Det är verkligen
tyst i sociala medier när det gäller det nyss avklarade nomineringsvalet inför biskopsvalet i Härnösands stift. Varför?
För att det är ett litet stift? (Geografiskt är det ett av de större! Men
såklart, räknar vi antalet kyrkotillhöriga är det inte stort!) Eller är det för
att det ligger i norra Sverige? (Det ligger egentligen mitt i Sverige, om vi
ska vara petiga!)
Härnösands stift
är ett av mina hemstift. När jag var 12½ år flyttade familjen till Härnsösands
stift. Till Tåsjö församling. Vi kom att bo i Kyrktåsjö. Mina tre
högstadieår tillbringade jag på Hotings Centralsskola. Ingen stor skola. Jag
tror vi var ca: 150 elever på högstadiet. Mina första kontakter med Svenska
kyrkans unga skedde i stiftet. Då kallades Svenska kyrkans unga i stiftet för HSU – Härnösands stifts ungdomsförbund.
Tror jag! Jag minns ett läger i Örnsköldsvik. Det måste ha varit 1974. En av
prästerna satte sig vid pianot och lärde oss en helt ny psalm, som han hade fått noter på:
Måne och sol, vatten och vind och blommor och barn skapade Gud.
När jag gick i
årskurs 8 var det dags för pryo eller prao. Minns inte riktigt vad det
kallades. Som den prästson jag var, gjorde jag två veckor på Domkapitlet i
Härnösand.
Jag var konfirmandledare
i grannpastoratet en sommar. Trots att jag bara var drygt 16 år blev jag
förordnad som tjänstebiträde. (Jag hade dock inte s k venia. M a o fick jag
inte predika.)
Sommaren efter
mitt första år som teologistudent var jag tjänstebiträde i Borgsjö pastorat.
Det var full fart. Jag antingen ledde eller medverkade vid 30 gudstjänster på
lika många dagar. För kyrkoherden innebar inte sommaren att dra ner på
verksamheten. Det var mycket lärorika veckor. En spännande del av arbetet var
att vara med när en grupp entusiaster pilgrimsvandrade från Selånger
till Nidarosdomen i Trondheim. Året var 1980 och det var 950 år efter S:t Olofs
död i Stiklastad. Vi mötte gruppen när de kom till pastoratsgränsen och vandrade med dem till nästa pastoratsgräns.
Härnösands stift
är ett spännande stift och nu vet vi att någon av följande fem personer blir
nästa biskop:
Sven Hillert, präst
Cecilia Nyberg, präst
Eva Nordung Byström, präst
Göran Lundstedt, präst
Ninni Smedberg, diakon.
Det som sticker
ut är kanske att en av de fem är diakon. Inte så märkligt. Stiftelsen Vårsta Diakonigård ligger ju i
Härnösand. En annan diakon, Rolf Nordblom, höll på att bli biskop där för snart
femton år sedan. Jag vill minnas att en ändring i den nya kyrkoordningen satte
stopp för det. Regeln var annars den att den som väljs till biskop inte behövde
vara präst. (Inte diakon heller). Det räckte med att vara döpt och medlem i Svenska
kyrkan och över 35 år.
Nu vet jag dock
inte hur det är. I kyrkoordningen står det att den som vigs till biskop måste
vara prästvigd men inte att den som väljs måste vara det.
På Härnösands stifts hemsida går det att läsa:
Det är första gången som en diakon kandiderar i ett biskopsval. För att kunna vigas till biskop krävs att diakonen först prästvigs och har de kvalifikationer som krävs för det.
Jag menar alltså
att det inte är första gången som en diakon kandiderar. Har jag fel?
En annan sak som
sticker ut är att en av kandidaterna är teckenspråkskunnig. Det är kanske inte
heller så märkligt, för Härnösands folkhögskola finns ju i Härnösand. Och där utbildas teckentolkar.
Härnösands stift
har också ett vänstift i södra Afrika
Cape Orange Diocese
Där var jag
volontär 1981-82 och där arbetade hustrun och jag i fyra år mellan 2002 och
2006.
Vem som till slut
blir vald återstår dock att se. Det vi kan göra nu är att tillsammans med
Härnösands stift be Gud, att det väljs en god ledare för detta Svenska kyrkans näst nordligaste
stift. Ett av mina hemstift.
No comments:
Post a Comment