Ludde var en oerhört skicklig dribblare. Nedan finns ett videoklipp. |
Ludde är
död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och
jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.
Jag var
nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika
och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem
barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein
i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.
Namnet –
kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler
förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra
sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt.
Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog
inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En
stor hund i en liten kropp.
Hans långa
liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där
bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit
för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom
till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år
flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället
för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han
direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs.
Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och
så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar
fungerat.
Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.
Det finns
mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines
med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga
logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi
alla hinder. Ludde skulle med.
Vi har
undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han
hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll
på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla
ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som
av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar
rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde
jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad
det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en
del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen.
Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.
Förra året
konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara
hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär
tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara
benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur
han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i
cirklar, som en vettvilling.
Någon tid
senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat
med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.
Det kanske
bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi
såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan
födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov
på smärta ganska ofta.
Det var
dags nu.
Paradoxalt
nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att
året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt
sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre
promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men
välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för
en promenad.
Någon
knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina
ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde
ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet
på mitt smalben.
Fåglarna
sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt.
Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med
tillfredsställelse mitt i saknaden.
2 comments:
Vilken fin berättelse om en speciell hund! Han fick ett bra liv hos er, men ingen hund lever för evigt. Ni gjorde det rätta, även om saknaden är svår.
Tack för de uppmuntrande orden. Ja, det är inget enkelt beslut men det är som Du skriver. Tack!
Post a Comment