Svenska kyrkan om 20 år - del 2

I min förra bloggpost började jag skriva något om hur jag skulle vilja se Svenska kyrkan om 20 år. Mina punkter är på intet sätt heltäckande. Bloggen som uttrycksmedel passar inte riktigt för långa avhandlingar. Jag vet att det senaste inlägget (och kanske även detta) är i längst laget. Men låt mig ändå fortsätta. Jag lovade utveckla de sista punkterna:

Om 20 år är Svenska kyrkan helt skild från Staten.

Den ramlag som styr Svenska kyrkan, ”Lagen om Svenska kyrkan”, har avskaffats. Svenska kyrkan står på egna ben. Successionsordningen ändras, så att regent och tronföljare får tro vad de vill, som alla andra medborgare. Begravningsverksamheten omorganiseras, så att Svenska kyrkan behåller alla sina begravningsplatser men staten tar över skötseln av begravningsplatser för de personer som inte vill bli begravda på kyrkogårdar. Individens val respekteras. Varje gång en person, som är folkbokförd i Sverige, begravs på en kyrkogård, debiteras staten. Det blir staten som tar in begravningsavgiften och betalar ut pengar till Svenska kyrkan utifrån antal begravda. Detta är bara steg 1. I framtiden överförs de äldsta kyrkogårdarna till Sveriges Kristna Råd. (Mer om det i nästa punkt).

Vigselrätten avskaffas också. Alla som vill gifta sig i Sverige, omfattas ju redan av en könsneutral äktenskapslagstiftning och ingår äktenskap hos borgmästaren eller liknande person. De som vill söker sig sedan till sitt eget trossamfund för välsignelse eller vigsel eller vad samfundet väljer att kalla det. Svenska kyrkan fortsätter att välsigna/viga människor. Både par av samma kön och par av olika kön. Men den präst som inte vill viga/välsigna respekteras för det. Här får vi öva oss i försoning. Det handlar inte om att sopa ett problem under mattan. Vi pratar om det och lider tillsammans över den typ av oenighet som är smärtsam. Själv vill jag gärna viga/välsigna både par av olika och par av samma kön.

De äldsta kyrkobyggnaderna ägs gemensamt

Sveriges kristna råd tar över skötseln av alla kyrkobyggnader som finns kvar från tiden före reformationen. Svenska kyrkan pytsar in mest pengar i detta system men även andra samfund är med och betalar. De medeltida kyrkorna samutnyttjas därmed av alla kristna i Sverige. Lokala avtal får lösa hur det ska gå till. Våra gamla kyrkor är en gemensam skatt. Och en gemensam marknadsföringspotential. Jag tror att många kristna från olika samfund vill få möjlighet att betala för att de äldsta kyrkobyggnaderna ska finnas kvar och vara fyllda av liv. Självklart finns kyrkobyggnadsbidrag från staten kvar. Där det finns kyrkogårdar drivs även dessa av Sveriges kristna råd.

Fler, mindre och rörligare stift

Även om detta har jag bloggat förut. Först och främst säljs alla biskopspalats. De hör till en svunnen tid. Den representation med vin och mat i överflöd, som nu gör att biskopen behöver denna typ av lokaler, får lösas på annat sätt. Svenska kyrkan måste bli en motbild i samhället. Vi ska tänka Jesus, när vi tänker representation! Fler öppet hus. Fler öppna trädgårdsfester.

Istället för 13 stift blir det mellan 30 och 40 (eller är det för många, kanske). Jag tänker mig mindre stiftsapparat, mer relation. Inte så dyrt och flashigt. De stora pastorat, som nu växer fram görs i många fall om till stift. Jag bloggade om den nya strukturen både 2011 och 2012 och var kluven redan då. Nu är jag nog mer negativ. Men kanske kan storpastoraten bli ett steg på vägen till mindre stift.

Biskopen blir synlig och får som sin uppgift att värna enheten och inspirera församlingarna. Församlingarna återfår sin roll som självstyrande enheter och det går bra, för de har ingen lokalt anställd personal.

Alla kyrkligt anställda blir anställda på stiftsnivån. Där byggs en kompetent och dynamisk personalenhet upp. Personalen hyrs sedan ut till församlingarna. Smidigt! Uppstår problem, som annars bara kan lösas genom dyra utköp, kan stiftet nu på ett tidigt stadium fundera över andra lösningar.

5-8 stift utgör tillsammans ett ärkestift. Där finns ett starkt och kunnigt domkapitel, som sköter de svåraste tillsynsärendena.

Stiftskanslierna blir små och rörliga. Ibland har de stiftsanställda en halvtid i församling eller på annan arbetsplats och en halvtid i stiftstjänst. De kanske inte ens fysiskt befinner sig på stiftskansliet.

Det blir bara biskopen som får konfirmera. Det betyder att biskopen under året träffar alla konfirmander. En ungdomssatsning med andra ord. Självklart är de övriga i församlingens konfirmandarbetslag med – kring sin biskop. Det kan mycket väl vara församlingspedagogen som leder det lokala arbetet. En demokratisering av arbetslaget med andra ord.

Präster och diakoner har fattat vad vigningen står för

Alltför många i vigningstjänsten tror idag att de äger sin vigning. Så är det inte. Det är något som kyrkan – gemenskapen – fortfarande förfogar över. Därför blir Svenska kyrkan om 20 år ett samfund där alla vigda har en aktiv församlingstillhörighet. Antingen är man anställd och då gäller självklart lagar och avtal eller är man med på sin fritid. Att var vigd till tjänst i kyrkan innebär att vara med i en levande församlingsgemenskap. Vigningstjänsten, som ju gäller dygnet runt, livet ut, blir att leva ett liv i kenosis – självutgivande kärlek. Biskopen har ansvar för denna tillsyn. Är det så att de vigda befinner sig i en troskris, bör de hos biskopen kunna se en själsfrände. Ingen ska lämnas ensam i sitt grubbel.

När en person tar kontakt med biskopen för präst- eller diakonvigning måste det vara helt klart att den personen inser att hen inte förfogar över sin vigningstjänst. Går det på tok för personen och det blir tal om att skiljas från vigningstjänsten är målet att detta sker i samförstånd. Alltså: grundfrågan är. Vems är vigningstjänsten? Gemenskapens eller individens?

För att detta ska ske på ett rättssäkert sätt, får de lokala biskoparna en själavårdande roll men alla tillsynsärenden sköts av ärkestiften.

Låt mig åter citera Kyrkornas världsråd:

Jesus became our Christ not though power or money but through his self-emptying (kenosis) and death on the cross. This humble understanding of mission does not merely shape our methods, but is the very nature and essence of our faith in Christ. The church is a servant in God’s mission and not the master.

Jag tror att de som går in i vigningstjänsten har ett särskilt ansvar för Svenska kyrkans omställning.

Men detta ansvar är inte exklusivt. Det levs i gemenskap med alla medlemmar. Det levs också i gemenskap med hela Guds skapelse.

När jag nu läst igenom det jag skrivit, tror jag att jag måste säga något mer om hur Svenska kyrkans enhet ska kunna utvecklas. Ska den byggas underifrån eller ovanifrån? (Lurig fråga, det där! Eller inte!) Jag ber att få återkomma!

Konfirmationshögmässa

Förmiddagens konfirmationshögmässa i Birgittakyrkan var en urladdning. 21 konfirmander skulle konfirmeras och när vi började kl 10.30 var det svårt att komma in i kyrkan. Om man ska tro kyrkorådets ordförande, Victor, så var det 450 personer. Skriver han i alla fall på sin blogg. Vilken härlig grupp konfirmander. Stor frimodighet. Både när det gäller sång och i deras övriga agerande. Samt förstås de underbara ledarna. Utan dem skulle det inte ha gått. Jag är glad att få vara med i ett så levande sammanhang. En klar höjdpunkt var när jag delade ut nattvarden och hörde de nykonfirmerades starka sång i bakgrunden:

Här, nära, närmre än jag anar, finns du som känt mig innan jag fanns till. Innan jag har sökt dig, innan jag har bett, har du i kärlek sett mig och tänkt det som är rätt. Du är väl förtrogen med tankarna jag bär. Du går alltid med mig, du är… här, nära, närmre än jag anar, finns du som känt mig innan jag fanns till.

Starkt!

Ny stiftsindelning

Efter att ha läst vad Brygubben skriver måste jag fundera högt över stiften i Svenska kyrkan. Det borde vara fler och mindre stift. Biskoparna ska flytta ut ur biskopspalatsen. Det är Jesus som är Herre. Inte biskopen! Avskaffa biskoparnas vapensköldar. Mitran och kräklan blir kvar. Kanske även guldkorset. Men hellre skulle det vara av trä eller möjligen ett Taizé-kors. Modell större? Ja, OK för det.
I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.

Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.

Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!

Konfirmation

Konfirmationshögtid. En stor dag i både församlingens och den kristnes liv. I onsdags kväll var det dags för fyra konfirmander i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. De flankeras av de två konfirmandledarna, församlingens pedagog och konfirmationsprästen.
I händerna håller de sina dopjus, som en påminnelse om dopets gåva. Det var en mycket fin mässa med konfirmation och det efterföljande tårtkalaset samlade många glada människor.

Kyrklig handling eller förrättning del 2 - Konfirmation

På lördag är det dags för årets andra konfirmationsgudstjänst. Vi samarbetar med S:t Johanes församling. De har 18 konfirmander och vi har 2. Det blir 20 ungdomar, som ska iklädas sin vita dopdräkt, för att nu själva säga ja till att de tycker det är OK att vara döpta.
Konfirmationen brukar ibland kallas för en rit som söker sin teologi. Ortodoxa kyrkan har en slags konfirmation redan i samband med dopet. Den kallas för krismering. Den som döps smörjs då med olja, som ett tecken på Guds Ande. (Vi ska också använda olja på lördag!) I Katolska kyrkan är det konfirmation senare. De betraktar konfirmationen som ett sakrament och liksom i anglikanska kyrkan, är det bara biskopen som kan konfirmera. (Det tycker jag är lysande! Under ett år träffar biskopen alla femtonåringar, om man nu har den åldern, i sitt stift!) Många s k frikyrkor har också konfirmationsundervisning. Denna konfirmation skiljer sig från Svenska kyrkans och annan konfirmation, eftersom man inte nödvändigtvis behöver vara döpt i dessa sammanhang. Martin Luther var väl inte helsåld på konfirmationsprylen, men behöll den, för det var ett bra tillfälle till undervisning. Genom åren kom det att bli ett tillfälle att ge barnen tillträde till nattvarden.
Mitt i allt detta har det också varit en s k 'rite de passage', d v s en rit som markerar övergången från barnstadiet till vuxenstadiet. Det är lite överspelat idag. Man slutar vara barn tidigare och blir knappt vuxen förrän man är 25. Men i vissa stycken försöker vi i konfirmandarbetet se ungdomarna som mer vuxna än barn. I Svenska kyrkan har man också rösträtt redan vid 16 års ålder. Det fanns ett förslag att man skulle ha rösträtt om man var konfirmerad, men det gick inte igenom. Tråkigt!
Själva konfirmationsgudstjänsten uttrycker egentligen två saker: Dels att ungdomarna får säga ja till sitt dop och sin samhörighet med Jesus. Dels att Gud bekräftar sitt förbund med dem. Det centrala är bönen med handpåläggning. Det är då varje konfirmand får ett kors tecknat med olja i pannan. På samma sätt gör vi med dem som döps. Då finns t ex faddrar med, om dessa kan komma. Dessutom de unga ledarna, som blir ett synligt tecken på att det även här är fråga om en kyrklig handling. Gärna skulle fler församlingsbor komma och vara med och be för ungdomarna.
På samma sätt som vuxna självklart kan döpas, om de inte redan är det, kan man konfirmeras som vuxen, om man inte är konfirmerad.
Fortfarande är det stora grupper unga som konfirmeras. Det är roligt och utmanande! Man lär så länge man har elever, sa någon. Det gäller även här!

Konfirmationshelg

20 underbara ungdomar har konfirmerats i Birgittakyrkan denna helg. Men det var inte sant. Jo, det var det visst. Det är verkligen så att 20 ungdomar har konfirmerats. Men inte bara 20. Innan S:ta Birgitta församling hade sin konfirmation, hade Två Systrars församling lånat kyrkan, för att konfirmera sina ungdomar. Och efter S:ta Birgitta församling kom S:t Johannes församling.
Skulle man gå lite djupare och titta på de enskilda ungdomarna, skulle man se att en del av de ungdomar, som S:ta Birgitta församling konfirmerade, egentligen tillhör andra församlingar. Exempelvis Två systrars! Och säkert är förhållandet omvänt. Många är det som väljer konfirmationsförsamling på andra grunder än var man bor och därmed tillhör.
Så vi skulle kunna säga att Svenska kyrkan har haft 3 konfirmationer i S:ta Birgitta kyrka denna helg. Vid en av dem fick S:ta Birgitta församlings församlingspedagog, ungdomsdiakon, präster, organist, vaktmästare, kyrkvärdar, unga ledare och församlingsbor vara med på ett särskilt sätt. Vid de andra två var det andra anställda och ideella krafter, som var aktiva.
Det var en rörig lördag. Allt fungerade jättebra! Men det var inte sant. Jo, det var det visst. Men allt blev inte som vi hade tänkt oss. En s k 'tag', som låser uppp var ur funktion, ett batteri i en mikrofon tog slut, någon instruktion var inte tydlig nog. Ja, det var några exempel, som jag känner till. Men det finns nog fler!
I alla fall blev det en härlig helg med mycket människor i Guds hus. T o m Siswe, från Port Shepstone i Sydafrika. Otroligt! Jag bara måste sjunga: O duletseng, o sa rapele, hey wena. Ingen förstod något! Inte ens Siswe, som talar isiZulu och inte seTswana. (Jag undrar vad Hakelius skulle ha sagt, som inte tyckte om kulturblandning i samband med Lucia, för ett halvår sedan.) Vem bryr sig! Jo, jag, förstås. Men jag får nog aldrig veta.
Sång, mässa, ljuständing, böner, kyrkkaffe, fotografering mm. Att se två konfirmander sitta vid kyrkkaffet och äta bullar tillsammans med en av ledarna. I sina kåpor! De är så goa, att vi var nära låsa i hela bunten i sakristian, bara för att få behålla dem. Och en av de unga ledarna var med och delade ut nattvarden för första gången och vi fick be för honom. En av konfirmanderna hade både sin doppräst och konfirmationspräst med. Fotografering! Kul!
Konfirmationshelg! Den ska vi ha nytta av länge!