Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.

Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Booksisters

Vid förra årets bokmässa köpte jag en bok som skrivits av två systrar. Närmare bestämt tvillingarna Irma Svensson och Iris Bengtsson. Om deras bok har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Nu ska jag skriva om en annan bok som jag också köpte. Trots sitt namn är de som skrivit boken inte systrar. Åtminstone inte biologiska systrar. En av dessa ”boksystrar” är äldsta dotterns svärmor. Hon utgör en inte helt obetydlig anledning till att jag, som första köpare på bokmässan, inhandlade ett eget exemplar.

På förlagets webbplats går följande att läsa:

Det här är en kokbok där recepten är av ringa betydelse.

Vi, författarna, är ett gäng tanter, kvinnor, tjejer, litteraturintresserade läckergommar, glada läsaramatörer med mycket små pretentioner.

Efter att ha läst boken tror jag dock att det inte stämmer helt. Det verkar som om denna bokcirkel, bestående av entusiastiska skribenter, inte hade hållit på i 15 år med sin bokcirkel, om de inte hade ätit tillsammans. Jag har nu läst boken. Jag har läst recepten lika noga som den övriga texten.

Varje författare har fått ge två bidrag. Ibland handlar bidraget om den bok som de läst. Ibland är boken mer att betrakta som en språngbräda in i något annat resonemang. Och så finns två recept kopplade till varje bok. En soppa och en efterrätt.

Det som dröjer kvar när jag läst boken är kvinnornas företagsamhet. Läsaren får veta att de modigt anmäler sig att delta i juryn när stora romanpriset ska delas ut. De antas och en av de sju får åka upp och vara med i radion.

Driftigt är det också att ge ut denna bok och att boka en monter i bokmässan för att sälja den. Respekt!

Det som fastnar hos mig vad gäller de böcker de läst är den politiska medvetenheten. Inte minst kring frågor om jämställdhet. En bok de läser är ”Den besvärliga Elin Wägner” av Ulrika Knutsson. Tidigare har de läst boken ”Väckarklocka” av just Elin Wägner men den har inte blivit någon succé i gruppen. Alla tyckte den var jobbig att läsa. Den saknade berättelse. Däremot tror jag inte någon i gruppen verkar ha varit emot saken. Tvärtom är väl hela gruppens existens ett uttryck för motsatsen.

Boken är trivsam och lättläst. Framför allt är den uppmuntrande. Det går att skriva en bok, för den som bara vill.

När jag nu läst den och funderar över var i bokhyllan den ska stå, åker den nog ändå in bland kokböckerna. Några av recepten skulle jag vilja prova på.

De fann kärleken

Vid Bokmässan i höstas såg jag helt plötsligt ett par kvinnor iförda Värendsdräkter. Min mor hade en sådan folkdräkt. Väldigt stilig. Det var ju ett smart drag att klä sig i folkdräkt och stå på Bokmässan. Alltså blev jag nyfiken och gick och pratade med dem. Det visade sig vara ett tvillingpar: Irma Svensson och Iris Bengtsson. De var där för att marknadsföra sin bok:

De fann kärleken

Nu har jag läst den. Osökt tänker jag på bokserien

Släkten

Den samlar hustrun på. På webbplatsen beskrivs den på följande sätt:

Släkten är en romanserie skriven som en stafett av kvinnliga författare sedan 2008. Läsaren följer en fiktiv släkt från vikingatiden och framåt i en episk saga som samtidigt berättar Sveriges historia ur kvinnornas perspektiv.

Nu har precis del 12 kommit ut och handlingen befinner sig på 1500-talet. Det går inte fort att ta sig mellan århundradena. Det gör det däremot i den bok jag nyss läst. 15 generationer med start 1652 och sl+ut 2023. Det som binder ihop handlingen är att de lever ungefär på samma platser. I Hånger, söder om Värnamo.

De två systrarna har släktforskat och de är i allmänhet intresserade av historia. Man får intrycket att det mesta som de skriver om har hänt men kanske inte just på det sätt eller kring de personer som de – med författarens frihet – diktat ihop.

Boken handlar om kärleken. I varje generation möter vi par som blir förälskade och får barn. Men allt är inte rosenrött. Det förekommer både svek och otrohet. Under 1900-talet skiljer sig något par. Det är trovärdigt skrivet. Att en person född 1923 får en bibel av fruntimmerssällskapet vid sin vigsel tror jag dock inte stämmer. Fruntimmerbibelsällskapet, som var relaterat till Svenska Bibelsällskapet, grundades 1819. Mig veterligen upplöstes det 1888. Resterande medel tillföll då Svenska Bibelsällskapet.

En sak som jag inte visste var att man förr i tiden fernissade korkmattor. Jag trodde man hade fernissa endast på träytor. Där fick jag lära mig något nytt.

Boken var lättläst och underhållande. Framför allt är det kul att ett par damer i övre medelåldern kan knåpa ihop en bok, förlägga den på eget förlag och få till formgivning och allt sådant. Samt sedan åka till Bokmässan och marknadsföra den. Respekt!

Jag är osäker på hur man köper den nu. Det verkar inte finnas någon webbplats och den är med all säkerhet utgiven på eget förlag. Den som blir nyfiken får helt enkelt gå till något av de sju bibliotek som enligt Libris-katalogen har den.