The courage to disappear

Tonight we attended

the third annual Steve de Gruchy Memorial Lecture

Guest speaker was Prof. Beverley Haddad. It was in many respects a memorable evening. I have been to a number of similar lectures. Tonight the hall, which was big, was filled to capacity. Not only people from the School of Religion, Philosophy and Classics were present. There were also many staff and students from the Cluster partners; Seth Mokitimi Methodist Seminary, St.Joseph 's Theological Institute (Roman Catholic), Lutheran Theological Institute, Evangelical Seminary of Southern Africa, and the Congregational House of Formation.

Of course we bought a copy. Signed!

But of course: most of all the evening evolved around the legacy of Steve de Gruchy, as the highlight of the evening was the launch of a new book:

Beverly Haddad (Ed), Keeping Body and Soul Together. Reflections by Steve de Gruchy on Theology and Development. (Pietermaritzburg: Cluster publications, 2015)

Beverley Haddad, who also was a colleague of Steve de Gruchy for many years. They worked together in the ‘Theology and Development Programme’. (One of the programmes that Church of Sweden is supporting at our university). Beverley has far as I can see, done a great job. But I have of course not read the book. I will certainly come back when I have done that.

Back to title of this blog post. Steve de Gruchy disappeared in a very tragic way. The 21 February 2010 he was drowned in a river. I have never met him but I have heard a lot about him and also read some of his texts, to the extent that I feel that I am getting to know him.

Photo: Kristina Göranzon

Beverley started by saying that there are many myths around Steve de Gruchy, since fewer and fewer of the students have met him. Sometimes he is portrayed as a saint. To her, as a close colleague, he was no myth and certainly no saint, she said. But a very good friend!

He disappeared. So did also Beverley last year when she took early retirement. To me this became very obvious, when I listened to the lecture. A memorial lecture! A lecture about times that have passed …

This could have been the case, had it not been for Beverley’s energy and commitment. The way I understood her lecture, she wanted to pose questions to today’s young generation of theologians at the university. And the most burning one was:

Is social transformation still at the heart of the Theological Project?

Maybe I need to explain the term ‘Theological Project’. Our School is a result of several mergers. So Theology is now together with Religious Studies, Ethics, Philosophy, Classics and maybe other disciplines. Nowhere in the School is there any structured space which can be called a ‘Theological’ one. Therefore we speak about the ‘Theological Project’. It is carried by individual staff members in mutual commitment and I am still struggling to understand how this entity or phenomenon is constituted and by whom.

Never the less: most of the people in the audience, albeit not all, where theologians. To us the question was a wake up call. Do we really care for the context in which we live? Or are we just engaged with internal church issues? Beverley quoted Archbishop emeritus, Desmond Mpilo Tutu, who after 1994 said, that

Now the churches can go back to be churches

I have never heard of this quote and was a bit chocked. Wasn't that what the churches really did during the struggle? Were churches!

Tonight's lecture drew most of its inspiration from Latin-american liberation theology. Also a bit surprising! Maybe Steve de Gruchy also did that.

Beverley spoke about the ‘See, Judge, Act’ method but added a first step namely ‘Faith Commitment’, which makes it into the ‘Pastoral Cycle’. Later in the lecture she also, referring to Latin-america, added a fifth step: ‘Celebrate’.

The faith commitment means that we ask whose perspective is important, whom we want to journey with. The answer is, that we must journey with the poor and marginalized. We need to have an

Epistemological privileging of the poor

What we often do, in our churches is that we have an

Epistemological privileging of the ordained

This Beverley repeated four times. In as much as she herself is an ordained Anglican priest, she is very suspicious about the way clergy use their power and forget whom they are to serve.

Another part of the lecture built on the Brazilian theologian Carlos Dreher at Centro de Estudos Bíblicos (CEBI). Beverley referred to one of his books:

Carlos A. Dreher, The Walk to Emmaus (São Leopoldo: Centro de Estudos Bíblicos, 2004)

He uses the narrative in Luke 24:13-35 where Jesus walks with two disciples to Emmaus. Seven steps are found in the narrative, which we as theologians could make use of, when we seek to be part of a transformational leadership:

1. Recognising the culture of silence

2. Walking together and listening

3. Analysing the reality of those we work with

4. Using the Bible at the right moment

5. Practice opens the eyes

6. The courage to disappear

7. Ultimate goal – enabling others to become active subjects

When I took part in a bible workshop in Nairobi last year, we did study this narrative and the facilitators were from CEBI. But todays lecture gave other ‘aha-moments’. Maybe it is because we also are in the process of leaving Pietermaritzburg and South Africa later this year. That is why the sixth step became important tonight:

The courage to disappear

However, I don’t want to disappear for the sake of just leaving. I think I am on my way to something else. I also believe God is with me on that journey. Presently I do not know where we will live in six months’ time and I do not know if I will have a job or what I, if I get a job, will work with.

But one thing I know: I want to work with a theological method that has social transformation at the heart. And I want to understand that the epistemological privilege rests with the poor and marginalised. And not with the ordained.

Blivande präst predikar om försoning

Idag predikade en student, Kefilwe, från det lutherska prästseminariet.
Karabo, en annan av stundenter, filmar predikan med sin smartphone.
Kathlego och Keamogetswe lyssnar.

I vår församling i Eastwood är det ofta blivande präster från det lutherska prästseminariet (LTI), som predikar. Anledningen till att de ofta är just i Eastwood, är att församlingen till största delen är engelskspråkig. Många på prästseminariet behärskar inte isiZulu och skickas därför inte till församlingar som firar gudstjänst på detta lokala språk.

Idag var det Kefilwe, som predikade. Texten var hämtad från Matteusevangeliet.

Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem. (Matt 18:15-20)

Kan denna text handla om försoning? Ja, det menade i alla fall Kefilwe, som tog exempel på konflikter i dagens södra Afrika. Dels situationen i Lesotho, dels oron i parlamentet i Kapstaden kring det nya partiet EFF. Jag har bloggat om båda sakerna.

Jesus ger en modell för hur vi kan lösa konflikter, menade Kefilwe. I tre steg.

1) Det första är att prata med sin medmänniska i enrum. Så fort det blir offentligt, riskerar det att bli prestigefyllt.2) Om inte det hjälper, får vi ta in en tredje person.3) Det sista steget är att involvera hela församlingen.

Lite oafrikanskt tycker jag nog att det var. Det vanliga, vid konflikter, är att i första läget gå via en tredje person. Att inte konfrontera sin motpart direkt. Bra, att detta ifrågasätts, även om jag inte hörde att Kefilwe gjorde så uttryckligen.

Mest gillade jag hennes sätt att förklara att Jesus vill att vi ska betrakta den som gjort något orätt som en hedning eller en tullindrivare. Låter hårt men med tanke på hur Jesus såg på just hedningar och tullindrivare, betyder det att vi ska visa den personen ännu mer kärlek och värme, menade Kefilwe.

Innan gudstjänsten började fick jag ett papper i min hand. Som närvarande präst var det min uppgift att bedöma predikan och predikanten. Liknande lappar – med med andra frågor – delades också ut till församlingsmedlemmarna. Bra, även det.

Visst påpekade jag även det som kunde förbättras men framför allt skrev jag att det var en god, väl genomarbetad predikan.

"Sermon assesment form" står det på pappret. Predikobedömningsformulär.

En vandring i solen

Vårfrudagstid! Eller brittsommar? Eller heliga fastetider? Det beror på var någonstans en finner sig. Just nu befinner jag mig i södra Afrika och efter högmässa på det lutherska prästseminariet (LTI) blev det en promenad med hunden Ludde i Botaniska trädgården. Gudstjänsten hade inte fokus på Jungfru Marie Bebådelse, utan vi firade helt enkelt 3:e söndagen i fastan. Promenaden var en höstpromenad men det är fortfarande grönt och lummigt och många blommor. 30 grader varmt och en skön söndagseftermiddag.

Tungan ute efter en rask promenad. Höstlöven är nog fjolårets!

Husvälsignelse

Något vi planerat och tänkt på ganska länge. Vi ville vänta tills våra arbetstillstånd var klara. Då pratade vi med Biskop Biyela, lärare på prästseminariet. Han tyckte att avgångsklassen borde få vara med. Det skulle vara en god övning för dem. Men de var ute på praktik i september. Så kom vår resa till Botswana och min resa till Sverige. För att inte tala om veckorna i Asien. Det verkade omöjligt att få ihop det. Men så ikväll passade det. Fantastiskt!

Skönt att vi har ett stort hus, där många får plats.

Biskopen välsignar
vigvatten.

Strax efter sex kom tre av de fyra studenter som bor på vår tomt. Strax därefter dök biskopen upp med WV-kombin proppfylld. Sedan trillade fler in och så småningom var vi drygt 30. Flera lärare från prästseminariet och även den lokala prosten kom.

Biskopen talade om skillnaden mellan ett hus och ett hem. Han välsignade vigvatten och talade om dopet. Vi firade mässa och han knöt ihop det med Jesu besök i Betania, hos Martha, Maria och Lasaros. När vi firat mässan var det dags att gå från rum till rum och stänka vatten samt svinga rökeslekaret.

Det sista och viktigaste var när vi samlades vid grinden och biskopen bad att den skulle hindra obehöriga från att komma in men stå öppen och välkomnande för alla gäster. Det kändes mycket kontextuellt och nära.

Liksom Jesus är grinden in till fåren, ber biskopen att vår
grind ska skydda oss mot allt ont.

Sedan blev det fika för alla. Hustrun hade använt tiden väl, när jag var i Asien. Pizzabullar och kärleksmums uppskattades varmt. Och vi är glada och tacksamma över att så många ville vara med och be för vårt hem!

En spännande resa

I fredags morse åkte vi hemifrån vid 8-tiden. Första stopp var hos Kajsa och Craig, som lovat ta hand om vår hund, Ludde. Tänk, när vi var där och testade gick det jättebra när vi släppte ut både honom och deras tik, Laban, som är en labrador. Så skönt för Ludde att få vara i ett hem och inte på ett hundpensionat. (Och så skönt för oss att veta att Ludde har det bra!)

Vi åkte via Ladismith mot Mpumalanga. Resan skulle ta 6½ timme och det gjorde den också. Vi hade bokat rum på ett B&B som vi hittade efter lite äventyr. Det visade sig vara ett par, något äldre än oss, som hyr ut ett rum i sitt hus. Vi hade beställt middag också, vilket visade sig vara middag tillsammans med dem. Intressant! De berättade att de är de enda vita personerna i trakten. De har en liten gård, med lite mjölkkor och lite köttboskap. Dessutom köper mannen upp mjölk från andra gårdar. Sedan åker han runt och säljer mjölk från sin pick-up (eller bakkie, som det heter i Sydafrika). Opastöriserad, ohomogeniserad, icke separerad. Vanlig ko-mjölk! Dessutom säljer han kål och kol. Kålen odlar han själv. Kolen, som är grillkol, tillverkar en annan person åt honom. Mjölk, kol och kål. Tja, varför inte?

Min fru tycker om svarta människor. Det gör inte jag, sa han på kvällen, med ett leende.

Ändå jobbar han med dem, bor bland dem och lever av dem. Intressant! Vi undrar fortfarande om han skojade eller inte.

Ett enda hus mitt ute i ingenstans. 

Hans hustru berättade att hon går i kyrkan i en församling med bara svarta. (Det är ju precis som vi, tänkte vi!) Hon förstår inte mycket vad de säger men trivs med dansen och sången. Dessutom driver hon detta B&B. Med ett enda rum. Och en vägskylt, som är svår att tyda, som sitter vid en infart, som är ännu svårare att skönja. Hon har fått veta av myndigheterna att hon inte får ha någon skylt vid vägkanten, för att visa var infarten är. Men eftersom deras farm heter ”Bonnie Braes Guest Farm” och ”Bonnie Bras” förkortas BB, tycker hon att det fungerar. Man får nämligen ha en skylt som visar vad farmen heter. (Deras B&B heter ”Rocks and Roses”). Hustrun har också kontakt med en del kvinnor som tillverkar mattor, galgar och tehuvor i en teknik som på engelska heter ”chrochure” och kanske betyder virkning eller något ditåt. Hon köper upp dessa och säljer vidare. Dessutom är hon helt frivilligt i skolan och lär ut engelska. Mest genom att lära barnen sjunga en rörelse-sång, som sjungs över hela världen i olika former: Honkey-tonk! När hon på kvällen skulle visa oss den, hoppade mannen upp och tog över! Vi låg dubbelvikta av skratt. Vilket par! Vi förstår att det ingick i konceptet att de fick lite sällskap på kvällen. De bodde verkligen ödsligt. Men gissa om vi såg en stjärnhimmel som hette duga. De få lampor de hade i huset störde inte. (Dessutom hade de ingen el, så det mesta gick på gas eller batteri!)

Morgonen därpå fortsatte vi till Nhlazatshe, där vi skulle vara med på prästvigning i det Östra stiftet inom ELCSA (Evangelical Lutheran Church in Southern Africa). Det var inte svårt att hitta. Visserligen hade vi bara vaga begrepp om hur vi skulle åka men vi höll utkik efter någon kvinna klädd i bönekvinnornas uniform och så klart dök en sådan person upp i vimlet. Vi frågade om vägen och kom rätt.

Delar av magsäcken och tarmarna är med i anrättningen.

Gudstjänsten började en halvtimme efter utsatt tid. Då hade det serverats frukost, som bestod av majsgröt och inälvsmat. (Vi hade ju ätit, så vi avstod. Vi har ibland ätit denna typ av mat. Ibland är det gott. Ibland inte.) Det var en fin gudstjänst med stor glädje. Östra stiftet är indelat i två kontrakt. Ett i Sydafrika och ett i Swaziland. De har, vad vi förstår, 8 präster. Nu vigdes ytterligare 3. Vilken procentuellt sett gigantisk ökning. Två män och en kvinna gick in tillsammans med oss andra närvarande präster, biskopar och akoluter (som på svenska ibland kallas ministranter eller helt enkelt korgossar och korflickor). Det sämsta var väl att vi präster satt uppe på en scen i den stora sal, som hade hyrts. Det skapar ju en hel del distans. Dessutom fanns ingen ljudanläggning, så många hörde nog inte vad som sades.

Constance Mamba, Caroline Pereira och Richard Pereira är präster i Östra stiftet, 

glada över att nu få tre nya kollegor. 

Bongani Zulu är lärare på LTI och glad även han, att tre elever nått målet för sin utbildning.

Prästvigningen gick i stort sett till som i Svenska kyrkan, även om den inte skedde förrän en bit in i högmässan. Förmodligen för att vänta på många, som kom sent. (Man får ha i åtanke att hälften skulle passera en gränskontroll, för att komma till gudstjänstlokalen). Biskoparna (den nuvarande och hans företrädare) bad för ordinandi (det är de som ska prästvigas). Assiterande prostar hjälpte till att klä på dem stola (det band som präster - och även diakoner - bär över sin vita dräkt) samt mässhake (det plagg som ofta sägs symbolisera Jesu mantel). Dessutom fick de varsin bibel. Det förekommer inte i Svenska kyrkan. Därefter fick de, symboliskt, ta emot en nattvardskalk. Detta för att understryka att de ska predika Guds ord och förvalta sakramenten.

Lomakhosi Sebenele Dlamini, Cyclone Kunene och Phesheya Kunene 

vigs till präster av biskoparna Musa Biyela och Absalom Mnisi.

När de vigts till tjänst och alla präster bett Herrens bön, med handpåläggning, fick de gå ner till församlingen och då blev det stort jubel med sång och dans. (I Svenska kyrkan brukar det bli en liten applåd. Nuförtiden. När jag prästvigdes 1987 kanske någon på sin höjd fällde en glädjetår.)

I procession förs de nyprästvigda ut till församlingen, tillsammans med stiftets två prostar.

Sedan predikade en av de nyvigda och de andra två ledde mässan. Vi präster och akoluter, fick ta emot nattvarden av de två biskoparna. Dagens höjdpunkt för mig var när biskop Biyela gav mig vinet med orden:

Anders, Kristi blod för Dig utgjutet.

På svenska! Gripande. Jag vet att han kan en del hälsningsfraser, men detta var en överraskning. Stort!

När mässan var slut började del två. Tal till de nyvigda. Då utbröt ett nytt tumult. Hälften av alla närvarande sprang ut ur lokalen. Det hade verkligen inte med högtiden att göra. Det visade sig att huset bredvid hade fattat eld och när jag efter ett tag gick ut, visade det sig att det verkligen brann kraftigt. Hela taket höll på att rasa in. Nu var det kanske trettio meter mellan husen. Högst. Men vinden gjorde att röken och värmen blåste åt andra hållet, så inne i salen fortsatte allt som om inget hänt.

Alldeles nära den lokal där prästvigningen ägde rum, brann ett hus upp samtidigt som de nyprästvigda och häften av församlingen lyssnade på tal som framfördes.

Hustrun fick komma upp och framföra en hälsning ifrån Göteborgs stift, som är vänstift med Östra stiftet. Sedan bestämde vi oss för att påbörja hemresan. Vi hade ju 6½ timmars resa framför oss och klockan var kvart i två. Det hela hade då hållit på fem timmar, så vi tyckte det kunde räcka. En student från LTI, som kommit dit på annat sätt, ville åka med oss och det tyckte vi var helt OK. Men först måste vi då åka och hämta hans packning på annat håll, vilket vi gjorde. När vi åkte iväg, mötte vi brandkåren. Då hade det nog brunnit närmare en timme. Det visade sig att närmaste brandstation ligger i Carolina. 81 km bort. Jag har ingen aning om hur många som bor i Nhlazatshe men det skulle inte förvåna mig om det var över 20 000. Och ingen brandkår närmare än 8 mil. Ofattbart!

På vägen från gudstjänsten passerade vi en trafikolycka inne i Nhlazatshe, där uppenbarligen en person omkommit. Senare såg vi en långtradare, som vält i en kurva. När vi kom hem till vårt hus i Pietermaritzburg runt 9 på kvällen tackade vi Gud för att resan gått bra men också för ett par innehållsrika och spännande dygn med upplevelser av alla möjliga slag. Två helt vanliga dagar på jobbet? Nej, inte direkt men inte heller helt ovanliga!

Unintentionally in George

Yesterday morning I left home before 4 am. That is quite early. Together with Bishop Musawenkosi Biyela I wanted to be in time for a one-day conference at the University of the Western Cape (UWC) in Cape Town about the identity of the mainline churches in South Africa. I fetched the bishop at LTI and we arrived in Durban about 1½ hours before departure.

When we approached Cape Town, the captain informed us about the weather. Not good! Not good at all! We circled above the mother city a while but soon the captain spoke again:

It’s too foggy. Only 10 meters free sight. We must go to George, to refuel. Then we’ll try again.

What can you say? We stayed in the aeroplane while they refuelled and then we went back to Cape Town. We landed about 2½ hours late. We made it for lunch and could appreciate, not a one-day conference but a half-day conference, before returning to Durban. When I touched base it was past 9pm. Next time I will leave the day before and get accommodation with friends. Here some photographic evidence:

 Only four aeroplanes can land in George at the same time. We were lucky, because some had to fly all the way to Port Elisabeth, to refuel.

Bishop Biyela was not discouraged by the delay.

Bishop Biyela talking about Lutheran identity.