Anden är villig, men köttet är svagt

I Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan – Bibelläsning och bön – läser vi idag ett stycke ur Markusevangeliet. Det är beskrivningen av hur Jesus kämpar i Getsemane. Det är en relativt välkänd scen. Vi möter en människa i stor utsatthet. Stämningen är hotfull och Jesus är medveten om att han riskerar att bli utsatt för värsta tänkbara fysiska våld.

Med sig har Jesus sina närmaste. Det är tre namngivna män: Petrus, Jakob och Johannes. Jesus har en enda önskan. Att de ska se honom. Med orden i den senaste översättningen av Markusevangeliet, Pilotöversättningen, säger han:

Min själ är tyngd av sorg, ända till döds. Stanna här och håll er vakna (Mark 14:34 Pilotöversättningen).

Men Petrus, Jakob och Johannes orkar inte. De somnar. När detta händer säger Jesus till Petrus:

Håll er vakna och be att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men kroppen är svag (Mark 14:38 Pilotöversättningen).

Samma vers lyder enligt Kyrkobibel 1917

Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt (Mark 14:38 KB 1917).

Och i Bibel 2000 står det

Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag (Mark 14:38 Bibel 2000).

Det går att översätta olika men andemeningen är densamma. Petrus, Jakob och Johannes vill göra det rätta men de orkar inte.

Och detta bibelord. Om villighet i anden men svaghet i köttet har gått till eftervärlden som ett bevingat ord. Ett talesätt. Som kan användas antingen för att erkänna sin svaghet eller för att skylla ifrån sig.

Jag har funderat över Jesus ord. Försöker han urskulda sina närmaste? Eller är det ett konstaterande att människan inte alltid klarar av att stå emot?

I vilket fall upprepas situationen två gånger. Varje gång somnar de. Sedan kommer de som ska arrestera Jesus. 

När jag ser på denna situation ser jag en människa som är i stor utsatthet. Som behöver sina närmastes stöd. Men inte får det. De som skulle kunna gett honom stöd brister. De förmår inte lyfta sig ur sin egen situation och se den andra personen. 

Tidigare i berättelsen har vi förstått att framför allt Petrus brottas med sin rädsla inför det som ska komma. Enligt Markusevangeliet 8:31 (även i Matteusevangeliet 16:21) berättar Jesus – för vilken gång i ordningen – att han ska gå upp till Jerusalem och lida. Petrus vill hindra honom från att gå dit. Men han blir bryskt tillrättavisad. Jesus säger:

Rätta in dig i ledet, Satan! Du tänker inte Guds tankar, utan människors (Mark 8:33 Pilotöversättningen).

Det jag hör är att Petrus vill skydda Jesus men han förstår inte att han gör det genom att ta ifrån Jesus hans rörelsefrihet. Petrus verkar tänka att allt blir bra om inte Jesus går upp till staden, där den hotfulla situationen finns.

Hur ofta är inte det lösningen? Gå inte dit! Ta en annan väg! Ändra på Ditt sätt att vara! Listan kan göras lång. Det framstår som omtanke men i själva verket handlar det om att den som riskerar att bli utsatt ska anpassa sig efter förövarna. 

Tillbaka till Getsemane. Jesus bekräftar att Petrus, Jakob och Johannes vill väl men han är besviken på att de inte kan stå emot sin trötthet. Det som beskrivs som svaghet i antingen köttet eller kroppen. 

Det som är stort med berättelsen är flera saker. Berättelsen har bevarats. Trots att den framställer tre av kyrkans främsta ledare som svaga och otillräckliga. Det är också gott att varken Petrus, Jakob eller Johannes har getts tillfälle att försöka skylla ifrån sig. Jag vill tro att de inte heller hade något behov av det. 

Vad som är viktigt att förstå är att berättelsen nedtecknas när kyrkan börjar formas och då har framför allt Petrus fått en position som kyrkans främsta ledare. Det är lärorikt att berättelsen om Jesus är fylld av ledarnas tillkortakommanden. 

Idag finns också situationer när människor likt Jesus utsätts för övergrepp. När någon har möjlighet att skydda en sådan människa och inte gör det, är det enligt mitt sätt att se det inte god bibelanvändning att urskulda sig genom att anföra svaghet i köttet (eller till och med i anden). När detta uttryck användes första gången fick de som brustit stå för sin skuld.