Det är med en viss tvekan jag publicerar nedanstående predikan.
Förstå mig rätt: själva predikan är mycket bra. Det är därför jag publicerar
den. Tveksamheten har att göra med min roll som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Det är nämligen en av de studerande som skrivit predikan. När den lästes upp
för mig tänkte jag direkt: denna predikan borde fler få läsa. Därför har jag
bett om tillåtelse att få dela den på min blogg.
Min tveksamhet har att göra med att jag på detta sätt lyfter
fram en enskild text från en av många studerande. Jag kunde valt en annan predikan. Bara i en klass läste jag (och kommenterade) förra terminen 88
olika texter. Väldigt många av dessa var mycket bra.
Det finns dock vissa aspekter av just denna predikan som jag
vill lyfta fram. Den är förankrad i bibeltexterna. Verkligen. Egentligen är jag
ofta kritisk till återberättande av en text som just lästs. Men denna predikan
återberättar inte texten utan lägger ett perspektiv på den. Framför allt vill jag fästa betona hur den lyfter fram det kroppsliga i texten. Det gör att jag blir
berörd. Språket är stilfullt utan att vara tungt. Den har en god struktur och
sist men inte minst är den evangelisk. Den andas befrielse. Den handlar om Jesus.
* * * * *
Predikan
19 juni 2016. Den fjärde söndagen efter trefaldighet – Att inte döma
Sak
7:8-10, Rom 14:11-14, Joh 8:1-11
Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” [Joh 8:1-11]
Det
befinner sig många människor i den här texten – många fötter på den här
platsen.
Det
finns en folkmassa, många människor som trängs för att höra och se så bra som
möjligt när Jesus undervisar. Några av dem har följt honom länge. Några ska
lyssna till honom för första gången. Vissa är nyfikna. Vissa är skeptiska, och
vissa hoppas att han ska säga något som talar just till dem.
Och några har kommit för att anklaga honom, säger texten. Sätta
honom på prov och kanske för att få rätt. För de har ju känt igen det onda, de
har till och med tagit med sig en människa som de har ertappat med en synd. Det
råder ingen som helst tvekan om att hon har gjort fel. Det står ju i lagen. Nu
vill de se och höra Jesus reaktion.
I
mitten av alla människor befinner sig Jesus. Han sitter på marken, tryggt på
sanden. När gruppen av skriftlärda och fariséer kommer fram med kvinnan och
kräver ett svar av Jesus – då sitter han kvar och han ritar i sanden.
Jag kan ibland önska mig en Jesus som ställer sig upp här, som ser
människorna rakt i ögonen och förklarar, tydligt och bestämt, att stening är
fel, något fruktansvärt. Och att man inte ska döma varandra. En Jesus som säger
som profeten Sakarja: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek[…]” och
Tänk inte ut onda planer mot varandra”. Skulle det inte bli enklast så?
Klart och tydligt?
Men Jesus sitter kvar, ritar vidare i sanden. När de envisas, säger
han till slut att den som inte gjort något enda fel i sitt liv kan kasta den första
stenen. Sedan väntar han. Han har inte bråttom alls.
Jag tänker att vi både får ett ansvar här – och ett förtroende. Jesus
kommer inte med en manual. Profeten Sakarjas ord är lätta att hålla med om, men
så svåra att leva efter. För det är svårt att leva tillsammans.
Det är frestande att påpeka fel som andra gör. Både högt så att de
hör och bakom deras ryggar. Ibland är det oerhört viktigt att påpeka fel, för
att hindra skada, för att stå upp för den som blir utsatt. Ibland är människor
inte medvetna om vad de gör. Men jag tänker att det är lätt att vara som fariséerna
och de skriftlärda i texten. Jag ser ondskan, jag ser fel som andra gör. Jag
kan resonera och förklara hur man egentligen borde ha gjort. Vilket dåligt
omdöme de hade! Jag känner mig bra, jag tycker att jag är en bra person. Jag är
i alla fall bättre än dem. Jag skulle ha gjort annorlunda.
När Jesus till slut talar och sedan väntar tror jag att han vill
att vi ska se och förstå själva. Jag tror att han tror på oss, på vår förmåga –
att förstå och se vår delaktighet. Och det får ta tid. Han sitter kvar. Vi
måste inte se allt klart och tydligt på en gång. Men vi har ett ansvar – för
våra handlingar och för varandra.
Människorna här lämnar platsen, de går en efter en. Alla minns något som blivit fel, som skadat och
förstört. Ingen kan kasta den första stenen.
Men,
det befinner sig ännu en människa här på platsen, en som är kvar när alla gått,
ensam med Jesus. Jag tror att hon har varit väldigt rädd. Hon har blivit
ertappad och dömd av alla andra. Ögon har sett på henne, munnar har talat om
henne, händer har tagit i henne och fört henne med till templet. Hon har trott
att hon ska straffas.
Och så har alla gått. Jag tror att hon fortfarande inte är helt
lugn. Hon står ostadigt på marken. Vad ska Jesus säga nu?
Men Jesus ser på henne. Först nu ser han upp från sanden som han
ritat i – och han ser på henne som är mest utsatt.
Att inte döma är inte att låta bli att se, att gå förbi, låta bero.
Jesus möter den här kvinnan, han ser henne och befriar henne.
Så
får vi också befrias. När vi döms av alla andra. När vi står ostadigt på
marken. Och när det plötsligt blir skarpt. Tydligt, intensivt känns genom oss
vad vi gjort fel. När vi är rädda och skäms. Då får vi möta blicken, och orden:
Jag dömer inte dig. ”Gå nu, och synda inte mer.”.
Vi får gå med ny kraft, börja om och hoppas på förändring, med Gud som
ser på oss. Med Gud vars blick vi får möta, får vi formas till nya dagar. Till
nytt liv, att leva tillsammans.
Med kraft och mod att inte döma, utan hjälpa varandra att våga
hoppas och tro.
[Publicerad med tillåtelse av Hedvig Åström]
No comments:
Post a Comment