Homage till en svärson

Det är fint att ha svärsöner. Jag är lycklig lottad som har mer än en. Men den som varit svärson längst vill jag harangera via min blogg. 

På sommarstället har vi ett antal cyklar – närmare bestämt fem. Innevarande år har svärsonen i fråga utnämnt till cykelns år. Vi har tidigare haft slangens år, då alla slangar åtgärdades. Nu var det dags för cyklarna.

Det är en skön kombination av klimattänk och återbruk. Gamla cyklar blir som nya igen och vi kan ta oss runt i närmiljön utan att förbruka någon fossil energi.

Jag kommer osökt att tänka på Monty Pythons klassiker ”The Bicycle Repair Man”. Den har vissa beröringspunkter med nämnde svärson.

Stort och innerligt tack!

Vedbo

Vedbo kan ha flera innebörder. Dels är det namnet på ett härad i nordvästra Dalsland. Jag tror att en del av mina rötter, på mormors sida, finns där. Dels finns två härader i norra Småland som heter Norra respektive södra Vedbo. Vi bodde i norra Vedbo i tio år. Aneby hör nämligen dit. Vedbo kan också vara namnet på en fåtölj, saluförd av ett möbelföretag med fyra bokstäver.

På vårt sommarställe finns nu också Vedbo. Det är vår nyligen uppförda vedbod. Sommarens projekt. Det var mitt förslag att vi skulle kalla den just Vedbo. Det är ju där veden bor.

Svärfadren byggde en vedbod för många år sedan men den blev snabbt fylld av redskap. Veden hamnade utanför. På olika sätt har vi försökt skydda den mot väta men de presenningar vi lagt över har inte stått emot väderleken utan det har blivit hål eller så har de blåst av. Dessutom hade vi en stor gran som fälldes och kapades i ett stort antal kubbar, som jag hade för avsikt att hugga upp. Men åren gick och diverse insekter hann före så nu var det bara sågspån kvar av de flesta grankubbar.

Allt detta låg i en rysligt ful hög som täckte en onödigt stor del av tomten. Under några år har jag gått och tittat på detta och i år var det dags. Först flyttade vi all veden till en annan plats, sedan räfsade vi bort allt skräp och så la jag ut sex grundstenar. Därefter byggdes ett golv varpå reglar fästes. Takstolar kom på så småningom och så även ett tak. Till slut gles väggpanel som nu också är målad.

De byggnader som finns på sommarstället har röda väggar, svarta knutar och blå dörrar. Men nu blev det ändring. Vedbo har röda knutar, svarta väggar och blått tak. Varför? Möjligen för att det spillvirke vi använt hade just de färgerna.

Hela familjen, vänner och en del grannar har varit involverade. Det har handlat om röjning och borttransportering av skräp och gammalt byggmaterial som vi inte skulle behöva. Grundläggning och hopsättande av regelverk, tak- och väggbygge samt målning. Och så kapning av vissa stockar, huggning av ved och stapling av den samma. Nu är det snart klart det ligger en liten hög med ohuggen ved som jag hoppas klara av denna vecka. Virket vi använt har legat under ett av husen. Bara mot slutet fick jag åka och köpa några reglar och allra sist har jag bett ett par grannar bistå med ytterligare virke. När vi hade fått på taket hade vi en enkel taklagsfest, då grannarna förstås var inbjudna.

Det har varit riktigt roligt och ett bra sätt att koppla av. Nu är vi rustade för framtida vistelser i fritidshuset. Framför allt om vi är här tidig vår eller sen höst blir det gott att kunna bära in torr ved och elda i den insats som nu finns i öppna spisen.

Under vedhögen bodde en svart huggorm. Den finns kvar. Jag ser den ibland ligga och värma sig i solen. Den utgör ingen större fara. Det är, vad jag förstår, bara om man överraskar huggormen och skrämmer den som den kan anfalla. Vi stampar därför lite extra när vi närmar oss Vedbo. Och givetvis har vi uppsikt över barnbarnen.

Längst in i Vedbo sitter en stödregel. Den satte vi dit för att på just denna regel hade svärfadren skrivit sitt namn av någon anledning. Så nu är även svärfadren med i bygget ungefär fyra år efter sin död. Det tyckte svärmodren kändes extra fint. Och så känner även jag.

En vandringspokal

Förra veckan var goda vänner på besök. Vi pratade bland annat om våra respektive mor- och farföräldrar. Jag har aldrig träffat min morfar eller min farmor. Farfar dog den 18 maj 1974. Då var jag tretton år. Mormor dog när jag var tjugoett. Då befann jag mig i Kapstaden och kunde inte vara med på begravningen. Mormor hade jag träffat betydligt oftare än farfar.

När vi pratade om våra minnen fick jag lust att skriva några rader om farfar. Han var förvaltare på pappersbruket i Skärblacka. Som jag har förstått det hade han hand om lagret. Han var dessutom engagerad i kommunpolitiken.

Några spår på internet hittar jag inte av min farfar mer än hans grav, som finns i Linköping. Han var född 23 maj 1889 och blev alltså nästan 85 år.

Farfar var duktig skytt och tävlade i skytte. I mitt föräldrahem fanns en stor del av hans pokaler. Jag har en enda i min ägo. Den finns i sommarstugan. Texten på pokalen lyder:

FISKEBY FABRIKS A.B:s VANDRINGSPRIS

G. GÖRANSSON

1923

G. GÖRANSSON

1924

G. GÖRANSSON

1925

Skärblacka bruk, som hade anlagts redan 1639, såldes 1917-18 till Fiskeby AB. Jag skulle tro att min farfar arbetade där då. 

Den som vann tävlingen tre gånger fick ta hem pokalen. Det gjorde farfar. Jag minns att min far var mycket stolt över denna prestation. I år är det 100 år sedan detta vandringspris instiftades. Det är fint att ha detta minne av farfar.

Sveriges kortaste 70-sträcka?

I närheten av vårt sommarställe finns den tidigare köpingen Pataholm. Det är en liten by idag men har alltså stolta anor vilket syns på byggnaderna. I ett av husen finns på sommaren en hattaffär. Vi brukar ta med släktingar och vänner dit. Inte så sällan resulterar det i hattinköp.

På väg till Pataholm ligger Patamalm. Denna by består av en blandning av villor och fritidshus som ligger längs landsvägen. När vi kommer till Patamalm möts vi av några skyltar. Dels en skylt med ortens namn, dels en 50-skylt. Efter några hundra meter kommer en skylt som säger att tätbebyggelsen upphör. En annan skylt meddelar att det nu är 70 som är hastighetsbegränsning. Det intressanta är att det sedan kommer en ny skylt med namnet Patamalm och hastighetsbegränsningen 50. Efter endast 100–150 meter. Så märkligt.

Frågan är nu: är detta Sveriges kortaste 70-sträcka? Och en annan fråga lyder: varför har vägverket valt att sätta 70 på en så kort sträcka?

Om konsten att hålla sig i trim

En sak har stört mig. Trimmertråd. Den är av plast och tar så småningom slut. Var blir all avsliten trimmertråd av? Förmodligen ute i naturen och där ska den ju inte vara. Här krävs handling.

Sagt och gjort. Jag googlade och hittade en ekologiskt nedbrytbar trimmertråd. Och efter ett ha sökt i ett par affärer i Kalmar hittade jag också just sådan. På Swedish Agro fanns en rejäl sort. Jag tog glatt en rulle från hyllan och gick mot kassan. På väg dit mötte jag en butiksanställd.

- Så bra att ni har ekologiskt nedbrytbar trimmertråd sa jag glatt.

Butikspersonen var inte imponerad.

- Denna plasthysteri kommer att ta död på det svenska jordbruket.

Hoppsan. Vilken reaktion. Skam den som ger sig. Nästa butiksanställda var mer positiv när jag upprepade min glädjeyttring.

Väl framme i kassan visade det sig att person nummer ett satt just där. Hustrun och jag var då inne i ett samtal om ett myggmedel som svägerskan haft med sig från en resa i Kenya. Då säger butikspersonen:

- Och hur flög hon dit? Så här? (Personen viftar med armarna som en fågel.)

Hustrun tyckte detta var omåttligt kul. Jag var mindre road. (När vi sedan berättade detta för svägerskan visade det sig att hon inte alls köpt myggmedlet i Kenya men haft med det dit vid sitt senaste besök).

Nåväl. Hemma på sommarstället lindade jag med viss möda upp den något för kraftiga tråden på spolen i trimmern. När jag sedan startade trimmern tog det mindre än en sekund innan den ekologiskt nedbrytbara – alldeles för grova – trimmertråden slog sönder kåpan till trimmern. Ajdå!

Detta skedde före midsommar och tanken var ju att det skulle vara trimmat då. Vad gör jag nu? Silvertejp! Det fungerade hyfsat. Ut med den nyinköpta trimmertråden och in med plasttråden. Nöden har ingen lag. Jag hade i alla fall försökt. För att travestera ett talesätt kan man säga att den miljömedvetne mannen fortsätter med trädgårdsarbetet med trimmertråden mellan benen. (Men så illa gick det inte). Jag lyckades göra färdigt nästan allt för sedan tog även den icke ekologiskt nedbrytbara trimmertråden slut och jag hade inte tid att åka och köpa ny. Dessutom åker jag inte in till stan bara för ett enda inköp. Någonstans måste gränsen gå.

Nu är det början av juli och jag har skaffat ny trimmertråd. Kåpan har lossnat flera gånger och jag har tejpat med mer silvertejp. Men det kommer inte att hjälpa på sikt. Trimmern ligger nu bland allt skräp som ska köras till återvinningscentralen. Så nu blir det inköp av ny trimmer.  Vi får se om det går att göra ett miljömedvetet val. Eller om jag ska ta fram den framlidne svärfadrens gamla lie. Men kommer det att lösa samtliga problem?

Sensmoralen är inte, som någon kanske tror nu, att det är onödigt att försöka. Sensmoralen är att jag nästa gång ska ta reda på vilken dimension trimmertråden ska vara innan jag sätter in för grov.

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

Kommodens väg genom galaxen

Nu börjar arbetet med kommoden i fritidshuset närma sig målet. Svärsonen och jag (men mest svärsonen, förstås) arbetade i torsdags med att få alla delar på plats. Då hade det konstaterats att den felaktiga dörrfront till det intillsittande skåpet, som jag lämnat tillbaka till IKEA, eftersom vi inte skulle ha en dörr utan en låda, i själva verket skulle vara just en dörrfront. Klurigt nog går det att – med ett enkelt handgrepp – omvandla en dörrfront till en lådfront. Men vi hade till råga på allt fått fel dimension på dörr/låd-fronten, så ännu ett byte måste ändå ske. Denna gång stod det fel på den packlista vi fått, så just detta berodde inte på mig.

Men säg den glädje som varar beständigt. När handfatet skulle installeras ovanpå kommoden, visade det sig att ledningarna till blandaren var för korta. Detta eftersom vi hade behövt sätta handfatet relativt högt upp, vilket i sin tur berodde på att rörmokaren och elektrikern, som renoverat tvättstugan/duschrummet, satt kranen till tvättmaskinen och ett eluttag på ett sådant sätt, att vi inte lämnades något annat val. Därför fick svärsonen – på upploppet – se sig besegrad just på denna, enda punkt. Men eftersom hustrun arbetat i bygden kunde hon övertyga en rörmokare om det fantastiska i att sent på fredagen, innan hens semester, komma och åtgärda dessa för korta ledningar. Så nu har vi rinnande vatten och en fungerande dusch- och tvättmiljö. Det återstår dock lite finsliperi (som alltid). Knoppar och handtag på lådor, skåp och garderober samt lite måleriarbeten här och där. Men kommoden är på plats och fungerar ypperligt.

En liten solskenshistoria i sammanhanget är att det blev ett handfat över. (Den gamla kommoden var sliten och trasig). En god vän, som på ett ovärderligt sätt hjälpt oss att byta ut kök – på andra sidan väggen – för några år sedan, behövde just precis ett sådant handfat, som vi var på väg att göra oss av med. Så lyckat. Hen behövde dock inte blandaren, vilket vi gjorde. Så nu lever det gamla handfatet vidare i ett annat sammanhang och snart ska hustrun och jag köra de kasserade delarna till den sönderslagna, gamla kommoden, till återvinningen. Jag har dock tagit bort de flesta skruvarna och vissa metalldelar och lagt i en plastlåda för eventuellt framtida bruk. Man vet aldrig.

Kommod-bekymmer

Vi har låtit renovera det kombinerade duschrummet och tvättstugan i vårt fritidshus. Under vintern har snickare, rörmokare, elektriker och golvläggare varit i farten. Det blir bra. Nu skakar inte längre hela köket, när tvättmaskinens centrifug går på. Golvbrunnen i gjutjärn är också utbytt. Det känns tryggt i en 46 år gammal sommarstuga. 

Men vi tänkte förstås klara vissa saker själva. T ex måla om garderobsdörrarna. Och så – med hjälp av äldsta dottern och svärsonen – bygga en bänk över tvättmaskinen. Allt kommer att bli bra. Om det inte var för detta med kommoden. 

Första gången jag hörde ordet kommod var i min barndom, när jag som många andra tittade på auktion från skansen. Det var Karl Erik Eriksson som var auktionsutropare. Han var riksdagsman och andre vice partiordförande för Folkpartiet 1972–1988. Programmets signaturmelodi innehöll ordet kommod. Jag förstod aldrig vad det var. 

På nätet läser jag att ordet kommer från latinets commodus som betyder "med rätt mått, lämplig, bekväm". (Jämför "ackommodera"). Och det är just detta som är vårt bekymmer. De rätta måtten. 

Vi köpte en annan kommod för ett antal år sedan. Den fick vi såga bort vissa delar från, eftersom det fanns rör på väggen, som annars inte fick plats. Just nu står den utanför kökstrappan med en oviss framtid.

En annan kommod, som vi beställde till en liten toalett i vårt nybygge, kom aldrig på plats. Ett element satt i vägen. Den ligger i sina delar ute i ett förråd.

Så skulle nu en ny kommod och ett nytt handfat införskaffas till det nyrenoverade duschrummet. Vi åkte till IKEA i Kalmar och gick runt och plockade ihop packlistor och planerade. Medan äldsta dottern med familj pausade i restaurangen (det var matdags för de två barnbarnen) blev det min uppgift att plocka ihop lådorna i ta-själv-lagret. Det gick ju inte jättebra. Visade det sig. Jag hade inte bett om hjälp för just kommoden, så när den var uppackad och ihopsatt visade det sig att jag plockat med en kommod som var 80 cm bred till ett handfat som endast var 60 cm. Och utrymmet tillåter inte mer än 60 cm.

Handfatet hade också visat sig ha en spricka men det upptäckte vi redan på parkeringen, så det kunde jag byta innan vi åkte hem. 

Men nu fick jag alltså göra ett extra besök på det stora varuhuset. (Jag hade ändå en resa till Kalmar inplanerad, så det var ingen större fara). Men frågan var: skulle jag få återlämna en uppackad och ihopsatt vara? När ingen annan än jag själv felat?’

Ärlighet varar ju längst, så jag berättade naturligtvis för damen i kundtjänst precis vad som hänt. Hon såg lite uppfordrande på mig och sa lugnt:

Har Du kvittot?

Sedan fick jag lämna in kommoden och dra mitt kort, så att pengarna kunde föras tillbaka. Tack, kära IKEA-anställda, för ett mycket sympatiskt bemötande.

Nu ligger en ouppackad låda med en kommod, som är 60 cm bred och väntar på hopsättning.

Så skönt att det finns nåd, när familjen sätter bocken till trädgårdsmästare. Nästa gång ska jag inte free-basa i ta-själv-lagret utan uppsöka sakkunniga, som sätter ihop packlistor på allt jag behöver. In till sista dörrknopp.

Citronträdet 2

För drygt ett år sedan skrev jag om hur vi planterat ut vårt sydafrikanska citronträd på sommarstället. Det hade angripits av allehanda ohyra. Nu skulle det få en chans på friland. Väl inbyltad i säckväv och isolering kanske det skulle klara sig.

I våras kunde vi konstatera att frosten – såklart – tagit denna afrikanska främling. Nåja, vi har andra citronplantor, så vi får väl fortsätta inomhus.

Men, vid en närmare granskning visade ett litet rotskott att plantan inte gett sig helt. Så nu är frågan:

Ska vi gräva upp alltihop och fortsätta inomhus eller ska vi lägga löv och granris och annat runt rotskottet?

Jag kan inte annat än tänka på julpsalmen

Det är en ros utsprungen

Av Davids rot och stam,

Av fädren ren besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vintern

i midnatts mörka tid.

Inspirationen fick författaren rimligen från Jesaja 11:1

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Aldrig tidigare har jag tänkt på en citron som en Kristussymbol. Men varför inte? Och när jag googlar hittar jag faktiskt ett bibelställe, som skulle kunna styrka denna djärva idé. Det är visserligen en ganska gammal bibelöversättning som heter Young's Literal Translation (YLT) från 1862. Höga visan 2:3

As a citron among trees of the forest,

so is my beloved among the sons,

in his shade I delighted, and sat down,

and his fruit is sweet to my palate.

“Citron” finns som ord på engelska, även om citron annars heter ”lemon”. Det är – enligt vad jag kan utröna – en slags urcitron, varifrån alla andra citroner härstammar.

Bibel 2000 översätter med äppelträd och det är också den vanligaste översättningen.

Men hädanefter ska jag alltid tänka på Jesus, när jag ser min citronplanta.

Pumphus, takstolar och taklagsfest

Det som ser ut som en ramp är i själva verket dörren.

(Redigerad text). Sommar och semester i fritidshuset innebär en del arbete av praktiskt art. Framför allt för hustrun, som målar allt från trädgårdsmöbler och husdetaljer. Men även för svärsonen. Jag brukar få vara dräng och hantlangare. Svärsonen kallar detta år för ”slangens år”. Vi har sett över beståndet av trädgårdsslangar och kopplingar. Det har inneburit inköp av ny slang, slangvindor och inte minst byggnation av ett eget hus för pumpen. Det sistnämnda – pumphuset – är svärsonens egen idé. Mitt bidrag blev en hastigt hopkommen krans till gårdagens taklagsgille. Enligt wikipedia kallas det ibland ”taklagsöl” och i Skåne ”resegille”. Traditionen har sitt ursprung i att man förr tog hjälp av grannar när taklaget (eller takstolarna) skulle resas. Festen var byggherrens tack till de medverkande. För att markera att det var dags för fest hängdes en krans Upp. Enligt svärsonen – som arbetar en del i byggbranschen – förekommer det än idag. Om inte byggföretaget ordnar fest kan arbetarna hänga upp en docka istället, för att visa sitt missnöje.

Med lätthet går det att komma åt pumpen när vattning ska ske.

Vårt lilla pumphus har ett par takstolar. De är inte så i ögonfallande. Det gav upphov till en diskussion om när egentligen kransen skulle hängas upp. Det fick bli innan takpappen åkte på. (Och möjligen hittar vi här skälet till pumphuset tillblivelse; det blev takpapp över när förstukvisten skulle renoveras. Även detta projekt var svärsonen mycket delaktig i.)

Bristen på ett antal takstolar - jämt fördelade över konstruktionen - avhjälptes dock av svärmodren hämtades tillsammans med tre gamla köksstolar, som behövde lite kärlek. Det är inte dåligt att en 91-åring sitter i sommarvärmen och skrapar gammal färg från antika möbler. Men utomhus och med social distansering är det dock en mycket hälsobringande aktivitet.

Möbelrenovering är en av svärmodrens specialiteter.

Så nu har vi snart både ett nybyggt pumphus och nyrenoverade köksstolar hos svärmodren. En produktiv dag.

Sommar och anslagstavlor

Tre dagordningar till olika årsmöten. Och så en
Bamsestig, där t ex farmor bor uppe på en stor sten.

Semestern lider mot sitt slut. Den har tillbringats i sommarstugan med avbrott för en och annan utflykt. Med tanke på värmen visade det sig vara ett klokt beslut att mestadels ligga still.

I början av vår sedvanliga vistelse i stugan brukar vi bevista en rad årsmöten. Det rör sig numer om tre stycken. Dels är det vägsamfälligheten. Den inbegriper fastighetsägarna i stugområdet samt en del bönder och andra åretruntboende. Det är oftast en lugn och städad tillställning. Bland de stora ämnena vid årets möte var just mötesplatser – fast rent fysiska sådana – och vägbulor.

Någon dag senare var det dags för sommarstugeföreningen. Den organiserar midsommarfirande och grillfest (som i år blev en picknick, p g a eldningsförbudet). Den utgör också ett forum för andra gemensamma frågor. Exempelvis de årligen återkommande städdagarna. När årsmötet var klart städade vi gemensamt upp efter midsommarfirandet. Kulörta lyktor skruvade ur sina fästen och placerades i sina kartonger i väntan på nästa midsommarafton. Björkar lades på en hög i väntan på uppeldning och bänkar bars ner till båtbryggorna. Där vidtog sedan årsmöte nummer tre. Bryggföreningen. Det går att beskriva dessa föreningar som en slags rysk gumma. Vägsamfälligheten är den största. Bryggföreningen den minsta enheten.

Kallelser till dessa möten sker numer via mejl. Men anslagstavlan fyller också en viktig funktion. Som synes på fotografiet trängs de tre dagordningarna med den bamsepromenad som en lekfull mor-/farfar gjort i terrängen för egna och andras telningar.

På utflykt i Mobergland.

Vid en av utfärderna, som skedde i Vilhelm Mobergs fotspår, såg vi andra anslagstavlor. Självklart fastnade jag för missionsauktionen i Algutsboda. Men det som mest ådrog sig min uppmärksamhet var den utplacerade häftapparaten. Den talar sitt tydliga språk. En artefakt som signalerar demokrati, offentlighet och tillit i skön förening.

När jag var nyprästvigd och arbetade i Bastuträsk minns jag hur Elly, kyrkoskrivaren, varje vecka förfärdigade affischer, som anslogs på lämpliga anslagstavlor. Jag kan närapå framkalla ett doftminne av den omisskännliga spritpennelukt som uppstod i skrivandets stund. Jag vill dock minnas att hon medförde egen häftapparat, alternativt egna häftstift.

Nu kommunicerar vi med digitala verktyg och det är gott så. Men vad går upp emot en gammal anslagstavla?

Inte minst gillar jag inbjudan till missionsauktion i Algutsboda. Den äger rum
lördagen den 18 november, så skriv upp det i almanackan nu.

Ett underbart exempel på tillit och offentlighet.

Byggla

Söndag morgon och en stund över. Sitter och skriver ihop ett projekt på en hemsida som heter Byggla. Det är Byggmax, som driver den. För att man ska kunna lägga upp sina byggprojekt, så att andra kan få idéer eller inspiration. Det hela började med att en av de anställda på byggla sett mina bloggposter och mejlade mig. Kul idé, tänkte jag. Har jag tid? Egentligen inte. Men nu har jag gjort det i alla fall. Man kan läsa om detta under rubriken: Kök i sommarstugan. Det roligaste var att lägga in alla som deltar i projektet och deras roller. Det blev 10 personer. Jag har ju uppdaterat processen lite summariskt men ska se om jag kan vara mer detaljerade i slutfasen.

I byggbranschen 2

Nu börjar köket på sommarstugan ta form. Äldsta dottern kan kakla. Det gjorde hon mycket bra! Samtidigt som hustrun och äldste sonen vaxade båten och nästa äldsta dottern målade ett skåp. Och en del annat! Jag fick göra tjänst vid kakelskäraren! Det går framåt!