En bok om en pappa

Boken är skriven av pingströrelsens ledare, Daniel Alm och den handlar om hans pappa, om honom själv, om ledarskap och om mycket annat. Den heter:

Går inte – det måste gå!

Min pappa äldstebrodern. 

Det är uttryck för en ihärdig livsinställning. Och det är också vad som framgår av boken. Daniels pappa var inte en person som gav upp i första taget och det verkar inte heller vara vad Daniel gör. Han uppskattar visionära ledare men utan chefskapet blir det inte något gott resultat. Förstår jag det rätt behöver en pastor vara både ledare och chef. Både ha visioner och se till att de blir utförda. Framträdande är Daniels koncentration på att chefen också håller det som den lovar.

Jag var på boksläppet som skedde på Pingströrelsens kontor i Alvik, i Ekumeniska centret. Så när jag nu sammanfattar vet jag inte vad jag läst i boken och vad som Daniel sa på släppet. Men det kanske inte spelar så stor roll. En sak som jag snappat upp är att Daniel egentligen inte gillar ledarskapsböcker. Men så skriver han en själv. Ja, så kan det gå.

Boken – som jag uppfattar den – är inte en biografi över pappan. Visst får läsaren reda på en del biografiska detaljer men syftet är att koppla dem till ledarskap och kanske framför allt visa hur pappans karaktär betytt mycket för Daniel själv. Det är ingen skönmålning. Ett kapitel handlar om fumligheten, som tydligen är ett gemensamt drag för dem båda.

Utöver ledarskapsfrågan passar Daniel på att också skriva om sin syn på dagsaktuella frågor. Det som nog hör till hans svåraste uppdrag som ledare för en stor, kristen rörelse är frågan om sexualitet och relationer. Jag har lyssnat till Daniel under Nyhemsveckan där han underströk att han inte vill att Pingströrelsen ska vara fördömande i sin attityd mot andra. Samtidigt vill han upprätthålla vissa, som han skriver, råmärken när det gäller sexualitet och samlevnad. I det sammanhanget skriver han något som jag inte hade väntat mig:

Vägen framåt kan handla om att minska fokuset på kärnfamiljen, att i stället värna personerna och församlingen som den stora familjen.

Ja, där kanske det finns en öppning. Vi får se hur samtalet fortsätter i Pingströrelsen.

Jag uppskattade boken varmt. Daniel är en bra person som jag blir glad av att möta. Jag minns just under Nyhemsveckan, när han fick syn på mig i utställningslokalen och sken upp.

Hej Anders, så roligt att Du är här.

Omsorgen om medmänniskan – oavsett vem det är – har han säkert ärvt av sin pappa. Även om pappan framträder som en mer fåordig och närmast blyg person. Men det är väl som det ska. Att far och son inte är identiska men ändå liknar varandra.