Booksisters

Vid förra årets bokmässa köpte jag en bok som skrivits av två systrar. Närmare bestämt tvillingarna Irma Svensson och Iris Bengtsson. Om deras bok har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Nu ska jag skriva om en annan bok som jag också köpte. Trots sitt namn är de som skrivit boken inte systrar. Åtminstone inte biologiska systrar. En av dessa ”boksystrar” är äldsta dotterns svärmor. Hon utgör en inte helt obetydlig anledning till att jag, som första köpare på bokmässan, inhandlade ett eget exemplar.

På förlagets webbplats går följande att läsa:

Det här är en kokbok där recepten är av ringa betydelse.

Vi, författarna, är ett gäng tanter, kvinnor, tjejer, litteraturintresserade läckergommar, glada läsaramatörer med mycket små pretentioner.

Efter att ha läst boken tror jag dock att det inte stämmer helt. Det verkar som om denna bokcirkel, bestående av entusiastiska skribenter, inte hade hållit på i 15 år med sin bokcirkel, om de inte hade ätit tillsammans. Jag har nu läst boken. Jag har läst recepten lika noga som den övriga texten.

Varje författare har fått ge två bidrag. Ibland handlar bidraget om den bok som de läst. Ibland är boken mer att betrakta som en språngbräda in i något annat resonemang. Och så finns två recept kopplade till varje bok. En soppa och en efterrätt.

Det som dröjer kvar när jag läst boken är kvinnornas företagsamhet. Läsaren får veta att de modigt anmäler sig att delta i juryn när stora romanpriset ska delas ut. De antas och en av de sju får åka upp och vara med i radion.

Driftigt är det också att ge ut denna bok och att boka en monter i bokmässan för att sälja den. Respekt!

Det som fastnar hos mig vad gäller de böcker de läst är den politiska medvetenheten. Inte minst kring frågor om jämställdhet. En bok de läser är ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutsson. Tidigare har de läst boken ”Väckarklocka” av just Elin Wägner men den har inte blivit någon succé i gruppen. Alla tyckte den var jobbig att läsa. Den saknade berättelse. Däremot tror jag inte någon i gruppen verkar ha varit emot saken. Tvärtom är väl hela gruppens existens ett uttryck för motsatsen.

Boken är trivsam och lättläst. Framför allt är den uppmuntrande. Det går att skriva en bok, för den som bara vill.

När jag nu läst den och funderar över var i bokhyllan den ska stå, åker den nog ändå in bland kokböckerna. Några av recepten skulle jag vilja prova på.

Förbjud nazistiska och rasistiska demonstrationer

Det var sommaren 2014 som Svenskarnas parti demonstrerade runt om i landet. Då diskuterades flitigt om inte Sverige kunde förbjuda organiserad rasism. Många jurister, bland andra Peter Nobel, hävdade att Sverige har förbundit sig att göra just detta, i FN’s

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

som trädde i kraft i Sverige 1972.

Nu är jag verkligen ingen jurist och jag förstår att denna internationella konvention förmodligen lämnar utrymme för tolkning, som lagtexter ofta gör. När jag söker bland artiklar från 2014 framträder ett argument från dåvarande alliansregeringen, att Sverige följer konventionen, genom att vi har lagen om hets mot folkgrupp. Argumentet förs fram av dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) i en artikel i Sydsvenskan.

I en annan artikel – Aftonbladet – menar dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M) att det är

… ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas …

Svenskarnas Parti lades ner 2015. Det verkar som om Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) fångat upp en del av den opinion som stod bakom Svenskarnas Parti. Så är det också NRM som nu syns mer och mer. T ex i Almedalen. Och så är det dags för nästa styrkedemonstration av rang – i samband med Bokmässan. Göteborgsposten skriver om detta för några dagar sedan.

Polisen ser, enligt artikeln, inget hinder för att de ska få demonstrera. Vilket är naturligt, eftersom det inte finns någon lag emot det. I en artikel på SvT antyds att demonstrationen kanske inte beviljas på just den plats NMR ansökt om. Det är väl, anser jag, det minsta polisen kan göra. Att flytta den längre bort från Bokmässan.

Ungefär samtidigt har polisen i Halland beslutat att en medlem i NMR ska bli av med sin vapenlicens. Det skriver Hallandsposten. Bra! Beslutet kommer att överklagas. Vi får se om det står fast.

Just frågan kring vapen gav mig en nyckel till att förstå det dilemma som finns när mänskliga fri- och rättigheter står emot medborgerliga fri- och rättigheter. I USA pågår ju en het debatt kring rätten att äga vapen. Sverige har – om jag förstår det hela rätt – en helt annan och skarpare lagstiftning. Det är rimligt, menar jag, att ingen ska få bära vapen på allmän plats. Men så är det inte i USA. Sverige har alltså beskurit medborgarnas rättigheter på denna punkt. Rimligt!

Skulle inte samma resonemang kunna användas när det gäller demonstrationsrätten? Om en organisation bygger på våld – för det menar jag att NMR gör – hör den inte hemma på allmän plats. Den är våldsbejakande.

Hur kan jag hävda det? Genom att läsa deras partiprogram.

Nordiska motståndsrörelsen vill

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Det talas därefter om rasfrämmande människor. Och när synen på Sionismen utvecklas är det ren och skär antisemitism som uttrycks.

I mitt tycke är det rimligt att en organisation som denna inte ska få tillstånd att demonstrera. Och detta ska anges i lag. När de demonstrerar är det definitionsmässigt hets mot folkgrupp.

Avdop

I morse, ungefär vid 9-tiden, såg jag att det ringt någon. Lyssnade på meddelandet. Från Sveriges Radio Kalmar. De ville ställa frågor om avdop. Jag hade inte själv lyssnat men tydligen hade de diskuterat företeelsen att personer i Belgien var upprörda över hur katolska kyrkan agerar i samband med att pedofili avslöjas. Som en protest ville dessa människor bli avdöpta. Går det?
Visst kan man förstå att människor är upprörda och själv bli upprörd. Framför allt över att pedofili förekommer men också över hur det hanteras.
Men om man blir avdöpt - är det en välriktad reaktion? Som jag tänker mig förutsätter det att dopet har någon slags innebörd och i så fall räknar man ju på något sätt med Guds existens. (Om Gud inte finns är väl dop först och främst en mänsklig s k rite-de-passage, vilket jag absolut tror att det också är). Men om Gud finns sker också något i dopet. Tror man det, blir det förståeligt att man kan vilja ha ett avdop. Och visst kan människor komma på kant med Gud. Läsa bara Jobs bok. Och kanske är det Gud som är föremål för frustrationen i Belgien.
Men är det människor, kyrkoledning, präster, så finns det kanske andra sätt. Protestera och utnyttja andra kanaler. Vad vet jag!
Till radion, som jag medverkade i strax efter 9.30, sa jag att dop inte går att göra ogjorde. Vad jag inte sa, men tänkte, var att det är som med vaccinationer. Föräldrar låter vaccinera sina barn, för att man tror att det är bra för dem. Barnen kan tycka att det var onödigt eller rent av fel. Men så vitt jag förstår går det inte att göra ogjort. Lite åt det håller är del väl med dopet.
Som barn, när man växer upp, ägnar man väl en stor del av sitt liv åt att bearbeta det som ens föräldrar utsatt en för. End el byter namn. Andra reagerar på andra sätt. men det mesta går inte att göra ogjort. Inte heller dopet.
Lite komiskt var det häromåret, när Humanisterna hade avdop på bok- och bibliotek. Det hade ju andra skäl och för mig blev det ett ganska mäktigt Gudsbevis. Eller som man sa på den tiden Hedenius levde:

Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet!