Fler stift - inte färre

Kyrkans tidning har intervjuat Svenska kyrkans kyrkostyrelses förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin. Rubriken lyder:

Kyrkostyrelsen: Se över stiftsindelningen

Upprinnelsen är dystra ekonomiska prognoser för Svenska kyrkan. Enligt Lundby-Wedin måste kyrkan vända på alla stenar. Hon citeras:

Men vi har inte bestämt att vi vill minska antalet förtroendevalda eller antalet stift.

Det enda som är bestämt är att frågorna ska utredas.

Intressant detta med stift. Antalet har varierat i Svenska kyrkan. Men inte så mycket. När Kalmar stift upphörde 1915 och gick upp i Växjö stift hängde det ihop med att den norra delen av Härnösands stift avknoppades och blev Luleå stift, vilket skedde redan 1904. Det var för att spara pengar som Kalmar stift lades ned. Tanken är alltså att fler stift kostar mer pengar. Färre stift blir billigare. Ändå bildades Stockholms stift 1942. Dessförinnan gick stiftsgränsen vid Slussen. Norra Stockholm tillhörde Ärkestiftet och södra Stockholm Strängnäs stift.

Antalet stift har diskuterats. 2004 diskuterades en delning av Göteborgs stift men de flesta församlingar var tveksamma.

Min hållning är annars just den. Fler och mindre stift. Just nu verkar tanken vara att det ska bli färre stift och större pastorat och församlingar. Jag undrar om det är rätt väg att gå. Är stordriften verkligen lösningen på Svenska kyrkans ekonomiska problem? Hur skulle det bli om det fick finnas många församlingar och många stift. Och sedan skulle pastoraten helt tas bort. Åtminstone som administrativ enhet.

Detta skrev jag om i en bloggpost redan 2011. Jag skrev om det även 2015. Några hörde av sig och tyckte att det var intressant. Någon större succé blev inte mitt förslag. Med en dåres envishet kastar jag fram mitt förslag igen.

Min tanke är att de mindre och administrativt mer lättrörliga stiften skulle göra att det inte behövdes så stora och tungrodda pastorat. Organisationen skulle helt enkelt kunna plattas ut. I en framtid, när ekonomin krymper kanske rent av storpastoraten kan upphöra. Istället blir det mindre stift. Vem vet. Det kanske inte ens behövs kontrakt? Eller har fler nivåer ett egenvärde? Som jag skrivit tidigare menar jag att de mindre stiften också ska vara präglade av större enkelhet. Den som lever får se vad framtiden har att erbjuda.

Svenska kyrkan – hierarkisk? Del 3. Super-kyrkoherdar eller sub-biskopar?

Tillbaka till församlingarna och stiften. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är dessa de två enda pastorala nivåerna. Jag tror vi ska utläsa 'pastoral nivå' som en nivå, där kyrkans liv pågår. Den nationella nivån skiljer sig, genom att enbart vara till som ett stöd för de andra två nivåerna. I den nya organisationen har pastoratet däremot delvis övertagit församlingens roll. Församlingarna finns kvar. Församlingsrådet har dock inte rätt att fatta beslut, såvida inte detta delegeras till församlingsrådet av pastoratets kyrkoråd. I t ex Malmö finns dessutom s k verksamhetsråd kring de olika kyrkorna.

Nu undrar jag: skulle det inte vara möjligt att omforma dessa stora pastorat till stift? Som det nu är har Lunds stift runt 900 000 medlemmar. 150 000  av dessa finns i Malmö pastorat. Det är en sjättedel. Det ska jämföras med ca: 370 000 medlemmar i Härnösands stift. Malmö är med andra ord nästan som ett halvt stift.

Låt oss lämna siffrorna. Såhär tänker jag kring mindre och fler stift. (Jag har bloggat om detta förut. Till och med flera gånger. Men jag fortsätter ändå.) Mitt förslag är att de nuvarande stiften delas upp i 2-4 mindre enheter vardera. Ofta – men långt ifrån alltid – sammanfaller dessa nya enheter med de s k storpastoraten.

De nya stiften organiseras i kluster med kanske 12 stift i varje. Dessa blir ärkestift. Vi får alltså fler än en ärkebiskop. Spännande. Det ifrågasätter bilden av den hierkiska pyramiden. Säg att det är tre ärkebiskopar i Svenska kyrkan. Det kommer att göra det enklare att säkerställa mångfald utifrån olika kriterier.

Varje ärkestift har ett rejält domkapitel med mycket proffsiga jurister. Där prövas exempelvis diakoner och präster. Detta innebär att den lokala biskopen kan fungera som pastor pastorum och inte behöver sitta på dubbla stolar, när det blir fråga om tillsynsärenden. (Idag är ju biskopen ibland både domare, åklagare och även försvarsadvokat).

De nya stiften kommer att ha en betydligt mindre kansliorganisation. Det viktiga blir en mycket skarp personalenhet. Varför? Jo, all kyrklig personal blir anställd på stiftsnivå. Detta har bland annat två positiva effekter:

- Om en anställd inte fungerar kan hen omförflyttas inom stiftet. De dyra utköpen minimeras.

- Prästernas frihet att predika Guds ord rent och klart i församlingen återupprättas. Ingen präst behöver vara orolig att arbetsgivaren vidtar åtgärder, om Guds ande uppmanat prästen att kritisera lokala missförhållanden. (OBS! Jag menar inte att präster får säga vad som helst eller missbruka denna frihet. Gör de detta ska de ställas inför domkapitlet i ärkestiftet. Fiffigt nog ställs de i så fall inte inför sin arbetsgivare i detta fall heller).

De stora biskopsgårdarna säljs eller byggs om till hela stiftets hus. Biskopen får, som alla andra, skaffa sin egen bostad. Vilka signaler sänder det ut att en biskop bor i ett mindre slott?

Biskopslönerna sänks. Nu behöver inte en kraftmätning ske mellan 'superkyrkoherdar' och biskopar, eftersom det inte finns några 'superkyrkoherdar' längre. I de nu avsevärt mindre stiften får vi i vigningstjänsten följande nivåer. Biskop, kyrkoherde, komminister/diakon.

I de nya stiften är det, enligt anglikansk och romersk katolsk förebild alltid biskopen som konfirmerar. Det innebär att biskopen under ett år besöker varje församling. Och gör det i första hand för att träffa alla ungdomar. (Detta kan ske såväl lördag som söndag. Förmodligen i form av lite större pastoratssammankomster.) En bi-effekt av detta är att konfirmandarbetslaget blir demokratiskt. Prästen är inte förmer än pedagogen. Alla står under biskopen.

Ska detta fungera måste statusen kring biskopen förändras. Det ska vara en person nära marken.

Detta biskopskors säljs på e-bay. Vet inte om det är äkta.
Men det är i alla fall i trä.

Men, oj vad detta kommer att kosta. Det måste ju tas fram nya biskopsvapen, logotyper, brevpapper och dessutom inköpas mängder av gyllene kors, kräklor i silver och dyra kåpor. Vi ökar ju från 14 till kanske 42 biskopar? Måste det bli dyrare? Vore inte ett träkors rimligt? Vilket material var Jesu kors tillverkat av? Och vi behöver inte längre betala superkyrkoherdelöner.

Men hur blir det med församlingarna? Jag menar att vi då kan återgå till mindre och fler församlingar. De ska ha en egen styrelse (kyrkoråd) och dessa kyrkoråd beslutar om sin egen budget. När de bestämt hur många anställda de vill ha och vilken typ av anställda, köper de in dessa från stiftskansliets personalavdelning.

Men hur får de små församlingarna råd med kyrkobyggnaden? Där måste väl ändå storpastoraten vara lösningen? Minns att detta var den del av utredningen 'närhet och samverkan' som inte vann gehör. Tanken i utredningen var att stiften skulle förvalta kyrkobyggnaderna. Jag tror på den idén.

Avslutningsvis: vore det inte bättre med en skara sub-biskopar iställer för en massa super-kyrkoherdar? En superkyrkoherde är ju en vanlig kyrkoherde som fått mer makt och mer betalt. En sub-biskop är en biskop med ett mindre stift, utan biskopspalats, med ett biskopskors i trä och med mindre lön.

Och med större närhet till kyrkans medlemmar.

 

Svenska kyrkan om 20 år - del 2

I min förra bloggpost började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år. Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla de sista punkterna:

Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.

Den ramlag som styr Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras, så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).

Vigselrätten avskaffas också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.

De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt

Sveriges kristna råd tar över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs även dessa av Sveriges kristna råd.

Fler, mindre och rörligare stift

Även om detta har jag bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.

Istället för 13 stift blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.

Biskopen blir synlig och får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna. Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för de har ingen lokalt anställd personal.

Alla kyrkligt anställda blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt! Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.

5-8 stift utgör tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som sköter de svåraste tillsynsärendena.

Stiftskanslierna blir små och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner sig på stiftskansliet.

Det blir bara biskopen som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget med andra ord.

Präster och diakoner har fattat vad vigningen står för

Alltför många i vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände. Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.

När en person tar kontakt med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten? Gemenskapens eller individens?

För att detta ska ske på ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla tillsynsärenden sköts av ärkestiften.

Låt mig åter citera Kyrkornas världsråd:

Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

Jag tror att de som går in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.

Men detta ansvar är inte exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap med hela Guds skapelse.

När jag nu läst igenom det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!

Ny stiftsindelning

Efter att ha läst vad Brygubben skriver måste jag fundera högt över stiften i Svenska kyrkan. Det borde vara fler och mindre stift. Biskoparna ska flytta ut ur biskopspalatsen. Det är Jesus som är Herre. Inte biskopen! Avskaffa biskoparnas vapensköldar. Mitran och kräklan blir kvar. Kanske även guldkorset. Men hellre skulle det vara av trä eller möjligen ett Taizé-kors. Modell större? Ja, OK för det.
I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.

Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.

Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!