhang?

Svenska kyrkans framtid ligger i de nära sammanhangen. Viktig är vår förmåga att leva tillsammans, be och arbeta. Kyrkans utmaning är att vara de fattigas kyrka och inte stå på de privilegierades sida. Därför vill jag lyfta fram en grupp förebilder. Nära Birgittakyrkan i Kalmar ligger Birgittagården. Där bor fem personer med funktionshinder. De firar sin söndagliga gudstjänst i Birgittakyrkan. Sprider alltid stor värme runt omkring sig. Ibland är de och personalen på Birgittagården med och ordnar kyrkkaffe. Tomas spelar ibland djembetrumma. Det viktigaste är att de är med och firar gudstjänst. Bilden nedan är tagen i samband med Berga marknad, när söndagens högmässa avslutades med att hela församlingen gick upp till marknadsplatsen. Den föreställer från vänster till höger: Helena, Tomas, Åsa, Anders, Theresa, Monica.